Mål T-371/18: Talan väckt den 18 juni 2018 – Reiner Stemme Utility Air Systems mot Easa
Talan väckt den 18 juni 2018 – Reiner Stemme Utility Air Systems mot Easa
(Mål T-371/18)
2018/C 276/90Rättegångsspråk: engelskaParter
Sökande: Reiner Stemme Utility Air Systems GmbH (Wildau, Tyskland) (ombud: advokaterna O. Alexander och P. Stompfe)
Svarande: Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (Easa)
Yrkanden
Sökanden yrkar att tribunalen ska
—
ogiltigförklara det meddelande om tjänsteavgifter – faktura nr 90091554 av den 28 april 2017 utfärdad av svaranden – i form av beslut av Easas överklagandenämnd av den 19 april 2018,
—
fastställa att kommissionens förordning (EU) nr 319/2014 ( 1 ) av den 27 mars 2014 om de certifikatavgifter och tjänsteavgifter som tas ut av Europeiska byrån för luftfartssäkerhet inte är tillämplig i förevarande ärende,
—
tillfälligt upphäva tillämpningen av faktura nr 90091554 av den 28 april 2017 till dess att domstolen meddelat avgörande, och
—
förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.
Grunder och huvudargument
Till stöd för sin talan åberopar sökanden fyra grunder.
1.
Första grunden: Kommissionen överskred sin befogenhet genom att ta ut skatt inom ramen för luftfartssäkerhet.
Sökanden gör gällande att ”certifikatavgifter” för luftfartyg i kategorin 2000–5700 kg, med beaktande av den ”dramatiska höjningen” av ”schablonbeloppet” med mer än 1700 procent, utgör en skatt. I just detta fall är den tjänst svaranden tillhandahåller sökanden i utbyte mot ”certifikatavgifterna” så försumbar (minimal), att det inte är möjligt att anse att svarandens tjänst utgör en motprestation; avgiften utgör beskattning.
Kommissionen hade emellertid inte befogenhet att ta ut skatter inom ramen för luftfartssäkerhet. Kommissionens förordning (EU) nr 319/2014, i vilken ett schablonbelopp på 263800 euro föreskrivs för certifieringsuppgifter för luftfartyg såsom sökandens, vilka anses i stort sett inte ha något samband med de uppgifter som faktiskt utförs av svaranden och, således, inte utgör vederlag för de tjänster svaranden tillhandahåller, strider därför mot principen om tilldelade befogenheter.
2.
Andra grunden: Den angripna fakturan, såsom denna bekräftas av det angripna beslutet, strider mot artikel 16 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
Enligt sökanden står de certifikatavgifter som tas ut enligt förordning (EU) nr 319/2014 för den ifrågavarande certifieringsuppgiften inte i proportion till det mål som eftersträvas och strider följaktligen mot sökandens näringsfrihet enligt artikel 16 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
3.
Tredje grunden: Den angripna fakturan, såsom denna bekräftas av det angripna beslutet, utgör en diskriminerande behandling och strider således mot artikel 20 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
Den angripna fakturan, som utfärdats av svaranden enligt förordning (EU) nr 319/2014 uppfyller inte kraven i artikel 20 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, eftersom sökanden behandlas annorlunda än andra luftfartygstillverkare som ansöker om typcertifiering, trots att situationen ställer krav på att de behandlas lika.
4.
Fjärde grunden: Åsidosättande av artikel 13.2 FEU.
Sökanden anser slutligen att artikel 7.2 i förordning (EU) nr 319/2014 inte ger kommissionen något utrymme för skönsmässig bedömning avseende betalningen av certifikatavgifter för certifieringsuppgiften. I denna bestämmelse fastställs i stället när certifikatuppgiften ska uppgå till ett schablonbelopp och när den ska vara en rörlig avgift. Kommissionen gick därmed utöver sin befogenhet att anta förordningen, och åsidosatte således unionens institutionella jämvikt, vilken stadgas i artikel 13.2 FEU.
( 1 ) Kommissionens förordning (EU) nr 319/2014 av den 27 mars 2014 om de certifikatavgifter och tjänsteavgifter som tas ut av Europeiska byrån för luftfartssäkerhet, och om upphävande av förordning (EG) nr 593/2007 (EUT L 93, 2014, s. 58).