FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
MICHAL BOBEK
föredraget den 7 maj 2019 ( 1 )
Mål C‑347/18
Alessandro Salvoni
mot
Anna Maria Fiermonte
(begäran om förhandsavgörande från Tribunale di Milano (domstolen i Milano, Italien))
”Civilrättsligt samarbete – Förordning (EU) nr 1215/2012 – Artikel 53 – Intyg som bekräftar att domen som meddelats av ursprungsdomstolen är verkställbar – Förfarande – Ursprungsdomstolens befogenheter – Konsumentskydd – Artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna”
I. Inledning
1.
Enligt systemet som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (omarbetning), ( 2 ) ska en dom som meddelas av en domstol i en medlemsstat erkännas i övriga medlemsstater utan särskilt förfarande. Om domen är verkställbar i ursprungsmedlemsstaten är domen även verkställbar i andra medlemsstater utan att ett exekvaturförfarande behövs.
2.
För att en dom som meddelats i en medlemsstat ska kunna verkställas i en annan medlemsstat måste sökanden emellertid tillhandahålla den behöriga verkställande myndigheten med en kopia av domen samt ett intyg, i enlighet med artikel 53 i förordning nr 1215/2012, som intygar att domen i fråga är verkställbar och som innehåller ett utdrag av domen (”artikel 53-intyget”).
3.
Vad är detta för typ av förfarande och vilka befogenheter har ursprungsdomstolen i förhållande till det? Dessa är i korthet frågorna som ställs av Tribunale di Milano (domstolen i Milano, Italien) i förevarande begäran om förhandsavgörande. I synnerhet frågar denna domstol huruvida ursprungsdomstolen vars uppgift det är att utfärda artikel 53-intyget, på eget initiativ, kan klargöra om domen vars verkställighet söks meddelades i strid med bestämmelserna om behörighet vid konsumenttvister i syfte att, om så är tillämpligt, informera konsumenten om eventuella sådana överträdelser så att konsumenten ska kunna överväga möjligheten att bestrida verkställighet av domen i den anmodade medlemsstaten.
II. Unionsrätt
4.
I skäl 26 i förordning nr 1215/2012 anges följande:
”Det ömsesidiga förtroendet mellan de rättsvårdande myndigheterna i unionen berättigar principen om att domar som har meddelats i en medlemsstat bör erkännas i samtliga medlemsstater utan att det behövs något särskilt förfarande. Målet att minska tidsåtgången och kostnaderna i gränsöverskridande tvister gör det dessutom berättigat att avskaffa kravet på en verkställbarhetsförklaring innan verkställighet kan ske i den anmodade medlemsstaten. Följaktligen bör en dom som har meddelats av domstolarna i en medlemsstat behandlas som om den hade meddelats i den anmodade medlemsstaten.”
5.
I artikel 17.1 i förordning nr 1215/2012 föreskrivs följande:
”Om talan avser avtal som har ingåtts av en person, konsumenten, för ändamål som kan anses ligga utanför hans affärsverksamhet eller yrkesverksamhet, gäller i fråga om behörigheten bestämmelserna i detta avsnitt, om inte annat följer av artiklarna 6 och 7.5,
…
c)
i övriga fall, om avtalet har ingåtts med en person som bedriver kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet i den medlemsstat där konsumenten har hemvist eller, på något sätt, riktar sådan verksamhet till den medlemsstaten eller flera stater, däribland den medlemsstaten, och avtalet faller inom ramen för sådan verksamhet.”
6.
Enligt villkoren i artikel 18.2 i förordning nr 1215/2012 gäller att ”[t]alan mot en konsument får av den andra avtalsparten väckas endast vid domstolarna i den medlemsstat där konsumenten har hemvist”.
7.
I artikel 42.1 i förordning nr 1215/2012 anges följande:
”Vid verkställighet i en medlemsstat av en dom som meddelats i en annan medlemsstat ska sökanden till den behöriga verkställande myndigheten lämna in
a)
en kopia av domen som uppfyller de villkor som är nödvändiga för att fastställa dess äkthet, och
b)
det intyg som utfärdats enligt artikel 53 vilket intygar att domen är verkställbar och åtföljs av ett utdrag av domen och, om så är befogat, relevant information om ersättningsberättigande kostnader för förfarandet och beräkning av ränta.”
8.
I artikel 45.1 i förordning nr 1215/2012 föreskrivs följande:
”Vid ansökan från en berörd part ska erkännande av en dom vägras om
…
e)
domen är oförenlig med
i)
kapitel II avsnitt 3, 4 eller 5 om svaranden var en försäkringstagare, en försäkrad, en förmånstagare till ett försäkringsavtal, en skadelidande, en konsument eller en arbetstagare, …”
9.
Enligt artikel 46 i förordning nr 1215/2012 gäller att ”[p]å ansökan av den person mot vilken verkställighet begärs ska verkställighet av en dom vägras om någon av de grunder som avses i artikel 45 föreligger”.
10.
I enlighet med artikel 53 i förordning nr 1215/2012 gäller att ”[d]omstolen i ursprungsmedlemsstaten ska på begäran av en berörd part utfärda ett intyg på det formulär som bifogas i bilaga I”.
III. Bakgrund, förfarandet och tolkningsfrågan
11.
Genom en ansökan som ingavs den 3 november 2015 bad advokat Alessandro Salvoni, vars verksamhet är belägen i Milano, Tribunale di Milano (domstolen i Milano) att utfärda ett betalningsföreläggande mot Anna Maria Fiermonte (med hemvist i Hamburg) avseende ett arvodesbelopp som hon var skyldig honom för hans yrkesmässiga tjänster i samband med ett rättsligt förfarande gällande ett testamente.
12.
Den 26 oktober 2015 utfärdade Tribunale di Milano (Italien) ett betalningsföreläggande med ett belopp på 53297,68 euro jämte räntor och kostnader (”betalningsföreläggandet i fråga”).
13.
Anna Maria Fiermonte bestred inte betalningsföreläggandet i fråga, vilket därmed vann laga kraft. Alessandro Salvoni ansökte om att Tribunale di Milano (domstolen i Milano) skulle utfärda artikel 53-intyget beträffande föreläggandet.
14.
När den hänskjutande domstolen, på eget initiativ, hade utfört en sökning på internet samt hade granskat Alessandro Salvonis inlagor nådde den emellertid följande slutsats: i) relationen mellan Anna Maria Fiermonte och Alessandro Salvoni var den mellan en konsument och en yrkesutövare, och ii) Alessandro Salvoni riktade sin verksamhet till den medlemsstat som är konsumentens hemvist i den mening som avses i artikel 17.1 c i förordning nr 1215/2012. Mot denna bakgrund ansåg domstolen att, i enlighet med artikel 18.2 i förordning nr 1215/2012, skulle Alessandro Salvoni ha väckt talan mot sin klient vid domstolarna i den medlemsstat där den senare har hemvist (Tyskland).
15.
Tribunale di Milano (Italien), som nu agerade inom ramen för förfarandet för artikel 53-intyget, nådde därmed slutsatsen att den tidigare hade underlåtit att kontrollera sin behörighet enligt förordning nr 1215/2012, så som krävs i förordningens artikel 28.1, när den utfärdade betalningsföreläggandet i fråga.
16.
