Avis juridique important
Förstainstansrättens beslut (andra avdelningen) den 6 juni 2002. - Società Lavori Impianti Metano Sicilia (SLIM Sicilia) mot Europeiska kommissionen. - Europeiska regionala utvecklingsfonden - Projekt som delfinansierats av ERUF - Avslag på begäran om förlängning av fristen med att inge ansökan om slutlig betalning - Talan om ogiltigförklaring - Upptagande till sakprövning. - Mål T-105/01.
Rättsfallssamling 2002 s. II-02697
Sammanfattning
Parter
Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut
Talan om ogiltigförklaring Fysiska eller juridiska personer Rättsakter som berör dem direkt och personligen Direkt inverkan Kriterier Beslut av kommissionen riktat till en medlemsstat att avslå begäran om förlängning av fristen med att inge ansökan om slutlig betalning av ett finansiellt gemenskapsstöd Företag som enligt ett koncessionsavtal har fått i uppdrag att genomföra ett stödberättigat projekt och som från de nationella myndigheterna har mottagit hela stödbeloppet Direkt inverkan Föreligger inte
(Artikel 230 fjärde stycket EG)
Sammanfattning$$För att en gemenskapsåtgärd direkt skall beröra en enskild sökande mot vilken den vidtagna gemenskapsåtgärden inte riktades skall, såsom villkor för att en talan om ogiltigförklaring skall kunna tas upp till prövning, åtgärden direkt inverka på den berörda partens rättsliga ställning, ha en rent automatisk karaktär när den genomförs och endast följa av gemenskapslagstiftningen, utan att några mellanliggande regler tillämpas. Detta är fallet när åtgärden riktas mot nationella myndigheter under förutsättning att dessa inte har något utrymme för skönsmässig bedömning då de genomför den. Detsamma gäller när mottagarnas möjlighet att inte följa gemenskapsrättsakten är rent teoretisk, eftersom det inte råder något tvivel om att de är villiga att agera på ett sätt som är förenligt med rättsakten.
Ett beslut av kommissionen riktat till en medlemsstat att avslå begäran om förlängning med fristen med att inge ansökan om slutlig betalning av stöd som beviljats från Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF) berör inte direkt ett företag som, enligt ett koncessionsavtal slutet med en koncessionsgivande myndighet, har fått i uppdrag att genomföra ett projekt som har beviljats stöd från ERUF för det fall de nationella myndigheterna har betalat ut hela gemenskapsstödet till detta företag och någon skyldighet att återbetala skillnaden mellan detta belopp och det belopp som kommissionen har betalat till medlemsstaten inte följer av det ifrågasatta beslutet i sig eller av någon gemenskapsrättslig bestämmelse som styr det nämnda beslutets rättsverkningar.
( se punkterna 45, 46, 50, 51, 54 och 55 )
ParterI mål T-105/01,
Società Lavori Impianti Metano Sicilia (SLIM Sicilia), Syracusa (Italien), företrätt av advokaterna N. Saitta, F. Saitta, M. Siragusa, F.M. Moretti och C. Lanciani,
sökande,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av H. Van Vliet, i egenskap av ombud, biträdd av advokaten M. Moretto, med delgivningsadress i Luxemburg,
svarande,
angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut, meddelat den italienska regeringen genom skrivelse av den 12 december 2000, att avslå begäran om förlängning av fristen med att inge ansökan om slutlig betalning och att avsluta handläggningen av ärende nr 840503013/001 avseende stöd från Europeiska regionala utvecklingsfonden för anslutning av Syracusa kommun till distributionsnätet för metangas,
meddelar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (andra avdelningen)
sammansatt av ordföranden R.M. Moura Ramos samt domarna J. Pirrung och A.W.H. Meij,
justitiesekreterare: H. Jung,
följande
Beslut
DomskälTillämpliga bestämmelser
Gemenskapsrätten
1 Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF) skapades genom rådets förordning (EEG) nr 724/75 av den 18 mars 1975 (EGT L 73, s. 1). Artiklarna 412 i denna förordning, i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 214/79 av den 6 februari 1979 (EGT L 35, s. 1) och enligt rådets förordning (EEG) nr 3325/80 av den 16 december 1980 (EGT L 349, s. 10), innehåller föreskrifter om gemenskapsstöd till medlemsstaternas regionalpolitiska åtgärder. Förordning nr 724/75 ersattes den 1 januari 1985 av rådets förordning (EEG) nr 1787/84 av den 19 juni 1984 om Europeiska regionala utvecklingsfonden (EGT L 169, s. 1).
