Mål T-285/03
Agraz, SA m.fl.
mot
Europeiska gemenskapernas kommission
”Jordbruk – Gemensam organisation av marknaden för bearbetade frukt- och grönsaksprodukter – Produktionsstöd för bearbetade tomatprodukter – Beräkningssätt för stödbeloppet – Regleringsåret 2000/2001”
Förstainstansrättens dom (tredje avdelningen) av den 17 mars 2005
Sammanfattning av domen
1. Jordbruk – Gemensam jordbrukspolitik – Gemenskapsinstitutionernas utrymme för skönsmässig bedömning – Gränser – De skyddsregler som föreskrivs i gemenskapens rättsordning i fråga om administrativa förfaranden skall iakttas – Vid fastställelsen av produktionsstöd skall hänsyn tas till råvarupriset i ett av de viktigare producerande och exporterande länderna – Föreligger inte – Rättsstridighet som leder till att utomobligatoriskt skadeståndsansvar uppstår för gemenskapen
(Rådets förordning nr 2201/96, artikel 4.1 och 4.2, kommissionens förordning nr 1519/2000)
2. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Verklig och bestämd skada har orsakats av en rättsstridig rättsakt – Bevisbörda
(Artiklarna 235 EG och 288 andra stycket EG)
1. Inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken förfogar kommissionen över ett utrymme för skönsmässig bedömning samtidigt som den i enlighet med omsorgsprincipen och principen om god förvaltningssed är tvungen att samla in de nödvändiga uppgifter om sakomständigheterna som är oundgängliga för att den skall kunna utöva sin befogenhet att göra skönsmässiga bedömningar. När gemenskapens institutioner ges stort utrymme för sådan skönsmässig bedömning bör nämligen särskilt stor vikt läggas vid att de processrättsliga skyddsregler som föreskrivs i gemenskapens rättsordning efterlevs. Dessa skyddsregler innebär bland annat att den behöriga institutionen är skyldig att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet.
När det gäller förordning nr 1519/2000 om fastställande för regleringsåret 2000/2001 av minimipris och stödbelopp för bearbetade produkter av tomater har kommissionen, genom att inte ta någon som helst hänsyn till råvarupriset i ett av de viktigare producerande och exporterande tredjeländerna, nämligen Kina, åsidosatt den skyldighet som föreskrivs i de tvingande villkor som fastställts i artikel 4.1 och 4.2 i förordning nr 2201/96 om den gemensamma organisationen av marknaden för bearbetade produkter av frukt och grönsaker. I denna förordning föreskrivs nämligen vilka uppgifter som skall beaktas då kommissionen fastställer med vilket belopp produktionsstöd skall utgå.
En sådan rättsstridighet utgör ett tillräckligt klart åsidosättande av en bestämmelse som syftar till att ge enskilda rättigheter och kan med anledning av sina skadliga följder leda till att utomobligatoriskt skadeståndsansvar uppstår för gemenskapen.
(se punkterna 49 och 61)
2. Den skada som det begärs ersättning för skall när det gäller gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar vara verklig och bestämd. Det ankommer på sökanden att lägga fram bevis vid gemenskapsdomstolen i syfte att visa att det föreligger en skada och hur omfattande denna skada är. Om den skada som sökandena räknat ut inte kan anses bestämd, skall talan om skadestånd ogillas.
