FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
ELEANOR SHARPSTON
föredraget den 23 maj 2019 ( 1 )
Mål C‑270/18
UPM France
mot
Premier ministre
Ministre de l’Action et des Comptes publics
(begäran om förhandsavgörande från Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike))
”Begäran om förhandsavgörande – Beskattning av energiprodukter och elektricitet – Direktiv 2003/96/EG – Undantag för småproducenter av elektricitet som omfattas av beskattning av den elektricitet som framställs – Avsaknad, under den beviljade övergångsperioden, av en nationell skatt på slutkonsumtion av elektricitet”
1.
Rådets direktiv 2003/96/EG av den 27 oktober 2003 om en omstrukturering av [unionsramen] för beskattning av energiprodukter och elektricitet (nedan kallat direktiv 2003/96 eller direktivet) ( 2 ) gav Frankrike en särskild övergångsperiod för att göra nödvändiga anpassningar till gällande arrangemang. Denna begäran om förhandsavgörande avser skattesubjektens och medlemsstatens respektive rättigheter och skyldigheter under den perioden.
2.
UPM France åberopar särskilt att det på grundval av artikel 14.1 a i direktiv 2003/96 har rätt till återbetalning av skatt som betalats på dess förbrukning av naturgas i en anläggning för kombinerad produktion av värme och elektricitet, där den elektricitet som framställdes förbrukades för eget bruk i en senare tillverkningsprocess. UPM France har än så länge inte fått rätt i de nationella domstolarna. Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike) har, som sista instans, nu bett om domstolens vägledning för tolkningen av artiklarna 14.1 a och 21.5 tredje stycket i direktiv 2003/96.
Rättslig ram
Unionsrätt
3.
Det huvudsakliga syftet med direktiv 2003/96 beskrivs i direktivets skäl 3 enligt följande: ”För att den inre marknaden skall fungera väl och för att målen i andra delar av [unionens] politik skall uppnås krävs det att minimiskattenivåer fastställs på [unionsnivå] för de flesta energiprodukter, inklusive elektricitet, naturgas och kol.”
4.
Dessa minimiskattenivåer tas upp i skäl 10, där det anges att ”[m]edlemsstaterna önskar införa eller bibehålla olika typer av skatter på energiprodukter och elektricitet. Med hänsyn till detta bör medlemsstaterna tillåtas att iaktta [unionens] minimiskattenivåer genom att inbegripa de sammanlagda skatter som tas ut i fråga om samtliga indirekta skatter enligt eget val (med undantag av mervärdesskatt).”
5.
Undantagen behandlas i skäl 24, där det förklaras att ”[m]edlemsstaterna bör få tillstånd att tillämpa vissa andra skattebefrielser eller skattenedsättningar där detta inte motverkar en väl fungerande inre marknad och inte ger upphov till snedvridning av konkurrensen”.
6.
Skäl 25 fortsätter med att ange att ”[i] synnerhet bör kraftvärmeproduktion och, för att främja användningen av alternativa energikällor, förnybar energi kunna komma i fråga för förmånligare behandling”.
7.
I skäl 30 förklaras att ”[ö]vergångsperioder och arrangemang kan behövas för att göra det möjligt för medlemsstaterna att på ett smidigt sätt anpassa sig till de nya skattenivåerna och på så sätt begränsa eventuella negativa sidoeffekter”.
8.
I skäl 33 görs sedan en korshänvisning till tillämpningen av direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor ( 3 ), och det anges att ”[t]illämpningsområdet för direktiv 92/12/EEG bör vid behov utökas till att gälla de varor och indirekta skatter som omfattas av detta direktiv”.
9.
I artikel 1 i direktivet föreskrivs följande: ”Energiprodukter och elektricitet skall beskattas i medlemsstaterna i överensstämmelse med detta direktiv.”
10.
I artikel 2.1 definieras ”energiprodukter” genom hänvisning till de KN-nummer som anges i bilagan till rådets förordning (EEG) nr 2658/87. ( 4 ) I artikel 2.2 definieras ”elektricitet” såsom det avses i direktiv 2003/96 genom hänvisning till ett annat KN-nummer. I likhet därmed används ”energiprodukter” och ”elektricitet” som separata begrepp i direktivet.
11.
I artikel 14.1 a första meningen fastställs ett obligatoriskt undantag från artikel 1: ”Medlemsstaterna skall, utöver vad som följer av de allmänna bestämmelserna i direktiv 92/12/EEG om skattebefrielser för användning av skattepliktiga produkter och utan att det påverkar tillämpningen av andra [EU]-bestämmelser, bevilja skattebefrielse för följande användningsområden, på villkor som medlemsstaterna skall fastställa i syfte att säkerställa en korrekt och lättfattlig tillämpning av sådana skattebefrielser och i syfte att förhindra varje form av skatteflykt, undandragande av skatt eller missbruk: a) Energiprodukter och elektricitet som används för att framställa elektricitet och elektricitet som används för att upprätthålla möjligheten till elproduktion.”
12.
I artikel 14.1 a andra och tredje meningarna fastställs sedan en frivillig avvikelse från det undantaget: ”Medlemsstaterna får dock av miljöpolitiska skäl beskatta dessa produkter utan att iaktta bestämmelserna om minimiskattenivåer i detta direktiv. I så fall skall beskattning av dessa produkter inte beaktas vid iakttagande av de minimiskattenivåer för elektricitet som fastställs i artikel 10.”
13.
I artikel 15.1 c och d föreskrivs ytterligare frivilliga undantag för kombinerad produktion av värme och elektricitet i kraftvärmeverk: ”Utan att det påverkar tillämpningen av andra [EU]-bestämmelser får medlemsstaterna under tillsyn av skattemyndigheterna tillämpa fullständig eller partiell skattebefrielse eller skattenedsättningar i följande fall: … c) Energiprodukter och elektricitet som används för kombinerad produktion av värme och elektricitet i kraftvärmeverk. d) Elektricitet från kombinerad produktion av värme och elektricitet i kraftvärmeverk, förutsatt att kraftvärmeverken är miljövänliga.”