2 År 1988 omorganiserades strukturfonderna. Rådet utfärdade i förordning (EEG) nr 2052/88 av den 24 juni 1988 (EGT L 185, s. 9) föreskrifter om strukturfondernas uppgifter och effektivitet och om samordningen av deras verksamhet dels inbördes, dels med Europeiska investeringsbankens och andra befintliga finansieringsorgans verksamhet. Rådet antog den 19 december 1988 förordning (EEG) nr 4254/88 av den 19 december 1988 om genomförandebestämmelser till förordning nr 2052/88 vad gäller Europeiska regionala utvecklingsfonden (EGT L 374, s. 15). Den sistnämnda förordningen ersatte förordning nr 1787/84.
3 Tillämpningen av bestämmelserna om strukturfonderna ledde till svårigheter beträffande budgeten därför att det, i fråga om vissa projekt, förflöt en lång period mellan utgiftsåtagandet i gemenskapens budget och projektens avslutande. Ett projekt avslutas genom att det slutliga stödbeloppet betalas efter det att projektet materiellt fullbordats och förutsatt att den finansiella kontroll som åligger den berörda medlemsstaten ger ett positivt resultat. De förseningar som har uppstått i detta hänseende har givit upphov till kritik från revisionsrätten och Europaparlamentet. För att åtgärda dessa brister införde rådet, inom ramen för en ny omorganisation av strukturfonderna år 1993, ändringar i förordningarna nr 2052/88 och nr 4254/88 genom att anta vissa övergångsbestämmelser i syfte att lösa svårigheterna i fråga om de projekt som hade beviljats stöd före den 1 januari 1989 men som ännu inte hade avslutats.
4 I artikel 15.3 i förordning nr 2052/88 i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2081/93 av den 20 juli 1993 (EGT L 193, s. 5; svensk specialutgåva, område 14, volym 1, s. 17) föreskrivs att "beviljandet av stöd till projekt som beviljats stöd före den 1 januari 1989" skulle upphöra helt senast den 30 september 1995.
5 Vad gäller ERUF föreskrivs i artikel 12 i förordning nr 4254/88 i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2083/93 av den 20 juli 1993 (EGT L 193, s. 34; svensk specialutgåva, område 14, volym 1, s. 43) följande:
"Övergångsbestämmels[e]
Den andel av de belopp som anslås för beviljandet av stöd till projekt som beslutats av kommissionen för Europeiska regionala utvecklingsfonden före den 1 januari 1989 och för vilka man inte ansökt om slutbetalning hos kommissionen senast den 31 mars 1995 skall automatiskt frigöras av kommissionen senast den 30 september 1995, utan att det påverkar de projekt som har suspenderats av juridiska skäl."
Italiensk rätt
6 Det projekt som är aktuellt i förevarande mål ingår i programmet för anslutning av Syditalien till distributionsnätet för metangas. Detta program har sin grund i artikel 11 i den italienska lagen nr 784 av den 28 november 1980 (nedan kallad lag nr 784), i dess lydelse enligt den italienska lagen nr 51 av den 26 februari 1982. Enligt texten i artikel 11 första och andra styckena i lag nr 784, som sökanden har ingivit till förstainstansrätten, skall programmet för metanförsörjning i Syditalien godkännas av Comitato Interministeriale di Programmazione Economica (interministeriell kommitté för ekonomisk planering, nedan kallad CIPE). 605 miljarder italienska lire (ITL) får enligt artikel 11 tredje stycket i lag nr 784 anslås för nationell finansiering av programmet. Det ankommer på CIPE att fastställa villkoren och förfarandet för beviljande av stödet. Detta beviljas genom dekret av finansministern efter teknisk utredning av Cassa per il Mezzogiorno (Syditaliens kassa) (artikel 11 trettonde stycket). Både det nationella stödet och det stöd som beviljas från ERUF betalas till stödmottagarna av Cassa depositi e prestiti (in- och utlåningskassan, nedan kallad Cassa DD.PP.) (artikel 11 fjortonde stycket). Stödet kan enligt lag nr 784 beviljas till kommuner och sammanslutningar av kommuner (consorzi), bland annat i form av kapital eller räntesubventioner (artikel 11 fjärde stycket punkterna 1 och 2).
