Mål T-397/02
Arla Foods AMBA m.fl.
mot
Europeiska gemenskapernas kommission
”Förordning (EG) nr 1829/2002 – Registrering av en ursprungsbeteckning – ’feta’ – Talan om ogiltigförklaring – Talerätt – Avvisning”
Förstainstansrättens beslut (tredje avdelningen) av den 13 december 2005
Sammanfattning av beslutet
Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Rättsakter som berör dem direkt och personligen – Bestämmelser om registrering av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar – Talan som väckts av företag som producerar fetaost i en annan medlemsstat än den där fetaosten har sitt ursprung – Bestämmelser i den förstnämnda staten om användningen av beteckningen – Företag som producerar en betydande del av den fetaost som framställs inom Europeiska unionen – Saknar betydelse – Avvisning av talan
(Artikel 230.4 EG; rådets förordning nr 2081/92; kommissionens förordning nr 1829/2002)
Förstainstansrätten avvisar den talan om ogiltigförklaring som danska producenter av fetaost har väckt avseende förordning nr 1829/2002 om ändring av bilagan till förordning nr 1107/96 om registrering av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar enligt förfarandet i artikel 17 i förordning nr 2081/92, i den del beteckningen feta därigenom registreras såsom skyddad beteckning under rubrikerna Ost och Grekland.
Den ifrågasatta förordningen är nämligen en rättsakt med allmän giltighet i den mening som avses i artikel 249 andra stycket EG. Den är tillämplig på objektivt bestämda situationer och medför rättsverkningar för en allmänt och abstrakt angiven personkrets.
Dessutom är sökandena berörda av nämnda förordning enbart i sin egenskap av ekonomiska aktörer som framställer eller marknadsför ost, varav vissa har marknadsfört sina produkter under beteckningen feta eller dansk feta, som inte uppfyller de krav som ställs för att den skyddade ursprungsbeteckningen feta skall få användas och de berörs således på samma sätt som alla andra företag vars produkter inte heller överensstämmer med kraven i de ifrågavarande gemenskapsbestämmelserna.
Sökandena kan härvid inte med framgång åberopa den danska lagstiftningen – enligt vilken det krävs att feta som produceras i denna stat märks med en etikett som tydligt anger att det rör sig om ”dansk feta” – för att göra gällande att de befinner sig i en särskild situation som motiverar att de skall ha rätt att väcka talan mot den ifrågasatta förordningen till skillnad från alla andra fetaproducenter som finns inom gemenskapen. Sökandena tillerkänns nämligen inte någon särskild rättighet genom denna lagstiftning. Även om sökandena ansågs ha en särskild rättighet enligt nationell rätt skulle de inte vara personligen berörda eftersom beteckningen dansk feta inte utgör någon skyddad ursprungsbeteckning eller geografisk beteckning enligt förordning nr 2081/92. Till skillnad från vad som gäller varumärken, för vilka ett skyddssystem på nationell nivå existerar parallellt med ett annat på gemenskapsnivå, är dessa ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar dock inte skyddade i samtliga medlemsstater om de inte har registrerats på gemenskapsnivå i enlighet med grundförordningen.
Även om en kvalitetsstämpel kunde anses ha inrättats genom den ovannämnda lagstiftningen skulle denna omständighet inte i sig räcka för att ge sökandena en särställning i förhållande till alla andra producenter av feta som uppfyller skyldigheterna enligt den berörda lagstiftningen.
Sökandena kan inte heller anses befinna sig i en särställning på grund av att de producerar en betydande del av den fetaost som framställs inom Europeiska unionen. Den omständigheten att ett företag innehar en stor andel av den relevanta marknaden räcker nämligen inte i sig för att särskilja företaget i förhållande till alla andra ekonomiska aktörer som berörs av den ifrågasatta förordningen. Den omständigheten att en sökande, när en förordning om registrering av en ursprungsbeteckning antas, befinner sig i en situation där det är nödvändigt att anpassa produktionsstrukturen för att uppfylla villkoren enligt denna, räcker inte heller för att sökanden skall anses personligen berörd på ett sätt som motsvarar det sätt på vilket en rättsakt berör den som den riktar sig till.
