FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
MANUEL CAMPOS SÁNCHEZ-BORDONA
föredraget den 15 maj 2019 ( 1 )
Mål C‑378/18
Landwirtschaftskammer Niedersachsen
mot
Reinhard Westphal
(begäran om förhandsavgörande från Bundesverwaltungsgericht (Förbundsrepubliken Tyskland))
”Begäran om förhandsavgörande – Gemensam jordbrukspolitik – Gemenskapens stödsystem – Arealstöd – Återkrav av felaktigt utbetalda belopp – Påföljder – Preskription – Tidpunkt då preskriptionstiden börjar löpa – Eventuell tillämpning av bestämmelserna om skydd av unionens finansiella intressen”
1.
En tysk jordbrukare ansökte år 2001 och 2002 om arealstöd för respektive år med stöd av förordning (EG) nr 1251/1999. ( 2 ) Stödet betalades ut några månader efter respektive ansökan men år 2006 fann Landwirtschaftskammer Niedersachsen (Niedersachsens lantbrukskammare, Tyskland, nedan kallad lantbrukskammaren) att jordbrukaren hade överdeklarerat sina arealer och beslutade därför att inget stöd skulle betalas ut över huvud taget, som en lämplig sanktionsåtgärd för detta agerande.
2.
Tvisten vid de tyska domstolarna har i huvudsak kommit att handla om vilken preskriptionstid som ska tillämpas i detta fall. Det är en fråga som hänger samman med den retroaktiva tillämpningen av vissa bestämmelser i unionsrätten genom vilka ett mer gynnsamt sanktionssystem ska ha införts.
I. Tillämpliga bestämmelser
A. Bestämmelser om den gemensamma jordbrukspolitiken
1. Förordning (EU) nr 3887/92 ( 3 )
3.
Artikel 9.2 har följande lydelse:
”2. Om det konstateras att den faktiskt fastställda arealen är mindre än den areal som anges i ansökan om arealstöd, skall den vid kontrollen faktiskt fastställda arealen användas vid stödberäkningen. Utom vid fall av vid force majeure skall dock den vid kontroll faktiskt fastställda arealen reduceras med två gånger den överskjutande areal som konstateras om denna utgör mer än 3 % eller två hektar men högst 20 % av den fastställda arealen.
Om den överskjutande arealen utgör mer än 20 % av den fastställda arealen skall inget arealbaserat stöd beviljas.
…
Vid tillämpningen av denna artikel avses med fastställd areal den areal för vilken samtliga villkor som fastställs i reglerna är uppfyllda …”
2. Förordning (EG) nr 2419/2001 ( 4 )
4.
Artikel 32.1 har följande lydelse:
”1. Om, i fråga om en odlingsgrupp, den deklarerade arealen överskrider den fastställda arealen i enlighet med artikel 31.2,[ ( 5 )] skall stödet beräknas på grundval av den fastställda arealen, minskad med två gånger den konstaterade skillnaden, om denna skillnad utgör mer än 3 % eller två hektar, dock högst 20 % av den fastställda arealen.
Om skillnaden utgör mer än 20 % av den fastställda arealen, skall det inte beviljas något arealrelaterat stöd för den berörda odlingsgruppen.”
5.
Artikel 49 (”Återkrav av felaktigt utbetalda belopp”) har följande lydelse:
”1. Om en felaktig utbetalning har gjorts, ska jordbrukaren betala tillbaka beloppet i fråga jämte ränta, beräknad i enlighet med punkt 3.
…
5. Den skyldighet att betala tillbaka som avses i punkt 1 skall inte gälla, om mer än tio år förflutit från det att stödet betalades ut till dess att den behöriga myndigheten skickar sitt första meddelande till stödmottagaren om att beloppet är felaktigt utbetalt.
Perioden enligt första stycket skall begränsas till fyra år, om mottagaren handlat i god tro.
6. För belopp som skall krävas tillbaka som en följd av avdrag och avstängningar enligt artikel 13 och avdelning IV skall en preskriptionstid av fyra år gälla.
…”
6.
Artikel 52a, som har rubriken ”Bestämmelser om stödansökningar för regleringsår och stödperioder som inleddes före den 1 januari 2002” och som infördes genom artikel 1.13 i förordning (EG) nr 118/2004, ( 6 ) har följande lydelse:
”Genom undantag från artikel 54.2 och utan att det påverkar förmånligare bestämmelser om begränsningsperioder i medlemsstaterna skall artikel 49.5 även tillämpas på stödansökningar för regleringsår och stödperioder som inleddes före den 1 januari 2002 om inte stödmottagaren redan före den 1 februari 2004 har underrättats av den behöriga myndigheten om den felaktiga utbetalningen.”
7.
Även om förordning nr 2419/2001 upphävdes genom artikel 80.1 i förordning (EG) nr 796/2004, ( 7 ) behölls preskriptionsreglerna i artikel 73.1, 73.5 och 73.6 i den förstnämnda förordningen fram till dess att den upphävdes den 1 januari 2010, genom artikel 86.1 i förordning (EG) nr 1122/2009. ( 8 ) Den sistnämnda förordningen har i sin tur ersatts av förordning (EU) nr 640/2014, ( 9 ) som trädde i kraft den 1 januari 2015.
B. Bestämmelser om skydd av unionens finansiella intressen Förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 ( 10 )
8.
De allmänna bestämmelserna om bedrägeribekämpning för att skydda unionens finansiella intressen finns i förordning nr 2988/85, vilken ska tillämpas subsidiärt till sektorsreglerna, bland annat inom jordbruksområdet.
9.
Skäl 9 har följande lydelse:
”De åtgärder och sanktioner som har antagits inom ramen för förverkligandet av målen för den gemensamma jordbrukspolitiken ingår som en nödvändig del i bidragssystemen. De har ett mål i sig själva … Effektiviteten måste säkerställas genom att gemenskapsreglerna får omedelbar effekt …”
10.