14.
I artikel 18 anges särskilda övergångsarrangemang för ett antal medlemsstater. De särskilda arrangemangen för Frankrike återfinns i artikel 18.10. I andra stycket föreskrivs att ”Republiken Frankrike får tillämpa en övergångsperiod fram till och med den 1 januari 2009 för att anpassa sitt nuvarande system för elbeskattning till bestämmelserna i detta direktiv. Under denna period skall den totala genomsnittliga nivån för den gällande lokala elbeskattningen beaktas för att bedöma huruvida minimiskattesatserna i detta direktiv respekteras.” ( 5 )
15.
Artikel 21.5 tredje stycket gör en uttrycklig korshänvisning till artikel 14.1 a och innehåller ytterligare ett frivilligt undantag: ”En enhet som producerar elektricitet för eget bruk anses som distributör. Trots vad som sägs i artikel 14.1 a får medlemsstaterna undanta sådana småproducenter av elektricitet, under förutsättning att de beskattar de energiprodukter som används för framställningen av elektriciteten.”
16.
I artikel 28.1 fastställs att ”[m]edlemsstaterna skall senast den 31 december 2003 anta och offentliggöra de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv. De skall genast underrätta kommissionen om detta”.
Nationell rätt
Beskattning av gas
17.
Relevant period för denna begäran om förhandsavgörande är från den 1 januari 2004 till den 31 december 2006. ( 6 ) Under denna period föreskrevs i artikel 266 d i Code des douanes (tullkodexen) ( 7 ) att naturgas omfattades av en inhemsk konsumtionsskatt, ”taxe intérieure de consommation sur le gaz naturel” (nedan kallad TICGN).
18.
I artikel 266 d A i tullkodexen fastställdes emellertid att kombinerad produktion av värme och elektricitet, i anläggningar som var funktionsdugliga senast den 31 december 2005, skulle befrias från TICGN under en period på fem år, räknat från den dag när anläggningen togs i bruk.
19.
Artikel 266 d ändrades följaktligen ( 8 ) till att det (i artikel 266 d C) föreskrevs en fortsatt befrielse från TICGN (från och med den 1 januari 2006 och framåt) för framställning av elektricitet, med undantag av anläggningar som omfattades av artikel 266 d A.
20.
Artikel 266 d ändrades ännu en gång ( 9 ), med retroaktiv verkan från och med den 1 januari 2006, till att det (i artikel 266 d A) föreskrevs att producenter kunde avstå från sin rätt till befrielse enligt artikel 266 d A (och därmed dra nytta av artikel 266 d C) i den mån de inte var innehavare av ett elavtal kopplat till modernisering och utveckling av den allmänna elförsörjningen. ( 10 )
21.
Samtidigt ändrades artikel 266 d A till att det där föreskrevs att den femåriga befrielsen skulle omfatta anläggningar som var funktionsdugliga ända till senast den 31 januari 2007.
22.
Det förefaller vara ostridigt mellan parterna att avstående från befrielsen i artikel 266 d A inte kunde ske efter att femårsperioden, beräknad från när anläggningen blev funktionsduglig, hade löpt ut, oavsett om någon befrielse faktiskt hade medgetts enligt bestämmelsen.
23.
För fullständighetens skull noterar jag att det var först efter den period som är relevant i detta mål – nämligen år 2011 – som avståendet från befrielsen i artikel 266 d A togs bort som en nödvändig förutsättning för att kunna tillämpa befrielsen i artikel 266 d C. ( 11 )
Beskattning av elektricitet
24.
Under den relevanta perioden tillämpades inte någon nationell skatt på elektricitet i Frankrike. Förbrukning av elektricitet var endast föremål för ”contribution au service public de l’électricité” (avgift till de allmännyttiga eltjänsterna) (nedan kallad CSPE). Denna avgift var skattemässig till sin natur. ( 12 )
25.
Den hänskjutande domstolen har angett att utöver CSPE var enheter som framställde elektricitet tvungna att betala lokala skatter, men att dessa skatter bara tillämpades på elektricitet som levererades till slutanvändare, inte på elektricitet som producerades för eget bruk (vilket är fallet i detta mål).
26.
För fullständighetens skull noterar jag att det var först efter den period som är relevant i detta mål – nämligen år 2010 – som en lag antogs för att omorganisera elmarknaden (med verkan från och med den 1 januari 2011) i överensstämmelse med direktiv 2003/96. ( 13 ) Genom denna lag infördes en nationell skatt på slutkonsumtion av elektricitet. Lagen medförde även en ändring av artikel 266 d C och införde en befrielse för småproducenter av elektricitet, definierat som producenter som framställer mindre än 240 miljoner kilowattimmar per produktionsanläggning.
Bakgrund, förfarandet och tolkningsfrågorna
27.
UPM France ägnar sig åt papperstillverkning och driver i detta syfte en anläggning för kombinerad produktion av värme och elektricitet, i vilken bolaget använder naturgas som bränsle. Den elektricitet som produceras används i sin tur i en senare process som framställer värme.
28.
Den gas som levererades till UPM France under relevant period (från 2004 till 2006) omfattades av TICGN, i enlighet med artikel 266 d i den franska tullkodexen. ( 14 )
29.
Av begäran om förhandsavgörande verkar framgå att anläggningen tillhörande UPM France hade tagits i bruk för tidigt för att berättiga bolaget till den femåriga befrielsen i artikel 266 d A, men att bolaget annars hade uppfyllt kraven för denna befrielse. Till följd av att femårsperioden, beräknad från när anläggningen blev funktionsduglig, hade löpt ut, kunde inte UPM France avstå från sin (förmodade) rätt till befrielse enligt artikel 266 d A. Bolaget kunde därför inte dra nytta av den fortsatta befrielsen i enlighet med artikel 266 d C. ( 15 )
30.