(se punkterna 53, 55–56, 61, 63, 67, 69, 71 och 76)
FÖRSTAINSTANSRÄTTENS BESLUT (tredje avdelningen)
den 13 december 2005 (*)
”Förordning (EG) nr 1829/2002 – Registrering av en ursprungsbeteckning – ’feta’ – Talan om ogiltigförklaring – Talerätt – Avvisning”
I mål T-397/02,
Arla Foods AMBA, Viby (Danmark),
Løgismose A/S, Broby (Danmark),
Nordex Food A/S, Dronninglund (Danmark),
Sinai Landmejeri, Broby,
Andelsmejeriet Sædager, Hobro (Danmark),
Søvind Mejeri, Horsens (Danmark),
Steensgaard Herregårdsmejeri, Millinge (Danmark),
Mejeriet Grambogård I/S, Tommerup (Danmark),
Kirkeby Cheese Export, Svendborg (Danmark),
företrädda av advokaten G. Lett,
sökande,
med stöd av
Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, företrätt av P. Ormond, i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av H. Støvlbæk, J. Iglesias Buhigues och A.‑M. Rouchaud-Joët, samtliga i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,
svarande,
med stöd av
Republiken Grekland, företrädd av V. Kontolaimos, I. Chalkias och M. Tassopoulou, samtliga i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,
och av
Syndesmos Ellinikon Viomichanion Galaktokomikon Proïonton (SEV‑GAP), Aten (Grekland), företrädd av advokaten N. Korogiannakis,
intervenienter,
angående en talan om ogiltigförklaring av kommissionens förordning (EG) nr 1829/2002 av den 14 oktober 2002 om ändring av bilagan till kommissionens förordning (EG) nr 1107/96 när det gäller beteckningen Feta (EGT L 277, s. 10),
meddelar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (tredje avdelningen)
sammansatt av ordföranden M. Jaeger samt domarna J. Azizi och E. Cremona,
justitiesekreterare: E. Coulon,
följande
Beslut
Tillämpliga bestämmelser
1 I artikel 1 i rådets förordning (EEG) nr 2081/92 av den 14 juli 1992 om skydd för geografiska [beteckningar] och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel (EGT L 208, s. 1, svensk specialutgåva, område 3, volym 43, s. 153) (nedan kallad grundförordningen) fastställs regler om det gemenskapsskydd för ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar som vissa jordbruksprodukter och vissa livsmedel kan åtnjuta.
2 Enligt artikel 2.2 a i grundförordningen är en ursprungsbeteckning ett ”[n]amn på en region, en ort eller i undantagsfall ett land, använt för att beskriva en jordbruksprodukt eller ett livsmedel
– som härstammar från ifrågavarande region, ort eller land,
och
– vars kvalitet eller egenskaper helt eller väsentligen beror på viss geografisk omgivning med de naturliga och mänskliga faktorer som därtill hör och vars framställning, bearbetning och beredning äger rum i det ifrågavarande geografiska området”.
3 I artikel 2.3 i grundförordningen föreskrivs följande:
”Vissa traditionella geografiska eller icke-geografiska namn på en jordbruksprodukt eller ett livsmedel som härstammar från en viss region eller viss ort och som uppfyller de villkor som avses i andra strecksatsen i punkt 2 a skall också betraktas som ursprungsbeteckningar.”
4 Enligt artikel 3 i grundförordningen får namn som har blivit generiska inte registreras. I denna förordning avses med namn som har blivit generiskt ett namn på en jordbruksprodukt eller ett livsmedel som visserligen har samband med den ort eller den region där produkten eller livsmedlet från början framställdes eller marknadsfördes, men som har blivit den allmänna benämningen på produkten eller livsmedlet i fråga.
5 När det skall avgöras huruvida ett namn har blivit generiskt, skall hänsyn tas till alla faktorer, i synnerhet
– förhållandena i den medlemsstat som namnet kommer från och i de områden där produkten eller livsmedlet konsumeras,
– förhållandena i andra medlemsstater,
– berörd nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning.
6 För att en jordbruksprodukt eller ett livsmedel skall kunna registreras som skyddad ursprungsbeteckning måste jordbruksprodukten eller livsmedlet uppfylla de krav som uppställs i grundförordningen och, i synnerhet, överensstämma med den produktspecifikation som definieras i artikel 4.1 i sagda förordning. Genom denna registrering ges den ifrågavarande beteckningen ett gemenskapsskydd.
7 I artiklarna 5–7 i grundförordningen fastställs ett förfarande för registrering av ett namn, det så kallade normala förfarandet, som tillåter varje grupp som definieras som en sammanslutning av producenter och/eller förädlare som arbetar med samma jordbruksprodukt eller livsmedel, eller då vissa villkor är uppfyllda, en fysisk eller juridisk person att inge en ansökning om registrering till den medlemsstat där det ifrågavarande geografiska området är beläget. Medlemsstaten skall kontrollera att ansökningen är berättigad och överlämna den till kommissionen. Om kommissionen finner att namnet är skyddsberättigat, skall den i Europeiska gemenskapernas officiella tidning offentliggöra de särskilda uppgifter som specificeras i artikel 6.2 i grundförordningen.
8 I artikel 7 i grundförordningen föreskrivs följande:
”1. Inom sex månader efter det offentliggörande i Europeiska gemenskapernas officiella tidning som avses i artikel 6.2, har varje medlemsstat rätt att framställa invändning mot registreringen.
2. Medlemsstaternas behöriga myndigheter skall se till, att alla personer som kan visa att de har ett lagligen berört ekonomiskt intresse tillåts ta del av ansökningen. Därutöver kan varje medlemsstat i enlighet med vad som eljest gäller i medlemsstaten i fråga bereda även andra parter med ett lagligen berört intresse åtkomst till ansökningen.
3. Varje lagligen berörd intresserad fysisk eller juridisk person får framställa invändning mot den begärda registreringen genom att inge en vederbörligen underbyggd skrivelse till den behöriga myndigheten i den medlemsstat där han bor eller verkar. Denna myndighet skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att pröva invändningen inom den fastställda tidsfristen.
…”
9 Om inte någon medlemsstat framställer invändning till kommissionen mot den planerade registreringen skall namnet införas i ett register, Register över skyddade ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar, som kommissionen skall föra.