Artikel 1.2 i avdelning I (”Allmänna principer”) har följande lydelse:
”2. Med oegentligheter avses varje överträdelse av en bestämmelse i [unions]rätten som är följden av en handling eller en underlåtenhet av en ekonomisk aktör och som har lett eller skulle ha kunnat leda till en negativ ekonomisk effekt för [unionens] allmänna budget eller budgetar som de förvaltar, antingen genom en otillbörlig utgift eller genom minskning eller bortfall av inkomster som kommer från de egna medel som uppbärs direkt för [unionens] räkning.”
11.
I artikel 2.2 föreskrivs följande:
”2. Administrativa sanktioner får endast beslutas om de har införts genom en gemenskapsrättsakt som föregår oegentligheten. Om förändringar senare görs i de bestämmelser om administrativa sanktioner som finns i en gemenskapsrättsakt, skall de bestämmelser som är minst ingripande tillämpas retroaktivt.”
12.
Artikel 3 har följande lydelse:
”1. Preskriptionstiden för att vidta åtgärder är fyra år från det att den oegentlighet som avses i artikel 1.1 begicks. …
För kontinuerliga eller upprepade oegentligheter löper preskriptionstiden från den dag då oegentligheten upphörde. …
Preskriptionstiden avbryts av varje åtgärd som den behöriga myndigheten underrättar den berörda personen om och som har till syfte att utreda eller beivra oegentligheten. Preskriptionstiden börjar åter löpa efter varje åtgärd som innebär avbrott.
…
2. Fristen för verkställighet av det beslut varigenom den administrativa sanktionen utfärdas är tre år. …
Preskriptionsavbrott och avbrott i verkställighet regleras i nationell lag.
3. Medlemsstaterna har möjlighet att tillämpa en längre frist än den som anges i punkt 1 respektive punkt 2.”
II. Faktiska omständigheter och målet i första instans
13.
Jag ska redogöra för de faktiska omständigheterna så som de redovisas i beslutet att begära förhandsavgörande (av vilket jag återger vissa passager ordagrant), men jag vill påpeka att det råder vissa oklarheter kring en del av dem.
14.
Reinhard Westphal, som är jordbrukare, ansökte i maj 2000 och maj 2001 ( 11 ) om arealstöd för respektive regleringsår enligt bestämmelserna om stöd för producenter av vissa jordbruksgrödor.
15.
Lantbrukskammaren beviljade de sökta arealstöden och betalade ut dessa under respektive år som ansökningarna avsåg. ( 12 )
16.
”I samband med en kontroll på plats den 12 januari 2006 konstaterade [lantbrukskammaren] oegentligheter för uttagna arealer. Efter utfrågning av [Reinhard Westphal] upphävde motparten bland andra besluten att bevilja stöd för åren 2000 och 2001 i vissa delar genom beslut av den 23 juli 2007 och begärde återbetalning av överskjutande belopp. Vid beräkningen utgick motparten från att påföljden för överdeklarerade uttagna arealer är att inget stöd ska betalas ut över huvud taget.” ( 13 )
17.
Reinhard Westphal överklagade detta beslut. ”I överklagandeförfarandet godtog klaganden både återkallelsen av besluten om beviljande och återbetalningskraven, såvitt de inte utgjorde en påföljd. Med avseende på det kvarvarande återbetalningskravet som utgör en påföljd har överrätten upphävt beslutet av den 23 juli 2007.” ( 14 )
18.
Överrätten anförde följande skäl för domen: ( 15 )
–
Förutsättningarna för att påföra en påföljd enligt artikel 9.2 andra stycket i förordning nr 3887/92 är uppfyllda. Skillnaden mellan den uttagna arealen som anges i ansökan och den faktiskt fastställda arealen har i båda fallen visat sig vara mer än 20 procent av den fastställda arealen.
–
Preskription har emellertid inträtt för påföljden.
–
Enligt principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning (artikel 2.2 andra meningen i förordning nr 2988/95) ska preskriptionsbestämmelsen i artikel 49.5 och 49.6 i förordning nr 2419/2001 tillämpas.
–
Enligt nämnda bestämmelse har preskription inträtt för påföljden, eftersom det har gått mer än fyra år mellan tidpunkten då stöden betalades ut och dagen då klaganden efter kontroll på plats fick besked från den ansvariga myndigheten om att stöden i fråga beviljats på felaktiga grunder.
–
Denna preskriptionsbestämmelse är lindrigare än den annars tillämpliga preskriptionstiden (enligt artikel 3.1 andra stycket första meningen i förordning nr 2988/95), eftersom preskriptionstiden enligt sistnämnda bestämmelse för en oegentlighet som upprepats – som i förevarande fall – börjar löpa först samma dag som oegentligheten upphörde.
19.
Lantbrukskammaren har överklagat den domen till den hänskjutande domstolen.
III. Tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen
20.
Den hänskjutande domstolen anser liksom domstolen i första instans att villkoren för att påföra påföljden enligt förordning nr 3887/92 var uppfyllda. Bland annat var skillnaden mellan den areal som angavs i ansökan och den fastställda arealen mer än 20 procent.
21.
Den är emellertid tveksam när det gäller tillämpningen av principen om lindrigare strafflagstiftning och den påpekar följande:
–
Förordning nr 3887/92 innehöll inga regler om påföljdspreskription, vilket innebär att reglerna i artikel 3.1 första och andra stycket i förordning nr 2988/95 ska tillämpas. Enligt dessa börjar preskriptionstiden på fyra år löpa när den upprepade oegentligheten upphör. ( 16 )
–
Tyskland har i sin lagstiftning inte använt sig av möjligheten att tillämpa ”en längre frist”, i enlighet med artikel 3.3 i förordning nr 2988/95.
