FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
PAOLO MENGOZZI
föredraget den 4 oktober 2018 ( 1 )
Mål C‑322/17
Eugen Bogatu
mot
Minister for Social Protection
(begäran om förhandsavgörande från High Court (Förvaltningsöverdomstolen, Irland))
”Begäran om förhandsavgörande – Social trygghet för migrerande arbetstagare – Familjeförmåner som en medborgare i en medlemsstat har ansökt om som har förlorat sin anställning och har familjemedlemmar som är bosatta i en annan medlemsstat än anställningsmedlemsstaten – Förordning (EG) nr 883/2004 – Artikel 68 – Prioritetsregler vid sammanträffande – Begreppet ’arbete som anställd’”
1.
Eugen Bogatu är rumänsk medborgare och bosatt i Irland sedan år 2003. Efter att ha förlorat sitt arbete i februari 2009 erhöll han ett antal sociala förmåner. Framför allt ska nämnas en icke avgiftsfinansierad arbetslöshetsersättning (jobseeker’s allowance) som han erhöll den 25 maj 2010–4 januari 2013. I januari 2015 nekades han familjeförmåner för sina barn som bor i Rumänien för den period under vilken han erhållit nämnda arbetslöshetsersättning, med motiveringen att han, enligt Minister for Social Protection (socialministeriet, nedan kallat ministeriet), inte kunde anses ha arbetat som anställd i den mening som avses i artikel 67 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen. ( 2 ) Eugen Bogatu bestridde denna tolkning av räckvidden av begreppet ”arbete som anställd” i talan vid High Court (Förvaltningsöverdomstolen, Irland).
2.
Eftersom det av handlingarna i målet framgår att Eugen Bogatus barn även har rätt till familjeförmåner enligt rumänsk rätt, ska frågan om räckvidden av begreppet ”arbete som anställd” dock snarare prövas mot bakgrund av tillämpningen av de prioritetsregler vid sammanträffande av familjeförmåner som föreskrivs i artikel 68 i förordning nr 883/2004.
3.
Om jag inte misstar mig är detta första gången som domstolen har anmodats att uttala sig om tolkningen av nämnda bestämmelse. Domstolens svar kommer att ha stor betydelse, eftersom det, med beaktande av hur prioritetsreglerna fungerar, nödvändigtvis kommer att resultera i en avgränsning av omfattningen av den behörighet att i första hand utge familjeförmåner som åligger antingen anställningsstaten eller den stat där den berörda personens familjemedlemmar är bosatta.
I. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
1. Förordning nr 1408/71
4.
Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i ändrad och uppdaterad lydelse enligt förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 (nedan kallad förordning nr 1408/71) ( 3 ) har upphävts med verkan från och med den 1 maj 2010.
5.
Artikel 1 i nämnda förordning, med rubriken ”Definitioner”, innehöll bland annat följande definitioner:
”a)
[a]nställda …:
i)
den som är försäkrad, obligatoriskt eller genom en frivillig fortsättningsförsäkring, mot en eller flera av de risker som täcks av grenarna i ett system för social trygghet för anställda …”
6.
Artikel 73 i samma förordning, med rubriken ”Anställda eller egenföretagare vars familjemedlemmar är bosatta i en annan medlemsstat än den behöriga staten”, hade följande lydelse:
”En anställd …, som omfattas av lagstiftningen i en medlemsstat, skall för sina familjemedlemmar som är bosatta i en annan medlemsstat ha rätt till de familjeförmåner som utges enligt lagstiftningen i den förra staten som om de vore bosatta i den staten …”
7.
Artikel 76 i förordning nr 1408/71 har rubriken ”Prioritetsregler då rätt till familjeförmåner samtidigt föreligger enligt lagstiftningen i den behöriga staten och enligt lagstiftningen i den medlemsstat där familjemedlemmarna är bosatta”. I artikel 76.1 föreskrivs följande:
”Om familjeförmåner för samma tid och för samma familjemedlem på grund av förvärvsverksamhet utges enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium familjemedlemmarna är bosatta, skall rätten till familjeförmåner som utges enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat, i förekommande fall med tillämpning av artikel 73 eller 74, innehållas till det belopp som utbetalas enligt lagstiftningen i den förstnämnda medlemsstaten.”
2. Förordning nr 883/2004
8.
Artikel 1 i förordning nr 883/2004, med rubriken ”Definitioner”, innehåller följande definition:
”a)
arbete som anställd: en verksamhet eller en likvärdig situation som betraktas som sådan vid tillämpningen av lagstiftningen om social trygghet i den medlemsstat där denna verksamhet utövas eller denna situation råder.
…”
9.
I artikel 2.1 i denna förordning, under rubriken ”Personkrets”, föreskrivs följande:
”Denna förordning skall tillämpas på alla som är medborgare i en medlemsstat … samt deras familjemedlemmar …”
10.
Artikel 11 i samma förordning, med rubriken ”Allmänna bestämmelser”, har följande lydelse:
”1. De personer som denna förordning tillämpas på skall omfattas av endast en medlemsstats lagstiftning. Denna lagstiftning skall fastställas i enlighet med denna avdelning.
2. Vid tillämpningen av denna avdelning skall de personer som med anledning av sitt arbete som anställd … erhåller en kontantförmån anses utöva denna verksamhet. …
3. Om inget annat följer av artiklarna 12–16, skall
a)
en person som arbetar som anställd … i en medlemsstat omfattas av lagstiftningen i den medlemsstaten,
…
e)
en person på vilken a–d inte är tillämpliga omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där denne är bosatt, utan att det påverkar tillämpningen av andra bestämmelser i denna förordning enligt vilka personen har rätt till förmåner enligt lagstiftningen i en eller flera andra medlemsstater.”
11.
I artikel 67 i samma förordning, med rubriken ”Familjemedlemmar bosatta i en annan medlemsstat”, anges följande:
”Personer skall ha rätt till familjeförmåner i enlighet med lagstiftningen i den behöriga medlemsstaten även för sina familjemedlemmar som är bosatta i en annan medlemsstat …”
12.
