FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
GERARD HOGAN
föredraget den 16 maj 2019 ( 1 )
Mål C‑484/18
Société de perception et de distribution des droits des artistes-interprètes de la musique et de la danse (Spedidam)
PG
GF
mot
Institut national de l’audiovisuel
Ytterligare deltagare i målet:
Syndicat indépendant des artistes-interprètes (SIA-UNSA),
Syndicat français des artistes-interprètes (CGT)
(begäran om förhandsavgörande från Cour de cassation (Kassationsdomstolen, Frankrike))
”Begäran om förhandsavgörande – Upphovsrätt och närstående rättigheter – Direktiv 2001/29/EG – Artiklarna 2 b och 3.2 – Utövande konstnärers ensamrätt – Nationell lagstiftning till förmån för Franska nationella institutet för audiovisuella medier (INA), en särskild ordning för utnyttjande av audiovisuella arkiv som inte omfattas av artikel 5.2 och 5.3 i direktiv 2001/29 – Förmånen att ha rätt att utnyttja audiovisuella arkiv utan att behöva uppvisa tillstånd från den utövande konstnären – Rättslig presumtion för de utövande konstnärernas samtycke”
I. Inledning
1.
Får en medlemsstat i sin upphovsrättslagstiftning föreskriva en presumtion om att den utövande konstnären av ett visst verk skulle ha tillåtit ett offentligt organ med uppdrag att bevara audiovisuella upptagningar att offentliggöra och, vid behov, utnyttja detta verk genom en implicit överlåtelse av den utövande konstnärens rättigheter? Detta är huvudfrågan i förevarande begäran om förhandsavgörande.
2.
Förevarande begäran om förhandsavgörande, som ingavs den 20 juli 2018 till EU-domstolens kansli av Cour de cassation (Kassationsdomstolen, Frankrike), avser tolkningen av artiklarna 2 b, 3.2 a och 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället. ( 2 )
3.
Begäran har framställts i målet mellan å ena sidan Société de perception et de distribution des droits des artistes-interprètes de la musique et de la danse (nedan kallat Spedidam), PG och GF, som är söner och efterträdande rättsinnehavare till en världsberömd jazztrumslagare, ZV, och, å andra sidan, Institut National de l’audiovisuel i Frankrike (Nationella institutet för audiovisuella medier, Frankrike, nedan kallat INA) som rör ett skadeståndsanspråk grundat på påstått intrång från INA:s sida i de utövande konstnärers rättigheter som innehas av PG och GF.
4.
ZV avled 1985. År 2009 upptäckte hans söner att INA på sin webbplats hade tillgängliggjort vissa videoupptagningar av och ett separat fonogram med deras fars konsertframföranden mellan 1959 och 1978. Efter denna upptäckt väckte de talan vid den nationella domstolen och begärde, i egenskap av innehavare av upphovsrätten och närstående rättigheter, skadestånd under åberopande av att INA utan tillstånd hade överfört dessa framföranden av deras avlidne far. Det är ostridigt att sönerna aldrig hade gett INA tillstånd att på detta sätt överföra deras fars framföranden. Som vi nu ska se föreskriver fransk lagstiftning överföring av närstående rättigheter till förmån för INA. Den huvudsakliga frågan i denna begäran om förhandsavgörande är om ifrågavarande franska lagstiftning är förenlig med kraven i direktiv 2001/29.
5.
Innan dessa rättsliga frågor kan behandlas är det emellertid nödvändigt att först fastställa vilka rättsliga bestämmelser som är relevanta.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
6.
Skälen 15, 25, 26, 30 och 32 i direktiv 2001/29 har följande lydelse:
”(15)
Den diplomatkonferens som hölls under ledning av Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (WIPO) i december 1996 utmynnade i att två nya fördrag antogs, WIPO-fördraget om upphovsrätt och WIPO-fördraget om framföranden och fonogram, som behandlar skydd för upphovsmän respektive skydd för utövande konstnärer och fonogramproducenter. Genom dessa fördrag uppdateras det internationella skyddet av upphovsrätt och närstående rättigheter i betydande utsträckning, inte minst i fråga om den så kallade digitala agendan, och möjligheterna för att bekämpa piratkopieringen runt om i världen förbättras. [Europeiska unionen] och en majoritet av medlemsstaterna har redan undertecknat fördragen, och förberedelseprocessen för [unionens] och medlemsstaternas ratificering av fördragen pågår. Genom detta direktiv uppfylls också ett antal av dessa nya internationella förpliktelser.