Bakgrund
7 Kommissionen beviljade genom beslut C (84) 1819/242 av den 12 december 1984, som samma dag sändes till Republiken Italien, stöd från ERUF till projektet för anslutning av staden Syracusa till nätet för metangas. Stödet från ERUF uppgick till 40 procent av kostnaden för projektet (uppskattad till 27,5 miljarder ITL), det vill säga maximalt 11 miljarder ITL. Enligt bilagan till detta beslut var Syracusa kommun ansvarig för projektets genomförande. Det hade beräknats att arbetena skulle pågå mellan januari 1984 och december 1986. Den italienska staten beviljade genom dekret av finansministern av den 31 oktober 1983 med stöd av artikel 11 fjärde stycket i lag nr 784 nationellt stöd vars belopp också fastställdes till 11 miljarder ITL.
8 Staden Syracusa uppdrog åt sökanden att genomföra projektet på grundval av ett koncessionsavtal, som slöts i december 1983 (nedan kallat koncessionsavtalet).
9 Artikel 20 i detta avtal har följande lydelse:
"Den kommunala förvaltningen, som utser koncessionshavaren, lämnar inom föreskriven tid ansökan om det stöd som avses i artikel 11 fjärde stycket 1 i lag nr 784 av den 28 november 1980 och det stöd som föreskrivs i förordning ERUF-EEG nr 724/75 och uppdrar åt Cassa del Mezzogiorno att ombesörja ansökan om stöd från Europeiska regionala utvecklingsfonden.
Koncessionshavaren ansöker för sin del hos finansministern och hos Cassa per il Mezzogiorno om stöd enligt artikel 11 fjärde stycket 2 i lag 784/80.
Kommunen bemyndigar i möjligaste mån koncessionshavaren att uppbära de nämnda stödbeloppen allteftersom de krediteras kommunförvaltningen.
Koncessionshavaren åtar sig uttryckligen att under alla omständigheter direkt finansiera de utgifter som inte täcks av de ovannämnda stödbeloppen."
10 Enligt sökandens redogörelse för italiensk lagstiftning på detta område och för koncessionsavtalet innebär denna koncession att koncessionshavaren ensam ansvarar för finansieringen av arbetet i stället för den koncessionsgivande kommunen. Det stöd som kommunen beviljas på nationell nivå och av gemenskapen skall den därför betala till koncessionshavaren som däremot skall finansiera de utgifter för projektet som inte täcks av detta stöd. Koncessionshavarens ersättning består inte av ett visst belopp som förvaltningen betalar utan av tillståndet att sedermera driva anläggningen och tillgodogöra sig intäkterna av driften.
11 Gemenskapsstödet betalades genom delbetalningar av kommissionen till det italienska finansministeriet, som betalade till Syracusa kommun, vilken i sin tur betalade stödet till sökanden. Betalningarna till sökanden verkställdes i förhållande till de kontroller av arbetets fortskridande som utfördes under arbetets gång.
12 Den 31 augusti 1989 gjordes en första slutlig kontroll av arbetets fortskridande i fråga om det arbete som utförts fram till den 3 mars 1989. Enligt denna kontroll uppgick kostnaderna för dessa arbeten till 24 110 190 502 ITL.
13 Syracusa kommun utförde en kontroll som föranledde en tvist mellan kommunen och sökanden. Enligt kontrollrapporten av den 12 oktober 1991 uppgick den kostnad för arbetet som kunde beaktas endast till 21 395 087 275 ITL. Kontrollanterna fann att kostnaderna för de planerade arbetena hade varit lägre än de som beräknats och för vilka stöd hade beviljats. Kontrollanterna angav att om sökanden önskade motta stöd med ett belopp som närmade sig det som först beräknats krävdes eventuellt att ytterligare arbeten utfördes inom ramen för ett projekt för utvidgning av distributionsnätet.