UPM France ansåg, på grundval av artikel 14.1 a i direktiv 2003/96, att det borde ha befriats från TICGN för den andel av dess gasförbrukning som användes för att framställa elektricitet för sina egna efterföljande produktionsprocesser. I enlighet därmed väckte UPM France talan vid Tribunal administratif de Cergy-Pontoise (Förvaltningsdomstolen i första instans, Cergy-Pontoise, Frankrike) och yrkade på återbetalning av ett belopp på 2962224,08 euro, jämte lagstadgad ränta och kapitaliserad ränta på beloppet, som partiell återbetalning av den TICGN som betalats under perioden från den 1 januari 2004 till den 31 mars 2008, och även som ersättning för den skada som bolaget ansåg att det hade lidit till följd av Republiken Frankrikes dröjsmål med att införliva direktiv 2003/96.
31.
Genom dom av den 17 juli 2013 fastställde Tribunal administratif de Cergy-Pontoise (Förvaltningsdomstolen i Cergy-Pontoise) att det saknades anledning att döma i målet, när det gällde ett belopp på 137931 euro, för perioden från den 1 januari 2007 till den 31 mars 2008. Förvaltningsdomstolen avvisade återstoden av UPM:s talan för perioden från den 1 januari 2004 till den 31 december 2006. Det är denna period som är relevant för det efterföljande förfarandet som ledde till denna begäran om förhandsavgörande. ( 16 )
32.
Genom dom av den 15 mars 2016 avslog Cour Administrative d’Appel de Versailles (Förvaltningsdomstolen i andra instans, Versailles, Frankrike) det överklagande som ingetts av UPM France, på grundval av att TICGN inte kunde delas upp beroende på om gasen i fråga hade använts för att framställa elektricitet eller värme, och att en eventuell befrielse endast skulle regleras genom artikel 15 i direktiv 2003/96.
33.
UPM France överklagade på nytt till den hänskjutande domstolen den 17 maj 2016. Bolaget yrkade att den hänskjutande domstolen skulle upphäva domen som meddelats av Cour Administrative d’Appel de Versailles (Förvaltningsdomstolen i andra instans, Versailles) och hålla staten ansvarig för ett belopp på ytterligare 5000 euro i enlighet med artikel L-761–1 i code de justice administrative (förvaltningsprocesslagen) ( 17 ), avseende fördelningen av rättegångskostnader.
34.
UPM France yrkade dessutom, i andra hand, att Högsta förvaltningsdomstolen skulle framställa en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen, eller (i tredje hand) på att överklagandet skulle förenas med ett tidigare överklagande som skulle prövas av den hänskjutande domstolen, ett mål i vilket en begäran om förhandsavgörande hade framställts (Cristal Union) ( 18 ), för att lämna in ytterligare frågor till domstolen och göra det möjligt för UPM France att lämna in yttranden.
35.
Den 7 mars 2018 meddelade EU-domstolen dom i målet Cristal Union. Domstolen slog fast att ”den skyldighet att bevilja skattebefrielse som föreskrivs i denna bestämmelse [artikel 14.1 a i direktiv 2003/96] är tillämplig på energiprodukter som används för att framställa elektricitet när dessa produkter används för kombinerad produktion av elektricitet och värme i den mening som avses i artikel 15.1 c i direktivet”. ( 19 )
36.
Oaktat denna dom ansåg den hänskjutande domstolen att det fortfarande fanns tvivel rörande den korrekta tolkningen av direktiv 2003/96. Den hänskjutande domstolen menade att Cour Administrative d’Appel de Versailles (Förvaltningsdomstolen i andra instans, Versailles) hade gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att beskattningen av den naturgas som UPM France använde för den kombinerade produktionen av värme och elektricitet uteslutande omfattades av artikel 15 i direktiv 2003/96. Högsta förvaltningsdomstolen vilandeförklarade därför målet och hänsköt följande frågor till domstolen:
”1)
Ska artikel 21.5 tredje stycket i direktiv 2003/96 tolkas så, att den skattebefrielse som medlemsstaterna ges möjlighet att föreskriva för småproducenter av elektricitet, under förutsättning att de beskattar de energiprodukter som används för att producera denna elektricitet, får tillämpas under sådana omständigheter som de som har beskrivits i punkt 7 i detta beslut avseende perioden före den 1 januari 2011 under vilken Frankrike, såsom direktivet tillät, ännu inte hade infört den inhemska skatten på slutkonsumtion av elektricitet och följaktligen inte heller någon befrielse från denna skatt för småproducenter?
2)
För det fall fråga 1 ska besvaras jakande, hur ska artiklarna 14.1 a och 21.5 tredje stycket i direktiv 2003/96 gemensamt tillämpas på de småproducenter som konsumerar den elektricitet som de producerar för deras verksamhets behov? I synnerhet, innebär dessa bestämmelser att det krävs en minimiskattenivå antingen från beskattning av den elektricitet som framställs med befrielse från skatt på den naturgas som används, eller en befrielse från skatt på produktionen av elektricitet, varvid medlemsstaten har en skyldighet att beskatta den naturgas som används?”
37.
UPM France, Republiken Frankrike, Konungariket Spanien och Europeiska kommissionen lämnade in skriftliga yttranden och yttrade sig även muntligen vid förhandlingen den 14 mars 2019.
Bedömning
Upptagande till prövning
38.
Den franska regeringen gör gällande att tolkningsfrågorna ska avvisas. I artikel 18.10 andra stycket i direktiv 2003/96 föreskrivs nämligen att Frankrike, från år 2004 till år 2006 (och i själva verket fram till den 1 januari 2009), fick tillämpa en övergångsperiod för att anpassa sin befintliga lagstiftning. Domstolen förklarade vidare i målet Messer France, att ”till och med den 1 januari 2009 utgjorde skyldigheten att iaktta de minimiskattesatser i enlighet med detta direktiv – av samtliga regler för elbeskattning i unionslagstiftningen – den enda skyldigheten som åvilade … Frankrike”. ( 20 )
39.