Artikel 68 har rubriken ”Prioritetsregler vid sammanträffande”. I artikel 68.1 föreskrivs följande:
”Om rätt till förmåner under samma period och för samma familjemedlemmar föreligger enligt flera medlemsstaters lagstiftning skall följande prioritetsregler tillämpas:
a)
I de fall då flera medlemsstater är skyldiga att utge förmåner på olika grunder skall prioritetsordningen vara följande: i första hand rättigheter som förvärvats på grund av arbete som anställd …, därefter rättigheter som förvärvats på grund av uttag av pension och slutligen rättigheter som förvärvats på grund av bosättning.
b)
I de fall då flera medlemsstater är skyldiga att utge förmåner på samma grunder skall prioritetsordningen fastställas enligt följande tilläggskriterier:
…
iii)
Om det gäller rättigheter som förvärvats på grund av bosättning: barnens bostadsort.
…”
II. Bakgrund, målet vid den nationella domstolen, tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen
13.
Eugen Bogatu är rumänsk medborgare och bosatt i Irland sedan 2003. Han är far till två barn bosatta i Rumänien.
14.
Eugen Bogatu arbetade som anställd i Irland från den 26 maj 2003 till den 13 februari 2009, då han förlorade sitt arbete. Därefter erhöll han först ett avgiftsfinansierat arbetslöshetsbidrag (jobseeker’s benefit) den 20 februari 2009–24 mars 2010, sedan en icke avgiftsfinansierad arbetslöshetsersättning (jobseeker’s allowance) den 25 mars 2010–4 januari 2013 och slutligen sjukbidrag (illness benefit) den 15 januari 2013–30 januari 2015.
15.
Den 27 januari 2009 ansökte Eugen Bogatu om familjeförmåner. Genom en skrivelse av den 12 januari 2011 informerade ministeriet honom om att det hade beslutat att godkänna ansökan, men att familjeförmåner inte beviljades för en del av den period som omfattades av ansökan, nämligen den 1 april 2010–31 januari 2013 (nedan kallad referensperioden). Samtidigt informerade ministeriet honom om att skälet till avslaget för nämnda period var att han inte uppfyllde något av de alternativa villkor som krävdes för att han skulle beviljas familjeförmåner för sina barn bosatta i Rumänien, dels eftersom han inte längre arbetade som anställd i Irland, dels eftersom han inte uppbar någon avgiftsfinansierad förmån från ministeriet.
16.
I sin talan vid High Court (Förvaltningsöverdomstolen) bestred Eugen Bogatu inte de omständigheter som ministeriet hade grundat sitt beslut på. Han gjorde däremot gällande att ministeriets avslag på hans ansökan om familjeförmåner för referensperioden grundade sig på en felaktig tolkning av unionsrätten.
17.
Eugen Bogatu påpekade härvid att den period för vilken hans ansökan hade avslagits omfattades av förordning nr 1408/71 för tiden från den 1 april till den 30 april 2010, och av förordning nr 883/2004 för tiden från den 1 maj 2010 till den 31 januari 2013. Han hävdade dessutom att det av artikel 73 i förordning nr 1408/71, jämförd med artikel 1 a i) i samma förordning, följer att en person som är försäkrad inom det system för social trygghet som är tillämpligt på anställda i en medlemsstat har rätt till familjeförmåner för sina familjemedlemmar som är bosatta i en annan medlemsstat som om de vore bosatta i den förstnämnda medlemsstaten. Han ansåg även, mot bakgrund av domen i målet Dodl och Oberhollenzer (dom av den 7 juni 2005, C‑543/03, EU:C:2005:364) och domen i målet Borger (dom av den 10 mars 2011, C‑516/09, EU:C:2011:136), att denna rättighet följer av enbart den omständigheten att den berörda personen är försäkrad och följaktligen föreligger även om vederbörande inte längre arbetar som anställd när ansökan om familjeförmåner lämnas in och till och med om vederbörande vid den tidpunkten inte erhåller några utbetalningar genom sin försäkring.
18.
Artikel 67 i förordning nr 883/2004 motsvarar artikel 73 i förordning nr 1408/71 och ska därför tolkas på samma sätt.
19.
Till sitt försvar hävdade ministeriet att det vid tolkningen av artikel 67 i förordning nr 883/2004 är nödvändigt att beakta artikel 11.2 i samma förordning, som inte har någon motsvarighet i förordning nr 1408/71.
20.
Mot denna bakgrund beslutade den hänskjutande domstolen att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:
”1)
Krävs det enligt [förordning nr 883/2004], och närmare bestämt artikel 67 i den förordningen jämförd med artikel 11.2 i samma förordning, för att ha rätt till ”familjeförmåner” enligt definitionen i artikel l z) i den förordningen, att personen antingen är anställd eller utövar verksamhet som egenföretagare i den behöriga medlemsstaten eller alternativt erhåller en kontantförmån?
2)
Ska hänvisningen till ”kontantförmån” i artikel 11.2 i förordning nr 883/2004 tolkas på så sätt att den endast avser en tidsperiod när den sökande faktiskt erhåller en kontantförmån, eller avses framtida tidsperioder när den sökande har rätt till en kontantförmån, oavsett om den rättigheten har gjorts gällande när ansökan om familjeförmåner inges?”
21.
Dessa frågor har varit föremål för skriftliga yttranden från Eugen Bogatu, ministeriet, Förenade kungarikets regering och Europeiska kommissionen. Dessa intressenter utvecklade även sin talan vid förhandlingen den 6 juni 2018.
III. Rättslig bedömning
A. Prövning av tolkningsfrågorna
1. Inledande synpunkter
22.
Det ska först av allt påpekas att de tolkningsfrågor som hänskjutits av den nationella domstolen inte avser tolkningen av de relevanta bestämmelserna i förordning nr 1408/71, som är tillämpliga på familjeförmånerna för den första månaden i referensperioden, det vill säga den 1–30 april 2010, ( 4 ) utan avser tolkningen av de relevanta bestämmelserna i förordning nr 883/2004, som är tillämpliga på perioden den 1 maj 2010–31 januari 2013.