14 Därpå följde ett skiljeförfarande och en tvist vid italiensk förvaltningsdomstol. Efter beslut av den regionala förvaltningsdomstolen på Sicilien av den 22 november 1993 påbörjades en ny kontroll den 16 november 1994. Denna avslutades den 8 juni 1995. Den nye kontrollanten beaktade de ytterligare arbeten som sökanden utfört mellan den 4 mars 1989 och den 13 april 1995. Enligt den slutliga kontrollen av arbetets fortskridande, som godkändes under detta kontrollförfarande, uppgick kostnaden för projektet till 26 037 671 249 ITL.
15 Syracusa kommun godkände den 25 juli 1995 resultaten av den andra kontrollen.
16 Den italienske budgetministern sände under tiden, det vill säga den 29 mars 1995, till kommissionen en förteckning över de projekt i fråga om vilka det i enlighet med artikel 12 i förordning nr 4254/88 i dess lydelse enligt förordning nr 2083/93 begärdes förlängning av fristen med att inge ansökan om slutlig betalning på grund av att de suspenderats av juridiska skäl. Det omtvistade projektet var upptaget i denna förteckning.
17 Den 25 oktober 1996 informerade industriministeriet finansministeriet och budgetministeriet om att alla de projekt i fråga om vilka det begärts förlängning av fristen med att inge ansökan om slutlig betalning "[kunde] anses förlängda". Kommissionen hade emellertid inte meddelat något sådant beslut.
18 Finansministeriet fastställde i dekret av den 3 december 1996 att arbetet med det omtvistade projektet avslutats den 7 april 1995 och godkände utgifterna för projektet med ett sammanlagt belopp på 25 095 000 000 ITL. Den 12 december 1996 gjorde Cassa DD.PP. en förskottsbetalning av den sista delbetalningen till Syracusa kommun. Kommissionen underrättades inte härom. Cassa DD.PP. informerade den 30 december 1996 industriministeriet om att det, på grundval av de slutliga dokumenten avseende utgifterna, hade beslutats att det slutliga beloppet på 2 703 916 079 ITL skulle betalas. Cassa DD.PP. uppmanade ministeriet att ansöka hos ERUF om att ett slutligt stödbelopp på 456 060 000 ITL skulle anslås, vilket motsvarade det belopp som Cassa enligt den nationella lagstiftningen hade betalat i förskott. Efter beslut av Syracusa kommun av den 16 januari 1997 betalades 2 703 913 080 ITL till sökanden.
19 Under år 1999 fastställdes tidsfrister inom vilka de italienska myndigheterna skulle motta och granska de handlingar som utgjorde intyg på att de projekt för vilka förlängning av fristen med att inge ansökan om slutlig betalning hade begärts hade suspenderats av juridiska skäl. Kommissionen mottog resultaten av dessa granskningar i början av år 2000. Granskningen av det omtvistade projektet hade enligt den blankett som kommissionen mottog ägt rum den 11 oktober 1999. Kommissionen informerades vid detta tillfälle om att de arbeten som ursprungligen planerats för att genomföra projektet hade avslutats i mars 1989 och att beräkningen av projektkostnaderna hade givit upphov till en tvist. Vidare underrättades kommissionen om att ytterligare arbeten hade utförts och att dessa fortfarande pågick den 31 mars 1995 (se ovan punkt 16). Kommissionen ansåg mot bakgrund av dessa uppgifter att projektet inte hade suspenderats på grund av de rättsliga förfaranden som åberopats.
20 Kommissionen underrättade genom skrivelse av den 12 december 2000, vilket är det beslut som ifrågasatts i förevarande mål, den italienska regeringen om att begäran om förlängning av fristen inte kunde bifallas i fråga om en rad projekt, däribland det omtvistade projektet. Kommissionen rekommenderade den italienska regeringen att avsluta bland annat detta projekt. Kommissionen angav i en bilaga till beslutet att de stödberättigade utgifterna för detta projekt uppgick till 23 930 772 264 ITL medan det belopp som angivits i beslutet att bevilja stöd uppgick till 27 500 000 000 ITL. I stället för det maximala stödbelopp på 11 miljarder ITL som till en början beviljats uppgick stödet endast till 9 572 308 905 ITL (det vill säga 40 procent av utgifterna). Detta belopp hade (med undantag av 8 905 ITL som snart skulle betalas) redan betalats före den 31 mars 1995.
21 Kommissionen uppmanade i denna skrivelse de italienska myndigheterna att inom tre veckor inkomma med eventuella yttranden. Finansministern informerade kommissionen genom skrivelse av den 19 december 2000 att han inte hade några kommentarer i fråga om skrivelsen av den 12 december 2000 och rekommendationen att avsluta projekten.
22 Finansministern underrättade den 9 januari 2001 Syracusa kommun om avslaget på begäran om förlängning av fristen och informerade även industriministeriet härom. Industriministeriet informerade, genom skrivelse av den 13 februari 2001 som sökanden mottog den 5 mars 2001, sökanden om detta beslut och påpekade att den del av utgiften som inte var berättigad till gemenskapsstöd följaktligen borde åligga sökanden.
23 Sökanden väckte talan om ogiltigförklaring av dessa skrivelser vid den regionala förvaltningsdomstolen på Sicilien.
24 Samtidigt försökte sökanden få kännedom om innehållet i kommissionens skrivelse av den 12 december 2000 dels hos kommissionen, som uppmanade sökanden att vända sig till de italienska myndigheterna, dels hos dessa myndigheter. Sökanden utverkade den 11 april 2001 en kopia av skrivelsen av finansministeriet.
Förfarandet och parternas yrkanden
25 Sökanden har, genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 14 maj 2001, väckt talan om ogiltigförklaring av beslutet av den 12 december 2000 (nedan kallat det ifrågasatta beslutet) i de delar som det avser sökanden och, i andra hand, ogiltigförklaring av det ifrågasatta beslutet i den del sökandens före den 31 mars 1995 "deklarerade utgifter" fastställs till 23 930 772 264 ITL i stället för 24 110 190 502 ITL eller ett högre belopp.
26 Kommissionen har genom en särskild inlaga, som inkom till förstainstansrättens kansli den 27 juli 2001, gjort en invändning om rättegångshinder med stöd av artikel 114.1 i rättegångsreglerna för förstainstansrätten.
27 Svaranden har yrkat att förstainstansrätten skall
avvisa talan, eftersom det är uppenbart att den inte kan prövas i sak,
förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
28 Sökanden har yrkat att förstainstansrätten skall
avslå kommissionens invändning om rättegångshinder,
bifalla talan i enlighet med de yrkanden som framställts i ansökan,
förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
Upptagande till sakprövning
29 Enligt artikel 114.4 i rättegångsreglerna kan förstainstansrätten, utan att pröva själva sakfrågan, på en parts begäran meddela beslut i fråga om rättegångshinder. Enligt artikel 114.3 skall återstoden av förfarandet avseende invändningen om rättegångshinder vara muntligt om inte rätten bestämmer annat. Rätten finner att handlingarna i förevarande mål innehåller tillräckliga upplysningar och att det inte finns anledning att inleda det muntliga förfarandet.
Parternas argument
30 Enligt kommissionens uppfattning berörs inte sökanden direkt av det ifrågasatta beslutet. Kommissionen har anfört att sökanden inte är mottagare av det omtvistade stödet och att sökanden varken nämns i beslutet om beviljande av stöd eller i det ifrågasatta beslutet. Det föreligger inte något direkt förhållande mellan kommissionen och sökanden. Sökanden är endast part i ett avtal med stödmottagaren, det vill säga den myndighet som ansvarar för projektets genomförande.
31 Den av sökanden befarade rättsverkningen är enligt kommissionen att behöva bära ytterligare en del av kostnaderna för projektet. Kommissionen anser att denna rättsverkan varken kan härledas ur det ifrågasatta beslutet eller ur gemenskapsrätten utan endast ur Syracusa kommuns beslut att kräva att koncessionshavaren, för att beviljas koncessionen, själv åtar sig alla utgifter som inte täcks av gemenskapsstödet eller det nationella stödet. Detta beslut ligger enligt kommissionen till grund för artikel 20 i koncessionsavtalet. Kommissionen anser att om denna klausul inte hade införts skulle de utgifter som inte täcks av gemenskapsstödet eller det nationella stödet ha ålagts Syracusa kommun. Kommissionen har tillagt att sökanden har godtagit artikel 20 i koncessionsavtalet och således påtagit sig risken att behöva bära de kostnader som inte täcks av stödet.
