EUR-Lex -  62018CC0220 - SV

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

MANUEL CAMPOS SÁNCHEZ-BORDONA

föredraget den 4 juli 2018 ( 1 )

Mål C‑220/18 PPU

ML

ytterligare deltagare i rättegången:

Generalstaatsanwaltschaft Bremen

(begäran om förhandsavgörande från Hanseatisches Oberlandesgericht in Bremen (Regionala överdomstolen i Bremen, Tyskland))

”Mål om förhandsavgörande – Polissamarbete och straffrättsligt samarbete – Rambeslut 2002/584/RIF – Europeisk arresteringsorder – Skäl för vägran av verkställighet – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Artikel 4 – Förbud mot omänsklig och förnedrande behandling – Förhållandena under frihetsberövande i den utfärdande medlemsstaten”

1. 

I denna begäran om förhandsavgörande uppkommer på nytt frågor som rör en europeisk arresteringsorder, efter den tolkning av rambeslut 2002/584/RIF ( 2 ) som EU-domstolen gjorde i domen av den 5 april 2016 i målen Aranyosi och Căldăraru. ( 3 )

2. 

Den hänskjutande domaren vill få ytterligare förtydliganden om den praxis som nämnda dom innebär, särskilt för det fall att (eventuella) överträdelser av rätten att inte utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling i fängelser i den stat som utfärdade den europeiska arresteringsordern kan avhjälpas av dess egna domstolar.

I. Tillämpliga bestämmelser

A.   Unionsrätt

1. Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

3.

I artikel 4 föreskrivs följande:

”Ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande bestraffning och behandling.”

2. Rambeslut

4.

Av skälen 5, 6, 8, 10 och 12 i rambeslutet framgår följande:

”(5)

De nuvarande förfarandena för utlämning är komplicerade och riskerar att ge upphov till förseningar, vilket kan avhjälpas genom införande av ett nytt förenklat system för överlämnande av dömda eller misstänkta personer för verkställighet av domar eller lagföring. …

(6)

Den europeiska arresteringsorder som införs genom detta rambeslut utgör den första konkreta åtgärden på det straffrättsliga området rörande principen om ömsesidigt erkännande, vilken Europeiska rådet har kallat en ’hörnsten’ i det rättsliga samarbetet.

…

(8)

Beslut om verkställighet av en europeisk arresteringsorder måste kontrolleras i tillräcklig omfattning, vilket innebär att en rättslig myndighet i den medlemsstat där den eftersökta personen har gripits måste fatta beslutet om huruvida han eller hon skall överlämnas.

…

(10)

Systemet med en europeisk arresteringsorder vilar på en hög grad av förtroende mellan medlemsstaterna. Tillämpningen av systemet får avbrytas endast om en medlemsstat allvarligt och ihållande åsidosätter de principer som fastställs i artikel 6.1 [EU, nu artikel 2 FEU i ändrad lydelse], vilket fastslagits av rådet med tillämpning av artikel 7.1 [EU, nu artikel 7.2 FEU i ändrad lydelse], och med de följder som avses i punkt 2 i samma artikel.

…

(12)

Detta rambeslut respekterar de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns i artikel 6 [EU] och återspeglas i Europeiska unionens stadga …, särskilt kapitel VI i denna. Inget i detta rambeslut får tolkas som ett förbud att vägra överlämna en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder, om det finns objektiva skäl för att tro att den europeiska arresteringsordern har utfärdats för att lagföra eller straffa en person på grund av dennes kön, ras, religion, etniska ursprung, nationalitet, språk, politiska uppfattning eller sexuella läggning, eller att denna persons ställning kan skadas av något av dessa skäl.”

5.

Artikel 1 har följande lydelse:

”1.   Den europeiska arresteringsordern är ett rättsligt avgörande, utfärdat av en medlemsstat med syftet att en annan medlemsstat skall gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.

2.   Medlemsstaterna skall verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i detta rambeslut.

3.   Detta rambeslut påverkar inte skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 [EU].”

6.

Artikel 5 har följande lydelse:

”Den verkställande rättsliga myndigheten får, i enlighet med den verkställande medlemsstatens lagstiftning, föreskriva att verkställigheten av en europeisk arresteringsorder är beroende av något av följande villkor:

…

2)

Om det brott på vars grundval en europeisk arresteringsorder har utfärdats är straffbart med fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd på livstid får verkställandet av den europeiska arresteringsordern förenas med villkoret att det i den utfärdande medlemsstatens rättssystem finns bestämmelser om att ompröva straffet – efter framställan eller senast efter 20 år – eller att tillämpa sådana åtgärder som kan ge benådning som personen är berättigad till enligt den utfärdande medlemsstatens nationella lagstiftning eller praxis i syfte att ett sådant straff eller en sådan åtgärd inte skall verkställas.

3)

När den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder för lagföring är medborgare eller bosatt i den verkställande medlemsstaten får överlämnandet underkastas villkoret att personen efter att ha hörts återsänds till den verkställande medlemsstaten för att där avtjäna det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som dömts ut i den utfärdande medlemsstaten.”

7.

I artikel 6 föreskrivs följande:

”1.   Den utfärdande rättsliga myndigheten är den rättsliga myndighet i den utfärdande medlemsstaten som är behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning.

2.   Den verkställande rättsliga myndigheten är den rättsliga myndighet i den verkställande medlemsstaten som är behörig att verkställa den europeiska arresteringsordern enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning.

3.   Varje medlemsstat skall underrätta rådets generalsekretariat om den, enligt sin nationella lagstiftning, behöriga rättsliga myndigheten.”

8.

I artikel 7 fastställs följande:

”1.   Varje medlemsstat får utse en centralmyndighet eller, om dess rättsordning så kräver, flera centralmyndigheter för att biträda de behöriga rättsliga myndigheterna.

2.   En medlemsstat får, om organisationen av det nationella rättsväsendet så kräver, låta sin eller sina centralmyndighet(er) ansvara för det administrativa översändandet och mottagandet av europeiska arresteringsorder samt all annan officiell korrespondens i anslutning till dessa.

Den medlemsstat som önskar använda sig av de möjligheter som avses i denna artikel skall lämna uppgifter om sin eller sina centralmyndighet(er) till rådets generalsekretariat. Dessa anvisningar skall vara bindande för alla myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten.”

9.

Artikel 15 har följande lydelse:

”1.   Den verkställande rättsliga myndigheten skall, inom de tidsfrister och enligt de villkor som anges i detta rambeslut, besluta om en person skall överlämnas.

2.   Om den verkställande rättsliga myndigheten anser att de uppgifter som den utfärdande medlemsstaten har meddelat inte är tillräckliga för att myndigheten skall kunna besluta om överlämnandet, skall den begära att utan dröjsmål få nödvändiga kompletterande uppgifter, i synnerhet sådana som rör artiklarna 3–5 och 8, och får dessutom fastställa en tidsfrist inom vilken de skall inkomma, med beaktande av nödvändigheten att iaktta den tidsfrist som anges i artikel 17.

3.   Den utfärdande rättsliga myndigheten får när som helst överföra alla användbara kompletterande uppgifter till den verkställande rättsliga myndigheten.”

B.   Tysk rätt. Gesetz über die internationale Rechtshilfe in Strafsachen ( 4 )

10.

Ramavtalet införlivades i den tyska rättsordningen genom artiklarna 78–83 k IRG, i deras ändrade lydelser. ( 5 )

11.

Enligt artikel 29.1 IRG, ska Hanseatisches Oberlandesgericht in Bremen (Regionala överdomstolen i Bremen, Tyskland) besluta om huruvida överlämnandet kan godkännas när den åtalade inte har samtyckt till detta.

12.

Artikel 73 IRG fastställer:

”I avsaknad av ansökan i denna mening är den rättsliga hjälpen och överföringen av information olagliga om de strider mot grundläggande principer i den tyska rättsordningen. Om ansökan sker i enlighet med styckena åtta, nio och tio, är den rättsliga hjälpen olaglig om den strider mot de principer som fastställs i artikel 6 [FEU].”

II. Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

13.

Den 31 oktober 2017 utfärdade Nyiregyházai járásbíróság (Distriktsdomstolen i Nyiregyháza, Ungern) en europeisk arresteringsorder för att verkställa ett fängelsestraff på ett år och åtta månader, som den ungerske medborgaren ML hade dömts till sedan det slagits fast att han gjort sig skyldig till misshandel, skadegörelse, bedrägeri och stöld, i en dom som meddelades (i dennes frånvaro) den 14 september 2017.

