FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
MELCHIOR WATHELET
föredraget den 10 juli 2018 ( 1 )
Mål C‑478/17
IQ
mot
JP
(begäran om förhandsavgörande från Tribunalul Cluj (Överdomstolen i Cluj, Rumänien))
”Begäran om förhandsavgörande – Civilrättsligt samarbete – Behörighet i fråga om föräldraansvar – Överföring till domstol som är bättre lämpad att pröva målet – Begreppet ’domstolar i en medlemsstat som är behöriga att pröva målet i sak’”
1.
Denna begäran om ett förhandsavgörande angående tolkningen av artikel 15 i förordning (EG) nr 2201/2003 ( 2 ) har getts in av Tribunalul Cluj (Överdomstolen i Cluj, Rumänien) i ett mål om föräldraansvar mellan käranden IQ, mor till tre underåriga barn som sedan år 2012 bor hos henne i Förenade kungariket, och svaranden JP, som är far till barnen, utländsk medborgare och bosatt i Rumänien.
I. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
2.
Skälen 12, 13 och 21 i förordning nr 2201/2003 har följande lydelse:
”(12)
De behörighetsregler som fastställs i denna förordning i fråga om föräldraansvar är utformade med hänsyn till barnets bästa, särskilt kriteriet om närhet. Det innebär att behörigheten i första hand skall ligga hos domstolarna i den medlemsstat där barnet har hemvist, med undantag av vissa fall då barnets vistelseort ändras eller efter en överenskommelse mellan de personer som har föräldraansvar.
(13)
Med hänsyn till barnets bästa medger denna förordning att den behöriga domstolen i undantagsfall och på vissa villkor överför målet till en domstol i en annan medlemsstat om denna är bättre lämpad att pröva målet.
…
(21)
Erkännande och verkställighet av domar som har meddelats i en medlemsstat bör bygga på principen om ömsesidigt förtroende, och skälen för att vägra erkännande bör begränsas till ett minimum.”
3.
Artikel 1 i förordning nr 2201/2003 föreskriver följande:
”1. Denna förordning skall, oberoende av domstolstyp, tillämpas på civilrättsliga frågor om:
…
b)
tillerkännande, utövande, delegering, upphörande eller begränsande av föräldraansvar.”
4.
Enligt artikel 2 i förordning nr 2201/2003 gäller följande:
”I denna förordning används följande beteckningar med de betydelser som här anges:
1.
domstol: samtliga myndigheter i medlemsstaterna som är behöriga i frågor som omfattas av förordningens tillämpningsområde enligt artikel 1.
…”
5.
Artikel 8.1 i förordning nr 2201/2003, som är rubricerad ”Allmän behörighet”, föreskriver följande:
”Domstolarna i en medlemsstat skall vara behöriga i mål om föräldraansvar för ett barn som har hemvist i den medlemsstaten vid den tidpunkt då talan väcks.”
6.
Artikel 12.1 och 12.2 i förordning nr 2201/2003, med rubriken ”Avtal om domstols behörighet”, har följande lydelse:
”1. De domstolar i en medlemsstat som på grundval av artikel 3 utövar behörighet angående en ansökan om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap skall vara behöriga att ta upp frågor som rör föräldraansvaret i samband med denna ansökan om
a)
åtminstone en av makarna har föräldraansvar för barnet,
och
b)
dessa domstolars behörighet har godtagits uttryckligen eller på något annat entydigt sätt av makarna och personerna med föräldraansvar, vid den tidpunkt då talan väcks, och denna behörighet är till barnets bästa.
2. Den behörighet som utövas enligt punkt 1 skall upphöra så snart
a)
antingen domen om beviljande eller avslående av en ansökan om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskapet har vunnit laga kraft,
b)
eller, om ett förfarande om föräldraansvar ännu inte har avgjorts vid den tidpunkt som avses i a, så snart en dom om föräldraansvar har vunnit laga kraft,
c)
eller, i de fall som avses i a och b, så snart förfarandet har avslutats av något annat skäl.
…”
7.
Enligt artikel 15 i förordning nr 2201/2003, med rubriken ”Överföring till en domstol som är bättre lämpad att pröva målet”, gäller följande:
”1. I undantagsfall får de domstolar i en medlemsstat som är behöriga att pröva målet i sak, om de anser att en domstol i en annan medlemsstat, som barnet har en särskild anknytning till, är bättre lämpad att pröva målet eller en specifik del av målet och om det är till barnets bästa,
a)
låta handläggningen av målet eller den aktuella delen av målet vila och ge parterna tillfälle att väcka talan vid domstolen i den andra medlemsstaten, i enlighet med punkt 4, eller
b)
anmoda domstolen i den andra medlemsstaten att utöva sin behörighet i enlighet med punkt 5.
2. Punkt 1 skall tillämpas
a)
på begäran av någon av parterna, eller
b)
på initiativ av domstolen, eller
c)
på begäran av en domstol i en annan medlemsstat till vilken barnet har en särskild anknytning, i enlighet med punkt 3.
Överföring på initiativ av domstolen eller på begäran av en domstol i en annan medlemsstat får emellertid inte ske om det inte godtas av åtminstone en av parterna.
3. Barnet skall anses ha en särskild anknytning till en medlemsstat, enligt punkt 1, om
a)
barnet, efter det att talan väckts vid den domstol som avses i punkt 1, har fått hemvist i den medlemsstaten, eller
b)
barnet har haft hemvist i den medlemsstaten, eller
c)
barnet är medborgare i den medlemsstaten, eller
d)
någon av personerna med föräldraansvar har hemvist i den medlemsstaten, eller
e)
tvisten rör åtgärder till skydd för barnet i samband med förvaltning eller bevarande av eller förfogande över egendom som tillhör barnet och som finns i den medlemsstaten.
4. Den domstol i en medlemsstat som är behörig att pröva målet i sak skall föreskriva en tid inom vilken talan måste väckas vid domstol i den andra medlemsstaten enligt punkt 1.
Om talan inte har väckts inom denna tid skall den domstol vid vilken talan väckts fortsätta att utöva behörighet, i enlighet med artiklarna 8–14.