…
(25)
De rättsliga oklarheterna i fråga om nivån och arten av skydd för handlingar som består av tillhandahållande på begäran via nät av upphovsrättsligt skyddade verk och alster som skyddas av närstående rättigheter bör lösas genom bestämmelser om harmoniserat skydd på gemenskapsnivå. Det bör klargöras att alla rättsinnehavare som erkänns i detta direktiv har ensamrätt att göra upphovsrättsligt skyddade verk och andra alster tillgängliga för allmänheten genom interaktiva tillhandahållanden på beställning. Sådant interaktivt tillhandahållande på begäran utmärks av att enskilda personer kan få tillgång till dem på en plats och vid en tidpunkt som de bestämmer individuellt.
(26)
När det gäller tjänster som programföretag tillhandahåller på begäran vilka avser radio- och televisionsprogram som innehåller musik från kommersiella fonogram såsom en integrerad del, skall kollektiva licensavtal uppmuntras så att ersättning för de berörda rättigheterna lättare kan ges.
…
(30)
De rättigheter som avses i detta direktiv kan överföras, överlåtas eller bli föremål för avtalade licenser utan att detta påverkar den relevanta nationella lagstiftningen om upphovsrätt och närstående rättigheter.
…
(32)
Detta direktiv innehåller en uttömmande förteckning över undantagen och inskränkningarna från mångfaldiganderätten och rätten till överföring till allmänheten. Vissa undantag och inskränkningar gäller endast mångfaldiganderätten, när så är lämpligt. I denna förteckning tas vederbörlig hänsyn till de olika rättstraditionerna i medlemsstaterna, samtidigt som syftet är att säkerställa en fungerande inre marknad. Medlemsstaterna bör nå samstämmighet i tillämpningen av dessa undantag och inskränkningar, och detta kommer att utvärderas vid den kommande översynen av genomförandelagstiftningen.”
7.
I artikel 2 i direktiv 2001/29, med rubriken ”Rätten till mångfaldigande”, föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall föreskriva en ensamrätt att tillåta eller förbjuda direkt eller indirekt, tillfälligt eller permanent, mångfaldigande, oavsett metod och form, helt eller delvis
a)
för upphovsmän: av deras verk,
b)
för utövande konstnärer: av upptagningar av deras framföranden,
c)
för fonogramframställare: av deras fonogram,
d)
för framställarna av de första upptagningarna av filmer: av original och kopior av deras filmer,
…”
8.
I artikel 3 i direktiv 2001/29, med rubriken ”Rätten till överföring av verk till allmänheten och rätten att göra andra alster tillgängliga för allmänheten”, föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna skall ge upphovsmän en ensamrätt att tillåta eller förbjuda varje överföring till allmänheten av deras verk, på trådbunden eller trådlös väg, inbegripet att verken görs tillgängliga för allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dessa verk från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.
2. Medlemsstaterna skall ge ensamrätt att tillåta eller förbjuda tillgängliggörandet för allmänheten, på trådbunden eller trådlös väg, på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dem från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer,
a)
för utövande konstnärer: av upptagningar av deras framföranden,
b)
för fonogramframställare: av deras fonogram,
c)
för framställarna av de första upptagningarna av filmer: av originalet och kopior av deras filmer, och
…”
9.
I artikel 5.2 i nämnda direktiv, med rubriken ”Undantag och inskränkningar”, anges följande:
”Medlemsstaterna får föreskriva undantag eller inskränkningar från den rätt till mångfaldigande som avses i artikel 2 i följande fall:
…
c)
För särskilda fall av mångfaldigande, utan direkt eller indirekt ekonomisk eller kommersiell vinning, av bibliotek, utbildningsanstalter eller museer som är tillgängliga för allmänheten eller av arkiv.
…”
10.
I artikel 10 i direktiv 2001/29, med rubriken ”Tillämpning i tiden”, föreskrivs följande:
”1. Bestämmelserna i detta direktiv skall tillämpas på alla verk och alla andra alster som avses i detta direktiv och som den 22 december 2002 skyddas genom medlemsstaternas lagstiftning om upphovsrätt och närstående rättigheter eller som uppfyller kriterierna för skydd enligt bestämmelserna i detta direktiv eller i de bestämmelser som avses i artikel 1.2.
2. Detta direktiv skall inte påverka åtgärder som har vidtagits och rättigheter som har förvärvats före den 22 december 2002.”
B. Fransk rätt
11.