14.

Samma ungerska domstol hade tidigare, den 2 augusti 2017, utfärdat en annan europeisk arresteringsorder för överlämnande av ML, i syfte att döma honom för de gärningar som han senare skulle straffas för.

15.

Amtsgericht Bremen (Distriktsdomstolen i Bremen, Tyskland) beslutade den 12 december 2017 att ML skulle anhållas. ML hade sedan den 23 november samma år emellertid redan anhållits genom verkställighet av den första europeiska arresteringsordern.

16.

Genom beslut av den 19 december 2017 bestämde Hanseatisches Oberlandesgericht in Bremen (Regionala överdomstolen i Bremen), efter att ha upphävt det anhållande som hade beslutats enligt den första europeiska arresteringsordern, att ML skulle arresteras för att verkställa den europeiska arresteringsordern från den 31 oktober 2017.

17.

ML bestred överlämnandet till de ungerska myndigheterna, vilket gav upphov till att en tolkningsfråga hänsköts till EU-domstolen. Den nationella domstolen bad om ytterligare förtydliganden innan den kunde besluta om överlämnandet.

18.

Inom ramen för den första europeiska arresteringsordern hade det ungerska justitieministeriet redan informerat Hanseatisches Oberlandesgericht in Bremen (Regionala överdomstolen i Bremen) om var ML skulle vara frihetsberövad och garanterat att han inte skulle utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

19.

Med hänsyn till denna information fattade den verkställande domstolen beslut den 9 januari 2018 och framhöll att frihetsberövandet av ML på ett av de fängelser som hade angetts av det ungerska justitieministeriet inte gav upphov till några svårigheter. den verkställande domstolen hyste emellertid tvivel om förhållandena på andra fängelser, som också hade angetts av samma ministerium som möjliga platser för frihetsberövandet av ML, och riktade därför, genom tillämpning av de principer om uppfyllande av straff som godkänts av Europarådet år 2006 ( 6 ) och FN:s minimiregler för behandling av fångar, ( 7 ) några frågor till de ungerska myndigheterna. ( 8 )

20.

I svaret från det ungerska justitieministeriet, daterat den 12 januari 2018, påpekades att vissa lagar hade trätt i kraft den 25 oktober 2016 vilka garanterade att de intagna hade möjlighet att klaga över sina förhållanden under frihetsberövande.

21.

Denna information kompletterades av det ungerska justitieministeriet den 1 februari 2018, med uppgiften att ML skulle kvarhållas i fängelset i Budapest under cirka tre veckor, i avvaktan på eventuella oförutsedda händelser. Under denna tidsperiod skulle det vidtas åtgärder som inte var specificerade, beträffande verkställigheten av överlämnandet.

22.

Den 12 februari 2018 begärde den verkställande domstolen ytterligare uppgifter om förhållandena i fängelset i Budapest. Domstolen frågade dessutom i vilka andra fängelser ML skulle kunna vara frihetsberövad och på vilket faktiskt underlag domstolen skulle kunna verifiera förhållandena under frihetsberövande där. De ungerska myndigheterna besvarade inte begäran inom den tidsfrist som hade angetts av den verkställande domstolen (28 februari 2018). ( 9 )

23.

Den tyska åklagarmyndigheten har uttalat sig till förmån för verkställigheten av den europeiska arresteringsorder vilken bestritts av ML. Under dessa omständigheter har Hanseatisches Oberlandesgericht in Bremen (Regionala överdomstolen i Bremen) ställt följande tolkningsfrågor och bett att den ska handläggas genom det skyndsamma förfarandet:

”1)

Vilken betydelse har det vid tolkningen av ovannämnda bestämmelser att frihetsberövade personer i den utfärdande medlemsstaten har tillgång till rättsmedel med avseende på deras förhållanden under frihetsberövanden?

a)

Om den verkställande rättsliga myndigheten med avseende på vissa grupper av personer eller vissa fängelser har bevis för systematiska eller allmänna brister i förhållandena under frihetsberövanden i den utfärdande medlemsstaten, kan en verklig risk för omänsklig eller förnedrande behandling av den eftersökta personen, vilken skulle göra ett överlämnande otillåtet, i sådana fall, med beaktande av ovannämnda bestämmelser, uteslutas redan på den grunden att sådana rättsmedel har införts, utan att det är nödvändigt att kontrollera förhållandena under frihetsberövanden närmare?

b)

Har det i detta avseende betydelse att Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna anser att det inte finns något belägg för att dessa rättsmedel inte skulle ge fångar realistiska förutsättningar att förbättra bristfälliga förhållanden under frihetsberövanden?

2)

För det fall svaret på fråga 1 innebär att frihetsberövade personers tillgång till sådana rättsmedel, utan närmare kontroll av den verkställande rättsliga myndigheten av de konkreta förhållandena under frihetsberövanden i den utfärdande medlemsstaten, inte räcker för att en verklig risk för omänsklig eller förnedrande behandling av den eftersökta personen ska kunna uteslutas:

a)

Ska ovannämnda bestämmelser tolkas så, att den verkställande rättsliga myndighetens kontroll av förhållandena under frihetsberövanden i den utfärdande medlemsstaten ska omfatta samtliga fängelser och andra kriminalvårdsanstalter i vilka den eftersökta personen kan komma att placeras? Gäller detta även när den eftersökta personen enbart tillfälligt eller övergående placeras i vissa fängelser? Eller räcker det att kontrollera det fängelse i vilket den eftersökta personen, enligt uppgift från myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten, sannolikt och under större delen av tiden kommer att vara placerad?

b)

Är det härvid i varje enskilt fall nödvändigt att göra en omfattande kontroll av förhållandena under frihetsberövanden, vilken fastställer såväl den yta som varje frihetsberövad person förfogar över som andra förhållanden i samband med förvar? Ska de förhållanden under frihetsberövanden som fastställs på detta sätt bedömas på grundval av praxis från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i domen av den [20] oktober 2016 i målet Muršić mot Kroatien [CE:ECHR:2016:1020JUD000733413]?

3)

För det fall svaret på fråga 2 även innebär att den verkställande rättsliga myndighetens kontroll ska omfatta samtliga fängelser som kan komma i fråga:

a)

Kan den verkställande rättsliga myndighetens kontroll av förhållandena under frihetsberövanden i samtliga fängelser som kan komma i fråga bli överflödig om den utfärdande medlemsstaten lämnar en allmän försäkran om att den eftersökta personen inte riskerar att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling?

b)

Eller kan den verkställande rättsliga myndigheten i stället för att kontrollera förhållandena under frihetsberövanden i samtliga fängelser som kan komma i fråga, besluta att ett överlämnande är tillåtet under förutsättning att den eftersökta personen inte utsätts för sådan behandling?

4)

För det fall svaret på fråga 3 också innebär att utfärdandet av försäkringar och uppställandet av villkor inte räcker för att den verkställande rättsliga myndighetens kontroll av förhållandena under frihetsberövanden i samtliga fängelser som kan komma i fråga i den utfärdande medlemsstaten ska bli överflödig:

a)

Omfattar den verkställande rättsliga myndighetens kontrollskyldighet förhållandena under frihetsberövanden i samtliga fängelser som kan komma i fråga även när de rättsliga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten meddelat att den eftersökta personen, om omständigheterna tillåter det, inte kommer att vara placerad i dessa fängelser längre än tre veckor?

b)

Gäller detta även om den verkställande rättsliga myndigheten inte kan fastställa huruvida denna uppgift kommer från de rättsliga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten eller från en centralmyndighet i den utfärdande medlemsstaten, vilken agerar på en begäran om hjälp från den utfärdande rättsliga myndigheten?”

III. Förfarandet vid domstolen

24.

Tolkningsfrågorna inkom till EU-domstolen den 27 mars 2018 och det beslutades att handläggningen skulle ske genom det skyndsamma förfarandet.

25.

ML, den tyska och den ungerska regeringen samt kommissionen har lämnat skriftliga yttranden och deltog tillsammans med den tyska åklagarmyndigheten och den belgiska, danska, irländska, spanska, nederländska och rumänska regeringen vid den offentliga förhandlingen den 14 juni 2018.