Under dessa omständigheter anser den hänskjutande domstolen att det automatiska utfärdandet av artikel 53-intyget eventuellt strider mot unionsrätten, eftersom det kan beröva den person mot vilken betalningsföreläggandet i fråga ska verkställas ett effektivt rättsmedel. Den hänskjutande domstolen konstaterar att i enlighet med artiklarna 42 och 53 i förordning nr 1215/2012 har den inte befogenhet att neka utfärdandet av intyget, eftersom betalningsföreläggandet i fråga har vunnit laga kraft. Den hänskjutande domstolen undrar emellertid om inte artikel 53 i förordning nr 1215/2012, när den tolkas mot bakgrund av artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (”stadgan”), ändå ger domstolen befogenhet att vidta andra åtgärder för att skydda konsumenten.
17.
I detta avseende hänvisar den hänskjutande domstolen till EU-domstolens rättspraxis, enligt vilken konsumenten har en svag ställning i förhållande till säljare eller leverantörer, och till följd av detta kan det krävas att nationella domstolar, vid behov och på eget initiativ, vidtar särskilda åtgärder för att åtgärda ojämlika förhållanden under vissa omständigheter. ( 3 ) I en situation som den förevarande i det nationella målet måste, enligt den hänskjutande domstolens åsikt, en balans uppnås mellan behovet av att säkerställa snabb och effektiv verkställighet av domar inom EU och behovet av att skydda konsumenter på bästa möjliga sätt.
18.
Den rätta balansen skulle, enligt den hänskjutande domstolen, uppnås genom att artikel 53 i förordning nr 1215/2012 tolkas så, att den innebär att ursprungsdomstolen ges möjlighet att utöva befogenheter på eget initiativ i syfte att kontrollera om bestämmelserna om behörighet i förordningens kapitel II avsnitt 4 (det vill säga artiklarna 17–19 i förordningen) har överträtts och, när så är tillämpligt, informera konsumenten om den potentiella överträdelsen. På så sätt skulle konsumenten informeras om sin möjlighet att nyttja rättsmedlet, som föreskrivs i artikel 45.1 e och artikel 46 i förordning nr 1215/2012, för att bestrida erkännandet och verkställandet av beslutet inför domstolen i den medlemsstat där konsumenten har hemvist.
19.
Tribunale di Milano (domstolen i Milano) har mot bakgrund av ovanstående beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen för ett förhandsavgörande:
”Ska artikel 53 i förordning … nr 1215/2012 och artikel 47 i [stadgan] tolkas på så sätt att de utgör hinder för den domstol i ursprungsmedlemsstaten som har ombetts att utfärda [artikel 53-intyget] med avseende på en lagakraftvunnen dom, att på eget initiativ utöva sina befogenheter för att pröva huruvida bestämmelserna i kapitel II avsnitt 4 i förordning … nr 1215/2012 har överträtts, i syfte att kunna informera konsumenten om en eventuell konstaterad överträdelse, så att konsumenten med full kännedom om omständigheterna kan överväga att använda det rättsmedel som föreskrivs i artikel 45 i förordningen?”
20.
Skriftliga yttranden i förevarande mål har ingetts av den tjeckiska regeringen, Irland, den italienska regeringen och Europeiska kommissionen.
IV. Bedömning
A. Inledande synpunkter
21.
Jag kommer först att förtydliga min förståelse av det förevarande målet i syfte att strukturera bedömningen av de rättsliga frågor som det väcker.
22.
För det första utfärdades betalningsföreläggandet i fråga av Tribunale di Milano (domstolen i Milano), vilken även är den nationella domstol som, i rollen som den ursprungsdomstol som handlagt ansökan om att utfärda artikel 53-intyget beträffande föreläggandet, beslutade att hänskjuta en begäran om ett förhandsavgörande. Även om det rör sig om samma domstol förmodar jag att en annan dömande sammansättning (eller en annan domare) utfärdade det ursprungliga betalningsföreläggandet.
23.
För det andra är betalningsföreläggandet i fråga inte en europeisk exekutionstitel i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar. ( 4 ) Det förefaller vara ett rättsligt avgörande som enbart grundas på nationell lagstiftning som, för att det ska uppnå gränsöverskridande erkännande och verkställighet, måste regleras av bestämmelserna i förordning nr 1215/2012.
24.
För det tredje nämns ingenting i den hänskjutande domstolens begäran om förhandsavgörande om delgivning av handlingar till svaranden, Anna Maria Fiermonte, som har hemvist i Tyskland. Det är därmed oklart om Anna Maria Fiermonte bereddes möjlighet att bestrida utfärdandet av det betalningsföreläggande som Alessandro Salvoni begärt, och huruvida hon verkligen delgavs handlingarna i fråga på erforderligt sätt. Trots att det inte är föremålet för det aktuella ärendet kan det vara av värde att erinra om att när korrekt delgivning av handlingar inte genomförs i en annan medlemsstat innebär det, i regel, att det fattade beslutets rättskraft sannolikt påverkas, oavsett om beslutet fattats enligt europeisk eller nationell lagstiftning (beroende på de specifika omständigheterna i ärendet).
25.
För det fjärde, och sista, återfinns heller inte någon hänvisning i denna begäran om förhandsavgörande till någon som helst rättslig grund i nationell lagstiftning för det av den hänskjutande domstolen föreslagna tillvägagångssättet. Mot bakgrund av detta är två scenarier möjliga.
26.
Å ena sidan kan man föreställa sig att det kan finnas bestämmelser i nationell lagstiftning som tillåter, eller till och med förpliktar, ursprungsdomstolen, när den handlägger en ansökan om att utfärda artikel 53-intyget, att utöva någon form av kontroll av beslutet vars verkställighet söks. Om så vore fallet kan man anta att den nationella lagstiftningen skulle föreskriva någon form av omprövning av ursprungsbeslutet om problem beträffande detta beslut upptäckts. Frågan huruvida ett sådant förfarande är förenligt med artikel 53 i förordning nr 1215/2012 kvarstår dock. Det förefaller emellertid rimligt att anta att eventuella rättsliga åtgärder grundade på ovanstående antagande skulle riktas mot det underliggande beslutet.
27.
Å andra sidan – såsom verkar vara fallet i detta ärende – är det möjligt att de nationella bestämmelserna inte medger några sådana kontrollmekanismer, och att den eventuella grunden för det av den hänskjutande domstolen föreslagna tillvägagångssättet enbart följer av unionsrätten.
28.
Återigen, bortsett från frågan huruvida en sådan prövning är möjlig enligt unionsrätten, måste jag erkänna att jag är något förbryllad av det sätt på vilket den hänskjutande domstolen avser att gå till väga, i synnerhet beträffande exakt vad prövningen, om den är möjlig, skulle leda till. Om min förståelse av vad den hänskjutande domstolen föreslår stämmer skulle domstolen, å ena sidan, utfärda artikel 53-intyget, men samtidigt varsko en av parterna i det ursprungliga målet och upplysa vederbörande om dess möjlighet att bestrida verkställandet av det beslut som domstolen just har bekräftat.
29.
Hur välmenande och sinnrikt det föreslagna tillvägagångssättet än må vara, och oavsett om någon sådan kommunikation mellan domare och svarande är tillåten enligt nationell lagstiftning, är jag av åsikten att ett sådant tillvägagångssätt skulle vara oförenligt med ett flertal rättsliga principer.
30.
