FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (första avdelningen)
den 16 mars 2004
Mål T-11/03
Elizabeth Afari
mot
Europeiska centralbanken
”Personal vid Europeiska centralbanken – Förtal – Rasdiskriminering – Disciplinärt förfarande – Rätt till försvar – Rättslig kvalificering av de faktiska omständigheterna – Skadeståndstalan”
Fullständig text på engelska II - 0000
Saken: Talan om ogiltigförklaring av Europeiska centralbankens beslut av den 5 november 2002, genom vilket sökanden fick en skriftlig anmärkning, och ett yrkande om ersättning för de skador sökanden påstår sig ha lidit.
Avgörande: Talan ogillas. Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.
Sammanfattning
1. Tjänstemän – Beslut som går någon emot – Disciplinåtgärd – Motiveringsskyldighet – Omfattning
2. Tjänstemän – Principer – Principen om god förvaltningssed – Omfattning
3. Tjänstemän – Anställda vid Europeiska centralbanken – Disciplinåtgärder – Iakttagande av rätten till försvar – Skyldighet som föreligger även i avsaknad av skriftliga bestämmelser i detta hänseende
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 87; Europeiska centralbankens anställningsvillkor, artikel 43)
4. Tjänstemän – Likabehandling – Begrepp – Gränser
5. Tjänstemän – Disciplinåtgärder – Skyldighet att höra den berörde innan beslut fattas – Inte iakttagits – Oegentlighet som kan påverka beslutets innehåll – Åsidosättande av rätten till försvar
6. Tjänstemän – Anställda vid Europeiska centralbanken – Disciplinåtgärder – Iakttagande av rätten till försvar – Ingen hänvisning, vid inledningen av disciplinförfarandet, till de bestämmelser som den berörde påstås ha åsidosatt – Bedömning av följderna i ett konkret fall
7. Tjänstemän – Anställda vid Europeiska centralbanken – Rättigheter och skyldigheter – Skyldighet att iaktta tjänstens anseende – Lojalitetsskyldighet – Omfattning
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 12 och 21.1; Europeiska centralbankens anställningsvillkor, artiklarna 4 a och 9 c)
8. Tjänstemän – Anställda vid Europeiska centralbanken – Disciplinåtgärder – Åtgärder – Proportionalitetsprincipen – Begrepp – Tillsättningsmyndighetens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Gränser
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 86–89; Europeiska centralbankens anställningsvillkor, artikel 43)
9. Tjänstemän – Talan – Skadeståndstalan – Administrationens agerande var inte rättsstridigt – Ogillande
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91)
1. Motiveringen av ett beslut som går någon emot skall göra det möjligt för gemenskapsdomstolarna att granska beslutets laglighet och ge den berörde nödvändiga upplysningar för att kunna avgöra om beslutet är välgrundat eller inte. I motiveringen av ett förvaltningsbeslut i ett disciplinförfarande måste tydligt anges de omständigheter som läggs tjänstemannen till last liksom de överväganden som lett till att tillsättningsmyndigheten valt påföljden i fråga. Det krävs emellertid inte att samtliga faktiska och rättsliga omständigheter som den berörda tjänstemannen tagit upp under det disciplinära förfarandet diskuteras i motiveringen till beslutet angående disciplinåtgärd.
(se punkterna 37 och 38)
Hänvisning till domstolen den 20 november 1997, C‑188/96 P, kommissionen mot V, REG 1997, s. I‑6561, punkt 26; förstainstansrätten den 16 oktober 1998, T‑40/95, V mot kommissionen, REGP 1998, s. I‑A‑587 och II‑1753, punkt 36; förstainstansrätten den 19 maj 1999, T‑34/96 och T‑163/96, Connolly mot kommissionen, REGP 1999, s. I‑A‑87 och II‑463, punkt 93; förstainstansrätten den 23 april 2002, T‑372/00, Campolargo mot kommissionen, REGP 2002, s. I‑A‑49 och II‑223, punkt 49; förstainstansrätten den 30 maj 2002, T‑197/00, Onidi mot kommissionen, REGP 2002, s. I‑A‑69 och II‑325, punkt 156
2. Enligt principen om god förvaltningssed är en myndighet skyldig, när den fattar beslut angående en tjänsteman, att beakta samtliga omständigheter som kan påverka beslutet och den skall härvid ta hänsyn såväl till tjänstens intresse som den berörda tjänstemannens intressen.