IV. Bedömning

A.   Inledning

26.

I målet Aranyosi, som besvarade en tolkningsfråga som ställdes av samma nationella domstol som har ställt förevarande tolkningsfrågor, fastställde EU-domstolen att artiklarna 1.3, 5 och 6.1 i rambeslutet ska tolkas så ”att om den verkställande rättsliga myndigheten har tillgång till objektiva, trovärdiga, precisa och vederbörligen aktualiserade uppgifter avseende förhållandena under frihetsberövanden i den utfärdande medlemsstaten som vittnar antingen om systematiska eller allmänna brister, eller om brister som berör vissa kategorier av personer eller vissa anläggningar för frihetsberövande, ska myndigheten på ett konkret och precist sätt kontrollera huruvida det finns grundad anledning att tro att den person, mot vilken en europeisk arresteringsorder har utfärdats för lagföring eller för verkställighet av ett frihetsstraff, löper en verklig risk – på grund av förhållandena under personens frihetsberövande i denna medlemsstat – för att utsättas för en omänsklig och förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, om vederbörande överlämnas till den medlemsstaten”. ( 10 )

27.

I domen anges därefter följande: ”Den verkställande rättsliga myndigheten ska i detta syfte begära kompletterande upplysningar från den utfärdande rättsliga myndigheten, vilken, efter att vid behov ha begärt bistånd från den centrala myndigheten eller av en av de centrala myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten … ska lämna dessa uppgifter inom den frist som anges i en sådan begäran. Den verkställande rättsliga myndigheten ska skjuta upp sitt beslut om överlämnande av den berörda personen till dess den fått de kompletterande uppgifter som gör det möjligt att undanröja förekomsten av en sådan risk. Om denna risk inte kan undanröjas inom rimlig tid, ska myndigheten besluta huruvida det finns anledning att avsluta överlämnandeförfarandet.” ( 11 )

28.

Hanseatisches Oberlandesgericht in Bremen (Regionala överdomstolen i Bremen) försökte år 2016 få EU-domstolen att precisera sin praxis genom att ställa flera kompletterande frågor. Det var emellertid inte möjligt att ge den något svar, eftersom den europeiska arresteringsordern upphävdes innan EU-domstolen hade löst frågan, vilket ledde till att tolkningsfrågorna inte prövades. ( 12 )

29.

Vid detta (tredje) tillfälle har den hänskjutande domstolen specifikt begärt att EU-domstolen ska tolka artiklarna 1.3, 5 och 6.1 i rambeslutet, tillsammans med artikel 4 i stadgan, i samband med det ”förfarande som krävs av EU-domstolen … i dess dom i målen Aranyosi och Căldăraru … för de verkställande rättsliga myndigheternas kontroll av förhållandena under frihetsberövande i den utfärdande medlemsstaten”. ( 13 )

30.

Före bedömningen av tolkningsfrågorna bör det understrykas att rambeslutets syfte är att ersätta det traditionella utlämningssystemet, som kännetecknas av en väsentlig politisk lämplighetsbedömning, med ett system för överlämnande mellan rättsliga myndigheter grundat på principen om ömsesidigt erkännande och en hög grad av tillit mellan medlemsstaterna. ( 14 )

31.

Principen om ömsesidigt erkännande ”som utgör en ’hörnsten’ i det rättsliga samarbetet” innebär ”enligt artikel 1.2 i rambeslutet … att medlemsstaterna i princip är skyldiga att verkställa en europeisk arresteringsorder”. ( 15 ) Samtidigt grundar sig nämnda princip ”på det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna vad gäller de nationella rättsordningarnas förmåga att säkerställa ett likvärdigt och verksamt skydd för de grundläggande rättigheter som erkänns i unionsrätten och särskilt i stadgan”. ( 16 )

32.

Principerna om ömsesidigt erkännande och om ömsesidigt förtroende är grundläggande i unionsrätten och gör därmed, vilket EU-domstolen bekräftade i målet Aranyosi genom hänvisning till yttrandet 2/13, ( 17 )”det möjligt att skapa och upprätthålla ett område utan inre gränser” eftersom ”närmare bestämt principen om ömsesidigt förtroende [innebär], särskilt när det gäller området med frihet, säkerhet och rättvisa, att var och en av medlemsstaterna, utom under exceptionella omständigheter, anser att alla de andra medlemsstaterna iakttar unionsrätten och särskilt de grundläggande rättigheter som erkänns i unionsrätten”. ( 18 )

33.

Alltså, förutom i de situationer då det föreligger skäl för att verkställighet ska vägras, som anges uttömmande i artikel 3 i rambeslutet, och i de situationer då det föreligger skäl för att verkställighet får vägras, som anges i artikel 4 och 4a i rambeslutet, är den verkställande rättsliga myndigheten i princip skyldig att verkställa den europeiska arresteringsordern, utan att kunna underkasta den andra villkor än dem som anges i artikel 5 i nämnda rambeslut.

34.

På så vis, medan ”verkställighet av den europeiska arresteringsordern utgör huvudregeln är följaktligen en vägran att verkställa en sådan order utformad som ett undantag som ska tolkas strikt”. ( 19 )

35.

Unionslagstiftaren har fastställt att tillämpningen av systemet för den europeiska arresteringsordern ”får avbrytas endast om en medlemsstat allvarligt och ihållande åsidosätter de principer som fastställs i artikel [2 FEU], vilket fastslagits av rådet med tillämpning av [artikel 7.1 FEU], och med de följder som avses i punkt 2 i samma artikel”. ( 20 )

36.

Det följer av målet Aranyosi att unionsrätten tillåter underlåtenhet att verkställa en europeisk arresteringsorder undantagsvis i andra fall, förutom i den situation som jag just har åsyftat (det vill säga, oavsett att rådet formellt enligt artikel 7 FEU har konstaterat ett allvarligt och ihållande åsidosättande av de principer och rättigheter som fastställs i artikel 2 FEU). Bedömningen av den andra, tredje och fjärde tolkningsfrågan kommer att göra det möjligt att precisera omfattningen av detta undantag.

1. Effekten av de skyddsmekanismer som erbjuds av den utfärdande medlemsstaten (den första tolkningsfrågan)

37.

Hanseatisches Oberlandesgericht in Bremen (Regionala överdomstolen i Bremen) har ställt sin första fråga inom ramen för ett mycket specifikt sammanhang: när de verkställande rättsliga myndigheterna har ”bevis på förekomsten av systematiska eller allmänna brister vad gäller förhållandena under frihetsberövanden i den utfärdande medlemsstaten, som påverkar vissa grupper av personer eller vissa fängelser”.

38.

Utifrån denna premiss, vill den hänskjutande domstolen veta ”vilken effekt de juridiska skyddsmöjligheterna har som den utfärdande medlemsstaten erbjuder den frihetsberövade personen, vad gäller dess förhållanden under frihetsberövande”.

39.

Jag anser att den hänskjutande domstolen, med detta förhållningssätt, på egen hand skulle kunna finna svaret som den begär från EU-domstolen. Om ”möjligheterna till juridiskt skydd [som erbjuds] av den utfärdande medlemsstaten” skulle vara tillräckliga för att utesluta risken för omänsklig eller förnedrande behandling, skulle det inte komma på fråga att tala om ”förekomsten av systematiska eller allmänna brister”.

40.

Enligt min uppfattning är situationen som den hänskjutande domstolen återspeglar inte exakt den som gav upphov till målet Aranyosi:

—

Då (år 2015) var den hänskjutande domstolen övertygad, utifrån den tillgängliga informationen, att det fanns klara tecken på att Aranyosi kunde bli utsatt för förhållanden under frihetsberövanden i strid med artikel 3 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europakonventionen) och artikel 6 FEU, särskilt på grund av överbeläggning på fängelserna. ( 21 )

—

Nu (år 2018) har situationen förändrats och det är just i syfte att uppdatera ( 22 ) de omständigheter som ska beaktas för att ratificera eller ändra den tidigare uppfattningen, som den hänskjutande domstolen har begärt fler uppgifter från de ungerska myndigheterna. Utifrån de uppgifter som har erhållits, finner den hänskjutande domstolen att det är lämpligt att beakta en ny relevant faktor, nämligen införandet av möjligheter till försvar, som saknades i den utfärdande medlemsstaten vid tidpunkten då den hänskjutande domstolen ställde tolkningsfrågan som ledde till domen i målet Aranyosi. ( 23 )

41.