23.
Vidare ska det påpekas att den hänskjutande domstolens fråga är begränsad till tolkningen av artikel 67 i förordning nr 883/2004, som garanterar varje person rätt till familjeförmåner från den medlemsstat där vederbörande är försäkrad för familjemedlemmar som är bosatta i en annan medlemsstat, jämförd med artikel 11.2 i samma förordning, som rör begreppet ”arbete som anställd”. Detta förklaras av den omständigheten att Eugen Bogatu i det nationella målet gjorde gällande att han hade rätt till familjeförmåner från den irländska staten, med motiveringen att han borde anses arbeta som anställd.
24.
Av handlingarna i förevarande mål framgår dock att de familjemedlemmar för vilka Eugen Bogatu ansökt om familjeförmåner, det vill säga hans båda barn, också har rätt till familjeförmåner enligt rumänsk lagstiftning, eftersom det i rumänsk lagstiftning fastställs att familjeförmåner ska utbetalas till alla barn under 18 år som är lagligt bosatta i Rumänien, vilket är fallet här.
25.
Under dessa omständigheter instämmer jag med ministeriet, Förenade kungarikets regering och kommissionen i att föremålet för den tolkning som den hänskjutande domstolen har begärt måste utvidgas.
26.
Eftersom det rör sig om en situation där familjemedlemmarna i princip har rätt till utbetalning av förmånerna i fråga för samma period enligt flera medlemsstaters lagstiftning, anser jag närmare bestämt att det är nödvändigt att domstolen i sitt svar till den hänskjutande domstolen tar hänsyn till artikel 68 i förordning nr 883/2004, ( 5 ) som innehåller kriterierna för att fastställa vilken stat som i första hand är behörig att betala ut familjeförmåner.
27.
Det ska erinras om att denna bestämmelse innehåller en samling prioritetsregler som är tillämpliga vid sammanträffande av rätt till familjeförmåner i flera medlemsstater, vilkas tillämpning innebär en granskning av huruvida den person som innehar dessa rättigheter kan göra gällande dem ”på samma grunder” i de olika medlemsstaterna (det vill säga på grund av ”arbete som anställd”, ”uttag av pension” eller ”bosättning”) eller ”på olika grunder”. Svaret på denna fråga gör det möjligt att fastställa vilken medlemsstat som i första hand ska betala ut familjeförmåner till den berörda personen.
28.
Frågan huruvida den stat som i förevarande mål är skyldig att betala ut sådana förmåner till Eugen Bogatu är Irland eller Rumänien är således beroende av på vilken grund han kunde göra anspråk på utbetalning av familjeförmåner från den irländska staten, och särskilt den räckvidd som ska ges orden ”rättigheter som förvärvats på grund av arbete som anställd” i artikel 68.1 i förordning nr 883/2004.
29.
Mot bakgrund av dessa överväganden anser jag, i likhet med kommissionen, att de båda tolkningsfrågor som har hänskjutits av High Court (Förvaltningsöverdomstolen) ska förstås så, att de avser tolkningen av orden ”på grund av arbete som anställd” inom ramen för tillämpningen av de prioritetsregler som fastställs i artikel 68 i förordning nr 883/2004.
30.
De båda tolkningsfrågorna ska följaktligen omformuleras. Genom nämnda frågor vill den hänskjutande domstolen – när det gäller att fastställa vilken medlemsstat som i första hand är behörig att utbetala familjeförmåner – få klarhet i huruvida artikel 68.1 i förordning nr 883/2004 ska tolkas så, att en person som efter att ha varit anställd i den mottagande medlemsstaten endast erhåller icke avgiftsfinansierade förmåner från denna stat men fortfarande är försäkrad inom den medlemsstatens system för social trygghet har rätt till utbetalning av familjeförmåner med stöd av denna ställning.
31.
Eftersom svaret på denna fråga, såsom jag påpekat ovan, är beroende av räckvidden av orden ”på grund av arbete som anställd”, som används i artikel 68 i förordning nr 883/2004, kommer jag nedan att försöka identifiera de tolkningselement som en korrekt tolkning av nämnda begrepp ska grundas på.
32.
Jag kommer härvid att börja med att tillbakavisa det argument som framförts av ministeriet, Förenade kungariket och kommissionen, att begreppet i fråga, såsom det används i artikel 68 i förordning nr 883/2004, ska förstås mot bakgrund av artikel 11.2 i samma förordning (del a). Jag kommer därefter att undersöka huruvida nämnda begrepp ska tolkas i enlighet med nationell lagstiftning om fastställande av villkoren för rätt till familjeförmåner (del b). Slutligen kommer jag att förklara att Eugen Bogatus argument, att begreppet ”anställd” såsom det följer av rättspraxis avseende förordning nr 1408/71 kan överföras på sammanhanget i förordning nr 883/2004, inte kan godkännas med avseende på artikel 68 i samma förordning, varefter jag kommer att försöka föreslå en tolkning av orden ”på grund av arbete som anställd” som kan garantera att de prioritetsregler som föreskrivs i artikel 68 i förordning nr 883/2004 fungerar på ett sätt som överensstämmer med unionslagstiftarens vilja (del c).
2. Tolkningen av orden ”rättigheter som förvärvats på grund av arbete som anställd”
a) Artikel 11.2 i förordning nr 883/2004
33.
Som jag angett ovan har alla intressenter, utom Eugen Bogatu, hävdat att fastställandet av på vilken grund Eugen Bogatu har rätt till familjeförmåner i Irland enligt de prioritetsregler som föreskrivs i artikel 68 i förordning nr 883/2004 ska ske i överensstämmelse med de allmänna bestämmelserna för fastställande av den tillämpliga lagstiftningen, vilka anges i artikel 11 i samma förordning, särskilt artikel 11.2.
34.