I artikel L. 212–3, första stycket, i code de la propriété intellectuelle (immaterialrättslagen) föreskrivs följande:
”Varje upptagning av en utövande konstnärs framförande, dess mångfaldigande och överföring till allmänheten samt varje enskild användning av framförandets ljud och bild, när både ljud och bild har upptagits, kräver den utövande konstnärens skriftliga tillstånd.”
12.
I artikel L. 212–4 i immaterialrättslagen föreskrivs följande:
”Undertecknandet av ett avtal mellan en utövande konstnär och en framställare om framställning av ett audiovisuellt verk utgör ett tillstånd till upptagning, mångfaldigande och överföring till allmänheten av den utövande konstnärens framförande.
I avtalet ska fastställas en särskild ersättning för varje sätt att utnyttja verket.”
13.
I artikel 49 i loi no 86–1067 du 30 septembre 1986 relative à la liberté de communication (lag nr 86–1067 av den 30 september 1986 om överföringsfrihet) (ändrad genom artikel 44 i lag nr 2006/961 av den 1 augusti 2006) (nedan kallad lagen om överföringsfrihet) föreskrivs följande:
”[INA], som är ett offentligt statligt organ av industriell och kommersiell karaktär, ansvarar för att bevara och främja det nationella audiovisuella arvet.
…
II. [INA] ska ha rätt att utnyttja utdrag ur de nationella radio- och televisionsföretagens audiovisuella arkiv på de villkor som anges i kravspecifikationerna. Det ska därvid åtnjuta nyttjanderätt till dessa utdrag efter utgången av en tidsperiod om ett år från den första utsändningen.
[INA] ska kvarstå som ägare till de medier och det tekniska material samt inneha rätten att utnyttja de audiovisuella arkiv hos de nationella radio- och televisionsföretagen … som överläts till det före offentliggörandet av lag nr 2000‑719 av den 1 augusti 2000 …
[INA] ska utöva den nyttjanderätt som avses i denna punkt under iakttagande av de ideella och ekonomiska rättigheter som tillkommer innehavare av upphovsrätt eller närstående rättigheter samt deras rättsinnehavare. Med avvikelse från artiklarna L. 212–3 och L. 212–4 i immaterialrättslagen ska villkoren för att utnyttja utövande konstnärers verk som återfinns i de arkiv som avses i denna artikel och den ersättning som ska utgå vid sådant utnyttjande regleras genom avtal mellan de utövande konstnärerna själva eller arbetstagarorganisationer som företräder dem och [INA]. Dessa avtal ska särskilt ange ersättningsskalan och betalningsvillkoren för sådan ersättning.
…”
III. Bakgrunden i målet vid den nationella domstolen
14.
INA är ett kommersiellt statligt organ som inrättades genom lag år 1974. Det ansvarar för att bevara och främja det nationella audiovisuella arvet. INA bevarar audiovisuella samlingar från ”nationella programföretag” (nationella radio- och televisionskanaler) och bidrar till att dessa arkiv utnyttjas.
15.
Såsom jag redan har påpekat är PG och GF de två sönerna och efterträdande rättsinnehavarna till ZV, en världsberömd jazztrumslagare. De hävdar att INA utan deras tillstånd på sin webbplats marknadsförde 26 videoupptagningar och ett fonogram som mångfaldigade deras avlidne fars framföranden. De väckte talan under åberopande av artikel L. 212–3 i immaterialrättslagen, enligt vilken den utövande konstnärens skriftliga tillstånd krävs för varje upptagning av dennes framförande, dess mångfaldigande och dess överföring till allmänheten.
16.
INA gjorde i sitt genmäle gällande att artikel 49 (II) i lagen om överföringsfrihet medger att INA utnyttjar arkiven mot betalning av en i kollektivavtal fastställd royalty till de utövande konstnärerna. PG och GF invände i sin tur bland annat att dessa lagbestämmelser som inskränker skyddet för utövande konstnärer strider mot bestämmelserna i direktiv 2001/29.
17.
I dom av den 24 januari 2013 förelade Tribunal de grande instance de Paris (regional domstol, Paris, Frankrike) INA att betala ett belopp om 15000 euro till PG och GF som ersättning för den skada de lidit till följd av det otillåtna utnyttjandet av ifrågavarande tolkningar. Genom dom av den 11 juni 2014 fastställde Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen, Paris, Frankrike) i sak den dom som meddelats i första instans.
18.
Dessa två domstolar ansåg särskilt att medan tillämpningen av artikel 49 (II) i lagen om överföringsfrihet krävde den utövande konstnärens föregående tillstånd, hade INA inte företett bevis om ett sådant tillstånd.
19.
Genom dom av den 14 oktober 2015 upphävde emellertid Cour de Cassation (Kassationsdomstolen) Cour d’appels (Appelationsdomstolen) dom. Kassationsdomstolen slog fast att appellationsdomstolen hade dragit en felaktig slutsats när den fann att tillämpningen av undantagsreglerna krävde bevis för att den utövande konstnären hade gett sitt tillstånd till det första utnyttjandet av hans framförande och därigenom adderade ett villkor till lagen som den inte innehöll. Till följd av denna dom ogillade Cour d’appel de Versailles (Appellationsdomstolen i Versailles, Frankrike) skadeståndstalan mot INA i enlighet med detta instituts yrkande.
20.
Efter att ha prövat rättsinnehavarnas överklagande av den senare domen hyser Cour de Cassation (Kassationsdomstolen) tvivel om huruvida den franska lagstiftningen är förenlig med EU-lagstiftningen och om tolkningen av olika bestämmelser i direktiv 2001/29.
21.
Enligt Cour de Cassation (Kassationsdomstolen) faller den särskilda ordning som INA åtnjuter utanför tillämpningsområdet för de undantag och inskränkningar av rättigheterna i artiklarna 2 och 3 i direktiv 2001/29 som föreskrivs i artikel 5 i samma direktiv. Kassationsdomstolen anser vidare att den slutsats som EU-domstolen drog i domen i målet Soulier och Doke ( 3 ) inte är tillämplig i det förevarande målet. Sistnämnda mål rörde mångfaldigande av icke tillgängliga böcker. Även om det är riktigt att lagstiftningen om icke tillgängliga böcker, som var föremål för tvisten i målet Soulier och Doke, inskränkte det skydd som garanteras upphovsmän enligt direktiv 2001/29, var avsikten med den ordning som i allmänhetens intresse infördes till förmån för INA att likställa värdet av utövande konstnärers rättigheter och framställares rättigheter inom ramen för detta direktiv.
IV. Begäran om förhandsavgörande och förfarandet vid EU-domstolen
22.
Mot denna bakgrund har Cour de cassation (Kassationsdomstolen) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:
”Ska artiklarna 2 b, 3.2 a och 5 i direktiv 2001/29 … tolkas så, att de inte utgör hinder för sådan nationell lagstiftning som den som följer av artikel 49 (II) i [lagen om överföringsfrihet], ändrad genom artikel 44 i lag nr 2006–961 av den 1 augusti 2006, varigenom ett undantag har införts till förmån för [INA], som har rätt att utnyttja de nationella radio- och televisionsföretagens nyttjanderätt till de audiovisuella arkiven, vilket innebär att villkoren för att utnyttja utövande konstnärers framföranden och den ersättning som ska utgå vid sådant utnyttjande ska regleras genom avtal mellan de utövande konstnärerna själva eller arbetstagarorganisationer som företräder dem och institutet, varvid bland annat ersättningsskalan och betalningsvillkoren för sådan ersättning ska framgå av dessa avtal?”
23.
Skriftliga yttranden har ingetts av Spedidam, INA, den franska regeringen och Europeiska kommissionen. Parterna utvecklade vidare sin talan vid den muntliga förhandlingen den 21 mars 2019.
V. Bedömning
A. Inledande anmärkningar beträffande tillämpligheten i tiden av direktiv 2001/29
24.
Det första som bör noteras är att artikel 10.1 i direktiv 2001/29 föreskriver att bestämmelserna i detta direktiv ska tillämpas på alla verk och alla andra alster som avses i detta direktiv och som den 22 december 2002 skyddas genom medlemsstaternas lagstiftning om upphovsrätt och närstående rättigheter.
25.
Det är i förevarande mål ostridigt att den senaste omtvistade händelsen konstaterades den 15 december 2009 och att den avser framföranden som enligt nationell lagstiftning var skyddade redan den 22 december 2002. Under dessa omständigheter är direktiv 2001/29 därför tillämpligt på dessa åtgärder, ( 4 ) dock utan att, såsom anges i artikel 10.2 i direktiv 2001/29, påverka åtgärder som har vidtagits och rättigheter som har förvärvats före den 22 december 2002.
B. INA:s roll och funktion
26.
Som jag redan har påpekat har INA ansvar för att skydda, bevara och främja utsändningar från offentliga franska televisions- och radiokanaler sedan 1949. INA fyller således en viktig funktion i allmänhetens intresse, nämligen att skydda och stärka det franska audiovisuella arvet.
