FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (fjärde avdelningen)
den 14 oktober 2004
Mål T-256/02
I
mot
Europeiska gemenskapernas domstol
”Tjänstemän ─ Skadeståndstalan ─ Exponering för asbest ─ Yrkessjukdom ─ Skada”
Fullständig text på franska II - 0000
Saken: Talan om ersättning för den fysiska, ideella, yrkesmässiga och ekonomiska skada som sökanden påstås ha lidit.
Avgörande: Talan ogillas. Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.
Sammanfattning
1. Tjänstemän ─ Talan ─ Skadeståndstalan ─ Yrkande om ogiltigförklaring av det administrativa beslutet att avslå begäran om ersättning ─ Yrkande som inte är självstängigt i förhållande till skadeståndsyrkandena
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)
2. Tjänstemän ─ Institutionernas utomobligatoriska skadeståndsansvar ─ Villkor ─ Skadeståndsgrundande fel av administrationen ─ Skada ─ Orsakssamband ─ Kumulativa villkor (Tjänsteföreskrifterna, artikel 73)
3. Tjänstemän ─ Institutionernas utomobligatoriska skadeståndsansvar ─ Schablonmässig ersättning enligt tjänsteföreskrifterna ─ Begäran om ytterligare ersättning enligt allmän skadeståndsrätt ─ Upptagande till sakprövning ─ Villkor
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 73)
4. Tjänstemän ─ Social trygghet ─ Olycksfalls och yrkessjukdomsförsäkring ─ Invaliditet ─ Begrepp ─ Oförmåga att leva ett normalt liv ─ Känslomässig oförmåga ─ Omfattas
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 73)
5. Förfarande ─ Ansökan genom vilken talan anhängiggjorts ─ Formkrav ─ Kortfattad framställning av de åberopade grunderna
(Förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 44.1)
6. Tjänstemän ─ Talan ─ Grunder ─ Maktmissbruk ─ Begrepp
1. En institutions beslut att avslå en begäran om skadestånd ingår i det administrativa förfarande som föregår en skadeståndstalan som väcks vid förstainstansrätten. Följaktligen kan yrkanden om ogiltigförklaring av ett sådant avslagsbeslut inte bedömas självständigt i förhållande till yrkandena om skadestånd. Den rätttsakt som innehåller institutionens ställningstagande under det administrativa förfarandet har nämligen endast till verkan att den part som påstår sig ha lidit skada ges möjlighet att väcka en skadeståndstalan vid förstainstansrätten.
(se punkt 47)
Hänvisning till förstainstansrätten den 18 december 1997, Gill mot kommissionen, T-90/95, REGP 1997, s. I-A-471 och II-231, punkt 45; Förstainstansrätten den 6 mars 2001, Ojha mot kommissionen, T-77/99, REGP 2001, s. I-A-61 och II-293, punkt 68; förstainstansrätten den 5 december 2002, T‑209/99, Hoyer mot kommissionen, REGP 2002, s. I-A-243 och II-1211, punkt 32
2. När en tjänsteman har yrkat skadestånd förutsätts för gemenskapens ansvar att flera villkor är uppfyllda, nämligen att det agerande som läggs instutionerna till last är rättstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan agerandet och den åberopade skadan. Det är sökanden som skall visa att villkoren är uppfyllda. De tre villkoren för gemenskapens ansvar är kumulativa, vilket innebär att om ett av dem inte är uppfyllt kan inte gemenskapen hållas ansvarig.
(se punkterna 49 och 50)
Hänvisning till domstolen den 18 juni 1994, kommissionen mot Brazzelli Lualdi m.fl., C-136/92 P, REG 1994. s. I-1981, punkt 42; domstolen den 9 september 1999, C-257/98 P, Lucaccioni mot kommissionen, REG 1999, s. I‑5251, punkt 14; förstainstansrätten den 26 maj 1998, T- 205/96, Bieber mot parlamentet, REGP 1998, s. I-A-231 och II-723, punkt 48; förstainstansrätten den 14 maj 1998, T-165/95, Lucaccioni mot kommissionen, REGP 1998, s. I-A-203 och II-627, punkt 57
3. Tjänstemännen har rätt att begära ytterligare ersättning utöver de förmåner som erhålls enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna om institutionen kan hållas ansvarig för olycksfallet eller yrkessjukdomen enligt allmän skadeståndsrätt och ersättningen enligt tjänsteföreskrifterna inte räcker till för att säkerställa full ersättning för den lidna skadan. Denna schablonmässiga ersättning kan emellertid inte leda till att skadan ersätts två gånger. De två ersättningssystemen är härvidlag inte oberoende av varandra.
(se punkt 53)
Hänvisning till domstolen den 8 oktober 1986, i de förenade målen 169/83 och 136/84, Leussink m.fl. mot kommissionen, REG 1986, s. 2801, punkterna 10-14; domstolen den 9 september 1999, Lucaccioni mot kommissionen, (se ovan), punkterna 19-22
4. Begreppet invaliditet i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna avser att täcka en oförmåga att leva ett normalt liv däribland på det känslomässiga området. Därav följer att inget hindrar en av institutionen utpekad läkare eller en läkarkommitté att, inom ramen för förfarande för att fastställa om en yrkesskada föreligger, beakta den ideella skada som tjänstemannen åsamkats vid utövandet av sitt arbete när skadan hindrar honom från att leva ett normalt liv.
(se punkt 84)
5. Enligt artikel 44.1 i förstainstansrättens rättegångsregler skall en ansökan innehålla en kortfattad framställning av grunderna för talan. Uppgifterna måste vara tillräckligt tydliga och precisa för att svaranden skall kunna förbereda sitt försvar och för att förstainstansrätten skall kunna döma i saken, i förekommande fall, utan andra uppgifter som underlag. Det skall i detta fall uttryckligt anges i ansökan vilken grund som talan vilar på. Ett abstrakt omnämnande uppfyller inte kraven i rättegångsreglerna.
(se punkt 112)
Hänvisning till förstainstansrätten den 12 januari 1995, T- 102/92, Viho mot Kommissionen, REG 1995, s. II-17, punkt 68; förstainstansrätten den 14 maj 1998, T-352/94, Mo och Domsjö mot kommissionen, REG 1998, s. II‑1989, punkt 333
6. Begreppet maktmissbruk har en bestämd innebörd och avser det förhållandet att en myndighet har utövat behörighet i ett annat syfte än det som behörigheten har tillkommit för. Ett beslut innebär maktmissbruk endast om det på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter kan antas att det har antagits för att uppnå andra mål än dem som angetts.
(se punkt 115)
Hänvisning till domstolen den 5 juni 2003, C-121/01 P, O’Hannrachain mot parlamentet, REG 2003, s. I-5553, punkt 46; förstainstansrätten den 12 juni 1997, T-104/96, Krämer mot kommissionen, REGP 1997, s. I-A-151 och II-463, punkt 67
Top