För det första skulle det samtidiga utfärdandet, från ursprungsdomstolen, av ett intyg som officiellt förklarar att en dom är verkställbar samt ett kommunikationsmeddelande till svaranden som upplyser denne om domens påstådda felaktighet bidra till att underminera det ömsesidiga förtroende som utgör grunden för systemet för ömsesidigt erkännande av domar. ( 5 ) De verkställande myndigheterna i den anmodade medlemsstaten skulle sannolikt inte vara de enda som skulle ifrågasätta huruvida avgöranden från en sådan domstol är tillförlitliga.
31.
För det andra skulle den hänskjutande domstolens föreslagna tillvägagångssätt även strida mot rättssäkerhetsprincipen i den mån det skulle ifrågasätta, om inte direkt den rättsliga giltigheten, den faktiska hanteringen av artikel 53-intyget och den underliggande slutgiltiga domen.
32.
För det tredje, och kanske framför allt, tvivlar jag starkt på att det av den hänskjutande domstolen föreslagna tillvägagångssättet är förenligt med principen om en rättvis rättegång och principen om jämlikhet i medel, såsom de närmare utvecklats genom ”principen om hur rättegången framstår för en lekman”, som den Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har utarbetat utifrån den allmänt erkända maximen att ”rättvisa ska inte bara skipas, utan det ska även synas att rättvisa skipas”. En efterlevnad av artikel 6.1 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna kräver att ett rättsligt förfarande är rättvist såväl i sak som till synes. Utöver att vara opartiska och oavhängiga måste domstolens ledamöter i synnerhet även agera, under hela förfarandets gång, på ett sätt som inte väcker några misstankar om eventuell partiskhet. ( 6 ) Jag förutsätter att samma rättsprinciper är införlivade även i unionsrätten. ( 7 )
33.
Mot bakgrund av dessa normer skulle det av den hänskjutande domstolen föreslagna tillvägagångssättet i praktiken innebära att en domstol inte längre skulle vara en opartisk domare, utan i stället, på eget bevåg och till synes utan stöd av några processrättsliga bestämmelser, skulle inträda i rollen som svarandens juridiska rådgivare genom att tillhandahålla en av parterna med juridiska råd om hur man överklagar en dom som domstolen precis har bekräftat, och vars verkställande söks av den andra parten i ärendet.
34.
I detta förslag till avgörande utgår jag därmed från att den fråga som den hänskjutande domstolen har ställt är av mer allmän karaktär, det vill säga att den i praktiken är avskild från det specifika tillvägagångssätt som den nationella domstolen verkar överväga: Är en nationell domstol när den utfärdar artikel 53‑intyget berättigad (eller till och med förpliktigad), enligt unionsrätten, att fastställa huruvida den dom som ska bekräftas har meddelats i strid med bestämmelserna om behörighet vid konsumenttvister?
35.
När frågan formuleras på detta sätt ger dess svar ett besked om de båda potentiella kombinationerna av spörsmål som beskrivs ovan, det vill säga huruvida ett sådant agerande vore tillåtligt (eller nödvändigt) enligt unionsrätten, samt huruvida nationella bestämmelser som medger en sådan prövning skulle vara förenliga med bestämmelserna i unionsrätten. I båda dessa scenarier skulle emellertid den enda tänkbara förfarandemässiga följden av en sådan prövning behöva riktas mot den underliggande nationella domen, eller möjligen mot fullföljandet av intygsförfarandet (så att artikel 53-intyget alltså inte utfärdas) – det vill säga följder som är förenliga med en oberoende domares juridiska funktion.
36.
Med detta sagt, och innan jag bedömer målet i sak, behöver vissa anmärkningar beträffande domstolens behörighet i det aktuella ärendet framföras. Trots att de parter som har inlämnat synpunkter inte har tagit upp denna specifika fråga, åligger det domstolen att på eget initiativ bedöma huruvida den har behörighet att utfärda dom i ärenden i vilka villkoren för domstolens behörighet enligt artikel 267 FEUF eventuellt inte är uppfyllda.
B. Domstolens behörighet (första delen)
37.
Utövar en ursprungsdomstol, i det förfarande som anges i artikel 53 i förordning nr 1215/2012, rättsliga funktioner? Eller är den handling, som huvudsakligen består i att ”transkribera” en slutgiltig nationell dom i enlighet med bilaga I‑formuläret, enbart av administrativ karaktär, så att den därmed inte uppfyller definitionen av en ”domstol” i den mening som avses i artikel 267 FEUF?
38.
EU-domstolen har, i viss mån, behandlat frågan i dess tidigare avgörande i domen i målet Gradbeništvo Korana, där den vidhöll att, under de omständigheter som rådde i det målet, förfarandet för att utfärda artikel 53-intyget hade rättskipningskaraktär, vilket innebar att den hänskjutande domstolen hade rätt att begära att EU-domstolen meddelade ett förhandsavgörande. ( 8 )
39.
Detta avgörande, som begränsas till omständigheterna som förelåg i det ovan angivna nationella målet, väcker frågan om huruvida förfarandet för att utfärda artikel 53-intyget alltid är av rättslig karaktär, eller, åtminstone, huruvida förfarandet även har rättslig karaktär i en sådan situation som föreligger i det förevarande nationella målet.
40.
I syfte att, enligt fast rättspraxis, avgöra huruvida ett hänskjutande organ är en ”domstol” i den mening som avses i artikel 267 FEUF – vilket är en fråga som enbart följer av unionsrätten – beaktar EU-domstolen ett antal faktorer som går under benämningen Dorsch-kriterierna. ( 9 ) För att kunna betraktas som en ”domstol” som är berättigad att hänskjuta frågor till EU-domstolen måste det fastställas om det nationella organet i fråga är upprättat enligt lag, om det är av stadigvarande karaktär, om dess behörighet är av tvingande art, om dess förfarande är kontradiktoriskt, om det tillämpar rättsregler samt om det har en oberoende ställning.
41.
För att avgöra om ett nationellt organ som enligt lag getts olika uppgifter ska anses vara en ”domstol” i den mening som avses i artikel 267 FEUF, måste det dessutom fastställas i vilken specifik funktion – rättslig eller administrativ – organet agerar i det särskilda normativa sammanhang i vilket det framställer sin begäran om förhandsavgörande, i syfte att fastställa huruvida ett mål är anhängigt vid den och om den ska meddela avgörande i ett förfarande som är avsett att leda till avgörande av rättskipningskaraktär. ( 10 ) I synnerhet kan ett nationellt organ – även om det utgör ett rättsligt organ enligt gällande nationella bestämmelser ( 11 ) – inte anses vara en ”domstol” i den mening som avses i artikel 267 FEUF när det fattar beslut i ärenden som det handlägger under utövande av andra uppgifter än dömande uppgifter, såsom administrativa uppgifter. ( 12 )
42.
I detta skede skulle domstolen kunna ägna sig åt en ingående diskussion om huruvida vart och ett av Dorsch-kriterierna har uppfyllts i syfte att fastställa om den kan besvara den hänskjutande domstolens fråga. Jag är dock tveksam till värdet av en sådan diskussion av den enkla anledningen att det, i förevarande ärende, är sakinnehållet som avgör om frågan kan tas upp till prövning och vice versa. Utan att tillhandahålla ett konkret svar på frågan som ställts av den hänskjutande domstolen (gällande omfattningen och karaktären av förfarandet för artikel 53-intyget) är det omöjligt att ange vilken roll (rättslig eller enbart administrativ) en nationell domstol utövar enligt unionsrätten i det särskilda förfarandet, och därmed avgöra huruvida frågan kan tas upp till prövning. Förr eller senare måste ärendets sakinnehåll behandlas i samband med att sakprövningsförutsättningarna diskuteras – senast då karaktären på förfarandet (rättsligt, kontradiktoriskt) enligt artikel 53 i förordning nr 1215/2012 diskuteras. Resultatet av denna diskussion skulle sedan behöva beaktas vid prövningen av sakprövningsförutsättningarna, samtidigt som det hävdas att det aldrig handlat om något annat än en bedömning av huruvida frågan kunde tas upp till sakprövning.
43.
Ett sådant tillvägagångssätt är inte av någon större praktisk nytta. Det skulle även kräva att ett visst av de övriga Dorsch-kriterierna beaktades, vilka är av begränsad eller ingen relevans för kärnpunkten i det konkreta problem som identifieras av den nationella domstolen, och skulle dessutom kräva vissa djupgående analyser av särskilda förhållanden i den nationella lagstiftningen, som helt enkelt inte finns att tillgå.
44.
Så, i stället för att inleda en säkerligen passionerad debatt om huruvida ägget förekommer hönan och i vilken utsträckning hönan definierar ägget, ska jag fortsätta med att analysera äggets själva insida. Jag kommer först att diskutera ärendet i sak och sedan kort återkomma, för fullständighetens skull, till frågan om behörighet i slutet av detta förslag till avgörande. ( 13 )
C. Prövning av tolkningsfrågan
45.
Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i om artikel 53 i förordning nr 1215/2012, tolkad mot bakgrund av artikel 47 i stadgan, utgör hinder för att ursprungsdomstolen, som mottagit en begäran om att utfärda intyget beträffande en lagakraftvunnen dom, på eget initiativ utövar sina befogenheter för att fastställa huruvida domen har meddelats i strid med bestämmelserna om behörighet vid konsumentavtal.
46.
Den tjeckiska regeringen, Irland och den italienska regeringen anser att den hänskjutande domstolens resonemang strider mot såväl ordalydelsen som andan i förordning nr 1215/2012. Kommissionen, å sin sida, hävdar att artikel 53 i förordning nr 1215/2012 inte utgör hinder för ursprungsdomstolen att pröva huruvida de bestämmelser om behörighet som föreskrivs i förordningen har överträtts och, när så är tillämpligt, informera konsumenten om detta. Kommissionen poängterar emellertid att bestämmelserna inte fordrar att ursprungsdomstolen gör detta.
47.
I allt väsentligt delar jag de åsikter som den tjeckiska regeringen, Irland och den italienska regeringen har gett uttryck för.
1. Artikel 53-intygets syfte och funktion
48.
Det är viktigt att från början poängtera artikel 53-intygets syfte och funktion.
49.
I enlighet med artikel 42.1 i förordning nr 1215/2012 måste sökanden som begär verkställandet av en dom som meddelats i en annan medlemsstat tillhandahålla den verkställande myndigheten i den anmodade medlemsstaten en kopia av domen i fråga samt artikel 53-intyget. Intyget måste även delges, i enlighet med artikel 43.1 i förordning nr 1215/2012, den person mot vilken verkställigheten söks innan den första verkställighetsåtgärden vidtas. ( 14 )
50.
Syftet med artikel 53-intyget är att officiellt förklara domen verkställbar. Intyget innehåller ett sammandrag av domen samt, när så är tillämpligt, relevant information om ersättningsberättigande kostnader för förfarandet och beräkning av ränta. Det är därmed en handling av viktigt informativt värde. Genom att ange de viktigaste uppgifterna i domen vars verkställighet söks, samt göra informationen klar och tydlig för myndigheter och eventuella berörda parter – tack vare det standardformulär som måste användas och som återfinns i bilaga I till förordning nr 1215/2012 – möjliggör artikel 53-intyget snabb och effektiv verkställighet av domar som meddelats utomlands. ( 15 )
51.
I systemet som inrättades genom rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ( 16 ) var framställningen av intyget i fråga inte obligatoriskt, ( 17 ) men blev obligatoriskt i och med ikraftträdandet av förordning nr 1215/2012. Detta på grund av att den nya förordningen, som avskaffade behovet av ett exekvaturförfarande, möjliggör ett förenklat förfarande baserat på principen om att ett avgörande som meddelats i en medlemsstat ska behandlas som om det hade meddelats i den anmodade medlemsstaten. ( 18 ) Målet med denna förändring är att minska tidsåtgången och kostnaderna för gränsöverskridande tvister. ( 19 )
52.
Myndigheterna i den anmodade medlemsstaten ska, enligt det nya systemet, verkställa domen med utgångspunkt från enbart den information som domen och artikel 53-intyget innehåller. Det är på detta sätt som intyget – som domstolen har hävdat – utgör grunden för genomförandet av principen om direkt verkställighet av domar som meddelats utomlands. ( 20 ) Enkelt uttryckt kan domen inte utan detta intyg cirkulera fritt inom det europeiska rättsområdet. ( 21 )
53.
En viktig aspekt är att i och med förordning nr 1215/2012 blev ursprungsdomstolen den enda myndighet med befogenhet att utfärda artikel 53-intyget, till skillnad från det föregående systemet inom vilket den myndighet som ansvarade för utfärdande av intyget inte nödvändigtvis motsvarade den domstol som meddelat domen i fråga. ( 22 ) Till följd av detta är det rimligt att anta att EU-lagstiftaren har beslutat att den domstol som begärs utfärda artikel 53-intyget normalt inte behöver fastställa sin behörighet i ärendet i sak. Behörighet har redan styrkts, underförstått eller uttryckligen, genom meddelandet av domen vars verkställighet söks. Faktum är att i det formulär som återfinns i bilaga I till förordning nr 1215/2012 behöver ursprungsdomstolen ange behörighet för målet i sak enbart om domstolen har meddelat ”interimistiska åtgärder, inbegripet säkerhetsåtgärder”. ( 23 )
54.
Den tolkning av artikel 53 i förordning nr 1215/2012 som föreslås av den hänskjutande domstolen är knappast förenlig med ovannämnda överväganden. I synnerhet skulle tolkningen i praktiken innebära ett avsteg från en av huvudfunktionerna med det nya system som infördes i och med förordning nr 1215/2012. De prövningar som tidigare vidtogs i den anmodade medlemsstaten vid utfärdandet av exekvaturförfarandet skulle inte elimineras, utan snarare förflyttas till intygsfasen som utförs i ursprungsmedlemsstaten. Denna tolkning av bestämmelsen skulle därmed strida mot logiken och andan i förordning nr 1215/2012.
55.
Ett flertal andra aspekter bekräftar denna synpunkt.
2. Ursprungsdomstolens befogenheter
56.
I målet Trade Agency bedömde domstolen att enligt det system som inrättades av förordning nr 44/2001 var utfärdandet av intyget i fråga (då föreskrivet i förordningens artikel 54) ”närmast automatiskt”. ( 24 ) EU-lagstiftaren har, av allt att döma, bekräftat detta tillvägagångssätt i och med artikel 53 i förordning nr 1215/2012. Det obligatoriska villkor som återfinns i bestämmelsens lydelse bekräftar detta: ”domstolen i ursprungsmedlemsstaten ska på begäran av en berörd part utfärda ett intyg.” ( 25 )
57.
Vad innebär då denna ”kvasi-automatik” i praktiken? Enligt min åsikt innebär den att när en talan har anhängiggjorts enligt artikel 53 i förordning nr 1215/2012 ska ursprungsdomstolen verifiera att villkoren för ansökan som avses i bestämmelsen är uppfyllda. I synnerhet ska domstolen kontrollera att förordning nr 1215/2012 är tidsmässigt tillämplig samt materiellt tillämplig på målet i fråga. Domstolen ska även säkerställa att domen vars verkställighet söks har meddelats av domstolen samt att sökanden är en ”berörd part” i den mening som avses i artikel 53.
58.
Omvänt får ursprungsdomstolen inte gå längre än så i sin undersökning av ärendet, det vill säga den får inte utvidga sin granskning till faktorer i tvisten som faller utanför gränserna för artikel 53 i förordning nr 1215/2012. Ursprungsdomstolen får, närmare bestämt, inte ompröva de väsentliga och behörighetsrelaterade frågorna som har avgjorts i domen vars verkställighet söks.
59.
En annorlunda tolkning av bestämmelsen skulle ”kortsluta” systemet som inrättats genom förordning nr 1215/2012, genom att den skulle tillföra ytterligare en nivå av rättslig prövning även när nationell lagstiftning inte medger (eller inte längre medger) ett överklagande av domen i fråga. Tillvägagångssättet skulle därmed riskera att inkräkta på principen om lagakraftvunna avgörandens rättskraft.
60.
Domstolen har redan poängterat vikten av principen om lagakraftvunna avgörandens rättskraft för både EU:s rättsordning och de nationella rättssystemen. För att säkerställa såväl en stabil rättsordning och stabila rättsförhållanden som en god rättsskipning anser domstolen det vara viktigt att domstolsavgöranden som vunnit laga kraft efter det att alla tillgängliga rättsmedel har uttömts eller fristerna för dessa har löpt ut inte längre kan angripas. ( 26 )
61.
Därmed kan detta faktum, trots att betalningsföreläggandet har, som den hänskjutande domstolen anser, utfärdats i strid med bestämmelserna om behörighet i kapitel II avsnitt 4 i förordning nr 1215/2012, inte frånta betalningsföreläggandet dess rättskraftiga karaktär och, följaktligen, dess gränsöverskridande verkställighet.
62.
I detta sammanhang förefaller en annan aspekt vara problematisk, nämligen faktumet att den hänskjutande domstolens efterforskningar vidtogs på eget initiativ.
63.
Artikel 46 i förordning nr 1215/2012 anger uttryckligen att verkställighet får vägras om de grunder som anges i artikel 45 i samma förordning föreligger enbart ”på ansökan av den person mot vilken verkställighet begärs”. Vidare anges i artikel 45.2 i förordningen att vid bedömningen av huruvida de grunder som anges i artikel 45.1 e är tillfredsställda ”[ska] den domstol till vilken en ansökan getts in … vara bunden av de faktiska omständigheter på vilka domstolen i ursprungsmedlemsstaten grundade sin behörighet”.
64.
Detta tillvägagångssätt kan ställas mot andra lydelser i förordning nr 1215/2012 där EU-lagstiftaren uttryckligen har stipulerat en skyldighet för en domstol att agera på eget initiativ. Detta anges i synnerhet i artiklarna 27, 28 och 29.1 i förordningen.
65.
Sammantaget visar dessa bestämmelser att EU-lagstiftaren valde att ålägga parten mot vilken verkställighet söks att ta initiativet till att bestrida verkställigheten. Detta val är utan tvivel förenligt med målet att i så stor utsträckning som möjligt främja den fria cirkulationen av domar inom EU. Detta mål kräver att det finns tydliga gränser för de tidsperioder och sätt enligt vilka ett bestridande mot verkställigheten av en dom som meddelats utomlands får formuleras, samt för grunderna för bestridandet.
66.
Mot bakgrund av det anförda är det min åsikt att den hänskjutande domstolen inte har befogenhet att fastställa huruvida betalningsföreläggandet i fråga utfärdades lagenligt och, i synnerhet, huruvida det följde bestämmelserna om behörighet som anges i förordning nr 1215/2012. Därmed gäller än mindre att den hänskjutande domstolen är förpliktad att göra detta på eget initiativ.
3. Förfarandet enligt artikel 53 i förordning nr 1215/2012
67.
Slutsatsen bekräftas även av överväganden som rör karaktären hos det förfarande som följer av artikel 53 i förordning nr 1215/2012. Förordning nr 1215/2012 innehåller inte någon bestämmelse om det förfarande som ska användas vid utfärdandet av artikel 53-intyget.
68.
De administrativa och praktiska delarna av förfarandet (exempelvis den interna kompetensen hos ursprungsdomstolen, handlingar som ska tillhandahållas, förekomsten av avgifter och deras belopp och så vidare) lyder därmed under respektive medlemsstats lagstiftning. Detta gäller emellertid enbart när efterlevnad av bestämmelserna i förordning nr 1215/2012 är säkerställd, funktionen hos systemet som förordningen föreskriver inte är verkningslös och möjligheten att uppnå målet som avses med förordningen inte är hindrad.
69.
Såsom har förklarats ovan i punkterna 56–61 följer det av såväl bakgrunden till det nya systemet för erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område som ordalydelsen i artikel 53 i förordning nr 1215/2012 att utfärdandet av artikel 53-intyget från ursprungsdomstolen är automatiskt. När det har fastställts att villkoren för ansökan som avses i artikel 53 är uppfyllda kan ursprungsdomstolen inte neka till att utfärda intyget.
70.
På grund av detta är det enligt min mening ofrånkomligt att förfarandet som ska följas av ursprungsdomstolen kräver att sökandens begäran handläggs så skyndsamt som möjligt. Eventuell ytterligare tid som ursprungsdomstolen skulle behöva för att utreda ett ärende, utöver kontrollen av att villkoren i artikel 53 i förordning nr 1215/2012 är uppfyllda, skulle därmed medföra ett onödigt dröjsmål i förfarandet. Detta skulle i sin tur försvaga effektiviteten hos det system som inrättats genom förordning nr 1215/2012 samt motverka målet att minska tidsåtgången och kostnaderna vid gränsöverskridande tvister.
71.
Detta skulle i synnerhet vara fallet om ursprungsdomstolen beslutar att utföra efterforskningar på eget initiativ med ändamålet att göra nya bedömningar av frågorna som har behandlats (eller skulle ha behandlats) i domen vars verkställighet söks. Sådana efterforskningar skulle exempelvis kunna inbegripa huruvida domen har meddelats av den nationella domstol som har behörighet enligt bestämmelserna i kapitel II i förordning nr 1215/2012.
72.
Min slutsats på denna punkt ifrågasätts inte av den rättspraxis på vilken domstolen baserar sin granskning av karaktären på förfarandet enligt vilket en dom intygas genom en europeisk exekutionstitel för de ändamål som avses i förordning nr 805/2004. ( 27 ) Ursprungsdomstolens skyldighet att verifiera att samtliga intygskrav som gäller för en europeisk exekutionstitel är uppfyllda härstammar uttryckligen från artikel 6 i förordning nr 805/2004 – en bestämmelse som inte har någon motsvarighet i förordning nr 1215/2012.
4. Skydd av konsumenter inom ramen av förordning nr 1215/2012
73.
I detta skede är det nödvändigt att pröva huruvida det faktum att de behörighetsbestämmelser som Tribunale di Milano (domstolen i Milano) påstås ha åsidosatt när den utfärdade betalningsföreläggandet i fråga gällde behörighet vid konsumenttvister skulle kunna leda till en annan slutsats.
74.
Såsom har nämnt ovan i punkt 17 utgår den hänskjutande domstolen från domstolens praxis – särskilt utarbetad inom ramen för rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal ( 28 ) – enligt vilken konsumenten har en svag ställning i förhållande till säljare och leverantörer varför positiva åtgärder vidtagna av nationella domstolar, vid behov och på eget initiativ, kan krävas för att åtgärda ojämlika förhållanden under vissa omständigheter. ( 29 )
75.
Den hänskjutande domstolen undrar därmed huruvida denna rättspraxis, i en sådan situation som föreligger i det nationella målet, tillåter att ursprungsdomstolen på eget initiativ informerar konsumenten om den påstådda överträdelsen samtidigt som den varken bestrider eller nekar utfärdandet av artikel 53-intyget. Informationen skulle möjliggöra för konsumenten att med full kännedom om omständigheterna överväga om denne vill bestrida erkännandet och verkställigheten av betalningsföreläggandet inför domstolen i den medlemsstat där konsumenten har hemvist, genom att använda de rättsmedel som föreskrivs i artikel 45.1 e i förordning nr 1215/2012.
76.
I denna fråga anser jag, i likhet med den tjeckiska regeringen, Irland, den italienska regeringen och kommissionen, att domstolens praxis rörande direktiv 93/13 inte direkt kan överföras till området för förordning nr 1215/2012.
77.
Direktiv 93/13 gäller i huvudsak tillnärmning av medlemsstaters materialrätter beträffande oskäliga villkor i konsumentavtal och lämnar fastställandet av erforderliga processuella regler till respektive medlemsstat ( 30 ) i enlighet med den välkända principen om självbestämmanderätt i processuella frågor. ( 31 ) Den rättspraxis som den hänskjutande domstolen hänvisar till är därmed resultatet av situationer i vilka domstolen ansåg att de nationella processuella reglerna omöjliggjorde eller gjorde det extremt svårt för konsumenter att utöva sina rättigheter enligt direktiv 93/13.
78.
I detta avseende ska det noteras att artikel 6.1 i direktiv 93/13 föreskriver att oskäliga villkor inte är bindande för konsumenten. Detta utgör, som domstolen har konstaterat, en tvingande bestämmelse som har till syfte att ersätta den formella jämvikt mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter som följer av avtalet med en verklig jämvikt, så att parterna blir jämbördiga. ( 32 ) I motsats till detta föreskriver förordning nr 1215/2012 gemensamma bestämmelser av förfarandemässig karaktär. Förordningen innehåller inte någon resultatinriktad och långtgående bestämmelse som kan liknas vid artikel 6.1 i direktiv 93/13.
79.
Detta är knappast förvånande. Förordning nr 1215/2012 inbegriper olika bestämmelser som specifikt avser och är riktade mot konsumenter och som ger dem särskilda förfarandemässiga rättigheter. I skäl 18 anges följande: ”Vid försäkrings-, konsument- och anställningsavtal bör den svagare parten skyddas genom behörighetsbestämmelser som är förmånligare för dennes intressen än de allmänna bestämmelserna”. ( 33 )
80.
Därmed måste, genom tillämpning av artikel 17.1 c i samma förordning, behörighet avgöras i enlighet med bestämmelserna som anges i kapitel II avsnitt 4 ”[när] talan avser avtal som har ingåtts av en person, konsumenten, för ändamål som kan anses ligga utanför hans affärsverksamhet … om avtalet har ingåtts med en person som bedriver kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet i den medlemsstat där konsumenten har hemvist eller, på något sätt, riktar sådan verksamhet till den medlemsstaten eller flera stater, däribland den medlemsstaten, och avtalet faller inom ramen för sådan verksamhet”. I sin tur, enligt artikel 18.2 i förordning nr 1215/2012, gäller att ”[t]alan mot en konsument får av den andra avtalsparten väckas endast vid domstolarna i den medlemsstat där konsumenten har hemvist”.
81.
Vidare ger artikel 45.1 e i och artikel 46 i förordning nr 1215/2012 konsumenter ett särskilt skäl för vägran av erkännande och verkställighet i mål där domen i fråga strider mot de specifika bestämmelser om behörighet som nämns ovan.
82.
Mot bakgrund av resonemanget ovan anser jag att EU-lagstiftaren, i ärenden som lyder under förordning nr 1215/2012, har beaktat konsumenters specifika situation och utarbetat särskilda bestämmelser mot bakgrund av detta. Förordning nr 1215/2012 innehåller därmed redan en rad ytterligare rättssäkerhetsgarantier som bedöms nödvändiga för konsumenter. Inom en sådan ram, som redan inbegriper ett starkt skydd för konsumenter, finns det inget behov av att ”överutvidga” artikel 53 i förordningen med syftet att införa – på tolkningsmässig väg – ytterligare garantier såsom de som föreslås av den hänskjutande domstolen.
83.
Om, i strukturell mening, förekomsten av en extra nivå av skydd för konsumenter skulle ”tolkas in i” bestämmelserna i förordning nr 1215/2012, bör då en liknande behandling sträcka sig till att omfatta de andra kategorier av personer som av EU-lagstiftaren har ansetts vara berättigade särskilt skydd när dessa intar rollen som svarande? ( 34 )
84.
I detta sammanhang bör det även poängteras att i den rättspraxis som den hänskjutande domstolen hänvisar till har EU-domstolen erkänt att konsumentskydd inte är absolut. I synnerhet har domstolen slagit fast att i principiell mening kräver inte unionsrätten att en nationell domstol underlåter att tillämpa nationella processregler som leder till att avgöranden vinner laga kraft, även om ett sådant agerande skulle kunna medföra att ett åsidosättande av en bestämmelse i direktiv 93/13, av vilket slag det än är, bringas att upphöra. ( 35 ) Som nämnt i punkterna 59–61 ovan skulle den hänskjutande domstolens föreslagna tillvägagångssätt fortfarande vara liktydigt med att ifrågasätta den slutgiltiga karaktären av avgörandet för vilket artikel 53-intyget har sökts.
5. Artikel 47 i stadgan
85.
Som en sista punkt måste jag påpeka att även om artikel 47 i stadgan tillförs ekvationen förblir min slutsats gällande den korrekta tolkningen av artikel 53 i förordning nr 1215/2012 oförändrad.
86.
EU-lagstiftaren har beaktat behovet av att säkerställa att berörda parter har tillgång till fullgoda rättsliga medel för att bestrida verkställigheten av domar som har meddelats utomlands. I skäl 29 i förordning nr 1215/2012 poängterar EU‑lagstiftaren att ”[d]irekt verkställighet i den anmodade medlemsstaten av en dom som har meddelats i en annan medlemsstat utan en verkställbarhetsförklaring bör inte äventyra respekten för rätten till försvar”, samt tillför vidare, i skäl 38, att förordningen respekterar de grundläggande rättigheterna och ”särskilt rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol enligt artikel 47 i stadgan”.
87.
Det finns redan en rad skyddsmekanismer som till fullo garanterar detta mål.
88.