27.
I detta avseende har INA, i enlighet med artikel 49 i lagen om överföringsfrihet, rätt att utnyttja utdrag ur de nationella radio- och televisionsföretagens audiovisuella arkiv. INA ska utöva denna rätt under iakttagande av de ideella och ekonomiska rättigheter som tillerkänns innehavare av upphovsrätt eller närstående rättigheter samt deras rättsinnehavare.
28.
Inledningsvis var INA förhindrad att utnyttja en del av dessa arkiv, eftersom det visade sig vara ganska vanligt att produktionsunderlaget för ifrågavarande utsändningar inte innehöll de anställningsavtal som ingåtts med berörda utövande konstnärer. Det samtycke till överföring av utsändningen som eventuellt hade lämnats hade i många fall antingen gått förlorat eller kunde inte med lätthet lokaliseras eller var av annat skäl helt enkelt inte tillgängligt. I sådana fall måste INA inhämta ett skriftligt tillstånd från de utövande konstnärerna eller deras rättsinnehavare, vilka ofta kunde visa sig vara svåra eller till och med omöjliga att identifiera och lokalisera.
29.
Den hänskjutande domstolen har påpekat att artikel 49 (II) i lagen om överföringsfrihet den 1 augusti 2006 ändrades för att INA skulle kunna fullgöra sitt public service-uppdrag så att utnyttjandet av de utövande konstnärers verk i arkiven förutsatte avtal mellan INA och de utövande konstnärerna eller de organisationer som företrädde dem.
C. Giltigheten av en mekanism såsom den som inrättats till förmån för INA mot bakgrund av direktiv 2001/29
1. Tillämpligheten av artiklarna 2 b, 3.2 a och 5 i direktiv 2001/29
30.
Det är ostridigt att de åtgärder som INA påstås ha vidtagit i förevarande mål utgör åtgärder för mångfaldigande och överföring till allmänheten enligt artiklarna 2 b respektive 3.2 a i direktiv 2001/29, i den mån videogrammen och fonogrammet med den utövande konstnärens framförande har gjorts tillgängliga på dess webbplats. EU-domstolen har redan har slagit fast att ”ett tillgängliggörande för allmänheten, som görs utan rättsinnehavarnas godkännande, av ett alster på en webbplats innebär ett intrång i upphovsrätten eller närstående rättigheter”, som skyddas av direktiv 2001/29. ( 5 )
31.
Såsom den hänskjutande domstolen också har påpekat faller artikel 49 (II) i lagen om överföringsfrihet utanför tillämpningsområdet för de undantag och inskränkningar som medlemsstaterna kan fastställa med stöd av artikel 5 i direktiv 2001/29. ( 6 ) Detta har godtagits av alla parter som har ingett skriftliga yttranden.
2. Tolkningen av artiklarna 2 b och 3.2 a i direktiv 2001/29
32.
I artikel 2 b och artikel 3.2 a i direktiv 2001/29 anges att medlemsstaterna ska föreskriva en ensamrätt för utövande konstnärer att tillåta eller förbjuda direkt eller indirekt mångfaldigande av upptagningar av deras framföranden, oavsett metod och form, respektive ge utövande konstnärer ensamrätt att tillåta eller förbjuda tillgängliggörandet för allmänheten av upptagningar av deras framföranden.
33.
I målet Soulier och Doke fann EU-domstolen att det liknande skydd som upphovsmän garanteras i fråga om mångfaldigande och överföring till allmänheten av deras verk måste förstås så, ”att det inte endast gäller åtnjutande av de rättigheter som garanteras i artikel 2 a och artikel 3.1 i direktiv 2001/29, utan även omfattar utövande [av] dessa rättigheter”. ( 7 ) EU-domstolen tillade att ”de rättigheter som upphovsmännen garanteras enligt artikel 2 a och artikel 3.1 i direktiv 2001/29 är av förebyggande natur i den meningen att upphovsmannens föregående tillstånd krävs för varje mångfaldigande eller överföring till allmänheten av dennes verk från tredje mans sida”. ( 8 ) EU-domstolen fann dock – i motsats till den tolkning som lades fram av generaladvokaten ( 9 ) – att det ”i artikel 2 a och artikel 3.1 i direktiv 2001/29 … inte närmare [anges] på vilket sätt det måste framgå att upphovsmannen har lämnat sitt föregående tillstånd, varför dessa bestämmelser inte får tolkas så, att ett sådant samtycke nödvändigtvis måste uttryckas explicit. Tvärtom måste dessa bestämmelser förstås så, att tillståndet även kan uttryckas implicit”, ( 10 ) under förutsättning att strikta villkor är uppfyllda. Enligt EU-domstolen måste den nationella lagstiftningen tillhandahålla en mekanism som garanterade att varje enskild upphovsman faktiskt informerades, och det åtnjutande och utövande av rätten till mångfaldigande och rätten till överföring till allmänheten som dessa upphovsmän getts fick inte inskränkas genom några formkrav. ( 11 )
34.
