4.3.2019
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 82/65
Talan väckt den 11 januari 2019 – Noguer Enríquez m.fl. mot kommissionen
(Mål T-22/19)
(2019/C 82/77)
Rättegångsspråk: spanska
Parter
Sökande: Roser Noguer Enríquez (Andorra la Vella, Andorra), Ramón Cierco Noguer (Andorra la Vella), Successors D’Higini Cierco García, SA (Andorra la Vella), Cierco Martínez 2 2003, SL (Andorra la Vella) (ombud: advokaterna J. Álvarez González och S. San Felipe Menéndez)
Svarande: Europeiska kommissionen
Yrkanden
Sökandena yrkar att tribunalen ska registrera ingivandet av ansökan om Europeiska unionens utomobligatoriska ansvar för skada som orsakats av unionen under tjänsteutövning, enligt artiklarna 268 och 340 andra stycket FEUF och, efter lämplig rättsenlig handläggning och när målet är färdigt för avgörande, meddela dom som innebär fastställande av Europeiska unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar för oaktsamt handlande och eftergivenhet samt förpliktande att ersätta sökandena med, i första hand, 50 220 800 euro, i enlighet med beräkningarna och uppskattningen i det sakkunnigutlåtande som fogats till ansökan, eller, i andra hand, med det belopp som följer av ett utlåtande från en sakkunnig som utsetts av tribunalen, jämte lagenlig ränta, med ett uttryckligt förpliktande för svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.
Grunder och huvudargument
Till stöd för sin talan åberopar sökandena följande grunder:
1.
Första grunden: Åsidosättande av det monetära avtalet mellan Europeiska unionen och Furstendömet Andorra samt felaktigt införlivande, som kommissionen godtagit, av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012. (1)
—
Kommissionen har närmare bestämt åsidosatt sin skyldighet att granska Furstendömet Andorras ”partiella”, förhastade, egennyttiga och bristfälliga införlivande av direktiv 2014/59/EU, genom vilket furstendömet avsiktligt underlät att inbegripa de rättigheter och garantier som aktieägarna och insättarna enligt unionslagstiftningen ska ha som nödvändiga motvikter i förfaranden för ingripande som har dessa kännetecken samt införde tilläggsbestämmelser som var diskriminerande i förhållande till andra aktieägare, och
—
åsidosatt sin skyldighet att till den gemensamma kommittén och, i förekommande fall, till Europeiska unionens domstol anmäla Furstendömet Andorras underlåtenhet att fullgöra avtalet genom nämnda rättsstridiga införlivande av direktiv 2014/59/EU, vilket har medfört att sökanden har förlorat äganderätten till sina aktier. Detta skedde utan minsta motivering med hänvisning till det rådande allmänintresset, med bortseende från grundläggande principer, såsom den om proportionalitet, och utan att det föreskrevs någon sorts ersättning eller kompensation i enlighet med vad som krävs i lagstiftningen. Allt detta har inneburit ett väsentligt åsidosättande av överordnade principer i ett rättssystem och/eller i en rättsstat och av grundläggande rättigheter. Givetvis har kommissionen inte heller (inte ens fram till denna dag) anmält Furstendömet Andorras underlåtenhet med avseende på avtalets hävande.
2.
Andra grunden: Åsidosättande av sökandenas grundläggande rättigheter och skydd, vilka erkänns i såväl Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna som konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, däribland rätten till egendom, rätten till god förvaltning, rätten till ett effektivt rättsmedel, principen om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen.
—
Det hävdas härvidlag att Europeiska unionens underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter, efter resolutionen av institutet Banca Privada de Andorra, har lett till att samtliga aktieägare, däribland sökanden, som innehar 75,52 procent av aktierna i bolaget, har förlorat allt sitt kapital, utan att få någon ersättning för det och utan att kunna motsätta sig detta.
—
Det påstås även att passiviteten hos den viktigaste garanten för avtalet innebar att den andorranska lagstiftningen, efter resolutionen av BPA (Banca Privada de Andorra), inte erkände sökandenas rätt att erhålla vad som motsvarade det som skulle ha erhållits efter ett insolvensförfarande eller ett ordinärt konkursförfarande, en rätt som uttryckligen och precist anges i unionsbestämmelserna om återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag, som Furstendömet Andorra skulle ha införlivat enligt avtalet.
—
Slutligen har aktieägarnas rätt till en bedömning av den situation som de hamnat i efter resolutionen av ett finansinstitut, de ersättningar som de, i förekommande fall, tillerkänts eller rätten att motsätta sig och att försvara sig mot följderna av resolutionen av institutet inte heller genomförts i den andorranska rättsordningen.
3.
Tredje grunden: Europeiska unionens åsidosättande av sin mest grundläggande skyldighet, nämligen den att säkerställa iakttagandet och tillämpningen av gemenskapsrätten och Europeiska unionens fördrag, f.d. artikel 17 i fördraget om Europeiska unionen, vilket gjort det möjligt för tredje land att klart avvika därifrån, till uppenbar skada för rättssäkerheten, gemenskapsinstitutionernas trovärdighet och de berättigade förväntningar som medborgarna har i förhållande till dessa institutioner.
4.
Fjärde grunden: Europeiska unionen har handlat på ett sätt som utgör en tillräckligt klar överträdelse av rättsregler som ger enskilda rättigheter eller som skyddar enskilda, som inte kan motiveras av det utrymme för skönsmässig bedömning som dessa regler ger eller av att reglerna är komplexa eller oprecisa. Denna försummelse från kommissionens sida har orsakat sökandena en faktisk, verklig, säker och materiell skada, och det finns ett klart orsakssamband mellan nämnda skada och kommissionens handlande.
5.
Femte grunden: Det hävdas alternativt att Europeiska kommissionen har ådragit sig skadeståndsansvar genom sin försummelse när det monetära avtalet med Furstendömet Andorra förhandlades fram och ingicks, ett avtal som inte föreskrev några mekanismer om skydd och/eller anmälan för enskilda som berörs.
(1) EUT L 173, 2014, s. 190.
Full & Egal Universal Law Academy