(se punkterna 70, 71 och 77)
FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (tredje avdelningen)
17 mars 2005(*)
”Jordbruk – Gemensam organisation av marknaden för bearbetade frukt- och grönsaksprodukter – Produktionsstöd för bearbetade tomatprodukter – Beräkningssätt för stödbeloppet – Regleringsåret 2000/2001”
I mål T‑285/03,
Agraz, SA, Madrid (Spanien),
Agrícola Conservera de Malpica, SA, Tolède (Spanien),
Agridoro Soc. coop. rl, Pontenure (Italien),
Alfonso Sellitto SpA, Mercato S. Severino (Italien),
Alimentos Españoles, Alsat, SL, Don Benito, Badajoz (Spanien),
AR Industrie Alimentari SpA, Angri (Italien),
Argo Food – Packaging & Innovation Co. SA, Serres (Grekland),
Asteris Industrial Commercial SA, Aten (Grekland),
Attianese Srl, Nocera Superiore (Italien),
Audecoop distillerie Arzens – Techniques séparatives (AUDIA), Montréal (France),
Benincasa Srl, Angri,
Boschi Luigi & Figli SpA, Fontanellato (Italien),
CAS SpA, Castagnaro (Italien),
Calispa SpA, Castel San Giorgio (Italien),
Campil – Agro Industrial do Campo do Tejo, Lda, Cartaxo (Portugal),
Campoverde Srl, Carinola (Italien),
Carlo Manzella & C. Sas, Castel San Giovanni (Italien),
Carmine Tagliamonte & C. Srl, Sant'Egidio del Monte Albino (Italien),
Carnes y Conservas Españolas, SA, Mérida (Spanien),
Cbcotti Srl, Nocera Inferiore (Italien),
Cirio del Monte Italia SpA, Rom (Italien),
Consorzio Ortofrutticoli Trasformati Polesano (Cotrapo) Soc. coop. rl, Fiesso Umbertiano (Italien),
Columbus Srl, Parma (Italien),
Compal – Companhia produtora de Conservas Alimentares, SA, Almeirim (Portugal),
Conditalia Srl, Nocera Superiore,
Conservas El Cidacos, SA, Autol (Spanien),
Conservas Elagón, SA, Coria (Spanien),
Conservas Martinete, SA, Puebla de la Calzada (Spanien),
Conservas Vegetales de Extremadura, SA, Bajadoz,
Conserve Italia Soc. coop. rl, San Lazzaro di Savena (Italien),
Conserves France SA, Nîmes (Frankrike),
Conserves Guintrand SA, Carpentras (Frankrike),
Conservificio Cooperativo Valbiferno Soc. coop. rl, Guglionesi (Italien),
Consorzio Casalasco del Pomodoro Soc. coop. rl, Rivarolo del Re ed Uniti (Italien),
Consorzio Padano Ortofrutticolo (Copador) Soc. coop. rl, Collecchio (Italien),
Copais Food and Beverage Company SA, Nea Ionia (Grekland),
Tin Industry D. Nomikos SA, Marousi (Grekland),
Davia Srl, Gragnano (Italien),
De Clemente Conserve Srl, Fisciano (Italien),
DE. CON Srl, Scafati (Italien),
Desco SpA, Terracina (Italien),
«Di Lallo» – Di Teodoro di Lallo & C. Snc, Scafati,
Di Leo Nobile – SpA Industria Conserve Alimentari, Castel San Giorgio,
Marotta Emilio, Sant'Antonio Abate (Italien),
E. & O. von Felten SpA, Fontanini (Italien),
Egacoop, S. Coop., Lda, Andosilla (Spanien),
Elais SA, Aten,
Emiliana Conserve Srl, Busseto (Italien),
Perano Enrico & Figli Spa, San Valentino Torio (Italien),
FIT – Fomento da Indústria do Tomate, SA, Águas de Moura (Portugal),
Faiella & C. Srl, Scafati,
«Feger» di Gerardo Ferraioli SpA, Angri,
Fratelli D'Acunzi Srl, Nocera Superiore,
Fratelli Longobardi Srl, Scafati,
Fruttagel Soc. coop. rl, Alfonsine (Italien),
G3 Srl, Nocera Superiore,
Giaguaro SpA, Sarno (Italien),
Giulio Franzese Srl, Carbonara di Nola (Italien),
Greci Geremia & Figli SpA, Parma,
Greci – Industria Alimentare SpA, Parma,
Greek Canning Co. SA Kyknos, Nauplie (Grekland),
Grilli Paolo & Figli – Sas di Grilli Enzo e Togni Selvino, Gambettola (Italien),
Heinz Iberica, SA, Alfaro (Spanien),