Jag har viss förståelse för den franska regeringens ståndpunkt. Det kan emellertid konstateras att frågan om upptagande till prövning inte blev aktuell i någon av de föregående domarna (Messer France och Cristal Union) ( 21 ), vilka meddelades som svar på frågor som lämnats av samma hänskjutande domstol beträffande direktiv 2003/96.
40.
Vidare följer av domstolens fasta rättspraxis att det ankommer på den nationella domstolen att avgöra tolkningsfrågornas relevans, och att domstolen endast ska neka att besvara frågor som är uppenbart irrelevanta för det nationella målet. ( 22 )
41.
Jag kommer därför först att bedöma huruvida Frankrike under övergångsperioden hade från direktivet härrörande skyldigheter, som skulle kunna utgöra en tillräcklig grund för att motivera ett hänskjutande av tolkningsfrågorna. ( 23 )
Övergångsperiod
42.
Den införlivandefrist för direktivet som fastställs i artikel 28.1 löpte ut den 31 december 2003. Fram till denna tidpunkt var medlemsstaterna enbart skyldiga ”att under den införlivandefrist som föreskrivs i direktivet för att sätta detta i kraft avhålla sig från att införa bestämmelser som allvarligt äventyrar förverkligandet av det resultat som föreskrivs i detta direktiv”. ( 24 )
43.
Den omständigheten att Frankrike underlät att fullt ut införliva direktivet före utgången av den särskilda övergångsperiod som landet hade beviljats genom artikel 18.10 i direktivet (som löpte ut den 1 januari 2009, det vill säga efter den period som är relevant i förevarande mål) ( 25 ) saknar också betydelse.
44.
Det kan hävdas att en medlemsstats skyldigheter under en övergångsperiod bör vara desamma som under en införlivandefrist, och att Frankrike därmed var skyldigt att avhålla sig från att vidta åtgärder som allvarligt äventyrar förverkligandet av det resultat som föreskrivs. ( 26 )
45.
Den här aktuella frågan är emellertid inte huruvida Frankrike under övergångsperioden hade vidtagit åtgärder som kunde äventyra det efterföljande fulla införlivandet av direktivet. Frågan är om Frankrike under denna period underlät att fullgöra skyldigheter som landet ålagts genom direktivet.
46.
Vid förhandlingen menade kommissionen att även om Frankrike enligt artikel 18.10 andra stycket i direktiv 2003/96 beviljades en särskild övergångsperiod var medlemsstaten inte undantagen från att iaktta den strukturella balansen i direktiv 2003/96. Enligt denna balans måste elproduktion beskattas antingen i samband med input eller i samband med output. Frankrike var därmed tvunget att följa vissa bestämmelser i direktivet dels för att säkerställa att minimiskattesatserna uppnåddes, dels för att iaktta förbudet mot beskattning av energiprodukter i artikel 14.1 a.
47.
Kommissionen argumenterade för att denna uppfattning bekräftades i målet Cristal Union, där domstolen hade gjort en tolkning av artiklarna 14 och 15 i direktivet för den period som annars omfattades av Frankrikes övergångsarrangemang. ( 27 ) I samband med detta noterar jag att domstolen i målet Flughafen Köln/Bonn ( 28 ) slog fast att artikel 14.1 a ”har direkt effekt, i den del … att den … kan åberopas av en enskild i mål vid de nationella domstolarna”.
48.
Enligt min mening vinner kommissionens uppfattning inte stöd av direktivets lydelse.
49.
Det stämmer att ett heltäckande beskattningssystem som måste tillämpas på antingen input eller output på många sätt skulle vara ett logiskt upplägg för beskattning av energiprodukter och elektricitet. Kommissionen har emellertid inte lyckats att identifiera någon konkret bestämmelse i direktivet där detta synsätt fastställs som en överordnad princip.
50.
Det kan därför, enligt min mening, från den strukturella balansen i direktivet inte härledas ytterligare skyldigheter som åligger medlemsstaterna också under en införlivandefrist eller en övergångsperiod.
51.
Jag konstaterar i stället att även om direktiv 2003/96 avser beskattning av både energiprodukter och elektricitet begränsas lydelsen av artikel 18.10 andra stycket till att fastställa en övergångsperiod där Frankrike får behålla sitt ”nuvarande system för elbeskattning”. Den franska regeringen argumenterade vid förhandlingen för att hänvisningen till ett ”system” måste förstås så, att både beskattning av den elektricitet som framställs (output) och beskattning av de energiprodukter och den elektricitet som används för framställning av elektricitet (input) avses.
52.
Oaktat denna hänvisning till ett ”system” anges särskilt i artikel 18.10 andra stycket att under övergångsperioden ”skall den totala genomsnittliga nivån för den gällande lokala elbeskattningen beaktas för att bedöma huruvida minimiskattesatserna i detta direktiv respekteras” (min kursivering). Den hänskjutande domstolen har förklarat ( 29 ) att under perioden i fråga gällde den lokala elbeskattningen endast elektricitet som output i form av leveranser till slutanvändare. Elektricitet som producerades för eget bruk var undantagen sådan beskattning.
53.
Det förefaller därmed stå klart att artikel 18.10 andra stycket bör förstås så, att den endast avser beskattning av elektricitet som output, och inte beskattning av energiprodukter och elektricitet som används som input. Förarbetena till direktiv 2003/96 ( 30 ) innehåller inte heller någon grund för Frankrikes argument att artikel 18.10 andra stycket skulle omfatta både input- och outputbeskattning.
54.
Under dessa omständigheter bör domstolen tillämpa sin väletablerade tolkningsprincip, enligt vilken en bestämmelse som ”innehåller ett undantag från huvudregeln, [ska] tolkas restriktivt”. ( 31 )
55.