5. Domstolarna i den andra medlemsstaten får, om det på grund av särskilda omständigheter i målet är till barnets bästa, förklara sig behöriga inom sex veckor från det att talan väcks på grundval av punkt 1 a eller 1 b. I så fall skall den domstol där talan först har väckts förklara att den inte är behörig. I annat fall skall den domstol där talan först har väckts fortsätta att utöva sin behörighet i enlighet med artiklarna 8–14.
6. Domstolarna skall samarbeta vid tillämpningen av denna artikel, antingen direkt eller via de centralmyndigheter som har utsetts i enlighet med artikel 53.”
8.
I artikel 19 i förordningen föreskrivs under rubriken ”Litispendens och mål som har samband med varandra” följande:
”…
2. Om talan om föräldraansvar för ett barn, rörande samma sak, väcks vid domstolar i olika medlemsstater skall, till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först har väckts är behörig, den domstol vid vilken talan har väckts senare självmant låta handläggningen av målet vila.
3. När det har fastställts att den domstol vid vilken talan först har väckts är behörig, skall den domstol vid vilken talan har väckts senare självmant avvisa talan till förmån för den domstolen.
I så fall har den part som har väckt den senare talan rätt att väcka sin talan vid den domstol där talan först har väckts.”
9.
I artikel 23 i förordning nr 2201/2003, som är rubricerad ”Skäl för att vägra erkännande av domar om föräldraansvar”, föreskrivs följande:
”En dom om föräldraansvar skall inte erkännas:
…
e)
om domen är oförenlig med en senare dom om föräldraansvar som har meddelats i den medlemsstat där domen görs gällande.
…”
B. Rumänsk rätt
10.
Av begäran om förhandsavgörande framgår att det i artikel 448.1 led 1 i Codul de procedură civilă român (rumänska civilprocesslagen) föreskrivs att avgöranden om föräldraansvar som meddelats i första instans är verkställbara. Alltså kan verkställighet av domstolsavgöranden om föräldraansvar, som meddelats i första instans, enligt rumänsk processrätt avbrytas endast om överklagandet bifalls.
II. Tvisten vid de rumänska domstolarna och tolkningsfrågorna
11.
Den 26 november 2014 vände sig käranden IQ, mor till tre barn som sedan år 2012 bor hos henne i Förenade kungariket, till Judecătoria Cluj-Napoca (Förstainstansdomstolen i Cluj-Napoca, Rumänien), med en begäran om äktenskapsskillnad från JP, som är far till de tre barnen, utländsk medborgare och bosatt i Floreşti i Rumänien.
12.
Käranden yrkade också att domstolen skulle tillerkänna henne exklusivt föräldraansvar avseende de tre i äktenskapet födda underåriga barnen, ge henne vårdnaden om barnen och ålägga svaranden att betala underhållsbidrag.
13.
Svaranden väckte ett genkäromål i vilket han begärde att domstolen skulle döma till äktenskapsskillnad på grundval av samtycke från båda makarna eller, alternativt, på grunder som var hänförliga till båda makarna, förordna om gemensamt utövande av föräldraansvaret för de tre i äktenskapet födda barnen och fastställa ett program för att han skulle kunna bibehålla de personliga relationerna med barnen,
14.
Vid förhandling den 28 september 2015 prövade Judecătoria Cluj-Napoca (förstainstansdomstolen i Cluj-Napoca) sin behörighet och förklarade sig behörig att döma i målet. Eftersom parterna hade kommit överens om äktenskapsskillnad, konstaterade domstolen att villkoren var uppfyllda för att meddela dom i denna fråga. Domstolen dömde därför till äktenskapsskillnad enligt ömsesidig överenskommelse, uppsköt behandlingen av de andra yrkandena som hängde samman med äktenskapsskillnaden och fastställde en dag för förhandling med bevisupptagning i dessa frågor.
15.
I en tvistemålsdom biföll Judecătoria Cluj-Napoca (förstainstansdomstolen i Cluj-Napoca) delvis kärandens talan och svarandens genkäromål och beslutade om gemensamt utövande av föräldraansvaret över de tre i äktenskapet födda barnen, fastställde att barnen skulle bo hos käranden, bestämde beloppet för det underhållsbidrag som svaranden skulle betala till barnen och fastställde ett program för bibehållande av personliga relationer mellan fadern och barnen.
16.
Den 7 september 2016 överklagade såväl modern som fadern detta avgörande till den hänskjutande domstolen.
17.
Vid denna domstol har IQ yrkat att hon ensam ska tillerkännas föräldraansvaret och att ett mera restriktivt program ska fastställas för bibehållande av personliga relationer mellan fadern och barnen. JP har för sin del yrkat att detta program ska utvidgas.
18.
Den 26 december 2016 vände sig IQ till High Court of Justice (England & Wales), Family Division (Family Court), Birmingham (Överdomstolen (England och Wales), avdelningen för familjerättsliga mål (Familjedomstolen), Birmingham, Förenade kungariket) med en begäran om förbudsföreläggande mot barnens far. Den 3 januari 2017 yrkade hon också att denna domstol skulle bestämma vem som skulle utöva den faktiska vårdnaden om barnen.
19.
Samma dag fattade denna domstol interimistiskt beslut om förbud för barnens far att ta med sig barnen intill dess målet slutgiltigt avgjorts. Den 2 februari 2017 uppmanade domstolen också den hänskjutande domstolen att förklara att den inte längre var behörig, eftersom barnen med föräldrarnas samtycke hade hemvist i England och Wales.
20.
Enligt beslut av High Court of Justice (England & Wales), Family Division (Family Court), Birmingham (Överdomstolen (England och Wales), avdelningen för familjerättsliga mål (Familjedomstolen), Birmingham) av den 6 juli 2017 mottog den hänskjutande domstolen en begäran om att målet skulle överföras till den nämnda brittiska domstolen enligt artikel 15 i förordning nr 2201/2003, eftersom de tre barnen åtminstone sedan år 2013 hade haft hemvist i England och Wales, det vill säga under denna domstols jurisdiktion, och inte i Rumänien, och att så varit fallet under hela förfarandet vid de rumänska domstolarna.
21.
Den hänskjutande domstolen har framhållit att den domstol som anmodats att överföra målet behandlar detta efter överklagande och att det alltså redan finns ett avgörande i första instans.
22.
Den hänskjutande domstolen har också erinrat om att det avgörande som meddelats i första instans av Judecătoria Cluj-Napoca (förstainstansdomstolen i Cluj-Napoca) enligt artikel 448.1 led 1 i den rumänska civilprocesslagen är verkställbart, vilket innebär att svaranden kan begära att domen verkställs så länge den inte har upphävts.