–
Genom införandet, för första gången, i artikel 49.5 och 49.6 i förordning nr 2419/2001 av en sektorbaserad preskriptionsbestämmelse för krav på återbetalning av felaktigt utbetalda belopp, däribland återbetalning till följd av avdrag och avstängning, ändrades tidpunkten för när preskriptionstiden börjar löpa. Utgångspunkten blev nu den tidpunkt då stödet betalades ut, även om preskriptionstiden på fyra år kvarstod.
22.
Eftersom det i artikel 49.6 i förordning nr 2419/2001 inte anges när preskriptionstiden för belopp som skall krävas tillbaka som en följd av avdrag och avstängningar ska börja löpa, behöver den hänskjutande domstolen få veta vilket av dessa alternativ som gäller:
–
Om preskriptionstiden börjar löpa den dag som anges i punkt 5 i den artikeln (den dag då stödet betalades ut). Om så är fallet har preskription inträtt.
–
Om denna lucka däremot ska fyllas ut genom tillämpning av artikel 3.1 andra stycket i förordning nr 2988/95, i egenskap av allmän subsidiär bestämmelse, har preskription inte inträtt.
23.
Principen att den lindrigare strafflagstiftningen ska tillämpas (artikel 2.2 andra meningen i förordning nr 2988/95) är emellertid tillämplig, trots att de nya sektorspecifika bestämmelserna i förordning nr 2419/2001 trädde i kraft den 1 januari 2002, det vill säga efter att stödet hade utbetalats. ( 17 ) I den sistnämnda förordningen var dessutom bestämmelserna om stöd och påföljder oförändrade, vilket enligt rättspraxis innebär att den principen kan göras gällande, trots att det normativa sammanhanget är ett annat. ( 18 )
24.
Det återstår att klargöra huruvida de nya preskriptionsreglerna utgör bestämmelser om administrativa sanktioner i den mening som avses i artikel 2.2 andra meningen i förordning nr 2988/95. Enligt den hänskjutande domstolen betraktar de tyska brottmålsdomstolarna preskription av ett brott som en processrättslig fråga, vilket innebär att principen om tillämpning av den lindrigaste lagen ( 19 ) endast kommer i beaktande när den materiella straffrättsliga bestämmelsen skärps mellan tidpunkten då gärningen begås och dom meddelas och det i förlängningen innebär att preskriptionstiden förändras, vilket inte är fallet i förevarande mål. Under alla förhållanden måste lämpligheten beaktas liksom att lagstiftaren genom införandet av nya preskriptionsbestämmelser har gjort en ny bedömning.
25.
Om inte den lindrigaste preskriptionsregeln hade varit tillämplig, skulle tillämpningen av artikel 49.6 i förordning nr 2419/2001 fått ge vika. Frågan uppkommer då huruvida punkt 5 i samma artikel skulle kunna tillämpas analogt, även om dess ordalydelse inte medger det. Den hänskjutande domstolen anser att det är logiskt att tänka att utformningen av artikel 52a i förordning nr 2419/2001 bygger på tanken att artikel 49.6 inte kräver någon specifik bestämmelse, eftersom artikel 2.2 andra meningen i förordning nr 2988/95 redan säkerställer ett sammanhängande system. Den vill således veta huruvida det föreligger ett rättsligt tomrum som kan fyllas på analog väg.
26.
Mot bakgrund av detta har Bundesverwaltungsgericht (Högsta förvaltningsdomstolen i Tyskland) beslutat att ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:
”1)
Börjar preskriptionsfristen, i den mening som avses i artikel 49.6 i förordning (EG) nr 2419/2001, löpa när stödet betalas ut eller enligt artikel 3.1, här andra stycket första meningen, i förordning (EG, Euratom) nr 2988/95?
2)
Är bestämmelserna om preskription i artikel 49.6 i förordning (EG) nr 2419/2001 respektive artikel 3.1 i förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 att anse som bestämmelser om administrativa sanktioner, i den mening som avses i artikel 2.2 andra meningen i förordning (EG, Euratom) nr 2988/95?
3)
Kan artikel 52a i förordning (EG) nr 2419/2001, som innehåller en bestämmelse om retroaktiv tillämpning av bestämmelsen om preskription i artikel 49.5 i förordning (EG) nr 2419/2001, även tillämpas analogt på artikel 49.6 i förordning (EG) nr 2419/2001?”
27.
Den hänskjutande domstolen klargör att om artikel 3.1 andra stycket första meningen i förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 är tillämplig (fråga 1), så behöver de andra frågorna inte besvaras. Om nämnda bestämmelse däremot inte är tillämplig så krävs inget svar på fråga 3 för det fall att fråga 2 ska besvaras jakande.
28.
Beslutet att begära förhandsavgörande inkom till domstolen den 8 juni 2018. Lantbrukskammaren och kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden inom den föreskrivna fristen. Det ansågs inte nödvändigt att hålla muntlig förhandling.
IV. Rättslig bedömning
A. Fråga 1
1. Relevanta preskriptionsregler
29.
Av de faktiska omständigheter som redovisas i beslutet att begära förhandsavgörande framgår att lantbrukskammaren genom beslutet av den 23 juli 2007 påförde Reinhard Westphal en sanktion i den mening som avses i artikel 9.2 andra stycket i förordning nr 3887/92. Sanktionen avsåg de ansökningar om stöd som han hade gjort i maj 2000 och maj 2001 för respektive regleringsår och som beviljades samma år. Den behöriga myndighetens första ingripande skedde först i januari 2006, då den gjorde en kontroll på plats och upptäckte arealskillnaden, vilket väcker frågor kring preskriptionen.
30.
I sina tolkningsfrågor tycks den hänskjutande domstolen ta för givet att det är preskriptionstiden (fyra år) som anges i artikel 49.6 i förordning nr 2419/2001 som är tillämplig i förevarande mål. Av de skäl som jag ska redovisa nedan anser jag emellertid inte att det är den punkten som ska tillämpas här.
31.