Den (nya) informationen som de ungerska myndigheterna har tillhandahållit den hänskjutande domstolen understryker att vissa lagbestämmelser antogs den 25 oktober 2016, för att ge de berörda möjlighet att anmäla sina förhållanden under frihetsberövande. Enligt beslutet om hänskjutande, har Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna slagit fast att det inte finns något som tyder på att nämnda åtgärder inte utgör en faktisk möjlighet till förbättring av förhållandena under frihetsberövande, som är förenliga med förbudet mot omänsklig och förnedrande behandling. ( 24 )

42.

Det framgår av Europadomstolens dom av den 14 november 2017, ( 25 ) som har citerats av den hänskjutande domstolen, att ”inget bevisar att [de nya åtgärderna som har antagits av den ungerska lagstiftaren] inte erbjuder realistiska perspektiv för förbättring av olämpliga förhållanden under frihetsberövande och att de inte kan ge de intagna en faktisk möjlighet att anpassa dessa förhållanden till kraven i artikel 3 i konventionen”, ( 26 ) eftersom den rättsliga prövningen av kriminalvårdsmyndighetens agerande uttryckligen garanteras. ( 27 )

43.

Att den ungerska lagstiftningen sedan år 2016 har ett system för överklagande som gör det möjligt för de intagna att ansöka om den rättsliga myndighetens skydd mot olämpliga förhållanden under frihetsberövande borde vara tillräckligt, om detta system fungerar på ett acceptabelt sätt, för att utesluta systematiska eller allmänna brister i det nationella kriminalvårdsväsendet, beträffande säkerställandet av rättigheten att inte utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling. Den ömsesidiga tilliten, som har nämnts ovan, utgör grunden för systemet med den europeiska arresteringsordern och även det ömsesidiga erkännandet av domar talar för detta.

44.

Det är dock möjligt att den nya lagstiftningen endast utgör en form av intygande, på så vis att den inte innebär ett tillräckligt skydd. Om så är fallet, ( 28 ) skulle den verkställande rättsliga myndigheten uppmanas att värna om skyddet, förutsatt att den ”har tillgång till uppgifter som vittnar om en verklig risk för att de frihetsberövade personerna kan komma att utsättas för en omänsklig och förnedrande behandling i den utfärdande medlemsstaten”, eftersom ”artikel 4 i stadgan är en absolut rättighet”. ( 29 )

45.

För att bedöma det verkliga införandet av denna skyddsmekanism påminner jag om domen i målet Aranyosi, enligt vilken ”de objektiva, trovärdiga, precisa och vederbörligen aktualiserade uppgifterna avseende förhållandena under frihetsberövanden i den utfärdande medlemsstaten … kan härröra bland annat från avgöranden från internationella domstolar, såsom domar från Europadomstolen, domstolsavgöranden från den utfärdande medlemsstaten eller avgöranden, rapporter eller andra handlingar som upprättats av Europarådets organ eller som härrör från Förenta nationerna”. ( 30 )

46.

Uppgifterna som finns i dessa beslut gör att vi kan dra slutsatsen att de åtgärder som har antagits av den ungerska lagstiftaren inte utgör enbart teoretiska eller ogenomförbara lösningar. Däremot kan åtgärderna få effektiva praktiska konsekvenser.

47.

För det första har Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna uppfattat det så, genom att konstatera att de nya bestämmelserna inte bara är tomma ord, utan att de faktiskt tillhandahåller en garanti för rätten att inte bli utsatt för omänsklig eller förnedrande behandling.

48.

För det andra uppmärksammade Europarådets ministerkommitté i sitt beslut från juni 2017 ( 31 ) de ungerska myndigheternas insatser för att lösa problemet med överbeläggning i fängelserna. I beslutet konstaterades att åtgärderna som hade vidtagits verkade ha lett till inledande resultat, och att det förväntades att dessa åtgärder och andra som kan komma att vidtas i framtiden kommer att hjälpa de nationella myndigheterna att i varje enskilt fall genomföra konkreta och effektiva handlingar för att hantera nämnda problem. ( 32 )

49.

Den hänskjutande domstolen vidhåller, med tanke på den inställning som Europadomstolen om de mänskliga rättigheterna har, att ”den verkställande rättsliga myndigheten skulle kunna bli skyldig att erkänna att de nya möjligheterna till rättsligt skydd … utesluter en verklig risk för att den eftersökta personen utsätts för omänsklig eller förnedrande behandling på grund av förhållandena för dess frihetsberövande”. ( 33 ) I den mån Europadomstolen om de mänskliga rättigheterna har förbehållit sig möjligheten att uttala sig om eventuella överträdelser av artikel 3 i Europakonventionen om de interna resurserna skulle vara resultatlösa, anser dock den hänskjutande domstolen att detta indikerar att Europadomstolen inte utesluter risken för att den eftersökta personen kan komma att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling. ( 34 )

50.

Det faktum att Europadomstolen har visat sig öppen för att pröva de mål som eventuellt kan väckas av de frihetsberövade personerna, vars överklaganden inte har vunnit bifall inför de nationella domstolarna, innebär inte ett uttryck för en allmän och principiell misstro mot det nationella garantisystemet. Det är snarare en påminnelse om att det finns möjlighet att till Europadomstolen överklaga de nationella rättsliga beslut som inte avhjälper konkreta överträdelser av rättigheter som garanteras av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. ( 35 )

51.

Just i det fallet har Europadomstolen förklarat att de möjligheter till överklaganden som har införts av Ungern i och med reformen år 2016 borde användas av Domján, ”och [av] alla andra i hans ställning”, innan man vänder sig till Europadomstolen. ( 36 ) Underförstått erkänner Europadomstolen på så vis potentialen i nämnda överklaganden för att ge skydd åt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, utan att behöva använda det extraordinära rättsmedlet, som Europadomstolen per definition representerar. ( 37 )

52.

Därefter anmärker Europadomstolen visserligen att den kan ändra sin inställning ”beträffande den potentiella effektiviteten i de ifrågavarande nationella rättsmedlen, om de nationella myndigheternas agerande på lång sikt visar att de frihetsberövade nekas omplacering och/eller ersättning på grund av formella skäl, att de nationella förfarandena är alltför långa eller att nationell rättspraxis inte uppfyller kraven i konventionen”. ( 38 ) Men så länge nämnda förändring inte sker, bör det antas att de åtgärder som inrättades år 2016 är effektiva.

53.

Därmed, om situationen i fängelserna har utvecklats positivt, i den mening som har sagts tidigare och om det finns en nationell lagstiftning som garanterar rätten till ett effektivt rättsmedel för de frihetsberövade gentemot eventuella överträdelser av artikel 4 i stadgan, på grund av förhållandena under deras frihetsberövanden, och om denna lagstiftning är effektiv och inte endast formell eller tomma ord, kan det inte längre antas, utan vidare, att det föreligger ”objektiva, trovärdiga och precisa … som visar att det finns antingen systematiska eller allmänna brister eller brister som rör vissa kategorier av personer eller vissa anläggningar för frihetsberövande”.

54.

Jag anser att denna lösning ligger bäst i linje med domen i målet Aranyosi, med de principer som ligger till grund för rambeslutet och med vederbörlig hänsyn för domstolarna i varje stat (i detta fall Ungern), gentemot vilka det inte får väckas någon felaktig misstanke om allmänt hemligt samförstånd i strid med artikel 4 i stadgan, när de utfärdar de europeiska arresteringsorderna. Ett system för straffrättsligt samarbete grundat på ömsesidigt förtroende mellan domstolar kan inte överleva om domstolarna i den mottagande staten behandlar ansökningarna från domstolarna i den utfärdande staten som om känsligheten i de sistnämnda för att garantera skyddet av grundläggande rättigheter vore lägre än i de förstnämnda.

55.

I vilket fall som helst kan inte mottagandet av en europeisk arresteringsorder ge upphov till att den verkställande domstolen genomför en rättslig bedömning av kvaliteten av kriminalvårdsväsendet i den utfärdande staten i sin helhet, och inte heller någon bedömning mot bakgrund av dess egen nationella rätt. Parametern för kontroll kan inte vara någon annan än artikel 4 i stadgan. En minimigaranti, som dock är absolut, i förhållande till vilken rätten till ett effektivt rättsmedel bör avvägas, på ett sätt som säkerställer ett verkligt och effektivt skydd mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling.