23.
Om emellertid den hänskjutande domstolen skulle överföra målet till en brittisk domstol på grundval av artikel 15 i förordning nr 2201/2003, skulle den inte längre ha möjlighet att ta ställning till överklagandet, vilket skulle innebära att avgörandeet i första instans skulle fortsätta att gälla.
24.
Under dessa förhållanden beslutade Tribunalul Cluj (Överdomstolen i Cluj) att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:
”1)
Avser uttrycket ’domstolar i en medlemsstat som är behöriga att pröva målet i sak’ i artikel 15 [i förordning nr 2201/2003] såväl de domstolar som prövar målet i första instans som de domstolar som prövar ett överklagande? Det är av betydelse att klarlägga om målet med stöd av artikel 15 i förordning nr 2201/2003 kan överföras till en domstol som är bättre lämpad, om den behöriga domstol som har anmodats att överföra målet till en bättre lämpad domstol är en appellationsdomstol, medan den mera lämpade domstolen är en förstainstansdomstol.
2.
Vid jakande svar på den första frågan ställs denna följdfråga: hur ska den behöriga domstol som överför målet till den mera lämpade domstolen förfara med det avgörande som meddelats i första instans?”
III. Förfarandet vid EU-domstolen
25.
Endast den rumänska regeringen och Europeiska kommissionen har avgett skriftliga yttranden, och ingen av parterna i det nationella förfarandet har ansett det nödvändigt att ge in ett sådant yttrande. Ingen förhandling har begärts eller hållits av domstolen.
IV. Bedömning
A. Den första frågan
1. Sammanfattning av parternas synpunkter
26.
Den rumänska regeringen har erinrat om att EU-domstolen ansett att unionslagstiftaren, som framgår av skäl 12 i förordningen, har använt närhetskriteriet för att säkerställa att barnets bästa beaktas vid tillämpningen av bestämmelserna om behörighet i fråga om föräldraansvar ( 3 ). Enligt detta kriterium bestäms en domstols behörighet i allmänhet, i överensstämmelse med artikel 8.1 i förordningen, på grundval av barnets hemvist vid den tidpunkt då talan väcktes. ( 4 ) Artikel 12.1 i förordning nr 2201/2003, som i huvudsak föreskriver att den domstol, som är behörig att fatta beslut om en ansökan om äktenskapsskillnad enligt artikel 3 i samma förordning, också är behörig att ta upp frågor om föräldraansvar i samband med denna ansökan, utgör ett undantag från behörighetsbestämmelsen i artikel 8 i förordningen.
27.
I fråga om artikel 15.1 i förordning nr 2201/2003 har den rumänska regeringen konstaterat, för det första, att begreppet ”domstolar i en medlemsstat som är behöriga att pröva målet i sak” inte har definierats i förordningen. Detta begrepp bör därför tolkas med ledning av det sammanhang i vilket begreppet förekommer och de ändamål som förordningen ska tillgodose.
28.
För det andra har den rumänska regeringen erinrat om att bestämmelserna om behörighet i fråga om föräldraansvar finns i kapitel II avsnitt 2 i förordning nr 2201/2003, i vilket artikel 15 ingår. Därför är tillämpningsområdet för artikel 15 detsamma som för alla behörighetsbestämmelserna i avsnitt 2 i kapitel II i förordningen. ( 5 ) Av detta följer att ”behörig domstol” i artikel 15.1 i förordning nr 2201/2003 kan vara vilken som helst av de domstolar som är behöriga i fråga om föräldraansvar enligt artiklarna 8–14 i förordningen. Följaktligen uppdrar artikel 15 i förordningen enligt den rumänska regeringens uppfattning åt varje domstol som omfattas av artikeln att med stöd av behörighet enligt förordningen fatta beslut i frågor om föräldraansvar, oavsett om domstolen dömer i första instans eller efter överklagande.
29.
För det tredje har den rumänska regeringen förklarat att begreppet ”domstolar … som är behöriga att pröva målet i sak” i artikel 15.1 i förordning nr 2201/2003 inte enbart syftar på att domstolen genom sin kompetens ska kunna pröva målet i sak utan också på att domstolen har förklarat sig behörig.
30.
När det gäller den tidpunkt då den behöriga domstolen kan överföra målet till en bättre lämpad domstol har den rumänska regeringen framhållit att artikel 15.1 i förordning nr 2201/2003 inte anger någon tidsgräns.
31.
I det avseendet har den rumänska regeringen framhållit att den avtalade behörigheten i artikel 12.1 i förordning nr 2201/2003 upphör enligt artikel 12.2 i samma förordning, bland annat, så snart ett avgörande om föräldraansvar har vunnit laga kraft eller förfarandet har avslutats av annat skäl. I det nationella förfarandet kan den första domstolen som behandlat målet överföra det enligt artikel 15 i förordning nr 2201/2003 till en bättre lämpad domstol ända till dess den första domstolens avtalade behörighet upphör. Den rumänska regeringen har framhållit att den behöriga domstolen vid överförande av målet ska undersöka om, bland annat, villkoren i artikel 15 i förordningen är uppfyllda i det enskilda fallet. ( 6 )
32.
I en sådan situation som den som föreligger i det nationella förfarandet i förevarande fall ankommer det alltså på behörig domstol, det vill säga den första domstolen som fått målet till behandling, att kontrollera huruvida det är förenligt med villkoren i artikel 15.1 i förordningen att överföra målet till en annan domstol som är bättre lämpad att behandla målet och att särskilt pröva om den domstol till vilken målet ska överföras är bättre lämpad att i fråga om föräldraansvar meddela ett avgörande som i högre grad är förenligt med barnets bästa.
33.
Den rumänska regeringen föreslår att den första frågan besvaras så, att bestämmelserna i förordning nr 2201/2003 i allmänhet, och särskilt dess artikel 15, ska tolkas så att de, under sådana villkor som i det nationella förfarandet, gör det möjligt för en domstol i en medlemsstat med behörighet att pröva målet i sak enligt artikel 12.1 i förordningen att överföra målet till en domstol i en annan medlemsstat som den anser bättre lämpad, ända till dess att den första domstolens behörighet upphör enligt artikel 12.2 i förordningen.
34.