10 Om de berörda medlemsstaterna, i fråga om en invändning som kan tas upp till prövning, inte lyckas uppnå förlikning i enlighet med artikel 7.5 i grundförordningen, skall kommissionen fatta beslut i enlighet med förfarandet i artikel 15 i samma förordning (förfarandet i föreskrivande kommittén). I artikel 7.5 b i grundförordningen föreskrivs att kommissionen skall fatta sitt beslut med beaktande ”av traditionell skälig praxis och av den faktiska risken för förväxling”.
11 Genom artikel 17 i grundförordningen har det införts ett förfarande för registrering, det så kallade förenklade förfarandet, som skiljer sig från det normala förfarandet. Enligt detta förfarande skall medlemsstaterna meddela kommissionen vilka av de hos dem skyddade beteckningarna eller vilka inarbetade beteckningar de önskar registrera i enlighet med grundförordningen. Det förfarande som avses i artikel 15 i grundförordningen skall gälla i tillämpliga delar. I artikel 17.2 andra meningen i förordningen preciseras att förfarandet för att framställa invändning enligt artikel 7 inte är tillämpligt vid det förenklade förfarandet.
Bakgrund till tvisten
12 Genom skrivelse av den 21 januari 1994 ansökte den grekiska regeringen hos kommissionen om registrering av beteckningen feta såsom skyddad ursprungsbeteckning, i enlighet med artikel 17 i grundförordningen.
13 Den 19 januari 1996 överlämnade kommissionen till den genom artikel 15 i grundförordningen inrättade föreskrivande kommittén ett förslag till förordning med en förteckning över beteckningar som kunde registreras som skyddade geografiska beteckningar eller ursprungsbeteckningar, i enlighet med artikel 17 i grundförordningen. Feta ingick i denna förteckning. Då den föreskrivande kommittén inte hade uttalat sig om detta förslag inom utsatt tid framlade kommissionen den 6 mars 1996, i enlighet med artikel 15 fjärde stycket i grundförordningen, förslaget för rådet. Rådet fattade inte något beslut inom den i artikel 15 femte stycket i grundförordningen föreskrivna fristen på tre månader.
14 I enlighet med artikel 15 femte stycket i grundförordningen utfärdade kommissionen den 12 juni 1996 förordning (EG) nr 1107/96 om registrering av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar enligt förfarandet i artikel 17 i [grund]förordningen (EGT L 148, s. 1). I enlighet med artikel 1 i förordning nr 1107/96, registrerades beteckningen feta, som i bilagan till nämnda förordning anges i del A under rubrikerna Ost och Grekland, som skyddad ursprungsbeteckning.
15 Genom dom av den 16 mars 1999 i de förenade målen C-289/96, C-293/96 och C‑299/96, Danmark m.fl. mot kommissionen (REG 1999, s. I-1541), ogiltigförklarade domstolen den del av förordning nr 1107/96 som avsåg registrering av beteckningen feta som skyddad ursprungsbeteckning. Domstolen ansåg i sin dom att kommissionen vid prövningen av huruvida feta utgjorde ett generiskt namn underlåtit att på ett vederbörligt sätt beakta samtliga faktorer som den, enligt artikel 3.1 tredje stycket i grundförordningen, var skyldig att beakta.
16 Till följd av denna dom antog kommissionen den 25 maj 1999 förordning (EG) nr 1070/1999 om ändring av bilagan till kommissionens förordning (EG) nr 1107/96 (EGT L 130, s. 18) och strök beteckningen feta såväl ur registret över skyddade ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar som ur bilagan till förordning nr 1107/96.
17 Efter att därefter ha omprövat den grekiska regeringens begäran om registrering förelade kommissionen, i enlighet med artikel 15 andra stycket i grundförordningen, den föreskrivande kommittén ett förslag till förordning och föreslog att beteckningen feta, med stöd av artikel 17 i grundförordningen, skulle registreras som skyddad ursprungsbeteckning i registret över skyddade ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar. Då kommittén inte inom utsatt tid hade tagit ställning till detta förslag lämnade kommissionen, i enlighet med artikel 15 fjärde stycket i grundförordningen, förslaget till rådet.
18 Då rådet inte inom den i artikel 15 femte stycket i grundförordningen föreskrivna fristen hade fattat något beslut om förslaget, utfärdade kommissionen, den 14 oktober 2002, förordning (EG) nr 1829/2002 om ändring av bilagan till förordning nr 1107/96 när det gäller beteckningen feta (EGT L 277, s. 10) (nedan kallad den ifrågasatta förordningen). Med stöd av denna förordning registrerades beteckningen feta återigen såsom skyddad beteckning och tillfogades bilagan till förordning nr 1107/96, i del A under rubrikerna Ost och Grekland.
Förfarande
19 Sökandena väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 19 december 2002.
20 Kommissionen begärde genom skrivelse av den 5 februari 2003 att målet skulle vilandeförklaras fram till avkunnande av dom i målen C-465/02 och C-466/02.
21 Sökandena meddelande genom skrivelse av den 26 februari 2003 att de inte motsatte sig begäran om vilandeförklaring.
22 Förstainstansrätten avslog begäran om vilandeförklaring genom beslut av den 19 mars 2003.
23 Genom särskild handling som inkom till förstainstansrättens kansli den 5 juni 2003 framförde kommissionen en invändning om rättegångshinder med stöd av artikel 114 i förstainstansrättens rättegångsregler.
24 Den 20 augusti 2003 inkom sökandena med skriftligt yttrande beträffande invändningen.
25 Republiken Grekland och Syndesmos Ellinikon Viomichanion Galaktokomikon Proïonton (SEV-GAP) (sammanslutning av grekiska producenter av mejeriprodukter) ansökte om att få intervenera till stöd för kommissionens yrkanden genom skrivelser som inkom till förstainstansrättens kansli den 16 april respektive den 9 maj 2003.
26 Genom skrivelse som inkom till förstainstansrättens kansli den 2 maj 2003 ansökte Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland om att få intervenera till stöd för sökandenas yrkanden.
27 Genom beslut av den 8 september 2003 tilläts Republiken Grekland och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland att intervenera.
28 Den 21 oktober 2003 inkom Republiken Grekland med en interventionsinlaga till stöd för kommissionens yrkanden.
29 Genom beslut av den 23 mars 2004 tilläts SEV-GAP intervenera.
30 Den 10 maj 2004 inkom SEV-GAP med en interventionsinlaga till stöd för kommissionens yrkanden.
31 Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland inkom inte med någon interventionsinlaga inom den föreskrivna fristen.
Parternas yrkanden
32 Sökandena har i sin ansökan yrkat att förstainstansrätten skall
– ogiltigförklara den ifrågasatta förordningen,
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
33 Kommissionen har i sin invändning om rättegångshinder yrkat att förstainstansrätten skall
– avvisa talan,
– förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.
34 Sökandena har i sina yttranden över invändningen om rättegångshinder yrkat att förstainstansrätten skall ogilla invändningen om rättegångshinder.
35 Republiken Grekland och SEV-GAP har i sina interventionsinlagor yrkat att förstainstansrätten skall
– avvisa talan,
– förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
36 Sökandena har yrkat att förstainstansrätten skall ogiltigförklara den ifrågasatta förordningen.
37 Kommissionen samt Republiken Grekland och SEV-GAP, som har intervenerat till stöd för kommissionens yrkanden, anser att talan skall avvisas eftersom sökandena inte har talerätt i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG. Republiken Grekland har dessutom anfört att talan väcktes för sent.
38 Om en part begär detta kan förstainstansrätten med stöd av artikel 114.1 i rättegångsreglerna meddela beslut i fråga om rättegångshinder utan att pröva själva sakfrågan. Om inte rätten bestämmer annat skall i enlighet med artikel 114.3 återstoden av förfarandet vara muntligt. I förevarande fall anser förstainstansrätten att handlingarna i föreliggande mål innehåller tillräckliga upplysningar för att kunna meddela beslut angående kommissionens invändning utan att inleda det muntliga förfarandet.
Republiken Greklands invändning om rättegångshinder på grund av att talan har väckts för sent
39 Republiken Grekland har anfört att talan skall avvisas eftersom den väcktes efter det att fristen hade löpt ut. Den ifrågasatta förordningen offentliggjordes den 15 oktober 2002 och talan väcktes inte förrän den 19 december 2002, vilket betyder att den tvåmånadersfrist som föreskrivs i artikel 230 femte stycket EG inte har iakttagits.
40 Förstainstansrätten konstaterar att invändningen om rättegångshinder uppenbarligen inte kan bifallas. Fristen för att väcka talan börjar enligt artikel 102.1 i rättegångsreglerna nämligen löpa först vid slutet av den fjortonde dagen efter den dag då rättsakten offentliggjordes. Dessutom skall tidsfristerna enligt artikel 102.2 förlängas med tio dagar med hänsyn till avstånd. Följaktligen har talan väckts inom fristen.
Invändningen om rättegångshinder på grund av att sökandena saknar talerätt
Parternas argument
41 Kommissionen, Republiken Grekland och SEV-GAP har hävdat att talan avser en förordning med allmän giltighet i den mening som avses i artikel 249 andra stycket EG, och att sökandena inte är personligen berörda av den ifrågasatta förordningen.
42 Sökandena anser att talan kan upptas till sakprövning. De har gjort gällande att den omständigheten att den ifrågasatta förordningen har utfärdats i form av en förordning med allmän giltighet inte utesluter att sökandena är personligen och direkt berörda av den. Till stöd för detta påstående har sökandena anfört fem argument.
43 För det första har sökandena gjort gällande att de är personligen berörda eftersom de har en särskild rätt att använda beteckningen feta eller dansk feta. De anser således att den ifrågasatta förordningen inverkar dels på deras historiska rätt att använda beteckningen feta, dels på deras rätt att i egenskap av dansk producent använda den lagligen skyddade beteckningen dansk feta, eftersom denna förordning ger de grekiska producenterna ensamrätten till beteckningen feta. De har gjort gällande att de producerar fetaost under beteckningen dansk feta i enlighet med dansk lagstiftning enligt vilken rätten att använda denna beteckning är förbehållen danska producenter av fetaost. De har dessutom anfört att beteckningen dansk feta utgör en kvalitetsstämpel som visar att en produkt uppfyller vissa i lag fastställda kriterier beträffande ursprung, sammansättning, tillverkningsmetod eller produktkvalitet.
44 Sökandena har till stöd för sina argument åberopat domstolens dom av den 18 maj 1994 i mål C-309/89, Codorníu mot rådet (REG 1994, s. I‑1853; svensk specialutgåva, volym 15, s. I-141), och förstainstansrättens beslut av den 26 mars 1999 i mål T-114/96, Biscuiterie-confiserie LOR och Confiserie du Tech mot kommissionen (REG 1999, s. II‑913), och av den 30 januari 2001 i mål T-215/00, La Conqueste mot kommissionen (REG 2001, s. II‑181).
45 De har påstått sig ha en liknande särskild rättighet, i den mening som avses i ovannämnda rättspraxis, vilken de har erhållit på nationell nivå, eftersom de i Danmark har tillerkänts en skyddad rättighet att använda sig av beteckningen dansk feta, som ger ett skydd som liknar det som avses i förordning nr 2081/92. Denna rättighet, som utnyttjas systematiskt, är enligt sökanden särskild för de danska producenter vilka påverkas negativt av registreringen av beteckningen feta eftersom de därigenom hindras att använda en beteckning som är vitt accepterad bland konsumenterna.
46 För det andra anser sökandena att de intar en särställning eftersom de representerar den mest omfattande produktionen av fetaost inom Europeiska unionen. Arla Foods AMBA är den största enskilda producenten av fetaost inom gemenskapen, med en produktion på 15 609 ton under år 2001. Dessutom utgjorde sökandenas totala produktion under perioden 1988–1995 i genomsnitt 39 procent av den totala produktionen av fetaost inom Europeiska unionen och 13 procent för år 2001.
47 För det tredje har sökandena anfört att de intar en särställning på grund av de konsekvenser som registreringen av beteckningen feta till förmån endast för de grekiska producenterna får från konkurrenssynpunkt. De har gjort gällande att deras ställning på marknaden kommer att försämras efter registreringen av den grekiska ursprungsbeteckningen, och särskilt eftersom de grekiska producenterna, vilka är de enda som får använda beteckningen feta, är sökandenas främsta konkurrenter på den europeiska marknaden.
48 För det fjärde anser sökandena att enskilda kan inta en särställning i de fall då kommissionen är skyldig att beakta de konsekvenser som en rättsakt som den avser att anta kan få för dessa enskilda. De anser att kommissionen i det förevarande fallet befinner sig i en sådan situation, särskilt med hänsyn till artikel 3 i grundförordningen. Av denna framgår att kommissionen är skyldig att beakta befintliga produkter och produkter som redan lagligen saluförs i andra medlemsstater vid prövningen av hinder för registrering av en ursprungsbeteckning. De har härvid till stöd för sina argument åberopat förstainstansrättens dom av den 3 maj 2002 i mål T-177/01, Jégo-Quéré mot kommissionen (REG 2002, s. II‑2365).
49 För det femte har sökandena gjort gällande att de är personligen berörda med hänsyn till principen om rätt till ett verksamt rättsligt skydd. De har anfört att de inte har kunnat erhålla något svar på en tolkningsfråga som ställdes till domstolen i målet Canadane Cheese Trading AMBA (C-317/95, REG 1997, s. I-4681), eftersom den hänskjutande domstolen återkallade den. Dessutom har sökandena gjort gällande att de inte kan väcka talan i nationell domstol under övergångsperioden eftersom det är först efter slutet av denna övergångsperiod som marknadsföringen av ost under namnet dansk feta kan få rättsliga konsekvenser för dem. Slutligen har de anfört att begreppet personligen berörd skall tillämpas på samma sätt på grekiska och danska producenter. Eftersom de grekiska producenterna skulle ha tillåtits att väcka talan mot beslutet för det fall den grekiska ansökan om registrering av beteckningen feta hade avslagits, skall samma sak gälla i det förevarande fallet för sökandena med avseende på det för dem negativa beslutet.
Förstainstansrättens bedömning
50 I artikel 230 fjärde stycket EG föreskrivs att varje fysisk eller juridisk person får väcka talan mot ett beslut som, även om det utfärdats i form av en förordning, direkt och personligen berör honom.
51 Enligt fast rättspraxis står kriteriet för att skilja mellan en förordning och ett beslut att finna i huruvida den ifrågavarande rättsakten har allmän giltighet eller inte (domstolens beslut av den 23 november 1995 i mål C-10/95 P, Asocarne mot rådet, REG 1995, s. I-4149, punkt 28, och av den 24 april 1996 i mål C-87/95 P, CNPAAP mot rådet, REG 1996, s. I-2003, punkt 33). En rättsakt har allmän giltighet om den är tillämplig på objektivt bestämda situationer och medför rättsverkningar för en allmänt och abstrakt angiven personkrets (se förstainstansrättens dom av den 10 juli 1996 i mål T-482/93, Weber mot kommissionen, REG 1996, s. II-609, punkt 55, och där angiven rättspraxis).