Det ska härvid erinras om att artikel 11 i förordning nr 883/2004, som utgör ”hörnstenen” i avdelning II, ( 6 ) gör det möjligt att fastställa vilken nationell lagstiftning som är tillämplig på en person som omfattas av denna förordnings tillämpningsområde, bland annat genom att det görs åtskillnad mellan personer som arbetar som anställda, ( 7 ) vilka omfattas av lagstiftningen i anställningsmedlemsstaten, och icke förvärvsarbetande personer, vilka omfattas av lagstiftningen i bosättningsmedlemsstaten. ( 8 ) Av artikel 11.2 i den förordningen framgår tydligt att begreppet arbete som anställd ska förstås i vid mening, eftersom erhållande av en kontantförmån ”med anledning av sitt arbete som anställd” likställs med arbete som anställd i egentlig mening.
35.
Kommissionen har i sina skriftliga inlagor hävdat att inom ramen för det system som inrättats genom förordning nr 883/2004, är artikel 11 avsedd att tillämpas varje gång det behöver fastställas vilken nationell lagstiftning om social trygghet som är tillämplig på den berörda personen när det finns två konkurrerande lagstiftningar, vilket är fallet vad gäller artikel 68 i förordning nr 883/2004. Det är med andra ord först efter att ha tillämpat de principer som anges i artikel 11 som det med beaktande av artikel 68 i förordning nr 883/2004 kan fastställas på vilken grund Eugen Bogatu har rätt till familjeförmåner i Irland.
36.
Enligt kommissionen ska det således först undersökas om Eugen Bogatu under referensperioden kunde betraktas som en ”person som arbetar som anställd” i den mening som avses i artikel 11, särskilt med beaktande av den utvidgning av detta begrepp som artikel 11.2 innebär. Kommissionen anser, i likhet med ministeriet och Förenade kungariket, att eftersom den förmån som Eugen Bogatu erhöll under referensperioden var icke avgiftsfinansierad och följaktligen inte utbetalades ”med anledning av” hans tidigare arbete som anställd, kunde Eugen Bogatu inte betraktas som en person som arbetar som anställd i den mening som avses i artikel 11 i förordning nr 883/2004. Om Eugen Bogatu inte kunde erhålla familjeförmåner i Irland på grund av sin ställning som en ”person som arbetar som anställd”, följer av detta enligt kommissionen att bosättning är den enda möjliga anknytningsfaktorn.
37.
Jag finner inte detta argument övertygande.
38.
Jag anser att detta argument är grundat på en felaktig bedömning av systematiken i förordning nr 883/2004. Jag vill härvid särskilt precisera att jag inte avser att ifrågasätta den centrala roll som artikel 11 har i denna förordning när det gäller att fastställa vilken nationell lagstiftning som är tillämplig. Av systematiken tycks det mig emellertid framgå att denna bestämmelses tillämpningsområde är mycket mer begränsat än vad kommissionen anser. I förordningen görs nämligen åtskillnad mellan allmänna lagvalsregler (”Fastställande av tillämplig lagstiftning”), vilka anges i avdelning II, och särskilda anknytningsregler, vilka anges i avdelning III (”Särskilda bestämmelser om olika förmånskategorier”). ( 9 ) Denna åtskillnad innebär enligt min mening att när situationen i fråga regleras av någon av de särskilda anknytningsreglerna är artikel 11 inte tillämplig, ( 10 ) i överensstämmelse med principen att speciallag har företräde framför allmän lag (lex specialis derogat legi generali). ( 11 )
39.
Eftersom det är uppenbart att Eugen Bogatus situation i det nationella målet regleras av särskilda anknytningsregler, det vill säga bestämmelserna om familjeförmåner (artiklarna 67 och 68 i förordning nr 883/2004), är det endast dessa som kommer att vara föremål för min tolkning i syfte att fastställa vilken lagstiftning som är tillämplig på nämnda situation.
40.
I själva artikel 11.2 i förordning nr 883/2004, som samtliga intressenter utom Eugen Bogatu har grundat sig på för att tolka orden ”på grund av arbete som anställd”, anges också att innehållet i denna artikel ska beaktas endast ”[v]id tillämpningen av denna avdelning”. Med hänsyn till den tydliga ordalydelsen i denna bestämmelse råder det enligt min mening ingen tvekan om att artikel 11.2 inte kan användas som hjälp vid tolkningen av bestämmelser som ingår i någon annan avdelning i förordningen än avdelning II. Följaktligen kan denna bestämmelse inte under några omständigheter påverka tolkningen av artikel 68 i förordning nr 883/2004, eftersom artikel 68 ingår i avdelning III. ( 12 )
41.
Mot bakgrund av ovanstående överväganden anser jag att domstolen i sin dom ska underkänna det argument som framförts av samtliga intressenter utom Eugen Bogatu, enligt vilket orden ”på grund av arbete som anställd” i artikel 68 i förordning nr 883/2004 ska förstås mot bakgrund av artikel 11 i samma förordning och särskilt artikel 11.2.
b) Medlemsstaternas lagstiftning om rätt till familjeförmåner
42.
Jag anser att det i detta skede – även om ingen av intressenterna har tagit upp denna möjlighet – är lämpligt att undersöka om orden ”på grund av arbete som anställd” inte i stället utgör en hänvisning till nationell lagstiftning om rätt till familjeförmåner.
43.
En sådan tolkning kan vid första anblicken förefalla förenlig med de underliggande principerna för unionslagstiftningen på området, enligt vilka unionsbestämmelserna syftar till att inrätta ett system för samordning av de nationella systemen för social trygghet, ( 13 ) medan de villkor som reglerar rätten till sociala trygghetsförmåner omfattas av medlemsstaternas befogenheter. ( 14 ) Orden ”på grund av arbete som anställd” kan uppfattas så, att befogenheten att fastställa på vilken ”grund” den berörda personen har rätt till familjeförmåner (arbete som anställd, pension eller bosättning) överlåts på medlemsstaterna, medan unionsrätten begränsar sig till att, med hjälp av de kriterier som anges i nämnda bestämmelse, fastställa vilken lagstiftning som är tillämplig vid sammanträffande av familjeförmåner.
44.
Två överväganden talar emellertid för att denna tolkning ska underkännas.
45.
För det första visar en enkel bedömning av ordalydelsen i artikel 68.1 i förordning nr 883/2004 att denna bestämmelse inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas lagstiftning.