Dessutom ankommer det enligt den rumänska regeringen på den domstol som är behörig att pröva målet i sak att i det enskilda fallet fastställa huruvida överföring av målet, efter det att en dom i första instans överklagats uppfyller villkoren i artikel 15 i förordningen och, närmare bestämt, att pröva dels om den domstol till vilken målet ska överföras är bättre lämpad att avgöra frågorna rörande föräldraansvaret, dels om överföring av målet är förenlig med barnets bästa.
35.
Enligt kommissionens uppfattning tillåter artikel 15.1 i förordning nr 2201/2003 endast överföring av behörighet till en domstol ”i en annan medlemsstat, som barnet har en särskild anknytning till”. Artikel 15.3 i förordning nr 2201/2003 innehåller en uttömmande uppräkning av kriterier som klargör begreppet ”medlemsstat, som barnet har en särskild anknytning till”. Den medlemsstat i vilken barnet har sitt aktuella hemvist finns inte upptagen i denna förteckning, fastän behörigheten för de domstolar som är belägna i staten där barnet har hemvist är en grundval för behörighet i fråga om föräldraansvar.
36.
Kommissionen har emellertid inte ansett det uteslutet att tillämpa artikel 15 i förordning nr 2201/2003 i fall då båda domstolarna är behöriga. Det skulle sålunda strida mot ratio legis att utesluta tillämpning av denna bestämmelse på en domstol i den medlemsstat till vilken barnet har starkast anknytning.
37.
När det gäller förhållandet mellan artiklarna 15 och 19 i förordning nr 2201/2003 förhåller det sig visserligen så att artikel 19 ålägger den domstol vid vilken talan har väckts senare att låta handläggningen av målet vila, om den domstol där talan väckts först har konstaterats vara behörig, men detta bör enligt kommissionens mening inte hindra att den domstol vid vilken talan väckts senare framställer en begäran enligt artikel 15.2 c i förordning nr 2201/2003.
38.
I fråga om uttrycket ”de domstolar i en medlemsstat som är behöriga att pröva målet i sak” i artikel 15.1 i förordning nr 2201/2003 har kommissionen gjort gällande att uttrycket inte ska anses innebära att möjligheten är begränsad till förstainstansdomstolar.
39.
Kommissionen har anfört att ratio legis i artikel 15 i förordning nr 2201/2003 ger domstolen ett utrymme för skönsmässig bedömning som gör det möjligt att i förekommande fall fatta beslut om överföring av behörighet men endast på villkor att detta överensstämmer med ”barnets bästa”.
2. Bedömning
a) Inledning
40.
I ett mycket kort beslut, bestående av endast 21 punkter, om inhämtande av ett förhandsavgörande har Tribunalul Cluj i huvudsak frågat EU-domstolen (i sin första fråga), hur man ska tolka begreppet ”de domstolar i en medlemsstat som är behöriga att pröva målet i sak” i artikel 15.1 i förordning nr 2201/2003 och om överföring till en domstol som är bättre lämpad att pröva det nationella målet kan ske enligt denna artikel, fastän den överförande domstolen är en appellationsdomstol och den bättre lämpade domstolen är en förstainstansdomstol.
41.
Det bör först erinras om att EU-domstolen redan har haft tillfälle att befatta sig med tolkningen av bestämmelserna i artikel 15 i förordning nr 2201/2003 men att den ännu inte har uttalat sig om tolkningen av begreppet ”de domstolar i en medlemsstat som är behöriga att pröva målet i sak”, som förekommer i punkt 1 i denna artikel.
42.
I dom av den 27 oktober 2016, D. (C‑428/15, EU:C:2016:819), som jag kommer att hänvisa flitigt till nedan och som i huvudsak gällde tolkningen av artikel 15 i förordning nr 2201/2003, ställde den nationella domstolen frågor om området och villkoren för tillämpning av denna bestämmelse men också om begreppet ”bättre lämpad domstol” och de kriterier, som är relevanta för att bestämma vilken domstol som är bättre lämpad, samt om begreppet ”barnets bästa”. ( 7 ) EU-domstolen ansåg att kravet på att överföring ska vara till barnets bästa innebär att den behöriga domstolen, med hänsyn till de konkreta omständigheterna i målet, ska försäkra sig om att den planerade överföringen till en domstol i en annan medlemsstat inte riskerar att negativt påverka barnets situation. ( 8 )
43.
Som kommissionen har framhållit, förefaller det vara utmärkande för förevarande mål att det föreligger en situation i vilken båda domstolarna i princip grundar sin behörighet på förordning nr 2201/2003.
44.
Eftersom barnen redan år 2012 tycks ha haft sitt hemvist i Förenade kungariket och denna situation tycks ha fortsatt utan avbrott under hela den tid då målet behandlats, måste behörigheten för de rumänska domstolarna (vid vilka talan först väcktes) i fråga om föräldraansvar ha grundats på artikel 12.1 ( 9 ) i förening med artikel 3.1 a tredje strecksatsen i förordning nr 2201/2003 (”svarandens hemvist”) och alltså utgöra accessorisk behörighet i förhållande till behörigheten i fråga om äktenskapsskillnad. Artikel 12 utgör ett undantag från behörighetsregeln i artikel 8 i förordningen. ( 10 )
45.
Även om äktenskapsskillnad har beslutats av den rumänska domstolen, bestäms den accessoriska behörigheten i fråga om föräldraansvar av artikel 12.2 b i denna förordning ända till dess ett avgörande i frågan har vunnit laga kraft, vilket ännu inte har skett i förevarande fall.
46.
Eftersom de tre barnen har sitt hemvist i Förenade kungariket, där de bor med sin mor sedan år 2012, grundar domstolarna i denna stat (vid vilka talan väckts senare) sin behörighet i fråga om föräldraansvar på artikel 8 i förordning nr 2201/2003. ( 11 )
47.
Jag finner därför skäl att klargöra om artikel 15 i förordning nr 2201/2003 om överföring av behörighet antingen är tillämplig på ett fall där de två medlemsstaternas domstolar är behöriga enligt den nämnda förordningen eller endast tillåter överföring av behörighet till domstolarna i en stat som annars inte skulle vara behöriga enligt förordningen.
48.