Huvudskälet är karaktären av de avdrag och avstängningar som, vad beträffar preskription, anges i artikel 49.6 i förordning nr 2419/2001. Av lydelsen av artiklarna 13 (för försenad inlämning av ansökningar), 32 (för avdrag och avstängningar vid överdeklaration) ( 20 ) och 38 (för avdrag och avstängningar för skillnader mellan antal deklarerade och antal fastställda djur) i den förordningen följer att den föreskriver verkliga ekonomiska sanktionsåtgärder, det vill säga betalning av penningbelopp som inte bara utgör en beräkning av förhållandet mellan överdeklarationen och det belopp som myndigheterna ska kräva tillbaka.
32.
Avdragen och avstängningarna är således utformade som en sanktionsåtgärd i den mening som avses i artikel 5.1 b i förordning nr 2988/95, ( 21 ) eftersom de ålägger sökanden en skyldighet att betala ett belopp som överstiger de felaktigt uppburna beloppen. Domstolen har i sin praxis slagit fast att dessa bestämmelser har karaktären av straff och att de utan tvekan utgör sanktionsåtgärder. ( 22 )
33.
De belopp som ska krävas tillbaka som en följd av avdragen och avstängningarna beräknas naturligtvis i de respektive administrativa sanktionsbesluten. Från och med tidpunkten för dessa beslut blir beloppen utkrävbara. På samma sätt som det i de allmänna bestämmelserna (artikel 3.2 första stycket i förordning nr 2988/95) föreskrivs att ”fristen för verkställighet av det beslut varigenom den administrativa sanktionen utfärdas är tre år”, fastställs det i den sektorspecifika bestämmelsen (artikel 49.6 i förordning nr 2419/2001) en preskriptionstid på fyra år, vilket ska uppfattas som den maximala tid inom vilken myndigheterna får kräva in de belopp som ska krävas tillbaka till följd av påföljden. ( 23 )
34.
Genom denna tolkning undviks enligt min uppfattning den absurda situationen att det skulle föreskrivas en preskriptionstid på bara fyra år för handlingar som på grund av sin påtagligt rättsstridiga karaktär medför påföljder (punkt 6), men en preskriptionstid av tio år för sådana andra mindre allvarliga handlingar (punkt 5) som bara ger upphov till en återbetalningsskyldighet. Den enda förklaringen till detta som jag kan finna är att det rör sig om preskriptionstider av olika karaktär och att den i punkt 6 som sagt avser verkställigheten av själva påföljden.
35.
I förevarande mål förefaller preskriptionstiden för att verkställa de påföljder (avdrag och avstängningar) som påförts genom lantbrukskammarens beslut av den 23 juli 2007 vara oomtvistad. ( 24 ) Tvisten handlar endast om preskriptionstiden för skyldigheten att återbetala de belopp som betalats ut till jordbrukaren som stöd för regleringsåren 2000 och 2001 och som denne erhöll felaktigt, eftersom de avsåg andra arealer än de faktiska.
36.
Följaktligen anser jag att tolkningen av artikel 49.6 i förordning nr 2419/2001 inte är relevant i förevarande mål.
37.
I förordning nr 1251/1999 som låg till grund för Reinhard Westphals ansökningar, fanns det ingen bestämmelse om preskriptionstiden för återbetalningsskyldighet till följd av oegentligheter som de i förevarande mål. Inte heller fanns det någon sådan bestämmelse i förordning nr 3887/92, vars artikel 9 låg till grund för lantbrukskammarens påföljdsbeslut av den 23 juli 2007.
38.
Eftersom det saknades specifika regler fick de allmänna bestämmelserna tillämpas, ( 25 ) det vill säga artikel 3 i förordning nr 2988/95, vilken gällde vid den tidpunkt då ansökningarna gjordes och då de sökta stödbeloppen betalades ut (år 2000 respektive 2001). ( 26 )
39.
Emellertid antogs år 2001 specifika bestämmelser (för stöd inom jordbrukssektorn) som innehöll egna preskriptionsregler. De sektorspecifika preskriptionsreglerna för återbetalning av felaktiga utbetalningar av sådant stöd kom till uttryck i artikel 49 i förordning nr 2419/2001 och de ändrades delvis år 2004, då en artikel 52a lades till i denna förordning.
40.
De nya preskriptionsreglerna fick retroaktiv verkan till följd av den ändring som gjordes av förordning nr 2419/2001 år 2004. Närmare bestämt kunde återbetalningsskyldigheter rörande stödansökningar som avsåg regleringsår som började före den 1 januari 2002 dra fördel av den preskriptionstid som föreskrivs i artikel 49.5 i förordning nr 2419/2001. ( 27 )
41.
Enligt dessa nya regler, som är retroaktivt tillämpliga, preskriberas återbetalningsskyldigheten när det har gått tio år (utan god tro) eller fyra år (vid god tro) ”från det att stödet betalades ut till dess att den behöriga myndigheten skickar sitt första meddelande till stödmottagaren om att beloppet är felaktigt utbetalt”. Detta är kort sagt lydelsen av artikel 49.5 i förordning nr 2419/2001.
42.
Genom införandet av artikel 52a, trädde utsträckningen av artikel 49.5 i förordning nr 2418/2001 till att omfatta stödansökningar som gjorts före den 1 januari 2002 (vilket är fallet i förevarande mål) i kraft den 25 januari 2004. Eftersom (den allmänna) preskriptionstiden på fyra år, enligt artikel 3.1 i förordning nr 2988/95, fortfarande löpte vid den tidpunkten, uppkommer det inga rättssäkerhetsproblem ( 28 ) för de oegentligheter som har begåtts i god tro. I båda regelverken (det allmänna och det särskilda) var preskriptionstiden densamma, nämligen fyra år.
43.
De problem som den retroaktiva tillämpningen av artikel 49.5 i förordning nr 2419/2001 ger upphov till är emellertid större om det slås fast att Reinhard Westphal inte handlade i god tro. I det fallet är preskriptionstiden i den nya sektorspecifika bestämmelsen (tio år) längre än preskriptionstiden i den allmänna bestämmelsen (fyra år). Jag anser emellertid att det finns rättsligt stöd för en sådan retroaktiv tillämpning.
44.
Domstolen har i sin praxis slagit fast att medlemsstaterna på det straffrättsliga området får föreskriva längre preskriptionstider, vilka endast kan komma i fråga om den aktuella oegentligheten inte är preskriberad när den nya preskriptionstiden träder i kraft och de allmänna unionsrättsliga principerna iakttas, ( 29 ) särskilt rättssäkerhetsprincipen och proportionalitetsprincipen.
45.
Jag ser inget skäl till att denna rättspraxis inte skulle kunna tillämpas på de bestämmelser som härrör från unionslagstiftaren, vilka är underkastade samma kriterier.
46.
I det här fallet är förlängningen av preskriptionstiden till tio år (artikel 49.5 i förordning nr 2419/2001) bara tillämplig på ansökningar som gjorts i ond tro och som ännu inte har preskriberats. ( 30 )
47.
Vad gäller proportionalitetsprincipen ( 31 ) kan en preskriptionstid på tio år tyckas vara alltför lång, men det bör då beaktas hur stora belopp som används varje år för stöd till jordbruket, att det fördelas mellan ett stort antal ansökningar och att medlemsstaternas myndigheter inte gör någon ingående kontroll av dem utan endast gör stickprov.
2. Tidpunkt då preskriptionstiden börjar löpa
48.
Genom att artikel 49.5 i förordning nr 2419/2001 är tillämplig av tidsmässiga skäl, går det att sluta sig till vilken dag som preskriptionstiden för Reinhard Westphals återbetalningsskyldighet började löpa, nämligen den dag då stödet betalades ut, enligt det första stycket i den bestämmelsen.
49.
Till skillnad från vad som är fallet med förordning nr 2988/95, i vilken det i artikel 3 föreskrivs att preskriptionstiden ska börja löpa den dag då oegentligheten begicks, (i förevarande fall skulle det vara någon dag i maj 2000 och maj 2001), ( 32 ) stadgas det i artikel 49.5 första stycket i förordning nr 2419/2001 att preskriptionstiden ska börja löpa den dag då stödet betalades ut.
50.
Förordning nr 2419/2001 gör för övrigt ingen skillnad mellan oegentligheter som begåtts en gång och kontinuerliga oegentligheter, vilket däremot görs i förordning nr 2988/95. Den hänskjutande domstolen utgår från att det rör sig om en kontinuerlig oegentlighet, ( 33 ) eftersom den omfattar de två ansökningarna från åren 2000 och 2001.
51.
Stöd för en sådan kvalificering kan finnas såväl i förordning nr 1251/1999, ( 34 ) vilken inför en struktur för stödansökningar (som Reinhard Westphals) som bygger på modellen ”först ansökan, sedan utbetalning”, som i de faktiska omständigheterna i målet, eftersom ansökningarna gjordes två år i rad, det vill säga i maj 2000 och maj 2001, och stödet betalades ut under de sista månaderna i respektive år.
52.
Domstolen har i sin praxis slagit fast att preskriptionstiden i sådana här fall börjar löpa den dag då den negativa ekonomiska effekten för unionens budget uppkommer, det vill säga då utbetalningen skedde, eftersom den ägde rum efter att den handling eller underlåtenhet som utgör ett åsidosättande av unionsrätten begicks. ( 35 )
53.
Kort sagt sammanfaller kriteriet i artikel 49.5 i förordning nr 2419/2001 för att bestämma när preskriptionstiden ska börja löpa, med det som domstolen har slagit fast för kontinuerliga oegentligheter. Båda leder i förevarande fall till samma resultat, nämligen att preskriptionstiden börjar löpa den dag då det felaktigt beviljade stödet betalades ut.
54.
Ett sista påpekande bör göras när det gäller vilken av de två preskriptionstider som föreskrivs i artikel 49.5 i förordning nr 2419/2001 som är tillämplig, under förutsättning att myndigheterna dessförinnan i båda fallen varit inaktiva fram till år 2006: den tioåriga preskriptionstiden, utan något annat villkor, eller den fyraåriga från det att utbetalningen skedde, vilken förutsätter att Reinhard Westphal handlade i god tro.
55.
Eftersom prövningen av om han har handlat i god tro är en fråga som rör de faktiska omständigheterna, ankommer det på den nationella domstolen att pröva det, och att, beroende på vad den kommer fram till, ( 36 ) tillämpa det korrekta alternativet.
B. Fråga 2
56.
Den hänskjutande domstolen vill veta om preskriptionsreglerna i artikel 49.6 i förordning nr 2419/2001 respektive artikel 3.1 i förordning nr 2988/95 utgör bestämmelser om administrativa sanktioner.
57.
Svaret på den frågan är enligt den hänskjutande domstolen avgörande för tillämpningen av principen om retroaktiv tillämpning av lagstiftning som är mer gynnsam för den enskilde, vilken är utmärkande för senare sanktionsbestämmelser som innebär att den berörda personen behandlas mer gynnsamt. Den principen kommer till uttryck i artikel 2.2 i förordning nr 2988/95 och i artikel 49.1 sista meningen i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. ( 37 )
58.
Eftersom jag inte anser att artikel 49.6 i förordning nr 2419/2001 är tillämplig, är det inte nödvändigt att besvara denna fråga. De nedan redovisade argumenten anförs således i andra hand.
59.
På denna på punkt vill jag än en gång hänvisa till den rättspraxis som följer av domen Taricco m.fl. ( 38 ) kompletterad med den som följer av domen M.A.S och M.B. ( 39 ) I den sistnämnda lämnade domstolen sitt svar mot bakgrund av att den hänskjutande domstolen hade betonat att ”preskriptionsreglerna utgör materiell rätt i den italienska rättsordningen, vilket förutsätter att dessa regler är tillräckligt förutsebara för de berörda vid den tidpunkt när de straffbelagda gärningarna begås och att de inte kan ändras till deras nackdel i efterhand”. ( 40 )
60.
Av domen M.A.S och M.B framgår att det ska beaktas huruvida ”kraven på förutsebarhet, tydlighet och förbud mot retroaktiv tillämpning, vilka är en oskiljaktig del av principen om laglighet i fråga om brott och straff, tillämpas … även på preskriptionsordningen för mervärdesskattebrott” i de nationella bestämmelserna för den domstol som ska tillämpa unionsrätten. ( 41 )
61.
Den hänskjutande domstolen har bekräftat att preskription i Tyskland inte ingår i den materiella rätten utan i straffprocessrätten, vilket innebär att principen om förbud mot retroaktivitet (och därmed även principen om retroaktiv tillämpning av lagstiftning som är mer gynnsam för den enskilde) inte är tillämplig på de bestämmelser som reglerar den. I beslutet att begära förhandsavgörande påpekar den hänskjutande domstolen att principen om laglighet i fråga om straff inte omfattar bestämmelser om preskription. ( 42 )
62.
Om så är fallet finns det ingen anledning att nödvändigtvis tillämpa bestämmelser som föreskriver kortare tider för preskription av överträdelser eller administrativa sanktioner, framför bestämmelser som vid tidpunkten då gärningen begicks föreskrev längre preskriptionstider. Dessutom finns det som jag tidigare har påpekat ( 43 ) inget som hindrar att medlemsstaterna förlänger preskriptionstiderna när gärningar av det här slaget ännu inte har preskriberats, vilket domstolen medgav i domen Glencore Céréales France. ( 44 )
63.
I ett annat perspektiv, vilket är mer inriktat på de särskilda omständigheterna i målet, påpekar lantbrukskammaren att det sanktionsbelopp som skulle tillämpas enligt den senare lagen (artikel 32 i förordning nr 2419/2001) inte var lägre än det som följde av tillämpningen av den bestämmelse som låg till grund för sanktionsbeslutet mot Reinhard Westphal (artikel 9 i förordning nr 3887/92).
64.
Även om principen om retroaktiv tillämpning av den mest gynnsamma lagstiftningen är tillämplig när en bestämmelse i unionsrätten senare mildrar en påföljd som föreskrivits i en tidigare bestämmelse, var beloppet i förevarande fall detsamma i båda bestämmelserna.
65.
För att principen om retroaktiv tillämpning av den mest gynnsamma lagstiftningen skulle ha varit tillämplig, skulle det ha krävts att ”gemenskapslagstiftaren har ändrat sin bedömning vad gäller sanktionsåtgärdernas lämplighet i förhållande till den aktuella oegentlighetens allvar”. ( 45 ) Denna ändrade bedömning skulle ha medfört att sanktionsbeloppet enligt den nya bestämmelsen var lägre än det som följer av en tillämpning av den tidigare bestämmelsen. ( 46 ) Så tycks inte ha varit fallet här.
C. Den tredje frågan
66.
Med sin tredje fråga vill den hänskjutande domstolen veta huruvida den retroaktiva verkan av bestämmelsen om preskription i artikel 49.5 i förordning nr 2419/2001, skulle kunna tillämpas analogt på artikel 49.6 i samma förordning.
67.
På samma sätt som med den andra tolkningsfrågan anser jag inte att det är nödvändigt att besvara den tredje frågan, eftersom hänvisningarna till 49.6 i förordning nr 2419/2001 saknar betydelse för avgörandet av förevarande tvist. Trots det ska jag, i andra hand, även uttala mig rörande denna fråga.
68.
De avdrag och avstängningar som nämns i artikel 49.6 i förordning nr 2419/2001 förutsätter att den behöriga myndighet som har påfört dem ingriper. Som jag tidigare har påpekat har denna omständighet inget att göra med myndigheternas inaktivitet i tio eller fyra år, vilka är de preskriptionstider som föreskrivs i artikel 49.5 i samma förordning för återbetalningsskyldigheter där stödmottagaren inte har anmodats att betala.
69.
Om lagstiftaren år 2004 lade till en artikel 52a i förordning nr 2419/2001 och därigenom begränsade den retroaktiva verkan av (de nya) preskriptionstiderna till de fall som avses i artikel 49.5 i förordningen och utelämnade de fall som avses i punkt 6, anser jag att detta lagstiftningsbeslut fattades i syfte att göra skillnad mellan, och inte att likställa, de olika fallen, vilka inte är likartade.
70.
För de fall där sökanden handlat i god tro, sammanfaller dessutom preskriptionstiden i artikel 49.5 andra stycket i förordning nr 2419/2001 med den i artikel 3.1 första stycket i förordning nr 2988/95, vilken bestämmelse den i själva verket ersatte inom det aktuella stödområdet.
71.
Av detta drar jag slutsatsen att lagstiftaren genom att på detta sätt fastställa preskriptionstidernas retroaktivitet (artikel 52a i förordning nr 2419/2001), hade för avsikt att förlänga preskriptionstiden för återbetalningsskyldigheter till tio år, i alla de fall där felaktiga deklarationer (ansökningar) hade gjorts uppsåtligen, vilket innefattade deklarationer för regleringsår före år 2002, och behålla preskriptionstiden på fyra år för deklarationer där det inte förelåg ond tro.
72.
När myndigheterna väl har ingripit för att ange det belopp som ska krävas tillbaka på grund av avdrag och/eller avstängning, genom ett relevant beslut, saknar det betydelse om sökanden handlat i god tro eller inte, bland annat vad beträffar preskriptionen.
73.
Kort sagt är villkoren inte uppfyllda för att utsträcka retroaktiviteten av preskriptionen i artikel 49.5, jämförd med artikel 52a, i förordning nr 2419/2001, till att omfatta artikel 49.6.
V. Förslag till avgörande
74.
Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen besvarar tolkningsfrågorna från Bundesverwaltungsgericht på följande vis:
”I en situation såsom den i det nationella målet, i vilken en jordbrukare som ansökt om stöd för en deklarerad areal som var större än den som senare fastställdes av den behöriga myndigheten har påförts en påföljd, ska artikel 49 i kommissionens förordning (EG) nr 2419/2001 av den 11 december 2001 om fastställande av tillämpningsföreskrifter för det integrerade administrations- och kontrollsystem för vissa av gemenskapens stödordningar som infördes genom rådets förordning (EEG) nr 3508/92, tolkas på följande sätt:
–
Enligt punkt 5 i den ovannämnda artikel 49 kan skyldigheten att betala tillbaka felaktigt utbetalda belopp anses vara preskriberad, om den behöriga myndigheten inte har vidtagit någon åtgärd för att kräva in beloppet, antingen när det har gått tio år sedan den dag då beloppet betalades ut, eller när det har gått fyra år sedan utbetalningsdagen, om sökanden har handlat i god tro. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva om sökanden var i god tro då denne ingav de ansökningar som tvisten avser.
–
Punkt 6 i nämnda artikel 49 är inte tillämplig i förevarande mål.
–
Bestämmelserna om preskription för stödansökningar för regleringsår och stödperioder som inleddes före den 1 januari 2002, såsom de kom till uttryck i artikel 52a i förordning nr 2419/2001, utgör inte ’bestämmelser om administrativa sanktioner’, i den mening som avses i artikel 2.2 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 2988/85 av den 18 december 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen.
–
Förutsättningarna för preskription enligt artikel 49.5 är inte desamma som förutsättningarna för preskription enligt artikel 49.6, vilket innebär att retroaktiviteten i punkt 5, jämförd med artikel 52a i förordning nr 2419/2001, inte analogt kan utsträckas till att omfatta punkt 6.”
( 1 ) Originalspråk: spanska.
( 2 ) Rådets förordning (EG) nr 1251/1999 av den 17 maj 1999 om upprättande av ett stödsystem för producenter av vissa jordbruksgrödor (EGT L 160, 1999, s. 1).
( 3 ) Kommissionens förordning (EEG) nr 3887/92 av den 23 december 1992 om fastställande av tillämpningsföreskrifter för det integrerade administrations- och kontrollsystemet för vissa av gemenskapens stödsystem (EGT L 391, 1992, s. 36; svensk specialutgåva, område 3, volym 47, s. 107), i dess ändrade lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 2801/1999 av den 21 december 1999 (EGT L 340, 1999, s. 29).
( 4 ) Kommissionens förordning (EG) nr 2419/2001 av den 11 december 2001 om fastställande av tillämpningsföreskrifter för det integrerade administrations- och kontrollsystem för vissa av gemenskapens stödordningar som infördes genom rådets förordning (EEG) nr 3508/92 (EGT L 327, 2001, s. 11).
( 5 ) I denna artikel anges beräkningsgrunden för stödet.
( 6 ) Kommissionens förordning (EG) nr 118/2004 av den 23 januari 2004 om ändring av förordning (EG) nr 2419/2001 om fastställande av tillämpningsföreskrifter för det integrerade administrations- och kontrollsystem för vissa av gemenskapens stödordningar som infördes genom rådets förordning (EEG) nr 3508/92 (EUT L 17, 2004, s. 7).
( 7 ) Kommissionens förordning nr 796/2004 av den 21 april 2004 om närmare föreskrifter för tillämpningen av de tvärvillkor, den modulering och det integrerade administrations- och kontrollsystem som föreskrivs i rådets förordning (EG) nr 1782/2003 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare (EUT L 141, 2004, s.18).
( 8 ) Kommissionens förordning (EG) nr 1122/2009 av den 30 november 2009 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 73/2009 vad gäller tvärvillkor, modulering och det integrerade administrations- och kontrollsystem inom de system för direktstöd till jordbrukare som införs genom den förordningen och om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1234/2007 när det gäller tvärvillkoren för stöd inom vinsektorn (EUT L 316, 2009, s. 65).
( 9 ) Kommissionens delegerade förordning (EU) nr 640/2014 av den 11 mars 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 vad gäller det integrerade administrations- och kontrollsystemet och villkor för avslag på eller indragning av betalningar samt administrativa sanktioner som gäller för direktstöd, landsbygdsutvecklingsstöd och tvärvillkor (EUT L 181, 2014, s. 48).
( 10 ) Rådets förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 av den 18 december 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (EGT L 312, 1995, s. 1).
( 11 ) De handlingar som den hänskjutande domstolen har översänt innefattar lantbrukskammarens beslut av den 23 juli 2007, som jag strax ska återkomma till, i vilket det emellertid står att ansökningarna gjordes i mars 2000 och mars 2001.
( 12 ) Av lantbrukskammarens beslut framgår att beviljandet av stödet tillkännagavs den 30 november 2000 och den 30 november 2001.
( 13 ) Beslutet att begära förhandsavgörande, punkt 2.
( 14 ) Ibidem, punkt 3.
( 15 ) Ibidem, punkt 4.
( 16 ) Den hänskjutande domstolen har inte ifrågasatt att det rör sig om en upprepad oegentlighet.
( 17 ) Den hänskjutande domstolen nämner dom av den 1 juli 2004, Gerken (C‑295/02, EU:C:2004:400), punkterna 53–58.
( 18 ) Den hänvisar i det här sammanhanget till dom av den 11 mars 2008, Jager (C‑420/06, EU:C:2008:152), punkterna 68 och 73.
( 19 ) Vilken föreskrivs i 2 § tredje stycket Strafgesetzbuch (den tyska strafflagen; nedan kallad StGB).
( 20 ) Denna bestämmelse ersatte artikel 9 i förordning nr 3887/92.
( 21 ) Beträffande det förhållandet att förordning nr 2988/95 ligger till grund för de sektorspecifika bestämmelserna, till exempel inom jordbruksområdet, se dom av den 13 december 2012, FranceAgriMer (C‑670/11, EU:C:2012:807), punkt 43.