IAN – Industrias Alimentarias de Navarra, SA, Vilafranca (Spanien),
Industria Conserve Alimentari Aniello Longobardi – Di Gaetano, Enrico & Carlo Longobardi Srl, Scafati,
Industrias de Alimentação Idal, Lda, Benavente (Portugal),
Industrias y Promociones Alimentícias, SA, Miajadas (Spanien),
Industrie Rolli Alimentari SpA, Roseto degli Abruzzi (Italien),
Italagro – Indústria de Transformação de Produtos Alimentares, SA, Castanheira do Ribatejo (Portugal),
La Cesenate Conserve Alimentari SpA, Cesena (Italien),
La Dispensa di Campagna Srl, Castagneto Carducei (Italien),
La Doria SpA, Angri,
La Dorotea di Giuseppe Alfano & C. Srl, Sant’Antonio Abate,
La Regina del Pomodoro Srl, Sant’Egidio del Monte Albino,
«La Regina di San Marzano» di Antonio, Felice e Luigi Romano Snc, Scafati,
La Rosina Srl, Angri,
Le Quattro Stelle Srl, Angri,
Lodato Gennaro & C. SpA, Castel San Giorgio,
Louis Martin production SAS, Monteux (Frankrike),
Menú Srl, Medolla (Italien),
Mutti SpA, Montechiarugolo (Italien),
National Conserve Srl, Sant’Egidio del Monte Albino,
Nestlé España, SA, Miajadas,
Nuova Agricast Srl, Verignola (Italien),
Pancrazio SpA, Cava De’Tirreni (Italien),
Pecos SpA, Castel San Giorgio,
Pelati Sud di De Stefano Catello Sas, Sant’Antonio Abate,
Pomagro Srl, Fisciano,
Pomilia Srl, Nocera Superiore,
Prodakta SA, Aten,
Raffaele Viscardi Srl, Scafati,
Rispoli Luigi & C. Srl, Altavilla Silentina (Italien),
Rodolfi Mansueto SpA, Collecchio,
Riberal de Navarra S. en C., Castejon (Spanien),
Salvati Mario & C. SpA, Mercato San Severino,
Saviano Pasquale Srl, San Valentino Torio,
Sefa Srl, Nocera Superiore,
Serraiki Konservopia Oporokipeftikon Serko SA, Serres,
Sevath SA, Xanthi (Grekland),
Silaro Conserve Srl, Nocera Superiore,
ARP – Agricoltori Riuniti Piacentini Soc. coop. rl, Gariga di Podenzano (Italien),
Société coopérative agricole de transformations och de ventes (SCATV), Camaret-sur-Aigues (Frankrike),
Sociedade de Industrialização de Produtos Agrícolas – Sopragol, SA, Mora (Portugal),
Spineta SpA, Pontecagnano Faiano (Italien),
Star Stabilimento Alimentare SpA, Agrate Brianza (Italien),
Steriltom Aseptic – System Srl, Plaisance (Italien),
Sugal Alimentos, SA, Azambuja (Portugal),
Sutol – Indústrias Alimentares, Lda, Alcácer do Sal (Portugal),
Tomsil – Sociedade Industrial de Concentrado de Tomate, SA, Ferreira do Alentejo (Portugal),
Transformaciones Agrícolas de Badajoz, SA, Villanueva de la Serena (Spanien),
Zanae – Nicoglou levures de boulangerie industrie commerce alimentaire SA, Thessaloniki (Grekland),
sökande,
företrädda av advokaterna J. da Cruz Vilaça, R. Oliveira, Melícias och D. Choussy
mot
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av M. Nolin, i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,
svarande,
angående en skadeståndstalan avseende ersättning för den skada som sökandena påstår sig ha lidit till följd av det beräkningssätt för fastställande av storleken på produktionsstödet för bearbetade tomatprodukter som har använts i kommissionens förordning (EG) nr 1519/2000 av den 12 juli 2000 om fastställande för regleringsåret 2000/2001 av minimipris och stödbelopp för bearbetade produkter av tomater (EGT L 174, s. 29),
meddelar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (tredje avdelningen)
sammansatt av ordföranden J. Azizi, samt domarna F. Dehousse och E. Cremona,
justitiesekreterare: avdelningsdirektören J. