Mål T-330/18: Talan väckt den 23 maj 2018 – Carvalho m.fl. mot parlamentet och rådet
Talan väckt den 23 maj 2018 – Carvalho m.fl. mot parlamentet och rådet
(Mål T-330/18)
2018/C 285/51Rättegångsspråk: engelskaParter
Sökande: Armando Carvalho (Santa Comba Dão, Portugal), och 36 andra sökande (ombud: professorn G. Winter, advokaten R. Verheyen, och H. Leith, Barrister)
Svarande: Europeiska unionens råd, Europaparlamentet
Yrkanden
Sökandena yrkar att tribunalen ska
—
förklara ”rättsakterna om minskning av växthusgaser” ( 1 ) olagliga i den mån de för åren 2021–2030 tillåter att utsläppen av växthusgas år 2021 uppgår till 80 procent jämfört med 1990 års nivåer och år 2030 uppgår till 60 procent jämfört med 1990 års nivåer,
—
ogiltigförklara de nämnda rättsakterna i den mån de fastställer mål för att utsläppen av växthusgaser år 2030 ska ha minskat med 40 procent jämfört med 1990 års nivåer, och i synnerhet artikel 9.2 i direktiv 2003/87/EG, som senast ändrades genom direktiv 2018/410, artikel 4.2 och bilaga I till förordning 2018/842, och artikel 4 i förordning 2018/841,
—
förplikta svaranden att vidta åtgärder i enlighet med ”rättsakterna om minskning av växthusgaser” som leder till en minskning av växthusgasutsläpp år 2030 med 50–60 procent jämfört med 1990 års nivåer, eller sådan ytterligare minskning som tribunalen anser vara lämplig,
—
i andra hand, om domstolen inte är beredd att bevilja ett föreläggande och dess beslut att ogiltigförklara utsläppsmålen kommer för sent för att en ändring av relevanta bestämmelser ska kunna komma till stånd före 2021, yrkar sökandena att tribunalen ska förordna att de omtvistade bestämmelserna i dessa rättsakter ska vara i kraft fram till ett visst datum, då de måste ändras i enlighet med överordnade rättsliga krav,
—
förplikta svarandena att ersätta rättegångskostnaderna.
Grunder och huvudargument
Till stöd för sin talan åberopar sökandena följande tio grunder.
1.
Som första grund, hänförlig till yrkandet om ogiltighet, görs gällande att det följer av överordnade rättskällor att unionen har en skyldighet att förhindra skada förorsakad av klimatförändring, i enlighet med internationell sedvanerätt som förbjuder stater att orsaka skada samt en skyldighet att förhindra skador enligt artikel 191 FEUF. Unionen är på samma sätt skyldig att förhindra sådana åsidosättanden av grundläggande rättigheter enligt Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna som orsakas av klimatförändringar. Dessa rättigheter inkluderar rätten till liv och fysisk integritet, rätten att utöva ett yrke, rätten till egendom, barnens rättigheter och rätten till likabehandling.
2.
Som andra grund, hänförlig till yrkandet om ogiltighet, görs gällande att unionen, med beaktande av orsakssambandet mellan utsläpp av växthusgaser och farliga klimatförändringar, är ansvarig för att vidta åtgärder för att reglera utsläpp av växthusgaser som kommer från unionen för att undvika denna skada och att förhindra åsidosättanden av grundläggande rättigheter.
3.
Som tredje grund, hänförlig till yrkandet om ogiltigförklaring, görs gällande att klimatförändringar redan orsakar skada och åsidosättanden av grundläggande rättigheter och att de kommer att fortsätta göra det. Ytterligare utsläpp av växthusgaser som bidrar till dessa effekter är därför olagliga om inte utsläppen är sakligt motiverade och unionen har försökt att minska omfattningen i den mån det är möjligt utifrån unionens tekniska och ekonomiska förmåga.
4.
Som fjärde grund, hänförlig till yrkandet om ogiltigförklaring, görs gällande att unionens antagande av de mål som fastställts i de nämnda rättsakterna inte är sakligt motiverade av följande skäl:
—
De uppställda målen tillåter utsläppskvantiteter som signifikant överskrider EU:s skäliga del av den utsläppsbudget som följer av det mål i Parisavalet som säger att ökningen av den globala genomsnittstemperaturen ska begränsas till 1,5 grader eller väl under 2 grader.
—
De uppställda målen fastställdes utan att svarandena undersökte unionens tekniska och ekonomiska förmåga att minska utsläppen. De valda målen bestämdes snarare utifrån vad som var de mest kostnadseffektiva sätten för att uppnå ett tidigare uppställt långsiktigt mål, vilket därefter har ersatts av Parisavtalet.