( 22 ) Se exempelvis dom av den 4 oktober 2007, Kruck (C‑192/06, EU:C:2007:579), punkt 35, och dom av den 14 september 2000, Fisher (C‑369/98, EU:C:2000:443), punkterna 43–47.
( 23 ) Nödvändigheten av att införa punkt 6 i artikel 49 i förordning nr 2419/2001, i egenskap av lex specialis, bygger på den höjning till fyra år som föreskrivs, jämfört med preskriptionstiden i artikel 3.2 första stycket i förordning nr 2988/95 (tre år). Det finns en parallell mellan artikel 3.1 och 3.2 i den sistnämnda förordningen, å ena sidan, och artikel 49.5 och 49.6 i förordning nr 2419/2001.
( 24 ) Beslutet av den 23 juli 2007 har för övrigt överklagats och det vore logiskt att tänka sig att de påföljande överklagandena har avbrutit den eventuella preskriptionen av det.
( 25 ) Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 oktober 2010, SGS Belgium m.fl. (C‑367/09, EU:C:2010:648), punkt 66.
( 26 ) Jag vill här erinra om att jag i punkt 24 i mitt förslag till avgörande i målet Glencore Céréales Frances (C‑584/15, EU:C:2016:655) påpekade att användningen av formuleringen ”preskriptionstiden för att vidta åtgärder” i artikel 3 i förordning nr 2988/95 kan vara vilseledande. Det handlar inte som man skulle kunna tro om en preskriptionstid för åtgärderna i sig, utan om den tid inom vilken myndigheten har rätt att återkräva det som felaktigt betalats ut till stödmottagarna måste utövas.
( 27 ) Såvida inte den behöriga myndigheten hade meddelat stödmottagaren att beloppet var felaktigt utbetalt före den 1 februari 2004.
( 28 ) Se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 januari 2009, Josef Vosding Schlacht-, Kühl- und Zerlegebetrieb m.fl. (C‑278/07 till C‑280/07, EU:C:2009:38), punkterna 30 och 31.
( 29 ) Dom av den 8 september 2015, Taricco m.fl. (C‑105/14, EU:C:2015:555) punkt 57, och dom av den 2 mars 2017, Glencore Céréales France (C‑584/15, EU:C:2017:160), punkterna 69, 70 och 72.
( 30 ) Detta krävs enligt den rättspraxis som nämnts i föregående fotnot.
( 31 ) Dom av den 2 mars 2017, Glencore Céréales France (C‑584/15, EU:C:2017:160), punkt 74 och där angiven rättspraxis.
( 32 ) Se dom av den 6 oktober 2015, Firma Ernst Kollmer Fleischimport und -export (C‑59/14, EU:C:2015:660), punkt 24, och dom av den 29 januari 2009, Josef Vosding Schlacht-, Kühl- und Zerlegebetrieb m.fl. (C‑278/07–C‑280/07, EU:C:2009:38), punkt 27.
( 33 ) Se fotnot 16 i detta förslag till avgörande.
( 34 ) Se bland annat artiklarna 6, 7 och 8 i den förordningen.
( 35 ) Dom av den 2 mars 2017, Glencore Céréales France (C‑584/15, EU:C:2017:160), punkt 47 och där angiven rättspraxis.
( 36 ) I det första stycket på sidan 4 i lantbrukskammarens beslut av den 23 juli 2007 anges att Reinhard Westphal inte kunde åberopa god tro, eftersom han borde ha blivit varse sitt fel i beräkningen av de arealer som han sökte stöd för i tid. I ett annat perspektiv framgår det av domen i andra instans som finns bland de handlingar som den hänskjutande domstolen har översänt, att Reinhard Westphal använde sig av arealernas taxeringsvärden. Även om det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva andra faktiska omständigheter, skulle den sistnämnda faktorn kunna vara av betydelse.
( 37 ) Se, just beträffande artikel 2.2 i förordning nr 2988/95, dom av den 11 mars 2008, Jager (C‑420/06, EU:C:2008:152), punkt 60: ”Denna princip [om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning] kommer till särskilt uttryck i artikel 2.2 andra meningen i förordning nr 2988/95, enligt vilken de behöriga myndigheterna skall tillämpa senare förändringar, som föreskrivs i gemenskapsrättsliga bestämmelser som gäller för vissa sektorer och som medför mindre ingripande administrativa sanktionsåtgärder, retroaktivt på ett agerande som utgör en oegentlighet i den mening som avses i artikel 2.1 i nämnda förordning …”
( 38 ) Dom av den 8 september 2015 (C‑105/14, EU:C:2015:555).
( 39 ) Dom av den 5 december 2017 (C‑42/17, EU:C:2017:936).
( 40 ) Ibidem, punkt 27.
( 41 ) Ibidem, punkt 58.
( 42 ) Punkt 20 i beslutet att begära förhandsavgörande.
( 43 ) I punkterna 44–46 i detta förslag till avgörande.
( 44 ) Dom av den 2 mars 2017 (C‑584/15, EU:C:2017:160), punkt 73.
( 45 ) Dom av den 11 mars 2008, Jager (C‑420/06, EU:C:2008:152), punkt 70.
( 46 ) Dom av den 4 maj 2006, Haug (C‑286/05, EU:C:2006:296), punkt 23. ”Artikel 2.2 andra meningen i förordning nr 2988/95 skulle följaktligen vara tillämplig om det konstaterades att den överskjutande arealen utgjorde mer än 20 procent av den fastställda arealen, i den mening som avses i artikel 9.2 i förordning nr 3887/92, och det krävdes återbetalning av hela det inledningsvis beviljade gemenskapsstödet, jämte ränta, då det i en gemenskapsbestämmelse genom vilken den sanktionsåtgärd som föreskrivs i artikel 9.2 i förordning nr 3887/92 senare ändrats föreskrevs en återbetalning till mindre del” (ingen kursivering i originalet).