56.

Att Europadomstolen har konstaterat att det nya systemet med överklaganden gör det möjligt att tillhandahålla detta skydd utgör, enligt min uppfattning, en mycket relevant faktor för bedömningen av den allmänna situationen (det första steget av två i testet som tillämpades i målet Aranyosi) av förhållandena under frihetsberövanden i den stat som utfärdade den europeiska arresteringsordern. Jag skulle nästan säga att konstaterandet representerar en avgörande faktor för att genomföra nämnda bedömning.

57.

Emellertid, eftersom det i slutändan handlar om garantin för en absolut rättighet, som på grund av dess natur bör åtnjuta ett förebyggande skydd snarare än ett avhjälpande skydd, uppfattar jag att det är möjligt att förekomsten av ett effektivt system med överklaganden visserligen är högst relevant, men inte tillräckligt, om den verkställande domstolen hyser rimliga tvivel om eventualiteten att en viss eftersökt person omedelbart kan komma att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling, oberoende av om nämnda skada senare avhjälps genom en effektiv rättslig prövning i den utfärdande staten.

58.

Alltså, i en situation som den som är aktuell i det nationella målet, i vilken det är möjligt att ett nyligen inrättat system ännu inte är fullständigt effektivt för rättslig prövning av rätten att inte utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling under frihetsberövande i den utfärdande staten, så att risken för överträdelse av systemet har blivit exceptionell, är det motiverat att den verkställande domstolen intresserar sig för de förhållanden under vilka den eftersökta personen skulle vara frihetsberövad (andra steget i testet som tillämpades i målet Aranyosi).

2. Omfattningen av den verkställande domstolens kontroll (den andra, den tredje och den fjärde frågan)

59.

Utgångspunkten i dessa frågor är att det kvarstår en allvarlig risk för överträdelse av artikel 4 i stadgan, om den hänskjutande domstolen verkställer den europeiska arresteringsordern.

60.

EU-domstolen fastställde emellertid i målet Aranyosi att bedömningen av denna risk inte var tillräcklig, ( 39 ) utan att, ”[Om] en sådan risk har konstaterats måste den verkställande rättsliga myndigheten nämligen dessutom på ett konkret och precist sätt göra en bedömning av om det finns grundad anledning att tro att den berörda personen löper en risk att utsättas för en sådan behandling på grund av de förhållanden som kan förväntas gälla under personens frihetsberövande i den utfärdande medlemsstaten”. ( 40 )

61.

Alltså är det nödvändigt, förutom att (allmänna) systematiska brister har ansetts bevisade på fängelserna i den utfärdande staten, att den verkställande domstolen kontrollerar ”om det med hänsyn till omständigheterna i det fallet, finns grundad anledning att tro att denna person till följd av att han eller hon överlämnas till den utfärdande medlemsstaten löper en verklig risk för att i den medlemsstaten utsättas för en omänsklig eller förnedrande behandling, …”. ( 41 )

62.

Den hänskjutande domstolen följer detta kriterium när den försöker kontrollera vilka förhållanden som skulle råda för frihetsberövandet av ML. Den begärde således vissa kompletterande uppgifter. ( 42 ) Jag insisterar på att dess kontroll borde begränsa sig till de objektiva och rimliga uppgifter som den kan tillhandahållas om de konkreta och särskilda villkor som skulle inverka på denna person. Den hänskjutande domstolen ska alltså inte, i denna fas, undersöka de allmänna villkor som råder i den utfärdande statens kriminalvårdsväsen.

63.

Den hänskjutande domstolen frågar, för det fall att den finner bevis på systematiska eller allmänna brister i alla eller vissa fängelser, om den kan utesluta den risk som detta innebär för den eftersökta personens integritet när den utfärdande staten har lämnat ”en allmän garanti” för att nämnda person inte kommer att utsättas för sådan behandling. ( 43 )

64.

Precis som den hänskjutande domstolen har angett, omfattar inte rambeslutet denna typ av garantier. Rambeslutet tillåter inte heller att sådana garantier krävs. ( 44 ) Eftersom målet i den nationella domstolen rör verkställigheten av en viss europeisk arresteringsorder, och inte kvaliteten på kriminalvårdsväsendet i sin helhet i en viss utfärdande stat, anser jag emellertid att, om dess myndigheter garanterar ( 45 ) att de konkreta förhållandena för den eftersöktes frihetsberövande inte utgör en verklig risk för att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling, kan den verkställande myndigheten inte låta bli att tillskriva garantin den relevans som den är värd. Eftersom det ges uttryck för en skyldighet som har åtagits formellt, kan skyldigheten göras gällande mot den rättsliga myndigheten i den utfärdade staten av den eftersökta personen, om den inte uppfylls.

a) Lämpligheten av den information som är nödvändig i syfte att bedöma förhållandena under frihetsberövanden

65.

Inledningsvis väcks frågan om vilken information som den verkställande domstolen kan använda i dessa syften, och särskilt, från vilken myndighet informationen kan begäras eller mottas.

66.

Artikel 6.1 i rambeslutet fastställer att den verkställande domstolen i princip bör förhålla sig till den domstol som har utfärdat den europeiska arresteringsordern. Det ömsesidiga erkännandet bygger just på den dialog inter pares som införs genom den artikeln, det vill säga mellan den utfärdande rättsliga myndigheten, som antar den europeiska arresteringsordern, och den verkställande eller mottagande myndighet som ska handlägga den. ( 46 )

67.

Enligt artikel 7.1 i rambeslutet kan medlemsstaterna utse en eller flera centralmyndigheter ”för att biträda de behöriga rättsliga myndigheterna” och till vilka medlemsstaterna enligt artikel 7.2 i bestämmelsen kan anförtro ”det administrativa översändandet och mottagandet av europeiska arresteringsorder samt all annan officiell korrespondens i anslutning till dessa”. ( 47 )

68.

Denna uppgift är relevant eftersom den hänskjutande domstolen hyser tvivel om huruvida den kan beakta uppgifter för vilka det inte kan verifieras om de kommer direkt från den utfärdande domstolen eller om uppgifterna har begärts av densamma, för att göra en bedömning av ML:s förhållanden under frihetsberövande i Ungern. ( 48 )

69.

Enligt beslutet om hänskjutande skulle dessa uppgifter ha tillhandahållits av det ungerska justitiedepartementet, utan specifikation huruvida uppgifterna har överförts direkt eller med den utfärdande domstolens förmedling. I det sistnämnda fallet skulle uppgifterna naturligtvis vara relevanta för verkställigheten av den europeiska arresteringsordern, eftersom det kan uppfattas att den utfärdande domstolen har godtagit och garanterat uppgifternas juridiska värde.

70.

De utfärdande rättsliga myndigheterna och de verkställande rättsliga myndigheterna är de enda som har aktiva roller i handläggningen av den europeiska arresteringsordern. Den verkställande myndigheten måste alltså skicka sina framställningar med begäran om information till den utfärdande myndigheten, som är skyldig att besvara framställningarna. ( 49 ) Domstolarna är alltså de ledande aktörerna, utan att det påverkar den stödfunktion som centralmyndigheterna kan ha i förekommande fall, om de har utsetts av medlemsstaterna i enlighet med artikel 7 i rambeslutet. ( 50 )

71.

Alltså måste den verkställande rättsliga myndigheten ha i åtanke att informationen som har tillhandahållits av den utfärdande myndigheten eller, som kommer från centralmyndigheten (eller en av centralmyndigheterna) i den utfärdande staten, har godtagits och skickats av den utfärdande rättsliga myndigheten.

72.

Föregående måste tolkas utan att det påverkar det förhållandet att den verkställande myndigheten, dessutom, kan använda sig av all information som den kan inhämta i syfte att konstatera förekomsten av ”objektiva, trovärdiga, precisa och vederbörligen aktualiserade uppgifter” ( 51 ) som kan styrka en verklig risk för omänsklig eller förnedrande behandling.

73.