—
Bevisning som är tillgänglig för svarandena visar att unionen faktiskt hade förmåga att vidta åtgärder som skulle leda till en minskning av växthusgasutsläppen år 2030 med minst 50–60 procent i förhållande till 1990 års nivå.
5.
Som femte grund, vilken åberopas till stöd för yrkandet om föreläggande, anförs att det följer av överordnade rättskällor att unionen har en skyldighet att förhindra skada förorsakad av klimatförändring, i enlighet med internationell sedvanerätt som förbjuder stater att orsaka skada samt en skyldighet att förhindra skador enligt artikel 191 FEUF. Unionen har även en skyldighet enligt Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna att förhindra samt förebygga kränkningar av grundläggande rättigheter som orsakas av klimatförändringar.
6.
Den sjätte grunden, hänförlig till yrkandet om föreläggande, är att unionen, med hänsyn till sitt ansvar för utsläppen av växthusgaser, har brutit mot sina skyldigheter redan tidigare:
—
Unionen har sedan år 1992 åsidosatt skyldigheten att undvika att orsaka skada, när FN:s ramkonvention om klimatförändringar antogs och kunskapen om klimatförändringar blev allmänt spridd.
—
Unionens underlåtenhet att iaktta skyldigheter blev än mer allvarlig år 2009 när både artikel 191 FEUF och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna var i kraft.
—
Vid dessa tidpunkter skulle de fortsatta utsläppen av växthusgaser vara förbjudna såvida inte agerandet var objektivt motiverat av sakliga skäl. Unionen har inte påstått, och kan inte påstå, att nivåerna av utsläpp som unionen fortsatte att tillåta motsvarade dess tekniska och ekonomiska förmåga att minska utsläppen.
7.
Den sjunde grunden, avseende yrkandet om föreläggande, som anförs är att unionen nu fortsätter att brista i fullgörandet av sina skyldigheter, genom att anta mål för minskade utsläpp i de tidigare nämnda rättsakterna. Som anförs i grunderna för yrkande om ogiltighet, innebär rättsakterna att en minskning av utsläppen inte sker och att utsläppen tillåts fortsätta på nivåer som är olagliga och som inte kan rättfärdigas.
8.
Den åttonde grunden, avseende yrkandet om föreläggande, är att unionens åsidosättande av skyldigheter är en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som ger enskilda rättigheter. Unionen har inte rätt att skönsmässigt besluta om den vill avstå från att överväga eller anta åtgärder när dessa ryms inom dess tekniska eller ekonomiska förmåga beträffande minskning av utsläpp.
9.
Den nionde grunden, som avser yrkandet om föreläggande, består i att unionens åsidosättande av skyldigheter har orsakat farliga klimatförändringar som har lett till materiella skador för vissa av sökandena och kommer att orsaka ytterligare och flera typer av skador för sökandena i framtiden.
10.
Den tionde grunden, som avser yrkandet om föreläggande, är att unionen är tvungen att säkerställa att den agerar på ett sådant sätt att den uppfyller sina rättsliga skyldigheter att minska utsläppen i proportion till dess tekniska och ekonomiska förmåga. Det finns belägg för att detta motsvarar en minskning med minst 50–60 procent år 2030 jämfört med 1990 års utsläppsnivåer. Sökandena ansöker om ett föreläggande från domstolen med denna innebörd.
( 1 ) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/410 av den 14 mars 2018 om ändring av direktiv 2003/87/EG för att främja kostnadseffektiva utsläppsminskningar och koldioxidsnåla investeringar, och beslut (EU) 2015/1814 (EUT L 76, 2018, s. 3); Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/842 av den 30 maj 2018 om medlemsstaternas bindande årliga minskningar av växthusgasutsläpp under perioden 2021-2030 som bidrar till klimatåtgärder för att fullgöra åtaganden enligt Parisavtalet samt om ändring av förordning (EU) nr 525/2013 (EUT L 156, 2018, s. 26); och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/841 av den 30 maj 2018 om inbegripande av utsläpp och upptag av växthusgaser från markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk i ramen för klimat- och energipolitiken fram till 2030 och om ändring av förordning (EU) nr 525/2013 och beslut nr 529/2013/EU (EUT L 156, 2018, s. 1). (I ansökan hänför sig sökandena till förordningarna 2018/842 och 2018/841 i den lydelse som antogs av rådet den 14 maj, före undertecknandet och offentliggörandet i Europeiska unionens officiella tidning.)