2.10.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 330/2
Överklagande ingett den 31 maj 2017 av Cryo-Save AG av den dom som tribunalen (sjätte avdelningen) meddelade den 23 mars 2017 i mål T-239/15, Cryo-Save AG mot Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO)
(Mål C-327/17 P)
(2017/C 330/03)
Rättegångsspråk: tyska
Parter
Klagande: Cryo-Save AG (ombud: C. Onken, Rechtsanwältin)
Övriga parter i målet: Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO), MedSkin Solutions Dr. Suwelack AG
Klagandens yrkanden
Klaganden yrkar att domstolen ska
—
upphäva den dom som tribunalen meddelade den 23 mars 2017 i mål T-239/15, och
—
förplikta svaranden i första instans att ersätta rättegångskostnaderna.
Grunder och huvudargument
Klaganden åberopar en grund för sitt överklagande, där det görs gällande att tribunalen åsidosatte artikel 64.1 i rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om gemenskapsvarumärken, (1) av regel 50.1 i kommissionens förordning (EG) nr 2868/95 av den 13 december 1995 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 40/94 om gemenskapsvarumärken, (2) jämförd med artikel 56.2 i förordning nr 207/2009, reglerna 37 och 39 i förordning nr 2868/95 och artikel 76.1 i förordning nr 207/2009. Klaganden anser att detta åsidosättande består i det att tribunalen avvisade den första rättsliga grund som klaganden åberopade vid tribunalen.
Som första grund bestred klaganden tillåtligheten av ansökan om upphävande av dess EU-varumärke. Till stöd härför gjorde klaganden gällande att ansökan, i strid med artikel 56.2 i förordning nr 207/2009 och regel 37 b (iv) i förordning nr 2868/95, inte hade tillräckligt utförliga grunder.
Tribunalen avvisade klagandens första grund, eftersom klaganden inte vid överklagandenämnden hade gjort gällande något åsidosättande av de formella kraven i artikel 56.2 i förordning nr 207/2009, jämförd med regel 37 b (iv) i förordning nr 2868/95, varvid prövningen av överklagandet endast avsåg frågan om verkligt bruk, och överklagandenämnden därför inte hade att pröva ansökan om upphävande. Tribunalen ansåg att om den prövade den första grunden, så skulle det innebära att tribunalen utvidgade de faktiska och rättsliga omständigheterna i målet, vilket var en fråga för överklagandenämnden.
Klaganden har genmält att upptagandet till sakprövning av en ansökan om upphävande utgör en förutsättning för att meddela beslut i sak, vilket EUIPO måste pröva ex officio under hela målets handläggning (artikel 76.1 första meningen i förordning nr 207/2009, regel 39.1 och regel 40.1 första meningen i förordning nr 2868/95, artikel 64.1 i förordning nr 207/2009 och regel 50.1 i förordning nr 2868/95). Det saknar därför betydelse huruvida klaganden specifikt hade aktualiserat frågan om upptagande till sakprövning av ansökan om upphävande vid överklagandenämnden.
Klaganden vidhåller att EUIPO:s annulleringsenhet ex officio prövade frågan om upptagande till sakprövning av ansökan om upphävande, och uttryckligen angav att kraven i artikel 56.2 i förordning nr 207/2009 och regel 37 i förordning nr 2868/95 var uppfyllda. Klaganden gör gällande att principen om funktionell kontinuitet, vilken slagits fast i rättspraxis från tribunalen, erfordrar att överklagandenämnden gör en full prövning av annulleringsenhetens beslut, inklusive en prövning av upptagandet till sakprövning av ansökningar om upphävande. Till stöd för detta argument hänvisar klaganden till bland annat tribunalens rättspraxis från dom av den 23 september 2003, KLEENCARE, T-308/01, punkterna 24-26, 28, 29 och 32, (3) och av den 1 februari 2005, HOOLIGAN, T-57/03, punkterna 22 och 25. (4)
Slutligen ifrågasatte klaganden tveklöst upptagandet till sakprövning av ansökan om upphävande, om än i andra ordalag, både i förfarandet vid annulleringsenheten och vid överklagandenämnden.
Mot bakgrund av nämnda tre grunder har frågan om upptagande till sakprövning av ansökan om upphävande alltid varit en del av den faktiska och rättsliga bakgrunden till ärendet vid överklagandenämnden. Klaganden anser att tribunalens prövning av upptagandet till sakprövning av ansökan om upphävande inte går utöver en sådan prövning. Klaganden vidhåller att, i denna utsträckning, ett bestridande av upptagande till sakprövning av en ansökan om upphävande skiljer sig från åberopandet av nya grunder för upphävande eller ogiltighet, och även från en sen begäran om bevis på verkligt bruk av ett äldre varumärke.
(1) EUT L 78, 2009, s. 1.
(2) EGT L 303, 1995, s. 1.
(3) ECLI:EU:T:2003:241.
(4) ECLI:EU:T:2005:29.