I det senare fallet är svaret enkelt, eftersom artikel 15 i förordning nr 2201/2003 då inte skulle vara tillämplig i förevarande fall. Det skulle då endast uppkomma en fråga om litispendens som enkelt skulle kunna besvaras med tillämpning av artikel 19 i förordningen. ( 12 )
1) Är artikel 15 i förordning nr 2201/2003 tillämplig när båda medlemsstaternas domstolar är behöriga i sak enligt denna förordning?
49.
Artikel 15 i förordning nr 2201/2003 utgör en nyhet. Den gör det undantagsvis möjligt för en domstol där talan väckts och som är behörig att pröva frågan i sak att överföra målet till en domstol i en annan medlemsstat, om den senare domstolen är mera lämpad att pröva målet. En sådan överföring kan gälla antingen hela målet eller bara en del av det. ( 13 )
50.
I själva verket var ”i fråga om föräldraansvar en av de stora nyheterna i [förordning nr 2201/2003] – som därvid hade efterliknat … konvention[en av den 19 oktober 1996 om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn (nedan kallad 1996 års Haagkonvention)] – … att ett system hade skapats för dialog mellan europeiska domare om bedömning av deras behörighet utifrån lämplighetsöverväganden. Med inspiration från doktrinen om forum non conveniens tillåter artikel 15 i [förordning nr 2201/2003 – en märklig bestämmelse, ( 14 ) men ofta ansedd som ganska komplex –] ’överföring’ av ett mål till en domstol som är bättre lämpad att avgöra målet (jämför artiklarna 8 och 9 i [1996 års Haagkonvention], som delar upp systemet i överföring [av behörighet – forum non conveniens] eller krav på behörighet [forum conveniens])”. ( 15 )
51.
Artikel 8 i 1996 års Haagkonvention tillåter att det görs en framställning varje gång den behöriga myndigheten anser att en myndighet i en annan fördragsslutande stat är ”bättre lämpad” att bedöma vad som är till barnets bästa. Enligt artikel 8.2 d i konventionen utgör förekomsten av en väsentlig anknytning mellan staten och barnet en omständighet av betydelse vid bedömningen av vilken myndighet som är ”bättre lämpad” att bedöma vad som är till barnets bästa, men det är inte ensamt avgörande.
52.
Även om tillvägagångssättet vid tillämpning av metoderna i Bryssel IIa-förordningen och 1996 års Haagkonvention inte är detsamma, ser jag inget principiellt skäl till att artikel 15 i förordning nr 2201/2003 inte skulle kunna användas i händelse av ”konkurrerande” behörighet, det vill säga när två domstolar (från olika medlemsstater) är behöriga enligt den nämnda förordningen.
53.
I själva verket anser jag att en sådan överföring av behörighet med desto större skäl bör vara tillåten enligt artikel 15, eftersom det krävs att barnet har en nära anknytning till den domstol till vilken målet ska överlämnas.
54.
För att ett visst mål ska kunna överlämnas till en domstol i en annan medlemsstat än den som den normalt behöriga domstolen tillhör krävs enligt artikel 15.1 att en sådan överföring, som framgår av skäl 13 i förordningen, sker enligt strikta och specifika villkor ( 16 ) och att den endast sker undantagsvis. ( 17 )
55.
Som EU-domstolen först slog fast i domen av den 27 oktober 2016, D. (C‑428/15, EU:C:2016:819, punkt 50), ska enligt artikel 15.1 i förordning nr 2201/2003 överföring från en domstol i en medlemsstat av ett mål om föräldraansvar endast ske till en domstol i en annan medlemsstat som barnet har en ”särskild anknytning” till.
56.
Av punkt 51 i domen av den 27 oktober 2016, D. (C‑428/15, EU:C:2016:819) framgår vidare att fastställandet av om det i ett visst mål föreligger en sådan anknytning ska göras med tillämpning av kriterierna i den uttömmande uppräkningen i artikel 15.3 a–e i förordning nr 2201/2003. Det betyder att möjligheten till överföring av mål inte omfattar mål där dessa omständigheter inte föreligger.
57.
I punkt 53 i domen anges att de första två kriterierna handlar om att barnet har haft hemvist i den andra medlemsstaten antingen före eller efter den tidpunkt då talan väcktes vid den normalt behöriga domstolen, och enligt punkt 52 i domen vittnar dessa omständigheter om att det barn som målet rör har nära band till en annan medlemsstat än den i vilken den domstol är belägen som är behörig att pröva målet i sak enligt artikel 8.1 i förordningen.
58.
Det står alltså klart att den medlemsstat där ett barn har sitt aktuella hemvist inte är en av de stater som uppräknas i denna bestämmelse, fastän behörighet för domstolar som är belägna i den stat där barnet har sitt hemvist utgör en grundläggande regel för behörigheten att pröva en talan om föräldraansvar. Detta förefaller visa att artikel 15 uteslutande avser att ge behörighet genom överföring till domstolarna i en medlemsstat som enligt förordning nr 2201/2003 inte redan hade behörighet att pröva målet.
59.
Jag tror likväl att detta inte alls hindrar att artikel 15 i förordningen kan tillämpas i fall då båda domstolarna är behöriga och, i än högre grad, om de kommer överens om att den ena eller den andra av dem är bättre lämpad att pröva målet.
60.
Jag anser (liksom kommissionen) att det följer av sunt förnuft att ”aktuellt hemvist” i en medlemsstat, som utgör det grundläggande kriteriet för behörigheten att pröva en talan om föräldraansvar, nödvändigtvis innebär en närmare anknytning än tidigare hemvist (vilket den rumänska domstolen själv har medgett). Artikel 15 i förordning nr 2201/2003 – som bör möjliggöra en viss flexibilitet i vissa undantagsfall för att bättre främja barnets bästa – talar för en tolkning av uttrycket ”särskild anknytning till en medlemsstat” som inkluderar barnets aktuella hemvist i en medlemsstat (i förevarande fall sedan år 2012), vilket leder till att denna bestämmelse ska tillämpas på fall i vilka den bättre lämpade domstolen redan är behörig enligt förordning nr 2201/2003.
61.
Denna uppfattning har även stöd i doktrinen.
62.
För det första handlar artikel 15 om ”a court having jurisdiction as to the substance of the matter pursuant to Articles 8–14 of the Regulation [transferring jurisdiction to a Member State] not necessarily also having jurisdiction pursuant to Article 8 et seq. of the Regulation”. ( 18 )
63.