46.
För det andra är de konsekvenser som denna tolkning skulle medföra för skyddet av medborgare som utövar sin rätt till fri rörlighet ganska problematiska.
47.
Detta framgår tydligt om man ser på resultatet av att tillämpa en sådan tolkning på situationen i förevarande mål.
48.
Vid en sådan tolkning är det nödvändigt att undersöka på vilken grund rätt till familjeförmåner för Eugen Bogatus barn uppkommer dels enligt irländsk lagstiftning, dels enligt rumänsk lagstiftning.
49.
Enligt rumänsk lagstiftning har, som jag angett ovan och som det framgår av handlingarna i målet, alla barn under 18 år rätt till familjeförmåner på villkor att de är lagligt bosatta i Rumänien. Enligt den första av de här granskade nationella lagstiftningarna uppkommer således rätt till familjeförmåner på grund av bosättning.
50.
Vad gäller irländsk lagstiftning framgår det av section 220(3) i chapter IV Social Welfare Consolidation Act 2005 (2005 års konsoliderade lag om social trygghet) att en person som ansöker om familjebidrag måste ha sin stadigvarande hemvist i Irland vid den tidpunkt då ansökan lämnas in, för att ha rätt till sådana bidrag. ( 15 ) Även enligt den andra av de båda här granskade lagstiftningarna uppkommer således rätt till familjeförmåner på grund av bosättning.
51.
Den situation som avses i förevarande mål skulle således omfattas av artikel 68.1 b i förordning nr 883/2004, eftersom Irland och Rumänien är skyldiga att utge familjeförmåner för Eugen Bogatus barn på samma grunder. Den tillämpliga lagstiftningen skulle således vara den som gäller i den medlemsstat där barnens bostadsort ligger, och den medlemsstat som i första hand skulle vara behörig att utbetala familjeförmåner till Eugen Bogatu är således Rumänien.
52.
I den mån det belopp som föreskrivs i irländsk lagstiftning om familjeförmåner skulle överstiga det belopp som garanteras enligt rumänsk lagstiftning, vilket inte förefaller osannolikt, skulle Irland enligt artikel 68.2 i förordning nr 883/2004 i princip vara skyldigt att utbetala mellanskillnaden i form av ett tilläggsbelopp. Eftersom det i förevarande fall emellertid skulle röra sig om en rätt till familjeförmåner som grundar sig uteslutande på bostadsort, skulle den irländska staten enligt artikel 68.2 sista meningen i den förordningen dock inte vara skyldig att utge något sådant tilläggsbelopp. Eugen Bogatu skulle således endast erhålla det sannolikt lägre belopp som föreskrivs i rumänsk lagstiftning om familjeförmåner.
53.
Med beaktande av det avsevärda antalet nationella lagstiftningar som ger rätt till familjeförmåner på grund av bosättning, ( 16 ) skulle enligt min mening vitt skilda situationer kunna ge detta samma resultat.
54.
Detta är inte förenligt med logiken bakom artikel 68 i förordning nr 883/2004, vilken framgår av förarbetena till denna förordning.
55.
Det ska påpekas att under förfarandet för revidering av förordning nr 1408/71 ändrade rådet den ordalydelse i artikel 68 i förordning nr 883/2004 som kommissionen hade föreslagit, enligt vilken migrerande medborgare i samtliga fall av sammanträffande av rättigheter till förmåner skulle ha rätt till det högre beloppet, ( 17 ) och ersatte den med den nu gällande ordalydelsen. ( 18 ) Som kommissionen konstaterade i sitt meddelande om rådets gemensamma ståndpunkt kan rådets ändringar emellertid inte ändra den princip som fastställts i kommissionens förslag, det vill säga att det ska säkerställas att förmånstagaren erhåller högsta möjliga förmånsbelopp, ( 19 ) utan avser endast fördelningen av ansvaret för nämnda utbetalning mellan de berörda medlemsstaterna.
56.
Under dessa omständigheter ska artikel 68.2 sista meningen i förordning nr 883/2004 enligt min mening läsas som ett undantag från nämnda princip, vilket innebär att antalet situationer då tilläggsbelopp inte behöver utges till en migrant ska vara mycket begränsat. Om orden ”på grund av arbete som anställd” skulle anses hänvisa till nationell lagstiftning skulle dock villkoren för tillämpning av artikel 68.2 sista meningen, såsom jag angett ovan, uppfyllas i ett betydande antal situationer, vilket skulle innebära att antalet situationer som omfattas av denna bestämmelse inte längre skulle vara begränsat.
57.
Utan att det påverkar bedömningen av Eugen Bogatus situation ska det härvid även betonas att enligt en sådan tolkning skulle denna bestämmelse även vara tillämplig på situationen för personer som arbetar som anställda i den mottagande staten. Ett sådant resultat kan inte godtas, vilket jag kommer att utreda mer ingående i del c nedan.
58.
Ovanstående överväganden bekräftar det som jag redan anfört, det vill säga att orden ”på grund av arbete som anställd” i artikel 68.2 inte kan tolkas så, att de hänvisar till medlemsstaternas lagstiftning om familjeförmåner.
c) Förslag till tolkning
59.
Med beaktande av mina slutsatser i delarna a och b ovan anser jag att det är nödvändigt att föreslå en annan tolkning av orden ”på grund av arbete som anställd”. Innan jag redogör för min tolkning, ska det påstående som Eugen Bogatu framfört i sina skriftliga yttranden tillbakavisas.
60.
Som jag påpekat ovan har Eugen Bogatu till skillnad från övriga intressenter hävdat att den grund på vilken han har rätt till familjeförmåner i Irland ska fastställas på grundval av rättspraxis avseende förordning nr 1408/71, bland annat den rättspraxis i vilken artikel 73 i den förordningen har tolkats så, att ”anställda” har rätt till familjeförmåner för familjemedlemmar bosatta i en annan medlemsstat.
61.