52 I det förevarande fallet innebär den ifrågasatta förordningen att beteckningen feta ges det skydd för ursprungsbeteckningar som föreskrivs i grundförordningen. Detta skydd består i att användningen av beteckningen feta förbehålls producenter som härstammar från det beskrivna geografiska området, vars produkter uppfyller de krav på geografiskt område och kvalitet som i produktspecifikationen föreskrivs för framställning av feta. Alla företag vars produkter uppfyller de föreskrivna kraven på geografiskt område och kvalitet tillerkänns enligt den ifrågasatta förordningen rätten att marknadsföra dem under ovannämnda beteckning, och alla de företag vars produkter inte uppfyller dessa krav, vilka är identiska för alla företag, nekas denna rätt. Den ifrågasatta förordningen gäller för såväl alla nuvarande eller framtida producenter av feta, som lagenligt tillåts att använda denna beteckning, som dem som förbjuds att använda beteckningen efter övergångsperiodens slut. Förordningen avser inte enbart producenter i medlemsstaterna, utan ger även rättsverkningar i förhållande till ett okänt antal producenter i tredjeland som i dag eller i framtiden önskar exportera fetaost till gemenskapen (förstainstansrättens beslut av den 6 juli 2004 i mål T-370/02, Alpenhain-Camembert-Werk m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. II-0000, punkt 54).
53 Den ifrågasatta förordningen är således en rättsakt med allmän giltighet i den mening som avses i artikel 249 andra stycket EG. Den är tillämplig på objektivt bestämda situationer och medför rättsverkningar för en allmänt och abstrakt angiven personkrets (beslutet i det ovan i punkt 52 nämnda målet Alpenhain-Camembert-Werk m.fl. mot kommissionen, punkt 55). Denna allmänna giltighet följer för övrigt av syftet med den ifrågavarande förordningen, det vill säga att erga omnes och i Europeiska gemenskapen i sin helhet skydda giltigt registrerade geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar.
54 Det är dock inte uteslutet att en bestämmelse som genom sin art och räckvidd har allmän giltighet kan beröra en fysisk eller juridisk person personligen. Detta är fallet när rättsakten i fråga angår personen på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för honom eller på grund av en faktisk situation som särskiljer honom från alla andra personer och därigenom försätter honom i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som ett beslut är riktat till (domstolens dom av den 15 juli 1963 i mål 25/62, Plaumann mot kommissionen, REG 1963, s. 197, s. 223, svensk specialutgåva, volym 1, s. 181, och domen i det ovan i punkt 44 nämnda målet Codorníu mot rådet, punkterna 19 och 20, och beslutet i det ovan i punkt 52 nämnda målet Alpenhain-Camembert-Werk m.fl. mot kommissionen, punkt 56).
55 I förevarande fall ger inget av de påståenden som sökandena har framfört möjlighet att upptäcka den minsta egenskap som är utmärkande för dem eller någon faktisk situation som särskiljer dem från andra berörda ekonomiska aktörer. Tvärtom är sökandena berörda av den ifrågasatta förordningen enbart i sin egenskap av ekonomiska aktörer som framställer eller marknadsför ost som inte uppfyller de krav som ställs för att den skyddade ursprungsbeteckningen feta skall få användas. Sökandena berörs således på samma sätt som alla andra företag vars produkter inte heller överensstämmer med kraven i de ifrågavarande gemenskapsbestämmelserna.
56 Vad beträffar argumentet att sökandena är personligen berörda eftersom de har en särskild rätt att använda beteckningen feta eller dansk feta skall det först och främst påpekas att beteckningen dansk feta inte utgör någon skyddad ursprungsbeteckning eller geografisk beteckning enligt grundförordningen. Till skillnad från vad som gäller varumärken, för vilka ett skyddssystem på nationell nivå existerar parallellt med ett annat på gemenskapsnivå, är dessa ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar inte skyddade i samtliga medlemsstater om de inte har registrerats på gemenskapsnivå i enlighet med grundförordningen. Förstainstansrätten påpekar dessutom att sökandena inte heller har påstått att Konungariket Danmark i enlighet med artikel 17 i grundförordningen har meddelat kommissionen att beteckningen dansk feta är en lagligen skyddad beteckning i Danmark. Härav följer att den danska lagstiftningen inte kan ge sökandena en särskild rättighet liknande den rätt till varumärke som sökanden hade i det ovan i punkt 44 nämnda målet Codorníu mot rådet.
57 Förstainstansrätten finner att sökandena inte har visat att den användning av beteckningen feta eller dansk feta som de har åberopat följer av en liknande särskild rättighet som de erhållit på det nationella eller gemenskapsrättsliga planet innan den ifrågasatta förordningen antogs och som den nämnda förordningen har äventyrat i den mening som avses i domen respektive beslutet i de ovan i punkt 44 nämnda målen Codorníu mot rådet, och La Conqueste mot kommissionen.
58 Särskilt det förhållandet att sökandena under lång tid har marknadsfört sina produkter under beteckningen feta eller dansk feta ger dem inte någon särskild rättighet i den mening som avses i ovannämnda rättspraxis. Situationen för sökandena skiljer sig på grund härav inte från situationen för andra producenter som också har marknadsfört sina produkter som feta eller dansk feta och som inte längre har rätt att använda denna beteckning, som hädanefter skyddas genom registrering som ursprungsbeteckning (se, för ett liknande resonemang, beslutet i det ovan i punkt 52 nämnda målet Alpenhain-Camembert-Werk m.fl. mot kommissionen, punkt 66).