För det andra är ”[a]nother and far more important principle laid down in Article 15(1) … that this transfer can be for the benefit of any Member State’s court. The provision states that this transfer should concern a court ’with which the child has a particular connection’, and the exact nature of these connections is listed in paragraph (3). However, Article 15(1) does not require that the designated court would otherwise have jurisdiction over the subject matter. Therefore, the transfer mechanism is … [one] allowing a competent court to transfer a case to any Member State court, provided that the particular connection is identified. This analysis implies that Article 15 is not only a court cooperation provision, but contains also a jurisdictional rule. The effect of this rule is to give jurisdiction to any Member State court, providing there is a particular connection between the court and the child”, ( 19 ) ett villkor som förefaller vara uppfyllt i det aktuella fallet.
64.
Följaktligen kan ”Article 15(1) … be analysed in connection with Article 12(3) of the Regulation, which also provides for a very open jurisdictional rule. The difference lies [in] the fact that Article 12(3) relies on party autonomy, whereas Article 15(1) relies on judicial cooperation. The bases of jurisdiction are therefore very different, but the main effect of both provisions is very similar: giving jurisdiction to a court that is not designated by any of the connecting factors of the Regulation”. ( 20 )
65.
Av vad som anförts i det föregående framgår att artikel 15 i förordning nr 2201/2003 är tillämplig i detta fall.
2) Begreppet ”domstolar i en medlemsstat som är behöriga att pröva målet i sak”
66.
Jag vill påpeka att detta begrepp inte har definierats i förordning nr 2201/2003.
67.
Mot denna bakgrund bör begreppet tolkas utifrån det sammanhang som artikel 15 ingår i och med beaktande av de mål som eftersträvas genom förordning nr 2201/2003. ( 21 )
68.
Jag anser (i likhet med den rumänska regeringen) att begreppet ”domstolar … behöriga att pröva målet i sak” ska tolkas med utgångspunkt i begreppet domstol. Enligt artikel 2.1 i förordning nr 2201/2003 ska med domstol förstås ”samtliga myndigheter i medlemsstaterna som är behöriga i frågor som omfattas av förordningens tillämpningsområde enligt artikel 1”. ( 22 )
69.
Enligt punkt 61 i domen av den 27 oktober 2016, D. (C‑428/15, EU:C:2016:819) ska artikel 15.1 i förordning nr 2201/2003 tolkas så, att den behöriga domstolen i en medlemsstat, för att kunna slå fast att en domstol i en annan medlemsstat till vilken barnet har en särskild anknytning är bättre lämpad, ska försäkra sig om att en överföring av målet till en sådan domstol kan tillföra ett faktiskt och konkret mervärde till prövningen av målet, med beaktande av bland annat de processuella regler som är tillämpliga i den andra medlemsstaten, och för att kunna slå fast att en sådan överföring är till barnets bästa ska den behöriga domstolen i en medlemsstat bland annat försäkra sig om att överföringen inte riskerar att få en menlig inverkan på barnets situation.
70.
Det räcker att konstatera att ingenting i den formulering som kommit till användning (”domstolar i en medlemsstat som är behöriga att pröva målet i sak”) tyder på att möjligheten att överföra behörighet enligt artikel 15.1 i förordning nr 2201/2003 är förbehållen förstainstansdomstolar.
71.
Eftersom den ursprungliga domstolen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning av huruvida ett beslut om överföring av behörighet ska antas eller inte (vilket för övrigt är logiskt, eftersom det överensstämmer med doktrinen om forum non conveniens som ligger bakom förfarandet om överföring i artikel 15 i den nämnda förordningen), anser jag (i likhet med kommissionen) att det inte finns någon anledning att begränsa detta skönsmässiga utrymme till en förstainstansdomstol, och detta så mycket mera som frågan om överföring av behörighet kan tänkas bli aktuell först under målets handläggning vid en högre domstol.
72.
I förevarande fall hade förfarandet vid de rumänska domstolarna nått en appellationsdomstol när en begäran om överföring framställdes av den domstol i England och Wales vid vilken modern hade väckt talan omkring två år efter det att hon väckt talan vid den rumänska domstolen. Under hela detta förfarande bodde barnen i England. Om förfarandet fortsätter i Rumänien, ska barnen höras där, och ett yttrande från en engelsk sakkunnig skulle då eventuellt bli nödvändigt för att korrekt kunna avgöra frågor om föräldraansvar (vårdnad och umgängesrätt). Detta skulle kunna öka kostnaderna och förlänga förfarandet, trots att det alltid ligger i barnets intresse att dessa frågor avgörs så fort som möjligt.
73.
Följaktligen ska uttrycket ”de domstolar i en medlemsstat som är behöriga att pröva målet i sak” i artikel 15 i förordning nr 2201/2003 tolkas så, att det också omfattar appellationsdomstolar, vilka, antingen på begäran eller på eget initiativ, kan överföra målet till en bättre lämpad domstol i en annan medlemsstat, om villkoren i artikel 15 i förordningen är uppfyllda.
B. Den andra frågan
1. Sammanfattning av parternas yttranden
74.
Den rumänska regeringen har framhållit att förordning nr 2201/2003 grundas på principerna om samarbete och ömsesidigt förtroende mellan domstolarna, vilka leder till ömsesidigt erkännande av domstolsavgöranden och till verkställighet av sådana avgöranden i medlemsstaterna. ( 23 ) Enligt EU-domstolen ingår det i principen om ömsesidigt förtroende att den domstol i en medlemsstat som mottagit en begäran om att inleda ett förfarande om föräldraansvar ska pröva sin behörighet enligt artiklarna 8–14 i förordning nr 2201/2003. ( 24 ) Som anges i artikel 24 i förordningen kan domstolarna i övriga medlemsstater inte pröva den bedömning som den första domstolen gjort om sin egen behörighet. ( 25 )
75.
Vidare är syftet med lagbestämmelserna om avstående från att utöva behörighet att undvika att det förs parallella förfaranden vid domstolar i olika medlemsstater och att det meddelas motstridiga avgöranden av dessa domstolar.
76.