(se punkterna 42 och 217)
Hänvisning till domstolen den 4 februari 1987, 417/85, Maurissen mot revisionsrätten, REG 1987, s. 551, punkt 12; förstainstansrätten den 7 november 2002, T‑199/01, G mot kommissionen, REGP 2002, s I‑A‑217 och II‑1085, punkt 67; förstainstansrätten den 6 februari 2003, T‑7/01, Pyres mot kommissionen, REGP 2003, s. I‑A‑37 och II‑239, punkt 77
3. Iakttagandet av rätten till försvar utgör en grundläggande gemenskapsrättslig princip som skall säkerställas även om det saknas uttryckliga bestämmelser i detta hänseende. I artikel 43 i Europeiska centralbankens anställningsvillkor föreskrivs dessutom, i likhet med i artikel 87 i tjänsteföreskrifterna, att det disciplinära förfarandet skall säkerställa att sanktionsåtgärder inte vidtas mot en anställd utan att denne först har beretts tillfälle att yttra sig angående de anmärkningar som framförts mot honom.
Det krävs inte att samtliga faktiska och rättsliga omständigheter som den berörda tjänstemannen tagit upp under det disciplinära förfarandet diskuteras i motiveringen till ett beslut angående disciplinåtgärd. Att det ifrågasatta beslutet inte innehåller svar på vissa argument som framförts under det disciplinära förfarandet räcker således inte för att styrka att den anställde mot vilken en disciplinåtgärd har vidtagits inte har hörts under förfarandet.
(se punkterna 49, 50 och 52)
Hänvisning till förstainstansrätten den 6 maj 1997, T‑169/95, Quijano mot kommissionen, REGP 1997, s. I‑A‑91 och II‑273, punkt 44; Connolly mot kommissionen, nämnt ovan, punkt 93; förstainstansrätten den 15 juni 2000, T 211/98, F mot kommissionen, REGP 2000, s. I‑A‑107 och II‑471, punkt 28; förstainstansrätten den 18 oktober 2001, T‑333/99, X mot ECB, REG 2001, s. II‑3021, punkterna 176 och 177; Onidi mot kommissionen, nämnt ovan, punkt 156
4. Icke-diskrimineringsprincipen är endast tillämplig på personer som befinner sig i identiska eller jämförbara situationer. Enligt icke-diskrimineringsprincipen skall skillnader i behandling mellan olika kategorier av tjänstemän eller tillfälligt anställda vara motiverade på grundval av objektiva och rimliga kriterier och skillnaden skall stå i rimlig proportion till det mål som eftersträvas genom denna åtskillnad.
(se punkt 65)
Hänvisning till förstainstansrätten den 23 mars 1994, T‑8/93, Huet mot revisionsrätten, REG 1994, s. II‑103, punkt 45
5. Vad beträffar disciplinära förfaranden har principen om rätten till försvar åsidosatts om det kan fastställas att den berörda personen inte har beretts tillfälle att yttra sig innan den rättsakt som går honom emot antas och det inte rimligen kan uteslutas att detta fel särskilt kan ha påverkat denna rättsakts innehåll.
(se punkt 90)
Hänvisning till förstainstansrätten den 23 januari 2002, T‑237/00, Reynolds mot parlamentet, REG 2002, s. II‑163, punkt 113
6. Det förhållandet att Europeiska centralbanken, när den inledde ett disciplinärt förfarande mot en av sina anställda, inte uttryckligen hänvisade till de bestämmelser som den slutligen, i det beslut om disciplinåtgärder som den fattade när detta förfarande avslutats, ansåg att den berörda personen hade åsidosatt, kan inte anses innebära att den berörda personen inte beretts tillfälle att yttra sig, om den berörda personen utifrån de anmärkningar som framfördes när förfarandet inleddes kunde ta reda på exakt vilka bestämmelser hon ansågs ha brutit mot.
Även om den berörda personen inte kan anses ha haft kännedom om att hon ansågs ha åsidosatt en särskild bestämmelse, kan detta inte påverka beslutet om disciplinåtgärder om det tydligt framgår av motiveringen att de andra åsidosättanden som gjorts gällande mot henne, och angående vilka hon har beretts tillfälle att yttra sig, i sig motiverade att en sanktionsåtgärd av denna grad vidtogs mot henne.