Eugen Bogatu har påpekat att domstolen har fastslagit att begreppet ”anställd” ska förstås så, att det omfattar alla personer som omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71, vilket definieras i artikel 1 a däri, det vill säga personer som är försäkrade inom ett system för social trygghet som tillämpas i en medlemsstat, oberoende av huruvida ett anställningsförhållande föreligger.
62.
Eugen Bogatu utgår från att tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71 motsvarar tillämpningsområdet för förordning nr 883/2004 och har dragit slutsatsen att också den rätt till familjeförmåner som föreskrivs i artikel 67 i sistnämnda förordning ska anses gälla alla medborgare i en medlemsstat som är försäkrade inom ett system för social trygghet som tillämpas i en annan medlemsstat, inbegripet när deras anställningsförhållande i denna andra medlemsstat har upphört.
63.
Under dessa omständigheter anser Eugen Bogatu att han har rätt till familjeförmåner för referensperioden, eftersom han under referensperioden fortfarande var försäkrad för vissa förmåner, såsom sjukersättning.
64.
Inledningsvis ska det påpekas att Eugen Bogatu i sina argument har hänvisat till tolkningen av artikel 67 i förordning nr 883/2004. Med beaktande av den omformulering av frågorna som jag föreslagit ovan ska emellertid den tolkning som Eugen Bogatu föreslagit naturligtvis bedömas mot bakgrund av artikel 68 i förordning nr 883/2004, och inte artikel 67.
65.
Vid denna bedömning ska det enligt min mening först av allt undersökas huruvida rättspraxis avseende förordning nr 1408/71, som Eugen Bogatu har hänvisat till på ett stort antal ställen i sina skriftliga yttranden, är relevant även med avseende på förordning nr 883/2004.
66.
Härvid är det nödvändigt att göra några inledande påpekanden om räckvidden av den revidering av bestämmelserna om samordning av de sociala trygghetssystemen som gjorts genom förordning nr 883/2004.
67.
Av skäl 3 i förordning nr 883/2004 framgår att den antogs i syfte att ersätta samordningsreglerna i förordning nr 1408/71 samt förenkla ( 20 ) och modernisera ( 21 ) dem, eftersom de hade blivit komplexa och omständliga på grund av det stora antal ändringar och uppdateringar som gjorts för att beakta utvecklingen på unionsnivå och förändringar av lagstiftningen på nationell nivå.
68.
Den största förändringen jämfört med den tidigare förordningen rör utan tvekan den personkrets som omfattas av reglerna.
69.
Det ska erinras om att i artikel 2 i förordning nr 1408/71 (”Personkrets”) fastställdes utan tvetydighet att denna förordning var tillämplig på anställda och egenföretagare. ( 22 ) Detta förklaras, som det framgår av det andra skälet i förordningen, av den omständigheten att den fria rörligheten för personer vid den tidpunkten endast gällde anställda, inom ramen för den fria rörligheten för arbetstagare, och egenföretagare, inom ramen för etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster. Under dessa omständigheter och i syfte att förhindra att skillnader i nationell lagstiftning vad gällde definitionen av ”anställningsförhållande” ledde till en begränsning av förordningens personkrets, valde man i förordning nr 1408/71 att utvidga begreppen ”anställd” och ”egenföretagare” så att de omfattade alla personer som var försäkrade inom en medlemsstats sociala trygghetssystem för anställda eller egenföretagare. ( 23 )
70.
Denna personkrets utvidgades genom förordning nr 883/2004 till följd av den gradvisa förstärkning av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig i unionen som införandet av unionsmedborgarskapet medfört. Närmare bestämt genomfördes denna förändring genom att begreppen ”anställda” och ”egenföretagare” ersattes med ”medborgare i en medlemsstat” i artikel 2.1 i förordning nr 883/2004 (”Personkrets”). Detta innebär att sedan systemet för samordning reviderats genom förordning nr 883/2004 omfattar det även personer som inte i egentlig mening tillhör den ”förvärvsarbetande befolkningen”, oberoende av vilken risk de är försäkrade mot. ( 24 )
71.
Jag anser att eftersom förordning nr 883/2004 numera är tillämplig på alla medborgare i medlemsstaterna, är en vid tolkning av begreppet ”arbete som anställd” inom ramen för denna förordning inte längre motiverad på det sätt som det var för begreppet ”anställd” inom ramen för förordning nr 1408/71.
72.
Begreppet ”arbete som anställd” i kombination med andra begrepp används nämligen i ett stort antal bestämmelser i den nya förordningen för att skilja mellan den rättsordning som är tillämplig på förvärvsarbetande personer och den som reglerar situationen för icke förvärvsarbetande personer.
73.
Om orden ”på grund av arbete som anställd” i artikel 68 i förordning nr 883/2004 skulle tolkas på samma sätt som begreppet ”anställd” i förordning nr 1408/71 har tolkats, det vill säga så, att det endast krävs att den berörda personen är försäkrad inom en medlemsstats system för social trygghet som är tillämpligt på anställda, skulle åtskillnaden mellan de bestämmelser som är tillämpliga på förvärvsarbetande personer och de som är tillämpliga på icke förvärvsarbetande personer, vilken är grundläggande vid tillämpningen av artikel 68 i förordning nr 883/2004, vara meningslös.
74.
Mot bakgrund av det ovanstående anser jag att för att komma fram till en korrekt tolkning av orden ”på grund av arbete som anställd” är det nödvändigt att använda ett annat angreppssätt som är väl förankrat i de begrepp som används i artikel 68 i förordning nr 883/2004.
75.
När det gäller att avgöra vilken medlemsstat som i första hand är behörig att utge familjeförmåner till den berörda personen hänvisas i artikel 68 i förordning nr 883/2004 till tre begrepp, nämligen ”arbete som anställd”, ”pension” och ”bosättning”, vilka när de kombineras ger olika resultat beroende på om familjeförmånerna i fråga ska utges ”på olika grunder” eller ”på samma grunder”.
76.
När rätt till familjeförmåner föreligger på olika grunder föreskrivs i bestämmelsen i fråga en klassificering av de ovannämnda begreppen i prioritetsordning, det vill säga först kommer arbete som anställd, därefter pension och sist bosättning. Den medlemsstat som i första hand är behörig att utge familjeförmåner är följaktligen anställningsstaten, medan den stat där pension uppbärs är behörig i första hand endast när den konkurrerande grunden är bosättning.