32 Kommissionen har påpekat att det inte i det ifrågasatta beslutet föreskrivs återkrav av det belopp som betalats till sökanden och som överstiger det definitiva gemenskapsstöd som fastställts i det ifrågasatta beslutet.
33 Sökanden anser att det ifrågasatta beslutet medför direkta rättsverkningar för denne, oberoende av alla åtgärder för dess genomförande, skönsmässigt beslutade eller ej, som den italienska staten i egenskap av mottagare av det ifrågasatta beslutet har vidtagit.
34 Sökanden har gjort gällande att det följer av koncessionsavtalet att sökanden själv är "mottagare" av stödet och att alla kommissionens beslut i detta sammanhang följaktligen riktar sig till sökanden. Sökanden har ingående redogjort för den italienska ordningen för "byggnads- och driftskoncessioner" och det regelverk som enligt italiensk rätt omgärdar projektet.
35 Sökanden anser att det ifrågasatta beslutet främst medför att det gemenskapsstöd som beviljats för det omtvistade beslutet minskas från 11 miljarder ITL till 9 572 308 905 ITL. Sökanden har kritiserat kommissionen för att den inte i invändningen om rättegångshinder beaktade det ifrågasatta beslutets rättsverkan bestående i "stödets partiella nedsättning" utan endast grundade sin argumentation på den börda som skyldigheten att bära ytterligare en del av kostnaden för projektet innebär för sökanden. Enligt sökandens uppfattning medför nedsättningen av sökandens rätt till stöd från ERUF automatiskt att dennes omedelbara finansiella åtagande ökar. Detta är en direkt följd av beslutet, vilken uppstår utan att andra åtgärder behöver vidtas av medlemsstaten eller kommunen.
36 Sökanden har bestridit att denne, genom att godta artikel 20 i koncessionsavtalet, har påtagit sig risken att helt ansvara för den del av finansieringen som skulle åligga ERUF för det fall kommissionen beslutade att inte bevilja något stöd. Enligt sökanden har denne låtit införa ett villkor i koncessionsavtalet om att arbetet kommer att genomföras endast under förutsättning att projektet beviljas gemenskapsstöd och nationellt stöd.
37 Enligt sökandens uppfattning är denne enligt det ifrågasatta beslutet dessutom skyldig att till den italienska staten återbetala den slutliga del av stödet som staten har förskottsutbetalat men som enligt det ifrågasatta beslutet inte skall beviljas. Sökanden anser att denna skyldighet följer direkt av det ifrågasatta beslutet utan att andra åtgärder behöver vidtas av staten eller kommunen.
38 Sökanden har på grund av dessa omständigheter dragit slutsatsen att det ifrågasatta beslutet får "formella" direkta konsekvenser för denne utan ytterligare ingripanden av de italienska myndigheterna.
39 Sökanden har dessutom gjort gällande att det inte enligt rättspraxis krävs några sådana "formella" direkta konsekvenser. Det är nämligen vedertaget att en enskild kan beröras direkt av ett beslut, inte endast då inget ytterligare ingripande från nationella myndigheter krävs utan även då det finns "materiella" direkta konsekvenser, det vill säga då en rättsakt förvisso kräver en nationell genomförandeåtgärd men då det likväl är möjligt att förutse med säkerhet eller stor sannolikhet att genomförandeåtgärden kommer att beröra den enskilde.
40 Sökanden har anfört att möjligheten att den italienska staten inte efterkommer det ifrågasatta beslutet är rent teoretisk. De italienska myndigheterna har aldrig varit benägna att öka sitt eget stöd för att kompensera för en eventuell sänkning av gemenskapsstödet. Det är dessutom högst tvivelaktigt om en sådan höjning i förevarande fall kan medges enligt de italienska bestämmelserna.
41 Sökanden har tillbakavisat kommissionens argument att de nationella myndigheterna har behörighet att skönsmässigt besluta angående återkravet av det förskott som sökanden har mottagit. Enligt sökanden är det inte relevant huruvida den italienska staten på grund av det ifrågasatta beslutet är skyldig att göra återbetalningar till kommissionen. Sökanden är under alla omständigheter till följd av beslutet skyldig att återbetala förskottet på slutbetalningen av stödet.