59 Ovannämnda slutsats påverkas inte av den befintliga danska lagstiftningen beträffande beteckningen dansk feta.
60 Lagstiftningen försätter inte sökandena i en särställning eftersom den är tillämplig på samtliga aktörer som producerar ostar som uppfyller vissa kriterier som fastställts i den danska lagstiftningen.
61 Dessutom tillerkänns sökandena inte någon särskild rättighet genom denna lagstiftning. Såsom framgår av handlingarna i målet och av domen i det ovan i punkt 15 nämnda målet Danmark m.fl. mot kommissionen (punkt 63), där det anges att det ”[e]nligt den danska regeringen … sedan år 1963 [i Danmark] finns regler enligt vilka det krävs att feta som produceras i det landet märks med en etikett som tydligt anger att det rör sig om ’dansk feta’ ”, medför den danska lagstiftningen, som sökandena har åberopat, endast en skyldighet att ange den aktuella ostens ursprung.
62 Den ifrågavarande lagstiftningen ger således inte sökandena någon särskild rättighet, utan ålägger dem tvärtom en skyldighet att märka sina produkter med preciseringen dansk för att ha rätt att producera och marknadsföra fetaost i Danmark.
63 Sökandena kan således inte med framgång åberopa den danska lagstiftningen för att göra gällande att de befinner sig i en särskild situation som motiverar att de skall ha rätt att väcka talan mot den ifrågasatta förordningen till skillnad från alla andra fetaproducenter som finns inom gemenskapen, särskilt i Frankrike och i Tyskland, vilka hade rätt att fritt producera och marknadsföra fetaost utan någon skyldighet att ange produkternas geografiska ursprung.
64 Sökandena har också anfört att den danska lagstiftningen innebar ett införande av en kvalitetsstämpel.
65 Förstainstansrätten påpekar härvid att, såsom framgår av handlingarna i målet, den aktuella danska lagstiftningen inte har antagits för att skydda eller värdesätta eventuella särskilda egenskaper hos den danska fetaosten, utan på grund av behovet av att tillförsäkra konsumenten tillförlitlig och korrekt information genom att förhindra en förväxling med grekisk fetaost. Enligt dansk lagstiftning skall dessutom adjektivet dansk läggas till för en rad andra ostar som tillverkas i Danmark men som har sitt historiska ursprung i andra medlemsstater eller utanför gemenskapen (grana, munster, gouda etcetera).
66 Förstainstansrätten konstaterar därefter att sökandena varken har anfört några skäl som visar att en kvalitetsstämpel införts genom ovannämnda lagstiftning, eller har kunnat motivera varför en sådan kvalitetsstämpel är förenlig med artiklarna 28 EG och 30 EG. Det framgår nämligen av rättspraxis att rätten till en kvalitetsbeteckning endast får vara beroende av – förutom när det gäller reglerna för ursprungsbeteckningar – objektiva inneboende egenskaper som ger upphov till produktens kvalitet i förhållande till en likadan produkt av sämre kvalitet, men inte av den geografiska platsen för ett visst led i tillverkningen, och att dessa kvalitetsbeteckningar inte får vara knutna till det faktum att tillverkningsprocessen för de aktuella produkterna äger rum i ett visst land, utan endast till förekomsten av objektiva inneboende egenskaper som ger produkterna den kvalitet som krävs enligt lag (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 12 oktober 1978 i mål 13/78, Eggers, REG 1978, s. 1935, punkterna 24 och 25, av den 5 november 2002 i mål C-325/00, kommissionen mot Tyskland, REG 2002, s. I‑9977, och av den 6 mars 2003 i mål C-6/02, kommissionen mot Frankrike, REG 2003, s. I‑2389).
67 Även om en kvalitetsstämpel kunde anses ha inrättats genom den danska lagstiftningen skulle denna omständighet i vilket fall som helst inte i sig räcka för att ge sökandena en särställning i förhållande till alla andra producenter av feta som uppfyller skyldigheterna enligt den danska lagstiftningen.
68 Det förhållandet att sökandena inte har någon särskild rättighet bekräftas för övrigt av att deras situation uttryckligen regleras på ett abstrakt och allmänt sätt genom artikel 13.2 i grundförordningen, i vilken det föreskrivs en övergångsperiod varigenom alla producenter utan åtskillnad, på vissa villkor, garanteras en anpassningsperiod som är tillräckligt lång för att alla skador skall undvikas (se, för ett liknande resonemang, beslutet i det ovan i punkt 52 nämnda målet Alpenhain-Camembert-Werk m.fl. mot kommissionen, punkt 66). Den omständigheten att sökandena berörs av övergångsreglerna räcker således inte för att försätta dem i en särställning.
69 Vad beträffar sökandenas påstående att de befinner sig i en särställning eftersom de producerar en betydande del av den fetaost som framställs inom Europeiska unionen, räcker det att erinra om att den omständigheten att ett företag innehar en stor andel av den relevanta marknaden inte i sig räcker för att särskilja företaget i förhållande till alla andra ekonomiska aktörer som berörs av den ifrågasatta förordningen (förstainstansrättens beslut av den 9 november 1999 i mål T-114/99, CSR Pampryl mot kommissionen, REG 1999, s. II-3331, punkt 46, och beslutet i det ovan i punkt 52 nämnda målet Alpenhain-Camembert-Werk m.fl. mot kommissionen, punkt 58).