(se punkterna 111–121)
7. Enligt artikel 12 i tjänsteföreskrifterna skall en tjänsteman ”avstå från varje handling, särskilt från offentliga uttalanden, som kan skada tjänstens anseende”. Denna bestämmelse har till syfte att garantera att gemenskapens tjänstemän i sina handlingar förmedlar den bild av värdighet som överensstämmer med det särskilt korrekta och respektabla sätt som man har rätt att förvänta sig av personalen i en internationell organisation.
Enligt artikel 21 första stycket i tjänsteföreskrifterna är varje tjänsteman dessutom skyldig att vara lojal mot och samarbeta med den institution som han hör till och sina överordnade. Denna lojalitets- och samarbetsplikt innebär inte bara positiva skyldigheter, utan också, framför allt, en negativ skyldighet, nämligen skyldigheten att rent allmänt avhålla sig från handlingar som kan inverka negativt på värdigheten och respekten för institutionen och dess myndigheter.
Mot bakgrund av den uttryckliga hänvisningen i artikel 9 c i Europeiska centralbankens anställningsvillkor till de bestämmelser som är tillämpliga för tjänstemännen i de europeiska gemenskaperna, skall den skyldighet som personalen vid banken har enligt artikel 4 a i anställningsvillkoren att ”handla på ett sätt som överensstämmer med deras funktion och med bankens egenskap av gemenskapsrättsligt organ” tolkas på så sätt att den innebär att bankens personal är skyldiga att agera med samma lojalitet och värdighet som gäller för Europeiska gemenskapernas tjänstemän.
(se punkterna 191–193)
Hänvisning till domstolen den 14 december 1966, 3/66, Alfieri mot parlamentet, REG 1966, s. 633, 650; förstainstansrätten den 26 november 1991, T‑146/89, Williams mot revisionsrätten, REG 1991, s. II‑1293, punkt 72; förstainstansrätten den 7 mars 1996, T‑146/94, Williams mot revisionsrätten, REGP 1996, s. I‑A‑103 och II‑329, punkterna 65 och 72; förstainstansrätten den 15 maj 1997, T‑273/94, N mot kommissionen, REGP 1997, s. I‑A‑97 och II‑289, punkt 127; förstainstansrätten den 12 september 2000, T‑259/97, Teixeira Neves mot domstolen, REGP 2000, s. I‑A‑169 och II‑773, punkterna 44–47; Onidi mot kommissionen, nämnt ovan, punkt 73
8. Tillämpningen av proportionalitetsprincipen i disciplinärenden innefattar två aspekter.
Dels är det tillsättningsmyndighetens uppgift att välja en lämplig disciplinåtgärd, såvida de handlingar som lagts den anställde till last har styrkts, och gemenskapsdomstolarna kan inte ändra den disciplinåtgärd som valts, annat än om den inte står i proportion till de handlingar som har lagts tjänstemannen till last. Dels grundar sig valet av disciplinåtgärd på en helhetsbedömning som tillsättningsmyndigheten gör av samtliga konkreta faktiska omständigheter och av alla omständigheter i varje enskilt fall, eftersom det varken i artiklarna 86-89 i tjänsteföreskrifterna eller i ECB:s anställningsvillkor, vad bankens tjänstemän beträffar, föreskrivs något fast samband mellan de disciplinåtgärder som anges i dessa bestämmelser och de olika slag av åsidosättanden som en tjänsteman kan göra sig skyldig till, och eftersom det inte preciseras på vilket sätt försvårande eller förmildrande omständigheter skall beaktas vid valet av disciplinåtgärd. Gemenskapsdomstolarnas prövning måste därför inskränkas till frågan om den avvägning som tillsättningsmyndigheten har gjort mellan försvårande och förmildrande omständigheter är proportionerlig, och domstolarna kan vid denna prövning inte ersätta tillsättningsmyndigheten och göra en egen värdering i detta hänseende.
(se punkt 203)
Hänvisning till X mot ECB, nämnt ovan, punkt 221
9. Gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar förutsätter att flera villkor är uppfyllda, nämligen att det agerande som läggs institutionen till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan det påstådda agerandet och den åberopade skadan. En tjänstemans yrkande om ersättning för ideell skada som denne skulle ha orsakats på grund av gemenskapsorganets rättsstridiga agerande skall således avslås om något rättsstridigt agerande inte har styrkts
(se punkt 224)
Hänvisning till förstainstansrätten den 15 februari 1996, T-589/93, Ryan-Sheridan mot FEACVT, REGP 1996, s. I-A-27 och II-77, punkterna 141 och 142
Top