42 Sökanden anser vidare att det saknar betydelse för förevarande talan huruvida ansvaret för den skada som koncessionsinnehavaren lidit på grund av att stödet nedsatts slutligen skall åligga medlemsstaten eller kommunen enligt rättsakter eller andra omständigheter som inte berör genomförandet av det ifrågasatta beslutet. Sökanden anser att kommunens eventuella ansvar för förseningen med ansökan om slutbetalning inte på något sätt påverkar det faktum att det ifrågasatta beslutets rättsverkan (det vill säga nedsättningen av det finansiella stödet) följer av nämnda beslut.
43 Sökanden har tillagt att dennes rättsliga skydd inte kan garanteras endast genom de nationella rättsmedlen och att en avvisning av förevarande talan inte skulle uppfylla kraven på en god rättskipning.
44 För det fall förstainstansrätten finner att sökanden inte i sak berörs direkt av det ifrågasatta beslutet har sökanden i andra hand slutligen gjort gällande att talan ändå borde upptas till sakprövning så att förstainstansrätten kan pröva huruvida det processrättsliga skydd som sökanden hade rätt till under det administrativa förfarandet har åsidosatts.
Förstainstansrättens bedömning
45 Det följer av fast rättspraxis att för att en gemenskapsåtgärd direkt skall beröra en enskild sökande mot vilken den vidtagna gemenskapsåtgärden inte riktades, skall åtgärden direkt inverka på den berörda partens rättsliga ställning, ha en rent automatisk karaktär när den genomförs och endast följa av gemenskapslagstiftningen, utan att några mellanliggande regler tillämpas (domstolens dom av den 5 maj 1998 i mål C-386/96 P, Dreyfus mot kommissionen, REG 1998, s. I-2309, punkt 43, förstainstansrättens dom av den 13 december 2000 i mål T-69/99, DSTV mot kommissionen, REG 2000, s. II-4039, punkt 24, och av den 22 november 2001 i mål T-9/98, Mitteldeutsche Erdöl-Raffinerie mot kommissionen, REG 2001, s. II-0000, punkt 47).
46 Detta är fallet när åtgärden riktas mot nationella myndigheter, under förutsättning att dessa inte har något utrymme för skönsmässig bedömning då de genomför den (förstainstansrättens dom av den 15 september 1998 i mål T-54/96, Oleifici Italiani och Fratelli Rubino mot kommissionen, REG 1998, s. II-3377, punkt 56). Detsamma gäller när mottagarnas möjlighet att inte följa gemenskapsrättsakten är rent teoretisk, eftersom det inte råder något tvivel om att de är villiga att agera på ett sätt som är förenligt med rättsakten (domstolens dom av den 17 januari 1985 i mål 11/82, Piraiki-Patraiki m.fl. mot kommissionen, REG 1985, s. 207, punkterna 810, och domen i det ovannämnda målet Dreyfus mot kommissionen, punkt 44).
47 Genom avslaget på begäran om förlängning av fristen med att inge ansökan om slutlig betalning som ges i det ifrågasatta beslutet medför detta beslut att kommissionen, med avseende på det omtvistade stödet, inte kan verkställa någon betalning till den italienska staten som inte begärts före den 31 mars 1995. Det ifrågasatta beslutet får således i förhållandet mellan kommissionen och den italienska staten till följd att, såsom sökanden mycket riktigt har anfört, det finansiella stödet "nedsätts".
48 Vad gäller det ifrågasatta beslutets konsekvenser för sökanden kan det erinras om att denne från Syracusa kommun har mottagit belopp som motsvarar hela gemenskapsstödet och det nationella stödet för samtliga de utgifter för projektet som finansministern godkände i dekret av den 3 december 1996 (se ovan, punkt 18).
49 Såsom det framgår av handlingarna agerade nämligen de italienska myndigheterna utan att invänta kommissionens beslut angående begäran om förlängning av fristen med att inge ansökan om slutlig betalning, som om denna begäran hade beviljats (se ovan, punkterna 17 och 18). Det framgår visserligen av beslutet av generaldirektören för Cassa DD.PP. av den 12 december 1996 att den betalning som Cassa gjort till Syracusa kommun var ett "tillfälligt förskott". Syracusa kommuns beslut av den 16 januari 1997 att utbetala 2 703 913 080 ITL till sökanden innehåller däremot inte något förbehåll och det anges att utbetalningen avser återstoden av stödet för de arbeten som sökanden utfört.
