1.4.2019
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 122/22
Talan väckt den 4 februari 2019 — Vlaamse Gemeenschap och Vlaams Gewest mot parlamentet och rådet
(Mål T-66/19)
(2019/C 122/25)
Rättegångsspråk: nederländska
Parter
Sökande: Vlaamse Gemeenschap och Vlaams Gewest (ombud: advokaterna T. Eyskens, N. Bonbled och P. Geysens)
Svarande: Europaparlamentet och Europeiska unionens råd
Yrkanden
Sökandena yrkar att tribunalen ska
—
fastställa att talan kan prövas i sak och ska bifallas,
—
ogiltigförklara förordning (EU) 2018/1724,
—
förplikta Europaparlamentet och rådet att ersätta rättegångskostnaderna.
Grunder och huvudargument
Till stöd för sin talan åberopar sökandena fem grunder.
1.
Första grunden: åsidosättande av artikel 4.2 FEU.
De språkliga skyldigheter som har införts genom förordning (EU) 2018/1724 (1) strider mot den nationella språklagstiftningen vad gäller förvaltningsärenden, vilken har grundlagsstöd i Belgien. Dessa nationella språkregler utgör en del av den politiska och konstitutionella grundstrukturen hos den belgiska staten och tillhör den belgiska statens nationella identitet. Förordning (EU) 2018/1724 strider således mot artikel 4.2 FEU, enligt vilken unionen ska respektera medlemsstaternas nationella identitet.
2.
Andra grunden: åsidosättande av artikel 5.1 och 5.4 FEU och av protokoll nr 2 om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.
De språkliga skyldigheter som har införts genom förordning (EU) 2018/1724 är inte förenliga med principen om tilldelade befogenheter (1) och lika lite med proportionalitetsprincipen (2).
(1)
Det finns ingen bestämmelse i fördraget som tilldelar unionen befogenheten att reglera hur språk används inom medlemsstaterna och av medlemsstaternas myndigheter.
(2)
Skyldigheten att tillhandahålla allmänheten en översättning till ”ett av unionens officiella språk som i huvudsak förstås av största möjliga antal användare i gränsöverskridande situationer” (artikel 12.1 i förordning (EU) 2018/1724) är inte förenlig med och innehåller ingen motivering med hänsyn till proportionalitetsprincipen. De språkkrav som uppställs genom förordning (EU) 2018/1724 är oproportionerliga mot bakgrund av det eftersträvade syftet.
3.
Tredje grunden: åsidosättande av artikel 3.3 FEU, av artikel 22 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, av den allmänna principen om icke-diskriminering på grund av språk och av principen om jämlikhet mellan medlemsstater.
Förordning (EU) 2018/1724 innebär ett åsidosättande av artikel 3.3 FEU, av artikel 22 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, av den allmänna principen om icke-diskriminering på grund av språk och av principen om jämlikhet mellan medlemsstater, därför att medborgare som önskar etablera sig i en medlemsstat som inte är deras egen medlemsstat fråntas incitamenten att lära sig den statens officiella språk eller ett av den statens officiella språk, och dessutom därför att den generaliserar användningen av ett enda språk, vilket på så sätt i praktiken blir det europeiska myndighetsspråket.
4.
Fjärde grunden: åsidosättande av de allmänna principerna om rättsäkerhet och om tydlighet i lagstiftningen, liksom av punkt I.2 i Interinstitutionellt avtal mellan Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen om bättre lagstiftning.
De språkliga skyldigheter som medlemsstaterna har ålagts genom förordning (EU) 2018/1724 strider på ett uppenbart sätt mot principerna om tydlighet, precision, förutsebarhet och enhetlighet. De översättningsskyldigheter som har införts genom förordning (EU) 2018/1724 är inte tydliga, inte precisa, inte förutsebara och inte enhetliga vad gäller det språk till vilket översättning ska ske.
5.
Femte grunden: åsidosättande av artikel 291.2 FEUF.
Fullgörandet av de språkliga skyldigheter som har införts genom förordning (EU) 2018/1724 kräver att det på ett bestämt och uttryckligt sätt fastställs till vilket språk översättningen ska ske. Den institutionella regleringen i förordning (EU) 2018/1724 är i detta avseende emellertid högst otydlig. Således överensstämmer förordning (EU) 2018/1724 inte heller med den delikata institutionella balans som föreskrivs i artikel 291 FEUF och i förordning (EG) nr 182/2011 (2) (kommittéförfarandeförordningen), eftersom regleringen tillåter att Europeiska kommissionen kringgår det förfararande som fastställs i förordning (EU) nr 182/2011 och antar lagstiftning på informell väg.
(1) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1724 av den 2 oktober 2018 om inrättande av en gemensam digital ingång för tillhandahållande av information, förfaranden samt hjälp- och problemlösningstjänster och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012 (EUT L 295, 2018, s. 1).
(2) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 2011, s. 13).
Full & Egal Universal Law Academy