Dessa andra uppgifter kan komma till den verkställande myndigheten under den interna handläggningen av den europeiska arresteringsordern, på den eftersökta personens initiativ eller från åklagarmyndigheten som, i Tyskland, agerar som den verkställande rättsliga myndigheten. ( 52 ) Samtidigt som den information som har erhållits på så sätt måste vara underkastad en försiktig bedömning av den som har begärt den, ( 53 ) får den information som har tillhandahållits av den utfärdande domstolen – oavsett om den kommer direkt från den utfärdande domstolen eller med dess godtagande – inte underkastas någon granskning som går utöver konstaterandet av dess lämplighet. Beträffande informationens innehåll måste tilliten ha företräde principiellt, eftersom den är grunden för det ömsesidiga erkännandet.

b) Omfattningen av den information som är nödvändig i syfte att fastställa förhållandena under frihetsberövanden

74.

Enligt beslutet om hänskjutande, mottog inte den hänskjutande domstolen all information som den hade bett om, inom tidsfristen som denne hade fastställt. ( 54 ) Alltså är det lämpligt att analysera vilka konsekvenser detta (bristande) agerande från den utfärdande rättsliga myndighetens sida skulle kunna ha.

75.

Innan man uttalar sig om konsekvenserna, skadar det inte att poängtera att begäran om uppgifter måste begränsa sig till de som är nödvändiga i varje enskilt fall. Syftet med de begärda uppgifterna är att verifiera huruvida det föreligger en verklig risk för att den eftersökte kan komma att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling. Ansökan bör inte utvidgas till andra frågor, såsom frågor om kriminalvården, som inte strikt har att göra med nämnda specifika risk och som har att göra med en högre eller lägre välfärdsnivå i fängelserna.

76.

Av det stora antalet frågor som har ställts av den verkställande domstolen till den utfärdande domstolen, går några helt klart utöver vad som är relevant för att bedöma risken för omänsklig eller förnedrande behandling. Jag anser att frågor beträffande bland annat möjligheterna att röka, vem som tvättar de intagnas kläder eller installation av galler eller jalusier i cellernas fönster, ( 55 ) går utöver vad som är nödvändigt för att konstatera om det finns en sådan risk.

77.

Jag anser vidare, att den information som har begärts inte nödvändigtvis måste syfta på alla fängelser i den utfärdande medlemsstaten, utan endast de fängelser där den eftersökta personen kommer att kvarhållas.

78.

Jag delar kommissionens inställning i denna fråga ( 56 ) och anser, precis som den tyska regeringen, ( 57 ) vars tillvägagångssätt har antagits av majoriteten av de delaktiga regeringarna, att fokus borde begränsas till de förutsägbara effekterna av överlämnandet som den verkställande medlemsstaten har kunnat känna till eller borde ha känt till vid tidpunkten då överlämnandet sker. Jag anser att detta är ett rimligt kriterium och det är dessutom förenligt med praxis från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna beträffande den verkställande statens ansvar. ( 58 )

79.

Utifrån detta perspektiv omfattar det förutsägbara både det fängelse där den eftersökta personen kommer att kvarhållas omedelbart efter överlämnandet, och det fängelse där personen kommer att kvarhållas under det senare frihetsberövandet. ( 59 ) Övriga fängelser till vilka personen skulle kunna flyttas under verkställandet av det frihetsberövande straffet ( 60 ) skulle ligga utanför ramen för de förutsägbara effekterna, som den verkställande staten kan begära att få kännedom om.

c) Effekterna av det uteblivna svaret från den utfärdande domstolen beträffande begärd information från den verkställande domstolen

80.

Om den begärda informationen, som inte har mottagits, skulle vara lämplig för att utesluta möjligheten att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling, måste kravet på lojalt samarbete och aktsamheten i hanteringen av domstolens egna intressen, innebära att den domstol som har utfärdat den europeiska arresteringsordern ska tillhandahålla den verkställande myndigheten all information som denna har begärt.

81.

Om den verkställande myndighetens tvivel kvarstår på grund av utebliven kompletterande information, när informationen är nödvändig för att den ska kunna bilda sig en uppfattning, kan denne senarelägga sitt slutgiltiga beslut. Jag säger senarelägga och inte vägra, eftersom den praxis som har fastställts i målet Aranyosi inte ofrånkomligen medför att den verkställande myndigheten måste vägra överlämna den eftersökta personen, om det kan bevisas att det föreligger en risk som inte längre är allmän och abstrakt utan konkret och personlig, för att artikel 4 i stadgan har åsidosatts.

82.

EU-domstolen bekräftade nämligen att om den verkställande domstolen, mot bakgrund av de uppgifter som lämnats, … konstaterar ”att det … finns en verklig risk för omänsklig eller förnedrande behandling … ska verkställigheten av denna order skjutas upp, men kan inte upphöra”. ( 61 )

83.

Vad som är av betydelse för denna eventualitet är framför allt att garantera den eftersökta personens rätt till frihet (artikel 6 i stadgan), om denne hålls häktad till följd av den europeiska arresteringsordern. ( 62 ) De åtgärder som har vidtagits till förmån för rätten till frihet får emellertid inte äventyra verkställigheten av den europeiska arresteringsordern, så länge det inte har fattats något definitivt beslut om denna. ( 63 )

84.

Domstolen tillade att ”[o]m denna risk [för omänsklig eller förnedrande behandling] inte kan undanröjas inom rimlig tid, ska myndigheten besluta om huruvida det finns anledning att avsluta överlämnandeförfarandet”. ( 64 ) Alltså uppfattar jag att förfarandet inte avslutas automatiskt efter konstaterandet av nämnda risk, utan att den verkställande rättsliga myndigheten kan ta sig tid för att avgöra om den ska besluta att avsluta förfarandet. Enligt min åsikt överför EU-domstolen i viss mån ansvaret för förfarandets kontinuitet till den utfärdande myndigheten som inte besvarar ansökningar om kompletterande information, eftersom uttrycket ”avsluta överlämnandeförfarandet” används, och inte ”neka eller inte verkställa den europeiska arresteringsordern”.

85.

När förekomsten av risken inte kan säkerställas, på grund av att den utfärdande myndigheten inte efterkommer en begäran om information från den verkställande myndigheten, kan sistnämnda rikta sig till den förstnämnda och meddela att överlämnandeförfarandet inte fortsätter på sådana villkor.

86.

Sammanfattningsvis ska den verkställande myndigheten, innan den beslutar om huruvida den ska fortsätta med överlämnandeförfarandet, bedöma huruvida den med hjälp av tillgänglig information kan utesluta risken för omänsklig eller förnedrande behandling: a) på det fängelse där den eftersökta personen, enligt de ungerska myndigheterna, skulle kvarhållas omedelbart efter överlämnandet, och b) på det fängelse dit den eftersökta personen förväntas förflyttas för att avtjäna sitt straff.

87.

Nämnda bedömning kan dock inte utsträckas längre än till de omständigheter som är strikt nödvändiga för att utesluta risken för omänsklig eller förnedrande behandling, som inte utan vidare kan identifieras med omständigheter som har att göra med en högre eller lägre välfärdsnivå i fängelset.

V. Slutsats

88.

Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att EU-domstolen ska besvara de tolkningsfrågor som har ställts av Hanseatisches Oberlandesgericht in Bremen (Regionala överdomstolen i Bremen) på följande sätt:

”Artiklarna 1.3, 5 och 6.1 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009, jämförda med artikel 4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska tolkas på följande sätt:

1)

Förekomsten av möjligheter till rättslig prövning på nationell nivå, som effektivt och i praktiken säkerställer skyddet av rätten att inte utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling under frihetsberövande, utgör en särskilt relevant faktor för att utesluta risken för att utsättas för sådan behandling på grund av systematiska eller allmänna brister som rör vissa kategorier av personer eller vissa anläggningar för frihetsberövande.

2)

I en situation som den som är aktuell i det nationella målet, i vilken det är möjligt att ett nyligen inrättat system ännu inte är fullständigt effektivt för rättslig prövning av rätten att inte utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling under frihetsberövande i den utfärdande staten, så att risken för överträdelse av systemet har blivit exceptionell, är det motiverat att den verkställande domstolen intresserar sig för de förhållanden under vilka den eftersökta personen skulle vara frihetsberövad.

