FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (första avdelningen)
den 2 mars 2004
Mål T-14/03
Colette Di Marzio
mot
Europeiska gemenskapernas kommission
”Tjänstemän – Sakprövningsförutsättningar – Lön – Ändring av anställningsort – Indragning av den franska korrigeringskoefficienten och av utlandstillägget – Icke-diskrimineringsprincipen – Omsorgsprincipen”
Fullständig text på franska II - 0000
Saken: Talan om ogiltigförklaring av beslutet att innehålla en del av sökandens lön, beslutet att dra in sekretariatstillägget och beslutet att dra in schablonersättningen för resekostnader samt om ersättning för den skada som sökanden anser sig ha lidit.
Avgörande: Talan ogillas. Parterna förpliktas att ersätta sina egna rättegångskostnader.
Sammanfattning
1. Tjänstemän – Talan – Föregående administrativt klagomål – Frister – Tvingande rätt – Tidpunkt då fristen börjar löpa – Tillställande av månatligt lönebesked – Utgången frist – Ursäktligt misstag – Begrepp
(Artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna)
2. Tjänstemän – Talan – Rättsakt som går någon emot – Beslut att avslå ett klagomål – Avslag utan förbehåll – Bekräftande rättsakt – Avvisning
(Artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna)
3. Tjänstemän – Talan – Föremål – Föreläggande riktat till administrationen – Avvisning
(Artikel 233 EG; artikel 91 i tjänsteföreskrifterna)
4. Tjänstemän – Sjukledighet – Vistelse på annan ort än anställningsorten utan tillstånd – Rätt till vistelseortens korrigeringskoefficient – Föreligger inte
(Artikel 60 andra stycket i tjänsteföreskrifterna)
5. Tjänstemän – Likabehandling – Begrepp – Gränser
6. Tjänstemän – Återkrav av belopp som utbetalats utan grund – Villkor – Uppenbart att utbetalningen varit felaktig – Kriterier
(Artikel 85 i tjänsteföreskrifterna)
7. Tjänstemän – Administrationens omsorgsplikt – Omfattning – Gränser
8. Tjänstemän – Talan – Skadeståndstalan – Administrationens agerande är inte rättsstridigt – Ogillande
(Artikel 91 i tjänsteföreskrifterna)
1. Fristerna på tre månader för att anföra klagomål mot ett beslut som går någon emot och för att överklaga ett uttryckligt eller tyst avslag på klagomålet enligt artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna utgör tvingande rätt och är inte något som parterna eller domstolen kan råda över, eftersom de har fastställts för att säkerställa tydlighet och säkerhet i rättsförhållanden. Gemenskapsdomstolarna skall därmed ex officio bedöma om de har iakttagits.
Klagomål skall anföras inom tre månader från och med ”den dag beslutet delges den det är riktat till, dock senast den dag han får kännedom om beslutet, om det är fråga om en individuell åtgärd”. Tillställandet av det månatliga lönebeskedet har i detta avseende till verkan att tidsfristerna för att anföra klagomål mot eller överklaga ett administrativt beslut börjar löpa, när det av detta besked klart framgår att det föreligger ett beslut och vilken räckvidd som beslutet har.
Sökanden har rätt att åberopa ett ursäktligt misstag som kan motivera att hans överklagande sker för sent, bland annat när den berörda institutionen har agerat på ett sätt som i sig eller i avgörande utsträckning har varit ägnat att skapa en ursäktlig villfarelse hos en enskild i god tro, som visat den aktsamhet som kan förväntas av en normalt vaksam aktör.
(se punkterna 37–40)
Hänvisning till domstolen den 4 februari 1987, 276/85, Cladakis mot kommissionen, REG 1987, s. 495, punkt 11; domstolen den 22 september 1988, 159/86, Canters mot kommissionen, REG 1988, s. 4859, punkt 6; domstolen den 15 maj 2003, C-193/01 P, Pitsiorlas mot rådet och ECB, REG 2003, s. I-4837, punkt 24; förstainstansrätten den 17 oktober 1991, T-129/89, Offermann mot parlamentet, REG 1991, s. II-855, punkterna 30, 31 och 34;förstainstansrätten den 1 oktober 1992, T-7/91, Schavoir mot rådet, REG 1992, s. II-2307, punkt 34; förstainstansrätten den 24 mars 1998, T-232/97, Becret-Danieau m.fl. mot parlamentet, REGP 1998, s. I-A-157 och II-495, punkt 32
2. Ett beslut om att avslå ett klagomål, oavsett om det är tyst eller uttryckligt, innebär, om det är utan förbehåll, endast en bekräftelse av det beslut eller den underlåtelse som klaganden vänder sig mot och utgör inte i sig en rättsakt mot vilken talan kan föras. Det är endast om detta beslut helt eller delvis innebär bifall till den berördes klagomål som det i förekommande fall i sig utgör en rättsakt mot vilken talan kan föras. En rent bekräftande rättsakt kan nämligen inte anses utgöra en rättsakt som går någon emot, eftersom det därvid är fråga om en rättsakt som inte innehåller någon ny omständighet i förhållande till en tidigare rättsakt som gått någon emot, och som således inte har ersatt den sistnämnda rättsakten.