Den rumänska regeringen föreslår att den andra frågan besvaras så, att bestämmelserna i förordning nr 2201/2003 i allmänhet, och särskilt dess artikel 15, ska tolkas så att den första behöriga domstolen, när den, under sådana omständigheter som i det nationella förfarandet, enligt artikel 15.1 i förordningen beslutar att överföra målet till en bättre lämpad domstol och denna enligt artikel 15.5 första meningen i förordningen accepterar att överta målet, enligt artikel 15.5 andra meningen i förordningen ska förklara att den inte längre är behörig.
77.
Kommissionen har i huvudsak framhållit att det avgörande som meddelats i första instans, om behörigheten överförs till en domstol i en annan medlemsstat, ska ha de verkningar som tillkommer avgörandet enligt nationell lag så länge det inte ändrats eller ersatts med verkan för framtiden av ett nytt avgörande av en annan domstol som utövar behörighet enligt förordning nr 2201/2003.
2. Bedömning
78.
Genom sin andra fråga har den hänskjutande domstolen begärt att EU-domstolen, vid jakande svar på den första frågan, ska upplysa om hur det avgörande som meddelats i första instans av de rumänska domstolarna ska behandlas när målet har överförts till en domstol som är bättre lämpad att avgöra målet i sak.
79.
Enligt artikel 448.1 punkt 1 i den rumänska civilprocesslagen kan ett avgörande om föräldraansvar som meddelats i första instans verkställas.
80.
Som kommissionen har framhållit i fråga om betydelsen av att de rumänska förstainstansdomstolarna meddelar ett avgörande innan behörighet att pröva målet överförs av en appellationsdomstol, i förevarande fall den hänskjutande domstolen, hänvisar skäl 13 i förordning nr 2201/2003 till överföring av ”målet”, medan formuleringen i artikel 15.1 och 15.5 endast anger överföring eller utövning av ”domstolsbehörighet”.
81.
Enligt artikel 15.5 i förordning nr 2201/2003, ska den domstol vid vilken talan först väckts antingen förklara att den inte är behörig, om domstolen i den andra medlemsstaten har förklarat sig behörig, och på så sätt avsluta förfarandet för sin del eller, i motsatt fall, fortsätta att utöva sin behörighet.
82.
Med andra ord är den domstol vid vilken talan först väckts fortfarande behörig i målet så länge begäran om överföring av behörighet är under prövning. Ifall denna domstol finner att det föreligger en överhängande fara för barnet under denna period, är det följaktligen dess uppgift att vidta alla nödvändiga åtgärder till skydd för barnet. Dessa åtgärder erkänns rättsligt enligt förordning nr 2201/2003 (artikel 21 med rubriken ”Erkännande av en dom”) och förblir i kraft till dess domstolen i den andra staten har accepterat att utöva sin behörighet och beslutat att upphäva eller ändra de beslutade åtgärderna.
83.
På samma sätt ska avgöranden som meddelas i första instans följa de bestämmelser som gäller enligt den nationella rätten i den medlemsstat som har överfört sin behörighet.
84.
När den anmodande domstolen har förklarat sig inte längre ha behörighet och ett nytt förfarande har inletts, anser jag (liksom kommissionen) att domstolen i den anmodade medlemsstaten till vilken behörigheten har överförts kan utöva sin behörighet.
85.
Jag vill framhålla att artikel 21 och de därpå följande artiklarna i förordning nr 2201/2003 gäller erkännande och verkställighet av avgöranden och att artikel 23 e bland annat anger att ett avgörande som meddelats i fråga om föräldraansvar inte erkänns om det är oförenligt med ett senare avgörande om föräldraansvar i den anmodade medlemsstaten.
86.
Av detta följer att det avgörande som meddelats i första instans av den rumänska domstolen har de verkningar som följer av nationell rätt så länge avgörandet inte ändrats eller ersatts med verkan för framtiden genom ett nytt avgörande av en annan domstol som utövar behörighet enligt förordning nr 2201/2003.
V. Förslag till avgörande
87.
Av dessa skäl föreslår jag att EU-domstolen besvarar de tolkningsfrågor som ställts av Tribunalul Cluj (Överdomstolen i Cluj, Rumänien) på följande sätt:
1)
Uttrycket ”de domstolar i en medlemsstat som är behöriga att pröva målet i sak” i artikel 15 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 omfattar också appellationsdomstolar, som kan, antingen på begäran eller på eget initiativ, överföra ett mål till en bättre lämpad domstol i en annan medlemsstat, om villkoren i artikel 15 i förordning nr 2201/2003 är uppfyllda.
2)
En appellationsdomstol som har överfört behörighet till en domstol i en annan medlemsstat ska förklara att den inte är behörig enligt artikel 15.5 i förordning nr 2201/2003, vilket avslutar förfarandet inför den domstolen i enlighet med nationell processrätt. Det avgörande som meddelats i första instans och som är föremål för prövning i detta förfarande ska ha de verkningar som anges i samma nationella rätt så länge avgörandet inte har ändrats eller ersatts med verkan för framtiden genom ett nytt avgörande av en annan domstol som utövar behörighet enligt denna förordning.
( 1 ) Originalspråk: franska.
( 2 ) Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 2003, s. 1, kallad Bryssel IIa-förordningen).
( 3 ) Dom av den 27 oktober 2016, D. (C‑428/15, EU:C:2016:819, punkt 45).
( 4 ) Se dom av den 15 februari 2017, W och V (C‑499/15, EU:C:2017:118, punkt 52), och dom av den 27 oktober 2016, D., C‑428/15, EU:C:2016:819, punkt 46.
( 5 ) Se i detta hänseende dom av den 27 oktober 2016, D. (C‑428/15, EU:C:2016:819, punkt 30).
( 6 ) Se, i detta hänseende, dom av den 27 oktober 2016, D. (C‑428/15, EU:C:2016:819, punkterna 56–59).
( 7 ) Se också mitt förslag till avgörande i det målet (C‑428/15, EU:C:2016:458) och även ett likartat mål som nyligen avgjorts av Supreme Court of the United Kingdom (Förenade kungarikets högsta domstol), N (Children) (2016) UKSC 15. För en analys, se till exempel Pirrung, J., Forum (non) conveniens – Art. 15 EuEheVO vor zwei obersten Common law-Gerichten, IPRax, 2017, 562, nr 6, för vilken såväl EU-domstolen i målet D. (C‑428/15) som Supreme Court ”sind auf unterschiedlichen Wegen zu richtigen Ergebnissen gekommen und haben einem besseren Verständnis der forum non conveniens … -Regel in europäischen Sorgerechtsverfahren beigetragen”.