3)

Den verkställande rättsliga myndigheten måste även bedöma, som en särskilt relevant faktor, den garanti som i förekommande fall har lämnats av den behöriga förvaltningsmyndigheten eller rättsliga myndigheten i den utfärdande staten, genom vilken det säkerställs att den eftersökta personen inte kommer att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling under dess frihetsberövande. Eftersom garantin ger uttryck för en skyldighet som har åtagits formellt, kan den göras gällande vid den rättsliga myndigheten i den utfärdande staten, om den inte uppfylls.

4)

De relevanta uppgifterna för att bedöma om den eftersökta personen kan komma att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling till följd av personens särskilda förhållanden under frihetsberövande, måste i princip begäras och mottas från den utfärdande rättsliga myndigheten. De uppgifter som har godtagits eller garanterats av den utfärdande rättsliga myndigheten bör ha företräde i den bedömning som det ankommer på den verkställande rättsliga myndigheten att göra.

5)

De anläggningar för frihetsberövande som det måste inhämtas kompletterande uppgifter om är de i vilka det förväntas att den eftersökta personen kommer att kvarhållas för att avtjäna sitt straff.

6)

Om den utfärdande rättsliga myndigheten inte tillhandahåller den verkställande rättsliga myndigheten de uppgifter som har begärts av den sistnämnda i enlighet med artikel 15.2 i rambeslut 2002/584/RIF, ska den verkställande rättsliga myndigheten meddela den förstnämnda att överlämnandeförfarandet inte fortsätter på sådana villkor.”

( 1 ) Originalspråk: spanska.

( 2 ) Rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EUT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslutet).

( 3 ) Målen C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198 (nedan kallade domen i målet Aranyosi).

( 4 ) Lag om internationell rättslig hjälp i brottmål, av den 23 december 1982 (nedan kallad IRG).

( 5 ) Ändringen härrör från Europäisches Haftbefehlsgesetz (lag om europeisk arresteringsorder), av den 20 juli 2006 (BGBl. 2006 I, s. 1721).

( 6 ) Europarådets ministerkommittés rekommendation REC(2006)2 avseende de europeiska fängelsereglerna .

( 7 ) De så kallade Nelson Mandela-reglerna ( _on_the_The_UN_Standard_Minimum_the_Nelson_Mandela_Rules-S.pdf).

( 8 ) Den tyska domstolen intresserade sig i detalj för förhållandena i fängelset, särskilt för cellernas storlek och egenskaper, sjukvård, kost, hygieniska förhållanden, klädsel, värme och städning, besöksmöjligheter, fritidsaktiviteter, förekomst av våld mellan de intagna eller personalens användning av tvångsmedel.

( 9 ) Den tyska åklagarmyndigheten erkände vid förhandlingen att de ungerska myndigheterna den 27 mars 2018 skriftligen hade upprepat den garanti som nämns i punkt 18 ovan.

( 10 ) Domslutet i målet Aranyosi.

( 11 ) Ibidem.

( 12 ) I det nya målet Aranyosi II saknades det anledning att döma, enligt EU-domstolens konstaterande i beslut av den 15 november 2017Aranyosi (C‑496/16, ej publicerat, EU:C:2017:866).

( 13 ) Beslut om hänskjutande, punkt I, andra stycket in fine.

( 14 ) Punkt 27 i domen av den 16 juli 2015 i målet Laningan (C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474).

( 15 ) Punkt 68 i domen av den 25 januari 2017 i målet Vilkas (C‑640/15, EU:C:2017:39).

( 16 ) Punkt 77 i domen i målet Aranyosi, med hänvisning till rättspraxis.

( 17 ) Punkt 191 i yttrande (EU:s anslutning till Europakonventionen) av den 18 december 2014, EU:C:2014:2454.

( 18 ) Punkt 78 i domen i målet Aranyosi. I ett annat sammanhang (erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar), men i samma mening, har EU-domstolen fastställt att ”systemet för erkännande och verkställighet av domar som meddelats i en medlemsstat [genom tillämpning av nämnda rådsförordning, (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003, om behörighet, erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 2003, s. 1)] [grundar sig] på principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna vad gäller förmågan för de nationella rättsordningarna att säkerställa ett likvärdigt och verksamt skydd för de grundläggande rättigheter som erkänns i unionsrätten och särskilt i stadgan om de grundläggande rättigheterna” (dom av den 22 december 2010, Aguirre Zarraga, C‑491/10 PPU, EU:C:2010:828, punkt 70).

( 19 ) Punkt 48 i domen av den 23 januari 2018 i målet Piotrowski (C‑367/16, EU:C:2018:27).

( 20 ) Skäl 10 i rambeslutet.

( 21 ) I denna mening, punkterna 42–45 i målet Aranyosi.

( 22 ) EU-domstolen klargjorde i sitt svar att ”Den verkställande rättsliga myndigheten ska …, grunda sin bedömning på objektiva, trovärdiga, precisa och vederbörligen aktualiserade uppgifter om förhållandena under frihetsberövanden i den utfärdande medlemsstaten som visar att det finns antingen systematiska eller allmänna brister eller brister som rör vissa kategorier av personer eller vissa anläggningar för frihetsberövande” (punkt 89 i målet Aranyosi, kursivering tillagd).

( 23 ) Den ungerska regeringen hävdar att den hänskjutande domstolen inte tillräckligt har vägt de förbättringar som har genomförts i de ungerska fängelserna till följd av minskningen av antalet intagna, ökningen av antalet fängelseplatser och den ökade användningen av husarrest, förutom införandet av nämnda rättsliga åtgärder (punkterna 13 och 14 i det skriftliga yttrandet).

( 24 ) Punkt 30 i beslutet om hänskjutande.

( 25 ) Domján mot Ungern, CE:ECHR:2017:1114DEC000543317.

( 26 ) Ibidem, punkt 22.

( 27 ) Ibidem, punkt 22 in fine. I samma dom prövade Europadomstolen huruvida lagstiftningsåtgärderna från år 2016 hade fungerat för att effektivt avhjälpa de brister som hade uppdagats i den ungerska kriminalvården genom domen a den 10 mars 2015 i målet Varga m.fl. mot Ungern, CE:ECHR:2015:0310JUD001409712.

( 28 ) Punkt 86 i domen i målet Albany.

( 29 ) Punkt 88 i domen i målet Albany.

( 30 ) Punkt 89 i domen i målet Aranyosi, min kursivering.

( 31 ) Beslut antaget vid dess möte nummer 1288 som ägde rum den 6 och 7 juni 2017 (CM/noteringar/1288/H46–16). Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna hänvisar till detta beslut i domen från den 14 november 2017, Domján mot Ungern, CE:ECHR:2017:1114DEC000543317, punkt 23.

( 32 ) Den hänskjutande domstolen hävdar dock att situationen med överbeläggning fortfarande råder (den anser att skapandet av mer än tusen nya fängelseplatser sedan 2015 är otillräckligt) och att det inte finns uppgifter om effekten av att fängelsestraff har ersatts av husarrest (punkt 28 i beslutet om hänskjutande).

( 33 ) Beslut om hänskjutande, punkt 34.

( 34 ) Ibidem, punkt 35.

( 35 ) Som bekant kan Europadomstolen endast uttala sig efter det att alla nationella rättsmedel har uttömts. Alltså förutsätter varje bifallande dom från Europadomstolen att det finns ett nationellt rättsligt avgörande som inte har fungerat för att avhjälpa den skada som slutligen har bedömts, utan att detta medför ifrågasättande av den praktiska effektiviteten av det nationella systemet i sin helhet, vad gäller garantin för de grundläggande rättigheterna.

( 36 ) Europadomstolen för de mänskliga rättigheternas dom av den 14 november 2017 i målet Domján mot Ungern, CE:ECHR:2017:1114DEC000543317, punkt 35.

( 37 ) I nämnda mål poängterade Europadomstolen att den berörda personens nationella överklaganden fortfarande var under behandling.

( 38 ) Europadomstolen för de mänskliga rättigheternas dom av den 14 november 2017 i målet Domján mot Ungern, CE:ECHR:2017:1114DEC000543317, punkt 38.

( 39 ) ”Konstaterandet att det finns en sådan verklig risk för omänsklig eller förnedrande behandling på grund av de allmänna förhållandena under frihetsberövanden i den utfärdande medlemsstaten kan dock inte i sig leda till en vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder” (punkt 91 i domen i målet Aranyosi).

( 40 ) Punkt 92 i domen i målet Aranyosi. Min kursivering.

( 41 ) Punkt 94 i domen i målet Aranyosi.