Direktiv 2003/96 har flera lager. Enligt artikel 1 ska både energiprodukter och elektricitet beskattas i överensstämmelse med direktivet. Artikel 14.1 a innehåller sedan ett ”obligatoriskt undantag” för beskattning av energiprodukter och elektricitet som används som input för elproduktion. ( 32 )
56.
Artikel 14.1 a och artikel 21.5 tredje stycket innehåller vidare frivilliga avvikelser från det obligatoriska undantaget. Det är dessa avvikelser som tolkningsfrågorna avser.
57.
Jag anser att i detta arrangemang med flera lager måste det obligatoriska undantaget i artikel 14.1 a (i sin egenskap av undantag) ges en restriktiv tolkning. Denna bestämmelse måste emellertid samtidigt betraktas som huvudregeln i förhållande till de andra bestämmelser som ger möjlighet att avvika från det obligatoriska undantaget. Vid tillämpning av denna logik måste övergångsarrangemanget i artikel 18.10 andra stycket i princip anses vara ett undantag från direktivets huvudregler (vilka alltså inbegriper både artikel 1 och det obligatoriska undantaget i artikel 14.1 a). Det måste därför tolkas på ett restriktivt sätt.
58.
Mot denna bakgrund konstaterar jag att artikel 18.10 andra stycket föreskriver en övergångsperiod för Frankrike under vilken det finns ett undantag för den gällande elbeskattningen. Dessutom hänvisas uttryckligen till den lokala elbeskattningen i medlemsstaten som under perioden i fråga var en outputskatt. Av detta följer att artikel 18.10 inte innehåller något undantag – under övergångsperioden – från förbudet i artikel 14.1 a mot inputbeskattning av energiprodukter och elektricitet som används för att framställa elektricitet.
59.
Övergångsperioden i artikel 18.10 andra stycket kan därmed inte användas för att skydda en inputskatt på energiprodukter, såsom TICGN i förevarande mål.
60.
Denna tolkning överensstämmer med domstolens dom i målet Messer France, där det slogs fast att skyldigheten att iaktta minimiskattesatserna i direktiv 2003/96 utgjorde ”– av samtliga regler för elbeskattning i unionslagstiftningen – den enda skyldigheten som åvilade Republiken Frankrike”. ( 33 )
61.
Det kan hävdas att det skulle vara motsägelsefullt för Frankrike att medges en övergångsperiod med avseende på beskattning av elektricitet som output, men inte för beskattning av energiprodukter och elektricitet som input för elproduktion.
62.
Även om en restriktiv tolkning kan förefalla göra ett övergångsarrangemang långt ifrån perfekt måste, enligt min mening, risken för ett sådant resultat ligga hos den part som skulle dra nytta av arrangemanget. Detta måste särskilt vara fallet om den restriktiva tolkningen främjar grundläggande principer i unionsrätten.
63.
Syftet med direktiv 2003/96, vilket anges i skäl 2, är att stödja ”den inre marknadens funktion”. Detta syfte skulle inte gynnas om en medlemsstat tilläts beskatta energiprodukter och elektricitet som används för framställning av elektricitet, samtidigt som andra medlemsstater förbjöds att tillämpa en sådan beskattning. Eventuella undantag från det förbudet skulle därför behöva anges särskilt i övergångsarrangemanget.
64.
I målet KappAhl ( 34 ) undersökte domstolen en tillfällig anslutningsordning för Finland med avseende på tullar som skulle tillämpas på tredjelandsprodukter, en ordning som lät Finland tillämpa högre tullsatser än de i EU:s tullkodex. Den finska regeringen menade att den därför på liknande sätt måste kunna tillämpa skillnaden i tullsatser på tredjelandsprodukter när dessa importerades till Finland via andra EU-medlemsstater – i annat fall skulle övergångsordningen kunna kringgås.
65.
Det angavs emellertid inte i den berörda övergångsordningen att den kunde tillämpas på handel mellan medlemsstater. Domstolen slog fast att ”[p]rincipen om fri rörlighet för varor mellan medlemsstater är så viktig att en avvikelse, även under en övergångsperiod, skall beviljas på ett klart och otvetydigt sätt”. ( 35 )
66.
I förevarande fall innehåller avvikelsen i övergångsarrangemanget i artikel 18.10 andra stycket endast en ”klar och otvetydig” hänvisning till ”elbeskattning”. Ingen hänvisning görs till användning av energiprodukter eller elektricitet för framställning av elektricitet.
67.
Mot denna bakgrund anser jag att under den övergångsperioden som föreskrivs i artikel 18.10 andra stycket var Frankrike fortsatt bundet av bestämmelserna i direktiv 2003/96 om beskattning av energiprodukter och elektricitet som används för framställning av elektricitet. Tolkningsfrågorna (som avser tolkningen av artiklarna 14.1 a och 21.5 tredje stycket) måste därmed besvaras.
Fråga 1
68.
Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 21.5 tredje stycket i direktiv 2003/96 gäller under den övergångsperiod som föreskrivs i artikel 18.10 andra stycket, på så sätt att Frankrike – oaktat det obligatoriska undantaget i artikel 14.1 a – får beskatta energiprodukter som används av småproducenter för att framställa elektricitet, under sådana förhållanden där dessa producenter inte omfattas av beskattning av den elektricitet som de framställer.
69.
Ur det rättsliga sammanhanget framgår tydligt att under perioden mellan 2004 och 2006 var enheter som framställde elektricitet för eget bruk tvungna att betala CSPE som en skattemässig avgift till de allmännyttiga eltjänsterna. Den lokala skatten på elektricitet gällde endast leveranser av elektricitet till slutanvändare, och inte framställning av elektricitet för eget bruk. ( 36 )
70.