70 Vad beträffar argumentet avseende sökandenas särställning och beaktandet av konsekvenserna från konkurrenssynpunkt av registreringen av beteckningen feta till förmån för de grekiska producenterna erinrar förstainstansrätten om att den omständigheten att en rättsakt av allmän giltighet kan få olika konkreta verkningar för de olika rättssubjekt som den är tillämplig på i vilket fall som helst inte medför att dessa rättssubjekt särskiljs från alla andra berörda aktörer, när rättsakten såsom i förevarande fall är tillämplig i en objektivt bestämd situation (förstainstansrättens dom av den 22 februari 2000 i mål T-138/98, ACAV m.fl. mot rådet, REG 2000, s. II-341, punkt 66, och förstainstansrättens beslut i det ovan i punkt 44 nämnda målet La Conqueste mot kommissionen, punkt 37).
71 Domstolen har dessutom uttryckligen fastställt att den omständigheten att en sökande, när en förordning om registrering av en ursprungsbeteckning antas, befinner sig i en situation där det är nödvändigt att anpassa produktionsstrukturen för att uppfylla villkoren enligt denna, inte räcker för att sökanden skall anses personligen berörd på ett sätt som motsvarar det sätt på vilket en rättsakt berör den som den riktar sig till (beslutet i det ovan i punkt 44 nämnda målet La Conqueste mot kommissionen, punkt 35).
72 Vad beträffar sökandenas argument att kommissionen är skyldig att beakta sökandenas situation vid antagandet av förordningen går det inte endast på grundval av konstaterandet att kommissionen är skyldig att undersöka vilka negativa konsekvenser rättsakten i fråga kan få för vissa företag att dra slutsatsen att dessa företag är personligen berörda i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 10 april 2003 i mål C-142/00 P, kommissionen mot Nederlandse Antillen, REG 2003, s. I-3483, punkt 75).
73 Vad beträffar sökandenas argument med hänvisning till rätten till ett verksamt rättsligt skydd konstaterar förstainstansrätten först och främst att en enskild inte kan anses ha rätt att föra direkt talan om ogiltigförklaring vid gemenskapsdomstolen även om det efter en konkret prövning vid gemenskapsdomstolen av nationella förfarandebestämmelser visas att denne saknar möjlighet att genom att föra talan vid nationell domstol få till stånd en prövning av den omtvistade rättsaktens giltighet (domstolens beslut av den 12 december 2003 i mål C-258/02 P, Bactria mot kommissionen, REG 2003, s. I‑15105, punkt 58).
74 Vad gäller villkoret enligt artikel 230 fjärde stycket EG att en person skall vara personligen berörd har domstolen dessutom klart fastställt att även om detta villkor skall tolkas mot bakgrund av principen om ett verksamt rättsligt skydd och med beaktande av de olika omständigheter som kan särskilja en sökande, kan en sådan tolkning emellertid inte medföra att gemenskapsdomstolen underlåter att tillämpa detta villkor, vilket uttryckligen föreskrivits i fördraget, utan att gemenskapsdomstolen därmed överskrider gränserna för sin behörighet enligt fördraget. Härav följer att en fysisk eller juridisk person som inte uppfyller detta villkor inte under några omständigheter är behörig att föra talan om ogiltigförklaring av en förordning (domstolens dom av den 25 juli 2002 i mål C‑50/00 P, Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, REG 2002, s. I‑6677, punkterna 36, 37 och 39, och av den 1 april 2004 i mål C-263/02 P, kommissionen mot Jégo-Quéré, REG 2004, s. I‑3425, punkt 33).
75 Det framgår av samtliga ovanstående överväganden att de danska producenterna av fetaost inte kan anses vara personligen berörda av den ifrågasatta förordningen i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG.
76 Av det ovan anförda framgår att den ifrågasatta förordningen utgör en rättsakt med allmän giltighet och att talan skall avvisas eftersom sökandena inte berörs av förordningen på grund av vissa omständigheter som är utmärkande för sökandena eller på grund av en faktisk situation som särskiljer dem från alla andra personer och därigenom försätter dem i en särställning.
Rättegångskostnader
77 Enligt artikel 87.2 i förstainstansrättens rättegångsregler skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att sökandena skall förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnad. Eftersom sökandena har tappat målet, skall kommissionens yrkande bifallas.
78 Enligt artikel 87.4 första stycket i rättegångsreglerna skall medlemsstater som har intervenerat i målet bära sina rättegångskostnader. I förevarande fall skall Republiken Grekland och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland förpliktas att bära sina rättegångskostnader.
79 Enligt artikel 87.4 tredje stycket i rättegångsreglerna kan förstainstansrätten besluta att även andra intervenienter än medlemsstater och institutioner skall bära sina rättegångskostnader. I förevarande fall skall SEV-GAP bära sin rättegångskostnad.
Mot denna bakgrund beslutar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (tredje avdelningen)
följande:
1) Talan avvisas.
2) Sökandena skall bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnad.
3) Republiken Grekland, Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland och Syndesmos Ellinikon Viomichanion Galaktokomikon Proïonton (SEV-GAP) skall bära sina rättegångskostnader.
Luxemburg den 13 december 2005
E. Coulon
M. Jaeger
Justitiesekreterare
Ordförande
* Rättegångsspråk: danska.
Top