(se punkt 54)
Hänvisning till domstolen den 10 december 1980, 23/80, Grasselli mot kommissionen, REG 1980, s. 3709, punkt 18; domstolen den 16 juni 1988, 371/87, Progoulis mot kommissionen, REG 1988, s. 3081, punkt 17; förstainstansrätten den 27 juni 2000, T-608/97, Plug mot kommissionen, REGP 2000, s. I-A-125 och II-569, punkt 23; förstainstansrätten den 9 april 2003, T-134/02, Tejada Fernández mot kommissionen, ännu ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 16
3. Eftersom det rättegångshinder som rör frågan om behörighet utgör tvingande rätt, skall förstainstansrätten bedöma detta ex officio. Det ankommer i detta avseende inte på förstainstansrätten att inom ramen för en talan enligt artikel 91 i tjänsteföreskrifterna principiellt fastställa något eller rikta förelägganden till gemenskapens institutioner. Om en rättsakt ogiltigförklaras är den berörda institutionen nämligen i enlighet med artikel 233 EG skyldig att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen.
(se punkterna 62 och 63)
Hänvisning till förstainstansrätten den 9 juni 1994, T-94/92, X mot kommissionen, REGP 1994, s. I-A-149 och II-481, punkt 33; förstainstansrätten den 8 juni 1995, T-583/93, P mot kommissionen, REGP 1995, s. I-A-137 och II‑433, punkt 17; förstainstansrätten den 9 juni 1998, T-172/95, Chesi m.fl. mot rådet, REGP 1998, s. I-A-265 och II-817, punkt 33; förstainstansrätten den 17 juni 1998, T-174/95, Svenska Journalistförbundet mot rådet, REG 1998, s. II‑2289, punkt 80
4. En tjänsteman som under sjukledighet vistas i en annan medlemsstat än den där hans anställningsort är belägen utan att ha erhållit ett sådant tillstånd därtill som krävs enligt artikel 60 andra stycket i tjänsteföreskrifterna kan inte med framgång åberopa detta regelbrott för att få rätt till vistelseortens korrigeringskoefficient. Att tillerkänna honom det skulle i själva verket utgöra ett åsidosättande av principen om likabehandling genom att de tjänstemän som följde gällande bestämmelser otillbörligen skulle missgynnas.
(se punkt 73)
5. Icke-diskrimineringsprincipen är endast tillämplig på personer som befinner sig i identiska eller jämförbara situationer. Enligt icke-diskrimineringsprincipen skall skillnader i behandling mellan olika kategorier av tjänstemän eller tillfälligt anställda vara motiverade på grundval av objektiva och rimliga kriterier och skillnaden skall stå i rimlig proportion till det mål som eftersträvas genom denna åtskillnad.
(se punkt 83)
Hänvisning till förstainstansrätten den 23 mars 1994, T-8/93, Huet mot revisionsrätten, REG 1994, s. II-103, punkt 45
6. En tjänsteman skall återbetala ett felaktigt utbetalt belopp i enlighet med artikel 85 i tjänsteföreskrifterna om det rör sig som ett fel som inte kan undgå en normalt vaksam tjänsteman, vilken förutsätts känna till de regler som rör hans lön. Det är inte nödvändigt att den berörde tjänstemannen när han iakttar sin omsorgsplikt med precision kan avgöra omfattningen av det fel som administrationen har begått. Det räcker att han hyser tvivel om huruvida utbetalningarna i fråga är välgrundade för att han skall vara tvungen att uppmärksamma administrationen på detta, så att denna kan vidta nödvändiga kontroller. Det är nödvändigt att bedöma huruvida den berörde tjänstemannen hade möjlighet att göra erforderliga kontroller. De omständigheter som skall beaktas vid denna bedömning avser tjänstemannens ansvarsgrad, lönegrad och tjänstetid, hur tydliga de tjänsteföreskrifter är som anger villkoren för beviljande av ersättningen samt hur stora förändringar som skett i dennes personliga situation eller familjesituation, då utbetalningen av det omtvistade beloppet har ett samband med att administrationen gör en bedömning av denna situation.