Det står också klart att en nationell skatt på elektricitet infördes i Frankrike först med verkan från och med den 1 januari 2011, det vill säga två år efter utgången av övergångsperioden enligt artikel 18.10 andra stycket. ( 37 )
71.
Frågan kan därmed formuleras enligt följande: Under förutsättning att i) det inte fanns någon nationell skatt på elektricitet under perioden i fråga, ii) CSPE förefaller ha betraktats som en skattemässig avgift snarare än en skatt, och iii) de lokala skatterna på elektricitet inte gällde framställning av elektricitet för eget bruk, är dessa sammantagna omständigheter tillräckliga för att uppfylla kraven i artikel 21.5 tredje stycket i direktivet, vilket således skulle innebära att Frankrike hade rätt att beskatta energiprodukter som används för småproducenters framställning av elektricitet för eget bruk?
72.
Enligt min uppfattning är svaret nej.
73.
Av de skäl som jag har angett ( 38 ) måste det obligatoriska förbudet mot beskattning av energiprodukter och elektricitet som används som input för framställning av elektricitet i artikel 14.1 a anses vara en av huvudreglerna i direktivet. Den frivilliga avvikelsen från det obligatoriska undantaget i artikel 21.5 tredje stycket måste följaktligen ges en restriktiv tolkning.
74.
Artikel 21.5 tredje stycket kan därmed enbart tillämpas om det finns en sådan skattebefrielse för förbrukning av elektricitet (output) för eget bruk av småproducenter i den nationella lagstiftningen. I detta fall beviljades dock inte småproducenter någon sådan befrielse mellan 2004 och 2006. I själva verket var alla producenter tvungna att betala en skattemässig avgift till de allmännyttiga eltjänsterna, och alla producenter var befriade från att betala lokala skatter på elektricitet som de framställde för eget bruk.
75.
Det saknar i detta sammanhang betydelse huruvida den skattemässiga avgiften till de allmänna eltjänsterna i sig själv skulle klassificeras som en skatt enligt direktiv 92/12, som utgör grunden för klassificeringen av skatter enligt direktiv 2003/96, vilket förklaras i skäl 33 i direktivet. ( 39 ) Faktum kvarstår att den franska regeringen inte hade infört några bestämmelser om skattebefrielse för småproducenters elproduktion för eget bruk före den 1 januari 2011. ( 40 ) Före denna tidpunkt var därmed artikel 21.5 tredje stycket inte tillämplig.
76.
Vidare får en avvikelse från det obligatoriska undantaget i direktivet bara tillämpas om den vederbörligen har införlivats. Artikel 21 genomfördes inte i Frankrike före 2011. ( 41 ) Detta är ännu en orsak till att avvikelsen i artikel 21 inte kunde tillämpas under föregående period.
77.
På ett liknande sätt underströk domstolen i målet Flughafen Köln/Bonn, vad gäller artikel 14.1 a andra och tredje meningarna, att ”[d]etta undantag från huvudregeln om skattebefrielse är nämligen endast en möjlighet, och en medlemsstat som inte har utnyttjat denna möjlighet kan inte åberopa sin underlåtenhet till stöd för att neka en skattebetalare skattebefrielse, om denne enligt direktiv 2003/96 har rätt till sådan skattebefrielse”. ( 42 )
78.
Jag föreslår därför att den första frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 21.5 tredje stycket i direktiv 2003/96, i egenskap av en avvikelse från det obligatoriska undantaget i artikel 14.1 a, måste ges en restriktiv tolkning. Denna bestämmelse är därmed endast tillämplig om elektricitet omfattas av allmän beskattning, i enlighet med direktiv 92/12, och om ett sådant undantag för småproducenters framställning för eget bruk har fastställts i den nationella lagstiftningen som överensstämmer med artikel 21.5 tredje stycket i direktiv 2003/96.
79.
Jag vill slutligen framhålla att den franska tullkodexen under aktuell period verkar ha innehållit vissa mekanismer för att undanta producenter från betalning av TICGN. Huruvida dessa undantag är tillräckliga för att uppfylla kraven för förbudet i artikel 14.1 a är en fråga för den nationella domstolen att avgöra. Jag noterar emellertid att undantagen i den franska tullkodexen förefaller vara föremål för tidsbegränsningar som inte återfinns i artikel 14.1 a i direktivet.
Fråga 2
80.
Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet hur artiklarna 14.1 a och 21.5 tredje stycket i direktiv 2003/96 ska tolkas för att undvika en normkonflikt mellan bestämmelserna, i den mån dessa gäller för småproducenter som förbrukar den elektricitet som de framställer.
81.
Artikel 14.1 a består i själva verket av två separata bestämmelser. I den första meningen fastställs en av de (obligatoriska) huvudreglerna i direktiv 2003/96: När energiprodukter och elektricitet används som input för att framställa elektricitet ska de inte beskattas.
82.
Den andra och tredje meningen innehåller en helt annan bestämmelse. Tillsammans föreskriver de en avvikelse av miljöpolitiska skäl från det obligatoriska undantaget från beskattning av energiprodukter som används för framställning. Om denna avvikelse används för att beskatta energiprodukter som används för att framställa elektricitet omfattas den följande beskattningen inte av – och beaktas inte i samband med – de minimiskattenivåer som ska uppnås enligt direktiv 2003/96.
83.
Tolkningssvårigheterna uppstår på grund av att artikel 21.5 tredje stycket (om småproducenters framställning för eget bruk) har formulerats som en frivillig avvikelse endast med hjälp av den allmänna korshänvisningen ”[t]rots vad som sägs i artikel 14.1 a”, utan att ange vilka delar av artikel 14.1 a som avvikelsen avser. Större precision och tydlighet i formuleringen skulle otvivelaktigt ha varit till hjälp.
84.