77.
Det enda plausibla skälet till att föreskriva en sådan prioritetsordning är att ett arbete som anställd medför ett mer betydande bidrag till den ifrågavarande medlemsstatens ekonomiska liv och därför innebär en högre anknytningsgrad till denna medlemsstat än vid uttag av pension eller bosättning. På motsvarande sätt är anknytningsgraden vid pension högre än vid bosättning.
78.
Denna slutsats påverkas inte av den omständigheten att det i artikel 68.1 i förordning nr 883/2004 föreskrivs att när rätt till familjeförmåner föreligger på samma grunder är den medlemsstat som i första hand är behörig den där barnen har sin bosättning. När grunderna och följaktligen anknytningskriterierna inte skiljer sig åt är det befogat att anse att barnens bosättning står för den högsta anknytningsgraden.
79.
Om man vill behålla den ändamålsenliga verkan av den hierarkiska ordning mellan begreppen arbete som anställd, pension och bosättning som föreskrivs i artikel 68 i förordning nr 883/2004 samt den funktion som anknytningskriterier som dessa begrepp fyller inom ramen för denna artikel, är det enligt min mening nödvändigt att vid tolkningen av ”på grund av” utgå från definitionerna i artikel 1 i förordning nr 883/2004. ( 25 )
80.
Vad gäller begreppet arbete som anställd, som är föremål för den fråga som ställts av High Court (Förvaltningsöverdomstolen), vilken jag har omformulerat, avses ”en verksamhet eller en likvärdig situation som betraktas som sådan vid tillämpningen av lagstiftningen om social trygghet i den medlemsstat där denna verksamhet utövas eller denna situation råder”. ( 26 )
81.
Av detta följer att det är utövandet av en sådan verksamhet eller förekomsten av en sådan likvärdig situation som gör det möjligt att identifiera anställningsmedlemsstaten som den stat som i första hand är behörig att utge familjeförmåner.
82.
Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva om en sådan anknytningsfaktor existerar i det nationella målet.
83.
Den hänskjutande domstolen har närmare bestämt att avgöra om det ska anses att Eugen Bogatu, enligt den irländska lagstiftningen om social trygghet, arbetade som anställd eller befann sig i en likvärdig situation under referensperioden. Om svaret är jakande är den skyldig att dra slutsatsen att Irland är den stat som i första hand är behörig att utge familjeförmåner till Eugen Bogatu, vilket innebär att han hade rätt till familjeförmåner under referensperioden, tvärtemot vad ministeriet hävdade i sitt svar på hans ansökan.
84.
Vid denna bedömning kan den omständigheten att Eugen Bogatu fortfarande var försäkrad i Irland under referensperioden visa sig vara relevant, förutsatt att det innebär att han anses ha utövat ett ”arbete som anställd” eller befunnit sig i en likvärdig situation i den mening som avses i artikel 1 a i förordning nr 883/2004.
IV. Förslag till avgörande
85.
Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som ställts av High Court (Förvaltningsöverdomstolen, Irland), vilka jag har omformulerat i detta förslag till förhandsavgörande, på följande sätt:
När det gäller att fastställa vilken medlemsstat som i första hand är behörig att utbetala familjeförmåner ska artikel 68.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen tolkas så, att en person som efter att ha varit anställd i den mottagande medlemsstaten endast erhåller icke avgiftsfinansierade förmåner från denna stat men fortfarande är försäkrad inom den medlemsstatens system för social trygghet har rätt till utbetalning av familjeförmåner med stöd av denna ställning, förutsatt att den situation som vederbörande befinner sig i omfattas av begreppet ”arbete som anställd” eller ”likvärdig situation” enligt definitionen i artikel 1 a i förordning nr 883/2004. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva om så är fallet.
( 1 ) Originalspråk: franska.
( 2 ) EUT L 166, 2004, s. 1.
( 3 ) EGT L 28, 1997, s. 1.
( 4 ) Det ska erinras om att förordning nr 883/2004 trädde i kraft den 1 maj 2010.
( 5 ) Det ska härvid erinras om att enligt fast rättspraxis kan domstolen, vid prövningen av frågor som ställts till den enligt artikel 267 FEUF, ta hänsyn till rättsliga bestämmelser som den hänskjutande domstolen inte har hänvisat till i sin fråga, när detta är nödvändigt för att ge ett användbart svar. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juni 2016, Balogh (C‑25/15, EU:C:2016:423, punkt 28 och där angiven rättspraxis).
( 6 ) Domstolen har i sin praxis avseende förordning nr 1408/71, vars systematik var identisk med den i förordning nr 883/2004, upprepade gånger klargjort att bestämmelserna i avdelning II utgör ett heltäckande och enhetligt system av lagvalsregler, som inte endast syftar till att undvika situationer där flera nationella lagstiftningar är tillämpliga samtidigt och de svårigheter som kan följa av detta, utan också till att förhindra att de personer som omfattas av tillämpningsområdet för den nämnda förordningen berövas skydd på området för social trygghet i avsaknad av lagstiftning som är tillämplig på dem. Se, bland annat, dom av den 12 juni 1986, Ten Holder (302/84, EU:C:1986:242, punkt 21), dom av den 11 juni 1998, Kuusijärvi (C‑275/96, EU:C:1998:279, punkt 28), och dom av den 13 september 2017, X (C‑570/15, EU:C:2017:674, punkt 14).
( 7 ) Artikel 11.3 a.
( 8 ) Artikel 11.3 e.
( 9 ) Se, för ett liknande resonemang, skälen 17 (”… är det lämpligt att fastställa att lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium den berörda personen förvärvsarbetar eller bedriver verksamhet som egenföretagare i regel skall vara den tillämpliga lagstiftningen”) och 18 (”I särskilda situationer som berättigar till att andra kriterier tillämpas måste undantag göras från denna allmänna regel”) i förordning nr 883/2004.