Att en tjänsteman tillhör en lönegrad i kategori C betyder inte att han inte har kunnat vidta erforderliga kontroller och utesluter således inte att han skall återbetala det felaktigt utbetalda beloppet.
(se punkterna 90, 91 och 94)
Hänvisning till domstolen den 17 januari 1989, 310/87, Stempels mot kommissionen, REG 1989, s. 43, punkt 10; förstainstansrätten den 10 februari 1994, T-107/92, White mot kommissionen, REG 1994, s. I-A-41 och II-143, punkterna 37–43; förstainstansrätten den 24 februari 1994, T-38/93, Stahlschmidt mot parlamentet, REGP 1994, s. I-A-65 och II-227, punkt 19; förstainstansrätten den 13 juli 1995, T-545/93, Kschwendt mot kommissionen, REGP 1995, s. I-A-185 och II-565, punkt 104; förstainstansrätten den 1 februari 1996, T-122/95, Chabert mot kommissionen, REGP 1996, s. I-A-19 och II-63, punkt 35; förstainstansrätten den 17 januari 2001, T-14/99, Kraus mot kommissionen, REGP 2001, s. I-A-7 och II-39, punkt 41; förstainstansrätten den 5 november 2002, T-205/01, Ronsee mot kommissionen, REGP 2002, s. I-A-211 och II-1065, punkterna 46 och 47
7. Omsorgsplikten liksom principen om god förvaltningssed innebär bland annat att det behöriga organ som skall fatta beslut rörande en tjänstemans situation skall beakta alla de omständigheter som kan inverka på beslutet och att det förutom tjänstens intresse även skall beakta den berörde tjänstemannens intressen. Omsorgsplikten kan aldrig i något fall tvinga administrationen att handla i strid med de tillämpliga bestämmelserna. Administrationen kan framför allt inte lägga omsorgsplikten till grund för att ge en gemenskapsrättslig bestämmelse en rättsverkan som står i motsats till dess klara och tydliga lydelse. En tjänsteman kan därför inte åberopa omsorgsplikten för att erhålla förmåner som tjänsteföreskrifterna inte berättigar honom till.
(se punkterna 99 och 100)
Hänvisning till domstolen den 23 oktober 1986, 321/85, Schwiering mot revisionsrätten, REG 1986, s. 3199, punkt 18; förstainstansrätten den 17 juni 1993, T-65/92, Arauxo-Dumay mot kommissionen, REG 1993, s. II-597, punkt 37; förstainstansrätten den 15 mars 1994, T-100/92, La Pietra mot kommissionen, REGP 1994, s. I-A-83 och II-275, punkt 58; förstainstansrätten den 16 april 1997, T-66/95, Kuchlenz-Winter mot kommissionen, REG 1997, s. II-637, punkt 43; förstainstansrätten den 6 juli 1999, T-203/97, Forvass mot kommissionen, REGP 1999, s. I-A-129 och II-705, punkt 54; förstainstansrätten den 27 juni 2000, T-67/99, K mot kommissionen, REGP 2000, s. I-A-127 och II‑579, punkterna 68 och 69; förstainstansrätten den 7 november 2002, T-199/01, G mot kommissionen, REGP 2002, s. I-A-217 och II-1085, punkt 71; förstainstansrätten den 6 februari 2003, T-7/01, Pyres mot kommissionen, REGP 2003, s. I-A-37 och II-239, punkt 77
8. Gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar förutsätter att flera villkor är uppfyllda, nämligen att det agerande som läggs institutionen till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan det påstådda agerandet och den åberopade skadan. En tjänstemans yrkande om ersättning för ideell skada som denne skulle ha orsakats på grund av gemenskapsorganets rättsstridiga agerande skall således avslås om något rättsstridigt agerande inte har styrkts.
(se punkt 106)
Hänvisning till förstainstansrätten den 9 februari 1994, T-3/92, Latham mot kommissionen, REGP 1994, s. I-A-23 och II-83, punkterna 63–66; förstainstansrätten den 15 februari 1996, T-583/93, Ryan-Sheridan mot FEACVT, REGP 1996, s. I-A-27 och II-77, punkterna 141 och 142
Top