Det är uppenbart att denna tolkning av artiklarna 2 a och 3.1 i direktiv 2001/29 också bör gälla åtminstone analogt för artiklarna 2 b och 3.2 a i samma direktiv avseende utövande konstnärer.
35.
För det första är de rättigheter som skyddas av dessa olika bestämmelser avfattade på ett identiskt och ovillkorligt sätt. På samma sätt som tolkningen av artiklarna 2 a och 3.1 i direktiv 2001/29 stöds av artikel 5.2 i Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk ( 12 ) – som innebär att rättigheterna åtnjutes och utövas utan att någon formalitet behöver iakttagas – stöds, för det andra, en identisk tolkning av artiklarna 2 b och 3.2 a i direktiv 2001/29 av artikel 20 i WIPO‑fördraget om framföranden och fonogram (nedan kallat WPPT), som antogs i Genève den 20 december 1996 och som innehåller ett liknande förbud. ( 13 ) För det tredje finns det ingen rangordning mellan upphovsmannens rättigheter och den utövande konstnärens rättigheter. ( 14 )
36.
Parallellt med denna tolkning av artiklarna 2 och 3 i direktiv 2001/29 ska det påpekas att EU-domstolen i domen i målet Luksan också fann att ”unionsrätten ska tolkas så, att medlemsstaterna ges möjlighet att fastställa en presumtion om överlåtelse vad beträffar sådan nyttjanderätt till filmverk som är i fråga i målet vid den nationella domstolen (rätt till sändning via satellit, mångfaldigande och annan överföring till allmänheten genom ett tillgängliggörande för allmänheten) till förmån för filmverkets producent. Detta gäller under förutsättning att en sådan presumtion inte är absolut och, därmed, gör det omöjligt för huvudregissören till nämnda verk att ingå överenskommelser med annat innehåll.” ( 15 ) I detta sammanhang är det också viktigt att betona, såsom EU-domstolen gjorde i domen i målet Soulier och Doke, att ”det måste regleras strikt på vilka villkor ett sådant implicit samtycke kan godtas, så att principen om upphovsmannens föregående tillstånd inte urholkas”. ( 16 )
37.
Om svaret i domen i målet Luksan begränsar sig till producenten av ett filmverk beror det endast på de särskilda omständigheterna i detta mål. Om det är riktigt att EU-domstolen huvudsakligen grundade sitt resonemang i denna dom på artikel 3.4 och 3.5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/115/EG av den 12 december 2006 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstående rättigheter, som föreskriver en presumtion om överlåtelse av uthyrningsrättigheten till förmån för producenten ( 17 ), är EU-domstolens tolkning av denna principiella överlåtelsepresumtion under vissa omständigheter ändå mer omfattande. Den måste också kunna tillämpas på de rättigheter som garanteras genom direktiv 2001/29, oavsett vilken typ av verk det rör sig om. Såsom EU-domstolen påpekade i detta mål, är nämligen de investeringar som krävs för att producera varor, som filmer eller multimedieprodukter, i båda fallen, betydande. ( 18 ) Detta är, såsom domstolen slog fast i allmänna ordalag, skälet till att ”unionslagstiftaren inte [ska] anses ha menat att ett begrepp såsom presumtion om överlåtelse inte ska tillämpas, då det är fråga om nyttjanderätt som regleras i direktiv 2001/29 […] i samband med antagandet av nämnda direktiv”. ( 19 )
38.
Mot bakgrund av ovanstående överväganden anser jag därför att en mekanism för en presumtion om tillstånd i princip också måste kunna tillämpas med avseende på rätten att utnyttja ett audiovisuellt verk, såsom rätten till mångfaldigande och annan rätt till överföring till allmänheten genom tillgängliggörande i enlighet med direktiv 2001/29. ( 20 )
39.