Med detta sagt kan avvikelsen i artikel 21.5 tredje stycket, rent logiskt sett, endast avse den första meningen i artikel 14.1 a (det obligatoriska förbudet mot beskattning av energiprodukter och elektricitet som används för framställning av elektricitet). Den andra och tredje meningen i artikel 14.1 a innehåller en avvikelse från det obligatoriska undantaget som utgör ett alternativ till avvikelsen i artikel 21.5 tredje stycket.
85.
Varken lydelsen av direktiv 2003/96 eller dess skäl eller förarbeten ger någon vägledning om hur dessa två avvikelser från det obligatoriska undantaget är tänkta att förhålla sig till varandra. ( 43 )
86.
Enligt min uppfattning är det en direkt följd av villkoren som omger de två avvikelserna att de inte kan anses stå i konflikt med varandra. Undantaget av miljöpolitiska skäl i artikel 14.1 a får tillämpas på alla producenter, och de skatteintäkter som blir följden faller utanför tillämpningsområdet för direktiv 2003/96, eftersom de inte ingår i beräkningen av de minimiskattenivåer som föreskrivs i direktivet. Undantaget för småproducenter i artikel 21.5 gäller endast för produktion för eget bruk. De skatteintäkter som blir följden omfattas av direktivets tillämpningsområde och ingår i beräkningen av minimiskattenivåerna.
87.
Denna tolkning stöds vidare av domstolens avgörande i Cristal Union, där det slogs fast att det ”[d]essutom bör … noteras att unionslagstiftaren, när denne har avsett att ge medlemsstaterna möjlighet att avvika från de tvingande bestämmelserna om skattebefrielse, uttryckligen har föreskrivit detta. Sådana föreskrifter finns i artikel 14.1 a andra meningen i direktiv 2003/96, enligt vilken medlemsstaterna av miljöpolitiska skäl får beskatta energiprodukter som används för att framställa elektricitet, och i artikel 21.5 tredje stycket i detta direktiv, enligt vilken medlemsstater som beviljar skattebefrielse för elektricitet som framställs av småproducenter av elektricitet ska beskatta de energiprodukter som används för att framställa denna elektricitet”. ( 44 )
88.
Jag föreslår därför att den andra frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 21.5 tredje stycket i direktiv 2003/96, i egenskap av en avvikelse från det obligatoriska undantaget från beskattning i artikel 14.1 a första meningen, är oavhängig den avvikelse av miljöpolitiska skäl från undantaget, som föreskrivs i artikel 14.1 a andra och tredje meningarna. Medan de skatter som tillämpas på småproducenter enligt artikel 21.5 tredje stycket omfattas av minimiskattenivåerna i direktiv 2003/96, omfattas däremot inte de skatter som tillämpas enligt avvikelsen av miljöpolitiska skäl i artikel 14.1 a av dessa minimiskattenivåer.
Slutsats
89.
Jag föreslår att Europeiska unionens domstol besvarar de frågor som ställts av Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike) på följande sätt:
1)
Artikel 21.5 tredje stycket i rådets direktiv 2003/96/EG av den 27 oktober 2003 om en omstrukturering av [unionsramen] för beskattning av energiprodukter och elektricitet, i egenskap av en avvikelse från det obligatoriska undantaget i artikel 14.1 a, måste ges en restriktiv tolkning. Denna bestämmelse är därmed endast tillämplig om elektricitet omfattas av allmän beskattning, i enlighet med rådets direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor, och om ett sådant undantag för småproducenters framställning för eget bruk har fastställts i den nationella lagstiftningen som överensstämmer med artikel 21.5 tredje stycket i direktiv 2003/96.
2)
Artikel 21.5 tredje stycket i direktiv 2003/96, i egenskap av en avvikelse från det obligatoriska undantaget från beskattning i artikel 14.1 a första meningen, är oavhängig den avvikelse av miljöpolitiska skäl från undantaget, som föreskrivs i artikel 14.1 a andra och tredje meningarna. Medan de skatter som tillämpas på småproducenter enligt artikel 21.5 tredje stycket omfattas av minimiskattenivåerna i direktiv 2003/96, omfattas däremot inte de skatter som tillämpas enligt avvikelsen av miljöpolitiska skäl i artikel 14.1 a av dessa minimiskattenivåer.
( 1 ) Originalspråk: engelska.
( 2 ) EUT L 283, 2003, s. 51. Direktiv 2003/96 ersatte både rådets direktiv 92/81/EEG av den 19 oktober 1992 om harmonisering av strukturerna för punktskatter på mineraloljor (EGT L 316, 1992, s. 12; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 91), senast ändrat genom direktiv 94/74/EG (EGT L 365, 1994, s. 46; svensk specialutgåva, område 9, volym 3, s. 3), och rådets direktiv 92/82/EEG av den 19 oktober 1992 om tillnärmning av punktskattesatser för mineraloljor (EGT L 316, 1992, s. 19; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 98), senast ändrat genom direktiv 94/74. Se skäl 1 och artikel 30 i direktiv 2003/96.
( 3 ) EGT L 76, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 57, senare upphävt genom rådets direktiv 2008/118/EG av den 16 december 2008 om allmänna regler för punktskatt och om upphävande av direktiv 92/12 (EUT L 9, 2009, s. 12).
( 4 ) Av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan (EGT L 256, 1987, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 13, s. 22). Se artikel 2.5 i direktiv 2003/96, där det föreskrivs att hänvisningar i direktivet till ”nummer i den kombinerade nomenklaturen, KN-nummer, …, skall avse nummer i kommissionens förordning (EG) nr 2031/2001 av den 6 augusti 2001 om ändring av bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om gemensamma tulltaxan” (EGT L 279, 2001, s. 1). Bilagan till förordning 2658/87 har ändrats flera gånger under den period som omfattas av förevarande mål, men ändringarna saknar betydelse för denna begäran om förhandsavgörande.