( 42 ) Detta följer av punkt 95 i domen i målet Aranyosi: ”Den verkställande rättsliga myndigheten ska i detta syfte tillämpa artikel 15.2 i rambeslutet och anmoda den rättsliga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten att utan dröjsmål lämna nödvändiga kompletterande uppgifter om de förhållanden under vilka den berörda personen ska sitta frihetsberövad i denna medlemsstat.”

( 43 ) Punkt 48 c i beslutet om hänskjutande. Egentligen en särskild garanti, snarare än en allmän, eftersom den lämnades specifikt beträffande ML.

( 44 ) Verkställigheten av den europeiska arresteringsordern kan endast underkastas de villkor som omfattas av artikel 5 i rambeslutet (livstids fängelse och en person som är medborgare eller bosatt i den verkställande medlemsstaten).

( 45 ) Förbindelsen måste härröra från den myndighet som är behörig på området anläggningar för kriminalvård, vilket vanligtvis inte är den domstol som utdömde påföljden och inte heller den som utfärdar den europeiska arresteringsordern.

( 46 ) Jag hänvisar till mina slutsatser i målet Poltorak (C‑452/16 PPU, EU:C:2016:782), punkt 43.

( 47 ) Ibidem punkterna 44–50, om att dessa myndigheters funktion endast är administrativ.

( 48 ) Punkt 59 i beslutet om hänskjutande.

( 49 ) Återigen, helt i överensstämmelse med punkt 97 i domen i målet Aranyosi: ”I enlighet med artikel 15.2 i rambeslutet får den verkställande rättsliga myndigheten fastställa en tidsfrist inom vilken den ska erhålla de begärda kompletterande upplysningarna från den utfärdande rättsliga myndigheten. Denna frist ska anpassas till varje enskilt fall för att ge den utfärdande rättsliga myndigheten nödvändig tid för att samla in dessa upplysningar, vid behov genom att begära bistånd från den centrala myndighet eller en av de centrala myndigheter i den utfärdande medlemsstaten … Denna frist ska emellertid enligt artikel 15.2 i rambeslutet fastställas med beaktande av nödvändigheten av att iaktta de tidsfrister som anges i artikel 17 i rambeslutet. Den utfärdande rättsliga myndigheten är skyldig att lämna dessa upplysningar till den verkställande rättsliga myndigheten”. Min kursivering.

( 50 ) Som i Ungern är justitieministeriet, enligt vad som framgår i meddelande från den ungerska regeringen till rådets generalsekretariat den 26 april 2004, med tillämpning av vad som fastställs i artikel 7.2 andra stycket, i rambeslutet (ST 8929 2004 INIT, av den 27 april 2004).

( 51 ) Punkt 89 i domen i målet Aranyosi.

( 52 ) Av det meddelande som den tyska regeringen skickade till rådets generalsekretariat den 7 augusti 2006 (ST 12509 2006 INIT, av den 7 september 2006) framgår att ”de behöriga rättsliga myndigheterna enligt artikel 6 [i rambeslutet] är federationens och förbundsländernas justitieministerier. Som huvudregel, har förbundsländerna delegerat utövandet av sina kompetenser som härrör från rambeslutet … beträffande godkännande av anmodanden som har lämnats in till dem (artikel 6.2) till förbundsländernas allmänna åklagarmyndigheter”. Det finns ingen uppgift om att detta meddelande har ändrats efter EU-domstolens dom av den 10 november 2016, Kovalkovas (C‑477/16 PPU, EU:C:2016:861), i vilken det förklarades att Litauens justitieministerium inte kunde betecknas som en rättslig myndighet, i den mening som avses i artikel 6 i rambeslutet.

( 53 ) Den hänskjutande domstolen i detta ärende åtar sig också, i viss mån, funktionen som verkställande rättslig myndighet, trots vad som anges i ovanstående meddelande, eftersom den deltar i prövningsstadiet av den europeiska arresteringsordern, enligt artiklarna 29 och 32 IRG (punkt 17 i beslutet om hänskjutande). De dubbla myndigheterna verkade vara inspirerade av samma process och samma principer som reglerar utlämning. Som redan sagts i rapporten av den 31 mars 2009, som rådet har lagt fram till medlemsstaterna efter den fjärde omgången av ömsesidiga utvärderingar om den praktiska tillämpningen av de europeiska arresteringsorderna, beträffande bestämmelserna i IRG på detta område, även efter 2006 års reform, ”… underlättar inte [bestämmelserna] förståelsen för att en överlämning grundad på en europeisk arresteringsorder inte är en variant som skiljer sig något från den klassiska utlämningen, utan en helt ny form av rättslig hjälp baserad på principer som är helt annorlunda … I denna situation anser experterna att det finns risk för att de [tyska] rättsliga myndigheterna tillämpar lagstiftning och rättspraxis om utlämning …” (ST 7058 2009 REV 2, av den 30 april 2009, Evaluation report on the fourth round of mutual evaluations ”The practical application of the European arrest warrant and corresponding surrender procedures between Member States”, report on Germany, s. 35).

( 54 ) I punkt 21 i dess skriftliga yttrande, förebrår den ungerska regeringen att den hänskjutande domstolen inte hade inväntat svaret.

( 55 ) Punkt 10 i beslutet om hänskjutande. Se fotnot 8 i detta förslag till avgörande.

( 56 ) Punkterna 14–19 i dess skriftliga yttrande.

( 57 ) Punkterna 19 och 20 i dess skriftliga yttrande, som är inspirerat av den nederländska regeringens förslag till följd av målet Aranyosi II (beslut av den 15 november 2017, Aranyosi, C‑496/16, ej publicerat, EU:C:2017:866).

( 58 ) Domar av den 30 oktober 1991, Vilvarajah med flera mot Storbritannien (målnummer 13163/87, 13164/87, 13165/87, 13447/87 och 13448/87, CE:ECHR:1991:1030JUD001316387), och av den 4 februari 2005, Mamatkulov och Askarov mot Turkiet (målnummer 46827/99 och 46951/99, CE:ECHR:2005:0204JUD004682799).

( 59 ) Den hänskjutande domstolen anger att enligt det ungerska justitieministeriet skulle ML ”under förfarandet för överlämnandet kvarhållas i fängelset i Budapest och därefter skulle han förflyttas till ett regionalt fängelse i Szombathely”. Vidare anger den hänskjutande domstolen ”enligt de uppgifter som var tillgängliga”, hade domstolen redan bestämt, den 9 januari 2018, att den inte hade några invändningar ”beträffande verkställigheten av straffet på fängelset i Szombathely” (beslut om hänskjutande, punkterna 9 och 10). Om detta stämmer, begränsar sig problemet till den tid då ML skulle kvarhållas på fängelset i Budapest.

( 60 ) Faktorerna för att tilldela en intern en viss fängelseplats är mycket varierande (framsteg under straffets avtjänande, personlig situation och familjesituation, fängelsebehandling etcetera) och svåra att bedöma på förhand.

( 61 ) Punkt 98 i domen i målet Aranyosi. Min kursivering.

( 62 ) EU-domstolen insisterar på att ”den verkställande rättsliga myndigheten i detta hänseende ska iaktta det krav på proportionalitet som föreskrivs i artikel 52.1 i stadgan, när det gäller begränsningen av varje rättighet eller varje frihet som erkänns i stadgan. Ett utfärdande av en europeisk arresteringsorder kan nämligen inte motivera att den berörda personen hålls frihetsberövad utan tidsbegränsning” (punkt 101 i domen i målet Aranyosi).

( 63 ) ”Om den verkställande rättsliga myndigheten kommer fram till att myndigheten är skyldig att låta den eftersökta personens frihetsberövande upphöra, ankommer det under alla omständigheter, enligt artiklarna 12 och 17.5 i rambeslutet, på den att förena det tillfälliga frigivandet av personen i fråga med de åtgärder som myndigheten bedömer vara nödvändiga för att undvika att han eller hon avviker och att säkerställa att de nödvändiga materiella villkoren för ett faktiskt överlämnande av personen föreligger så länge något slutgiltigt beslut om verkställande av den europeiska arresteringsordern inte har fattats” (målet Aranyosi, punkt 102, min kursivering).

( 64 ) Målet Aranyosi, punkt 104 in fine.

Full & Egal Universal Law Academy