För det första, om det stämmer att betalningsföreläggandet i fråga har utfärdats i strid med bestämmelserna om behörighet som anges i kapitel II avsnitt 4 i förordning nr 1215/2012, har Anna Maria Fiermonte möjlighet att bestrida erkännande och verkställighet i Tyskland genom att åberopa bestämmelserna i artikel 45.1 e i kombination med dem i artikel 46 i förordningen.
89.
För det andra kan Anna Maria Fiermonte även dra nytta av skälet till avslag i artikel 45.1 b i förordning nr 1215/2012, beträffande domar som meddelas i en svarandes utevaro, om villkoren som anges däri är uppfyllda. Enligt denna bestämmelse erkänns inte en tredskodom om ”svaranden inte har delgetts stämningsansökan eller motsvarande handling i tillräckligt god tid och på ett lämpligt sätt för att kunna förbereda sitt svaromål, såvida inte svaranden haft möjlighet att överklaga domen men underlåtit detta”.
90.
För det tredje kompletteras skyddssystemet i bestämmelserna i förordning nr 1215/2012 vidare av principen om statens skadeståndsansvar. Om Anna Maria Fiermonte anser att hon har lidit skada till följd av att ursprungsdomstolen har överträtt bestämmelserna i förordning nr 1215/2012, och till följd av de potentiella kostnader som redan har uppstått på grund av ett olagligt avgörande från ursprungsdomstolen – oavsett ytterligare åtgärder som vidtas av den behöriga domstolen i den anmodade medlemsstaten – har hon möjlighet att yrka skadestånd från den/de berörda medlemsstaten/-staterna.
91.
Enligt fast rättspraxis gäller principen om statens skadeståndsansvar för förlust eller skada som vållats enskilda genom sådana överträdelser av unionsrätten som kan tillskrivas staten för alla ärenden i vilka medlemsstaten överträder unionsrätten, oavsett vilken offentlig myndighet som begår överträdelsen och inbegripet situationer där överträdelsen i fråga härrör från ett domstolsbeslut. ( 36 )
92.
Mot bakgrund av resonemanget ovan anser jag att artikel 53 i förordning nr 1215/2012 utgör hinder för ursprungsdomstolen, som begärts utfärda intyget beträffande en lagakraftvunnen dom, att på eget initiativ utöva sina befogenheter för att fastställa huruvida domen har meddelats i strid mot bestämmelserna om behörighet vid konsumenttvister.
D. Domstolens behörighet (andra delen)
93.
Då ärendet i sak har diskuterats ska jag nu slutligen, för fullständighetens skull, återkomma till frågan om behörighet.
94.
Flera olika överväganden leder mig till åsikten att de funktioner som ursprungsdomstolen utövar när den handlägger en begäran om att utfärda ett artikel 53-intyg är av rättslig karaktär. En sådan domstol har därmed rätt att begära att domstolen meddelar ett förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF.
95.
För det första har jag, i punkt 52 ovan, poängterat vikten av artikel 53‑intyget inom ramen för förordning nr 1215/2012. Intyget utgör grunden för genomförandet av principen om direkt verkställighet av domar som meddelats utomlands. När artikel 53-intyget väl har tillhandahållits den behöriga verkställande myndigheten får intyget i praktiken en egen och självständig funktion. All erforderlig information för verkställandet av den berörda domen ska i princip återfinnas i intyget i ett ”användarvänligt” format. Det är därmed rimligt att anta att såvida informationen inte uttryckligen ifrågasätts är det osannolikt att de verkställande myndigheterna kontrollerar riktigheten av informationen genom att undersöka ordalydelsen i domen i fråga, vilken ofta avfattas på ett språk som de inte kan läsa. Detta innebär i praktiken att artikel 53-intyget sannolikt utgör grunden för verkställandet av domen.
96.
För det andra kan rollen som den myndighet som ansvarar för att göra utdrag ur den dom vars verkställighet söks och föra in informationen i det specifika formuläret ofta vara relativt mekanisk till sin natur. Detta är emellertid inte alltid fallet. För att fylla i formuläret i bilaga I till förordning nr 1215/2012 krävs tämligen detaljerad information. Det är mycket möjligt att vissa delar av den informationen inte återfinns i domen vars verkställighet söks. Vissa punkter kan vara omtvistade. Andra kan kräva en viss mån av tolkning av den slutgiltiga domen.
97.
Dessutom kan frågan om huruvida villkoren för ansökan i artikel 53 i förordning nr 1215/2012, som diskuteras i punkt 57 ovan, är uppfyllda vara ett föremål för tvist mellan parterna. Domen i målet Gradbeništvo Korana ( 37 ) illustrerar detta.
98.
Samtliga dessa faktorer och möjligheter leder mig till en tämligen klar slutsats, nämligen att färdigställandet av artikel 53-intyget knappast kan klassificeras som ett ”administrativt” förfarande motsvarande en situation där någon enbart ombeds stämpla en handling utan större reflektion eller materiella bidrag till densamma.
99.
För det tredje anser jag, mot bakgrund av resonemanget ovan, inte att en tolkning av artikel 53 i förordning nr 1215/2012 som säger att karaktären (rättslig eller administrativ) av de funktioner som utförs av organet som utfärdar intyget, vid varje enskilt tillfälle, beror på de frågor som behöver hanteras under det specifika förfarandet är tillfredsställande. Karaktären på dessa funktioner, som beskrivs i bestämmelserna i förordning nr 1215/2012, måste förbli densamma från förfarandets början till dess slut, oavsett huruvida de frågor som ursprungsdomstolen måste behandla visar sig vara mer eller mindre komplexa eller inbegriper bedömningar som, i viss mån, kan komma att sträcka sig utöver det som uttryckligen ingår i domen vars verkställighet söks. Enkelt uttryckt anser jag det svårt att godta ett tillvägagångssätt vari de särdrag och fram- eller motgångar som föreligger i ett visst mål leder till att artikel 53 i förordning nr 1215/2012 antar varierande former vad gäller förfarandet, som därmed ibland är av rättslig karaktär och ibland inte.
100.
För det fjärde, och sista, kan det vara av värde att påminna om att förfarandet för artikel 53-intyget i praktiken utförs genom olika former av ”intern delegering” på nationell nivå. ( 38 ) Utfärdandet av artikel 53-intyget kan genomföras av en enskild domare, eller möjligen delegeras till en rättssekreterare eller annan tjänsteman vid domstolen, men det sker fortfarande i en nationell domstol.
101.
Jag anser att när det hänskjutande organet, enligt den allmänna och institutionella definitionen, är en ”domstol” enligt nationell lagstiftning, måste goda argument föras fram för att bevisa att organet, oaktat dess allmänna rättsliga karaktär, klart och tydligt utövar enbart administrativa funktioner i en specifik fråga i det nationella målet. ( 39 ) Det förefaller som om domstolen har nått denna slutsats endast när det inte rådde några tvivel om att aktiviteten i fråga, trots att den utfördes av ett rättsligt organ, inte ledde till ett beslut av rättslig karaktär. ( 40 ) I fall där situationen varit mindre tydlig förefaller domstolen däremot ha tolkat tvivlen till den nationella domstolens fördel. ( 41 )
102.
Jag anser att denna slutsats är rimlig och möjligen än mer rättfärdigad med avseende på det rättsliga samarbete mellan medlemsstaterna som införts genom förordning nr 1215/2012. Hela systemets funktion, i vilket artikel 53 är en viktig del, grundar sig på den centrala roll som de nationella rättsinstanserna har. När en domstol är osäker på hur bestämmelser i förordning nr 1215/2012 ska tolkas är det därmed av vikt för att säkerställa en enhetlig och tydlig rättstillämpning att rätten till domstolsprövning enligt artikel 267 FEUF inte tolkas otillbörligt restriktivt.