Detta gäller särskilt i samband med (relativt) gamla audiovisuella upptagningar – som i det aktuella målet – där det kan vara svårt att så långt i efterhand identifiera det relevanta dokumentationsmaterial (förutsatt att det alls existerade) som visar att den utövande konstnären samtyckt till att detta verk utnyttjades av en annan part. Det är, precis som i domen i målet Soulier och Doke, också relevant att den berörda lagstiftningen har till syfte att utgöra en form av presumtiv upphovsrättslicensiering ”i konsumenternas kulturella intresse och det samlade samhällets intresse”. ( 21 )
40.
Samtidigt måste EU-domstolen också vara klok nog att se till att en sådan rättslig presumtion inte är så omfattande att den i praktiken undergräver den exklusiva karaktären på de rättigheter som rättsinnehavarna åtnjuter.
41.
Även om begreppet ”presumtion”, som lades fram i domen i målet Luksan, i princip också kan tillämpas i förevarande mål finns det också viktiga skillnader mellan de två målen. Ett viktigt inslag i domen i målet Luksan är att EU-domstolen ansåg att medlemsstaterna var fria att i sin nationella lagstiftning föreskriva en presumtion om överlåtelse av uthyrningsrättigheten till filmverket från en filmregissör till förmån för filmproducenten, eftersom detta tillgodosåg ett av de syften som avses i skäl 5 i direktiv 2006/115, nämligen ”att göra det möjligt för producenten att återfå de investeringar som denne gjort för att genomföra filmverket”. ( 22 )
42.
Detta resonemang är inte tillämpligt i förevarande mål, eftersom det inte fanns något kommersiellt förhållande mellan ZV och INA och än mindre någon antydan om att INA för tredje parts räkning hade finansierat upptagningen av de aktuella framförandena. Hela grunden för den rättsliga presumtionen i förevarande mål är därför helt enkelt idén om ett samhällsintresse, nämligen att det var önskvärt att televisionens kulturarv ändå skulle kunna utnyttjas i de situationer då det skulle vara alltför svårt eller till och med omöjligt att inhämta de utövande konstnärernas (eller deras arvtagares) faktiska samtycke.
43.
Upphovsrättslagstiftning som bygger på principen om implicit eller presumerat samtycke får endast begränsa den utövande konstnärens ensamrätt i den utsträckning som är nödvändig för att uppnå syftet med lagstiftningen. Det är endast under sådana omständigheter som den nationella lagstiftningen kan anses respektera proportionalitetsprincipen i fråga om skyddet för immateriella rättigheter. ( 23 )
44.
Här måste det dock beaktas att artikel 49 i lagen om överföringsfrihet förefaller arrangera och genomföra en överlåtelse av de utövande konstnärernas rättigheter på grundval av ett underförstått samtycke till förmån för INA. Av de skäl som redan framförts anser jag att detta skulle innebära en oproportionerlig inblandning i den utövande konstnärens exklusiva rättigheter. Jag anser att det åtminstone implicit framgår av EU-domstolens resonemang i domen i målet Soulier och Doke ( 24 ) att överlåtelser av detta slag måste vara proportionerliga och bara får begränsa exklusiviteten i denna rättighet i den utsträckning som är uppenbart nödvändig för ändamålet.
45.
Detta menar jag är kärnan i problemet med den nationella lagstiftning som är omtvistad i det nationella målet, för om den helt enkelt hade skapat en form av underförstått upphovsrättsligt licensavtal till förmån för INA hade den uppfyllt kraven i direktiv 2001/29. Den aktuella lagen går mycket längre än så, eftersom den inte föreskriver en underförstådd licens till förmån för INA, utan snarare ett implicit samtycke till överlåtelse av dessa utövande konstnärers rättigheter. Det är således det oproportionerliga sätt på vilket den nationella lagstiftningen verkar som gör den oförenlig med kraven i EU-lagstiftningen.
VI. Förslag till avgörande
46.
Jag föreslår därför att domstolen besvarar den fråga som ställts av Cour de cassation (Kassationsdomstolen, Frankrike) enligt följande:
Artikel 2 b, artikel 3.2 a och artikel 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell bestämmelse, såsom den som föreskrivs i artikel 49 (II) i loi no 86–1067 du 30 septembre 1986 relative à la liberté de communication (lag nr 86–1067 av den 30 september 1986 om överföringsfrihet), ändrad genom artikel 44 i lag nr 2006–961 av den 1 augusti 2006, i den mån den föreskriver en överlåtelse till Institut national de l’audiovisuel (Franska nationella institutet för audiovisuella medier) av de utövande konstnärernas rättigheter.
( 1 ) Originalspråk: engelska.
( 2 ) EGT L 167, 2001, s. 10.