50 Det ifrågasatta beslutet inverkar under dessa omständigheter på sökandens rättsliga ställning endast om denne, på grund av beslutet, är skyldig att återbetala skillnaden mellan det belopp som sökanden har mottagit som gemenskapsstöd och det belopp som kommissionen har betalat till den italienska staten i enlighet med det ifrågasatta beslutet.
51 Någon sådan skyldighet följer emellertid varken av det ifrågasatta beslutet eller av någon gemenskapsrättslig bestämmelse som styr det nämnda beslutets rättsverkningar.
52 Inga uppgifter i handlingarna i målet tyder heller på att de behöriga italienska myndigheterna helt saknar utrymme för skönsmässig bedömning eller att de till och med saknar rätt att besluta i fråga om denna återbetalning. Den omständigheten att det förefaller som om artikel 20 i koncessionsvtalet innebär att de nationella myndigheterna avser att låta sökanden ta de finansiella konsekvenserna av ett eventuellt beslut av kommissionen i fråga om gemenskapsstödet är inte tillräcklig för att anse att det föreligger ett sådant direkt intresse som krävs enligt artikel 230 fjärde stycket EG.
53 Beslutet att till sökanden betala hela det gemenskapsstöd som inledningsvis beviljats, vilket de italienska myndigheterna fattade självständigt och utan att invänta kommissionens beslut angående begäran om förlängning av fristen, är inskjutet mellan det ifrågasatta beslutet och sökandens rättsliga ställning.
54 Sökanden berörs följaktligen inte direkt av det ifrågasatta beslutet.
55 Vad gäller sökandens argument att denne inte tillförsäkras ett effektivt rättsligt skydd av den nationella rätten, erinrar förstainstansrätten om att den eventuella avsaknaden av rättsmedel i nationell rätt inte kan föranleda förstainstansrätten att överskrida de gränser för sin behörighet som ställs upp i artikel 230 fjärde stycket EG (förstainstansrättens dom av den 5 juni 1996 i mål T-398/94, Kahn Scheepvaart mot kommissionen, REG 1996, s. II-477, punkt 50).
56 Förstainstansrätten godtar inte heller sökandens argument att talan borde tas upp till sakprövning för att möjliggöra för förstainstansrätten att pröva om kommissionen har beaktat sökandens rätt att bli hörd innan det ifrågasatta beslutet fattades. Förstainstansrätten anger härvid att förevarande situation inte kan jämställas med den situation som sökanden har åberopat, vilken låg till grund för förstainstansrättens dom av den 6 december 1994 i målet Lisrestal m.fl. mot kommissionen (dom i mål T-450/93, REG 1994, s. II-1177, punkterna 46 och 47, vilken fastställdes genom domstolens dom av den 24 oktober 1996 i mål C-32/95 P, kommissionen mot Lisrestal m.fl., REG 1996, s. I-5373, punkt 28).
57 Till skillnad från sökanden i det ovannämnda målet Lisrestal m.fl. mot kommissionen nämns inte sökanden i förevarande mål vid namn i kommissionens beslut angående det omtvistade stödet. Det ifrågasatta beslutet grundas på omständigheter hänförliga till förfarandet, vilka är oberoende av sökandens beteende, inga anmärkningar om brister i beslutet har framförts och det föreskrivs inte i beslutet att sökanden är skyldig att återbetala stödet. Följaktligen föreligger inte något sådant direkt samband som i det ovannämnda målet Lisrestal m.fl. mot kommissionen som kan leda till att sökanden har ett direkt intresse av att det ifrågasatta beslutet ogiltigförklaras och att denne har rätt att bli hörd innan beslutet fattas.
58 Talan skall följaktligen enligt artikel 114 i rättegångsreglerna avvisas.
Beslut om rättegångskostnaderRättegångskostnader
59 Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
60 Kommissionen har yrkat att sökanden skall förpliktas att ersätta även kommissionens rättegångskostnad. Sökanden har tappat målet och kommissionens yrkande skall därför bifallas.
DomslutPå dessa grunder fattar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (andra avdelningen)
följande beslut:
1) Talan avvisas.
2) Sökanden skall ersätta rättegångskostnaderna.
Top