103.
I föreliggande ärende råder inga tvivel om att Tribunale di Milano (domstolen i Milano) och den enskilda domare som uppenbarligen har behörighet att utfärda artikel 53-intyget utgör en del av det allmänna italienska rättsväsendet. Dessutom är det förfarande som stipuleras i artikel 53 i förordning nr 1215/2012 inte, av de anledningar som redogörs för ovan, enbart av administrativ karaktär.
104.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att domstolen har behörighet att besvara den hänskjutna frågan i det aktuella målet.
V. Slutsats
105.
Jag föreslår att domstolen besvarar frågan som Tribunale di Milano (domstolen i Milano, Italien) har hänskjutit för ett förhandsavgörande på följande sätt:
–
Artikel 53 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (omarbetning) utgör hinder för att ursprungsdomstolen, som mottagit en begäran om att utfärda intyget beträffande en lagakraftvunnen dom, på eget initiativ utövar sina befogenheter för att fastställa huruvida domen har meddelats i strid med bestämmelserna om behörighet vid konsumentavtal.
( 1 ) Originalspråk: engelska.
( 2 ) EUT L 351, 2012, s. 1 (även kallad ”Bryssel I bis-förordningen”).
( 3 ) Domstolen hänvisar bland annat till dom av den 6 oktober 2009, Asturcom Telecomunicaciones (C‑40/08, EU:C:2009:615), dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito (C‑618/10, EU:C:2012:349), dom av den 4 juni 2015, Faber (C‑497/13, EU:C:2015:357), dom av den 18 februari 2016, Finanmadrid EFC (C‑49/14, EU:C:2016:98), och dom av den 26 januari 2017, Banco Primus (C‑421/14, EU:C:2017:60).
( 4 ) EUT L 143, 2004, s. 15.
( 5 ) Se skäl 26 i förordning nr 1215/2012.
( 6 ) Se, särskilt, domarna från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna av den 17 januari 1970, Delcourt mot Belgien (CE:ECHR:1970:0117JUD000268965, punkt 31), och av den 7 juni 2001, Kress mot Frankrike (CE:ECHR:2001:0607JUD003959498, punkt 41).
( 7 ) Se, på senare tid, särskilt dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portuguese (C‑64/16, EU:C:2018:117, punkterna 41–44 och där angiven rättspraxis).
( 8 ) Dom av den 28 februari 2019, Gradbeništvo Korana (C‑579/17, EU:C:2019:162, punkt 41).
( 9 ) Se dom av den 17 september 1997, Dorsch Consult (C‑54/96, EU:C:1997:413, punkt 23) och, på senare tid, dom av den 17 juli 2014, Torresi (C‑58/13 och C‑59/13, EU:C:2014:2088, punkt 17 och där angiven rättspraxis).
( 10 ) Se bland annat dom av den 17 juli 2014, Torresi (C‑58/13 och C‑59/13, EU:C:2014:2088, punkt 19 och där angiven rättspraxis).
( 11 ) Se exempelvis dom av den 19 oktober 1995, Job Centre (C‑111/94, EU:C:1995:340, punkterna 11 och 12).
( 12 ) Se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 januari 2013, Belov (C‑394/11, EU:C:2013:48, punkt 40 och där angiven rättspraxis).
( 13 ) Se punkterna 93–104 nedan i detta förslag till avgörande.
( 14 ) Se även skäl 32 i förordning nr 1215/2012.
( 15 ) Se dom av den 6 september 2012, Trade Agency (C‑619/10, EU:C:2012:531, punkt 41), och förslag till avgörande av generaladvokaten Kokott i det målet (C‑619/10, EU:C:2012:247, punkt 38).
( 16 ) EGT L 12, 2001, s. 1.
( 17 ) Se artiklarna 53–55 i förordning nr 44/2001. Se även dom av den 6 september 2012, Trade Agency (C‑619/10, EU:C:2012:531, punkt 36).
( 18 ) Se artikel 39 i förordning nr 1215/2012.
( 19 ) Se resonemanget i skäl 26 i förordning nr 1215/2012.
( 20 ) Se resonemanget i dom av den 28 februari 2019, Gradbeništvo Korana (C‑579/17, EU:C:2019:162, punkt 37).
( 21 ) Se förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet Gradbeništvo Korana (C‑579/17, EU:C:2018:863, punkt 44 och där angiven rättspraxis).
( 22 ) Enligt artikel 54 i förordning nr 44/2001 behövde intyget utfärdas av ”domstolen eller den behöriga myndigheten i en medlemsstat där dom[en] har meddelats” (min kursivering).
( 23 ) Se punkt 4.6.2.2 i standardformuläret i bilaga I till förordning nr 1215/2012. Se även artikel 42.2 i samma förordning.
( 24 ) Dom av den 6 september 2012, Trade Agency (C‑619/10, EU:C:2012:531, punkt 41).
( 25 ) Min kursivering.
( 26 ) Se, särskilt, dom av den 16 mars 2006, Kapferer (C‑234/04, EU:C:2006:178, punkt 20).
( 27 ) Se, särskilt, dom av den 17 december 2015, Imtech Marine Belgium (C‑300/14, EU:C:2015:825, punkterna 46 och 47) och dom av den 16 juni 2016, Pebros Servizi (C‑511/14, EU:C:2016:448, punkt 25).
( 28 ) EGT L 95, 1993, s. 29.
( 29 ) Se hänvisad rättspraxis i fotnot 3 ovan.
( 30 ) Se särskilt tionde och tjugofjärde skälet i direktiv 93/13.
( 31 ) Se, bland många andra, dom av den 26 oktober 2006, Mostaza Claro (C‑168/05, EU:C:2006:675, punkt 24).
( 32 ) Se bland annat dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito (C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 40 och där angiven rättspraxis).
( 33 ) Min kursivering. Se även skäl 14 i förordning nr 1215/2012.
( 34 ) Exempelvis försäkringstagare, försäkrade, förmånstagare till försäkringsavtal, skadelidande, arbetstagare (för att enbart nämna de som hänvisas till i artikel 45.1 e i) i förordning nr 1215/2012).
( 35 ) Se, exempelvis, dom av den 26 januari 2017, Banco Primus (C‑421/14, EU:C:2017:60, punkt 47 och där angiven rättspraxis).
( 36 ) Se, särskilt, dom av den 30 september 2003, Köbler (C‑224/01, EU:C:2003:513, punkterna 30–59).
( 37 ) Dom av den 28 februari 2019, Gradbeništvo Korana (C‑579/17, EU:C:2019:162).
( 38 ) Gällande differentiering mellan intern delegering och extern delegering, se mitt förslag till avgörande i målet Pula Parking (C‑551/15, EU:C:2016:825, punkterna 96–97).
( 39 ) Se förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i de förenade målen Torresi (C‑58/13 och C‑59/13, EU:C:2014:265, punkterna 72–73).
( 40 ) Se exempelvis dom av den 19 oktober 1995, Job Centre (C‑111/94, EU:C:1995:340).
( 41 ) Se exempelvis dom av den 16 december 2008, Cartesio (C‑210/06, EU:C:2008:723, punkterna 54–63).
Full & Egal Universal Law Academy