( 3 ) Dom av den 16 november 2016 (C‑301/15, EU:C:2016:878).
( 4 ) Se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Pelham och Haas (C‑476/17, EU:C:2018:1002, punkterna 21–24).
( 5 ) Dom av den 27 mars 2014, UPC Telekabel Wien (C‑314/12, EU:C:2014:192, punkt 25).
( 6 ) Som en påminnelse anges i skäl 32 i direktiv 2001/29 att denna förteckning över undantag och inskränkningar i mångfaldiganderätten och rätten till överföring till allmänheten är uttömmande. EU-domstolen har bekräftat att denna bestämmelse är uttömmande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 2016, Soulier och Doke, C‑301/15, EU:C:2016:878, punkt 26, och dom av den 7 augusti 2018, Renckhoff, C‑161/17, EU:C:2018:634, punkt 16).
( 7 ) Dom av den 16 november 2016, Soulier och Doke (C‑301/15, EU:C:2016:878, punkt 31).
( 8 ) Dom av den 16 november 2016, Soulier och Doke (C‑301/15, EU:C:2016:878, punkt 33).
( 9 ) Se förslag till avgörande av generaladvokaten Wathelet i målet Soulier och Doke (C‑301/15, EU:C:2016:536, punkterna 38–39).
( 10 ) Dom av den 16 november 2016, Soulier och Doke (C‑301/15, EU:C:2016:878, punkt 35).
( 11 ) Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 2016, Soulier och Doke (C‑301/15, EU:C:2016:878, punkterna 43 och 50).
( 12 ) Parisakten av den 24 juli 1971, ändrad den 28 september 1979 (nedan kallad Bernkonventionen).
( 13 ) WPPT godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2000/278/EG av den 16 mars 2000 (EGT L 89, 2000, s. 6). Enligt artikel 20 i WPPT ska ”[i]nga formaliteter … gälla för åtnjutande och utövande av de rättigheter som avses i detta fördrag”. Det saknas anledning att påminna om att ”[d]et … i detta hänseende [framgår] av skäl 15 i direktiv 2001/29 att ett av ändamålen med detta direktiv är att [på unionsnivå] uppfylla … de … förpliktelser för unionen som följer av … WPPT …. [D]etta direktiv ska under dessa omständigheter så långt möjligt tolkas mot bakgrund av … [detta] fördrag” (dom av den 15 mars 2012, SCF Consorzio Fonografici, C‑135/10, EU:C:2012:140, punkt 52). En liknande bestämmelse (artikel 17) finns i Pekingfördraget om audiovisuella framföranden som antogs av Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (WIPO) i Peking den 24 juni 2012. Fördraget har undertecknats av Europeiska unionen men har ännu inte trätt i kraft.
( 14 ) Med undantag för ideella rättigheter. Se, för ett liknande resonemang, de Visscher, F., och Michaud, B., Précis du droit d’auteur et des droits voisins, Bruxelles, Bruylant, 2000, nr 304.
( 15 ) Dom av den 9 februari 2012, C‑277/10, EU:C:2012:65, punkt 87. Min kursivering.
( 16 ) Dom av den 16 november 2016, C‑301/15, EU:C:2016:878, punkt 37.
( 17 ) EUT L 376, 2006, s. 28.
( 18 ) Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 februari 2012, Luksan (C‑277/10, EU:C:2012:65, punkt 83).
( 19 ) Dom av den 9 februari 2012, Luksan (C‑277/10, EU:C:2012:65, punkt 85).
( 20 ) Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 februari 2012, Luksan (C‑277/10, EU:C:2012:65, punkt 86), där EU-domstolen fann att ”en sådan regel om presumtion om överlåtelse, såsom den som ursprungligen infördes, vad beträffar uthyrnings- och utlåningsrättigheter, i artikel 2.5 och 2.6 i direktiv 92/100, vilken i sak återges i artikel 3.4 och 3.5 i direktiv 2006/115, även ska kunna tillämpas med avseende på sådan nyttjanderätt till ett filmverk som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen (rätt till sändning via satellit, mångfaldigande och annan överföring till allmänheten genom ett tillgängliggörande för allmänheten)”.
( 21 ) Dom av den 16 november 2016, C‑301/15, EU:C:2016:878, punkt 45.
( 22 ) Dom av den 9 februari 2012, C‑277/10, EU:C:2012:65, punkt 79.
( 23 ) Se artikel 17 och artikel 52.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
( 24 ) Dom av den 16 november 2016, C‑301/15, EU:C:2016:878.