( 5 ) I artikel 18.2 föreskrivs vidare att ”[u]tan hinder av de perioder som anges i punkterna 3–12 och förutsatt att detta inte innebär betydande snedvridning av konkurrensen skall medlemsstater som har svårt att införa de nya minimiskattenivåerna ha rätt till en övergångsperiod fram till och med den 1 januari 2007, särskilt för att inte prisstabiliteten skall äventyras”. Frankrike har i förevarande mål dock inte åberopat denna bestämmelse.
( 6 ) Se nedan i punkt 30.
( 7 ) Artikel 37 i Loi no 2002–1576 du 30 décembre 2002 de finances rectificative pour 2002 (lag nr 2002–1576 om budgetjustering för år 2002).
( 8 ) Loi no 2005–1719 du 30 décembre 2005 de finances pour 2006 (lag nr 2005–1719 av den 30 december 2005 om budget för år 2006), och Loi no 2005–1720 du 30 décembre 2005 de finances rectificative pour 2005 (lag nr 2005–1720 av den 30 december 2005 om budgetjustering för år 2005).
( 9 ) Loi no 2007–1824 du 25 décembre 2007 de finances rectificative pour 2007 (lag nr 2007–1824 av den 25 december 2007 om budgetjustering för år 2007), artikel 62.
( 10 ) Loi no 2000–108 du 10 février 2000 relative à la modernisation et au développement du service public de l’électricité (lag nr 2000–108 av den 10 februari 2000 om modernisering och utveckling av allmännyttiga eltjänster), artiklarna 10 och 50.
( 11 ) Loi no 2011–900 du 29 juillet 2011 de finances rectificative pour 2011 (lag nr 2011–900 av den 29 juli 2011 om budgetjustering för år 2011), artikel 17.
( 12 ) Lag nr 2000–108 av den 10 februari 2000 om modernisering och utveckling av allmännyttiga eltjänster, ändrad genom loi No 2003–8, du 3 janvier 2003, relative aux marchés du gaz et de l’électricité et au service public de l’énergie (lag nr 2003–8 av den 3 januari 2003 om gas- och elmarknaderna och allmännyttiga energitjänster). Se punkterna 12–13 i domen av den 25 juli 2018, Messer France, C‑103/17, EU:C:2018:587.
( 13 ) Loi no 2010–1448 du 7 décembre 2010 portant nouvelle organisation du marché de l’électricité (lag nr 2010–1488 av den 7 december 2010 om omorganisering av elmarknaden).
( 14 ) Se punkt 17 ovan.
( 15 ) Läsaren kan vilja gå tillbaka till punkterna 18–22 ovan för de (labyrintiska) nationella bestämmelser som ger detta resultat.
( 16 ) Av begäran om förhandsavgörande verkar framgå att avgränsningen av relevant period till 2004–2006 inte bestreds eller ogillades i det efterföljande överklagandet.
( 17 ) Ordonnance (beslut) 2000–387 av den 4 maj 2000.
( 18 ) Se dom av den 7 mars 2018, Cristal Union, C‑31/17, EU:C:2018:168.
( 19 ) Dom av den 7 mars 2018, Cristal Union, C‑31/17, EU:C:2018:168, punkt 46.
( 20 ) Dom av den 25 juli 2018, C‑103/17, EU:C:2018:587, punkt 23. Återstoden av den domen behandlar tolkningen av artikel 3.2 i rådets direktiv 92/12/EEG.
( 21 ) Dom av den 25 juli 2018, C‑103/17, EU:C:2018:587, och dom av den 7 mars 2018, C‑31/17, EU:C:2018:168.
( 22 ) Dom av den 8 september 2010, Winner Wetten, C‑409/06, EU:C:2010:503, punkt 36 och där angiven rättspraxis.
( 23 ) Dom av den 28 mars 1995, Kleinwort Benson, C‑346/93, EU:C:1995:85, punkterna 22–24.
( 24 ) Dom av den 18 december 1997, Inter-Environnement Wallonie, C‑129/96, EU:C:1997:628, punkt 50.
( 25 ) Dom av den 25 oktober 2012, kommissionen/Frankrike, C‑164/11, ej publicerad, EU:C:2012:665.
( 26 ) Se fotnot 24 ovan.
( 27 ) Dom av den 7 mars 2018, C‑31/17, EU:C:2018:168, punkt 46.
( 28 ) Dom av den 17 juli 2008, C‑226/07, EU:C:2008:429, punkt 39.
( 29 ) Se punkt 25 ovan.
( 30 ) Förslag till rådets direktiv om en omstrukturering av [unionens] regelverk för beskattning av energiprodukter, KOM(97) 30 slutlig – CNS 97/0111 (EGT C 139, 1997, s. 14) samt bifogad motivering.
( 31 ) Dom av den 30 mars 2006, Smits-Koolhoven, C‑495/04, EU:C:2006:218, punkt 31.
( 32 ) Dom av den 7 mars 2018, Cristal Union, C‑31/17, EU:C:2018:168, punkt 27, liksom dom av den 27 juni 2018, Turbogás, C‑90/17, EU:C:2018:498, punkt 45.
( 33 ) Dom av den 25 juli 2018, C‑103/17, EU:C:2018:587, punkt 23. Min kursivering.
( 34 ) Dom av den 3 december 1998, C‑233/97, EU:C:1998:585.
( 35 ) Dom av den 3 december 1998, KappAhl, C‑233/97, EU:C:1998:585, punkt 21.
( 36 ) Se punkterna 24 och 25 ovan.
( 37 ) Se punkt 26 ovan.
( 38 ) Se punkt 57 ovan.
( 39 ) Se punkt 8 ovan.
( 40 ) Se punkt 26 ovan.
( 41 ) Se fotnot 11 ovan.
( 42 ) Dom av den 17 juli 2008, C‑226/07, EU:C:2008:429, punkt 32. Min kursivering.
( 43 ) Se fotnot 30 ovan.
( 44 ) Dom av den 7 mars 2018, C‑31/17, EU:C:2018:168, punkt 27. Min kursivering.