( 10 ) Artikel 11 är däremot tillämplig på bland annat förmåner vid ålderdom. Eftersom det i bestämmelserna om dessa förmåner, det vill säga artiklarna 50–60 i förordning nr 883/2004, inte hänvisas till något särskilt anknytningskriterium som medför undantag från de allmänna lagvalsreglerna, ska artikel 11 tillämpas för att fastställa vilken nationell lagstiftning som är tillämplig i varje enskild situation.
( 11 ) Se, för ett liknande resonemang, bland annat förslag till avgörande av generaladvokaten Jääskinen i målet van Delft m.fl. (C‑345/09, EU:C:2010:438, punkt 45). Enligt generaladvokaten framgår detta förhållande mellan avdelning II och avdelning III i förordning nr 1408/71 klart av domen av den 27 maj 1982, Aubin (227/81, EU:C:1982:209, punkt 11), och domen av den 11 november 2004, Adanez-Vega (C‑372/02, EU:C:2004:705).
( 12 ) Denna slutsats kan inte påverkas av ministeriets argument att den omständigheten att artikel 11.2 i förordning nr 883/2004 ska användas för att tolka orden ”på grund av arbete som anställd” i artikel 68 i samma förordning stöds av den tolkning av denna formulering som administrativa kommissionen för samordning av de sociala trygghetssystemen gjorde i beslut nr F1 av den 12 juni 2009 (EUT C 106, 2010, s. 11). Det är tillräckligt att konstatera att domstolen redan i domen van der Vecht (19/67, EU:C:1967:49, s. 457) fastslog att ordalydelsen i förordningen ”inte påverkar behöriga domstolars behörighet att bedöma giltigheten och innehållet i bestämmelserna i förordningen och att beslut som meddelas av [denna kommission] endast har värdet av yttranden inför behöriga domstolar” (min kursivering). Av detta följer att beslutet i fråga inte är tvingande och följaktligen inte binder domstolen.
( 13 ) Se dom av den 1 februari 2017, Tolley (C‑430/15, EU:C:2017:74, punkt 57).
( 14 ) Se dom av den 3 mars 2011, Tomaszewska (C‑440/09, EU:C:2011:114, punkt 24 och där angiven rättspraxis).
( 15 ) Enligt irländsk lagstiftning krävs även att det barn för vilket bidrag söks är yngre än 16 år, har sin stadigvarande bosättning i Irland (section 219(1) c) i lagen om social trygghet) och bor permanent hos den person som har ansökt om familjeförmånerna (section 220.1 i samma lag). Som den hänskjutande domstolen har erinrat om kan dessa villkor emellertid inte tillämpas, eftersom de är oförenliga med artikel 67 i förordning nr 883/2004.
( 16 ) Se den sammanställning över nationella lagstiftningar om familjeförmåner som Europeiska kommissionen utarbetat och som är tillgänglig på internetadressen .
( 17 ) Se det förslag till rådets förordning (EG) om samordning av de sociala trygghetssystemen som kommissionen lade fram för rådet den 21 december 1998, KOM(1998) 779 slutlig, artikel 53, där det anges att: ”[o]m familjeförmåner … skall utges av flera medlemsstater, enligt deras lagstiftning eller denna förordning, till samma familjemedlem under samma period, skall den behöriga institutionen i den medlemsstat i vars lagstiftning det högsta förmånsbeloppet föreskrivs bevilja hela detta belopp”. Det är intressant att notera att detta kriterium behölls i den slutliga versionen av prioritetsreglerna, men endast som ett tilläggskriterium i det fallet att alla rättigheter till familjeförmåner förvärvats på grund av arbete som anställd. Se artikel 68.1 b i) i förordning nr 883/2004.
( 18 ) Se gemensam ståndpunkt (EG) nr 18/2004 av den 26 januari 2004, antagen av rådet i enlighet med det i artikel 251 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen angivna förfarandet, inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT C 79E, 2004, s. 15).
( 19 ) Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet enligt artikel 251.2 andra stycket i EG-fördraget om gemensam ståndpunkt antagen av rådet inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om samordning av de sociala trygghetssystemen, KOM(2004) 44 slutlig, s. 11.
( 20 ) Se det förslag till rådets förordning (EG) om samordning av de sociala trygghetssystemen som kommissionen lade fram för rådet den 21 december 1998, KOM(1998) 779 slutlig, s. 2, där det anges att: ”… var den grundläggande tanken bakom revideringen av samordningsbestämmelserna, i deras form i förordning nr 1408/71 en önskan att göra lagstiftningen mindre komplex och mer lätthanterlig. Det rörde sig i praktiken inte om att omarbeta ett system, som för övrigt fungerat ganska bra under mer än 25 år, utan snarare att förenkla systemet”.
( 21 ) Se dom av den 27 februari 2014, Förenade kungariket/rådet (C‑656/11, EU:C:2014:97, punkterna 61–66).
( 22 ) För fullständighetens skull ska det påpekas att förordning nr 1408/71, enligt artikel 2 i förordningen, även var tillämplig på ”studerande som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater och som är medborgare i en medlemsstat eller är statslösa eller flyktingar bosatta inom en medlemsstats territorium samt deras familjemedlemmar och efterlevande”.
( 23 ) Se tredje skälet i förordning nr 1408/71.
( 24 ) I förordning nr 883/2004 används därför parallellt med artikel 42 EG (nu artikel 48 FEUF) även en annan rättslig grund, nämligen artikel 308 EG (nu artikel 352 FEUF). Se skäl 2 i förordning nr 883/2004.
( 25 ) Vad gäller begreppen pension och bosättning, som inte är föremål för förevarande bedömning, omfattar det förstnämnda ”… inte endast pensioner utan även engångsbelopp som kan ersätta pensioner, utbetalningar i form av ersättning för avgifter samt, om inget annat föreskrivs i bestämmelserna i avdelning III, uppräkningar eller tilläggsbidrag” (artikel 1 w), medan det andra definieras som ”den ort där en person är stadigvarande bosatt” (artikel 1 j).
( 26 ) Artikel 1 a i förordning nr 883/2004.