( 8 ) Se dom av den 27 oktober 2016, D. (C‑428/15, EU:C:2016:819, punkt 61). Se också dom av den 19 november 2015, P (C‑455/15 PPU, EU:C:2015:763), som i huvudsak gäller artikel 23 a i förordning nr 2201/2003 om vägran att erkänna ett beslut om föräldraansvar, om ett erkännande uppenbart skulle strida mot grunderna för rättsordningen (ordre public), och som i förbigående även berör tolkningen av artikel 15 i förordning nr 2201/2003.
( 9 ) Se punkterna 2 och 10 i begäran av förhandsavgörande.
( 10 ) Se generaladvokat Bots förslag till avgörande i målet W och V (C‑499/15, EU:C:2016:920, punkt 51).
( 11 ) ”Vad beträffar det sammanhang i vilket artiklarna 8.1 och 12.3 i förordning nr 2201/2003 ingår konstaterar domstolen att skäl 12 i förordningen anger att behörigheten i första hand ska ligga hos domstolarna i den medlemsstat där barnet har hemvist. I linje med vad som sägs i detta skäl föreskrivs i artikel 8.1 att den allmänna behörigheten i mål om föräldraansvar ska fastställas utifrån nämnda hemvist.” (dom av den 1 oktober 2014, E., C‑436/13, EU:C:2014:2246, punkt 41).
( 12 ) Om endast artikel 19 skulle vara tillämplig, skulle det, eftersom det tydligt framgår att de två förfarandena gäller samma fråga, det vill säga föräldraansvaret, ankomma på den brittiska domstolen att avstå från att behandla målet, eftersom talan vid denna domstol har väckts senare. Se, i detta hänseende, målet Liberato (C‑386/17), ännu inte avgjort, där EU-domstolen tillfrågats om följderna av ett uppenbart åsidosättande av bestämmelserna om litispendens i artikel 19 i förordning nr 2201/2003 i fråga om föräldraansvar. Den hänskjutande domstolen har begärt att få veta om ett sådant åsidosättande kan hindra erkännandet av ett avgörande som meddelats i strid med dessa bestämmelser därför att avgörandet skulle strida mot grundläggande rättsprinciper (ordre public) i den anmodade medlemsstaten med hänsyn till artikel 24 i förordningen eller tvingande bestämmelser om processuell ordre public i unionsrätten.
( 13 ) Se Handledning för tillämpningen av Bryssel IIa-förordningen, utgiven av Europeiska kommissionen, 2015, tillgänglig på , s. 34.
( 14 ) Om vi tar hänsyn till de olika europeiska rättssystemen i Bryssel I och Bryssel Ia som inte tillåter ett sådant samarbete mellan domstolarna i medlemsstaterna (i vart fall inte ännu). Se dom av den 1 mars 2005, Owusu (C‑281/02, EU:C:2005:120, punkterna 38 och 41), där domstolen ansåg att ”tillämpning av teorin om forum non conveniens, vilken ger den domstol vid vilken talan väckts ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning vid avgörandet av huruvida en utländsk domstol är bättre lämpad att avgöra tvisten i sak, påverkar … förutsägbarheten hos behörighetsreglerna i Brysselkonventionen, särskilt artikel 2 häri, och till följd av detta även rättssäkerhetsprincipen som ligger till grund för konventionen”. Se i detta hänseende, till exempel, Ni Shuilleabhain, M., Cross-Border Divorce Law, Brussels II bis, Oxford University Press, 2010, s. 202 och följande sidor (på s. 225 föreslår författaren att det genom ny lagstiftning införs en bestämmelse som överensstämmer med artikel 15 i förordning nr 2201/2003 och som också under vissa förutsättningar tillåter överföring av mål om äktenskapsskillnad).
( 15 ) Gallant, E., Le forum non conveniens de l’article 15 du règlement Bruxelles II bis (affaire C‑428/15, D), Revue critique de droit international privé (RCDIP), 2017, s. 464. Se också, beträffande artikel 15, Ancel, B., och Muir Watt, H., L’intérêt supérieur de l’enfant dans le concert des juridictions: le règlement Bruxelles II bis, RCDIP, 2005, s. 569, Gallant, E., Règlement II bis, Rép. Internat. Dalloz, 2007, spéc. nr 157, och Joubert, N., Autorité parentale, J.-Cl. int. fasc. 549–20, 172.
( 16 ) Till exempel: ”in Spain, a decision from the Supreme Court which refused to transfer the jurisdiction to a Belgian court, whereas the whole family was now living in Belgium. The refus[al] was based on the fact that a significant period of time had elapsed since the beginning of the proceedings and that the best interests of the child required a quick resolution of his situation” (se dom av Tribunal supremo av den 7 juli 2011, 496/2011, SP/SENT/639104), detta avsnitt åberopas i Pataut, E., och Gallant, E., i Magnus, U., och Mankowski, P. (utgivare), ECPIL – European Commentaries on Private International Law, Brussels IIbis Regulation, ottoschmidt, 2017, s. 175. Se också dom [2016] UKSC 15, citerad i fotnot 7.
( 17 ) Dom av den 27 oktober 2016, D. (C‑428/15, EU:C:2016:819, punkt 47).
( 18 ) Staudinger-Pirrung, BGB, Vorbem C‑H zu Art. 19 EGBGB, Internationales Kindschaftsrecht, 2009, Art 15 Regulation No 2201/2003, punkt C 89.
( 19 ) Min kursivering. Se Pataut, E., och Gallant, E., op. cit., s. 176.
( 20 ) Se Pataut, E., och Gallant, E., op. cit., s. 176.
( 21 ) Se analogt dom av den 27 oktober 2016, D. (C‑428/15, EU:C:2016:819:, punkt 41).
( 22 ) I enlighet med artikel 1 är förordningen tillämplig, bland annat, på yrkanden om äktenskapsskillnad och föräldraansvar.
( 23 ) Se dom av den 15 februari 2017, W och V (C‑499/15, EU:C:2017:118, punkt 50).
( 24 ) Dom av den 15 juli 2010, Purrucker (C‑256/09, EU:C:2010:437, punkt 73).
( 25 ) Se dom av den 15 juli 2010, Purrucker (C‑256/09, EU:C:2010:437, punkt 74).
Full & Egal Universal Law Academy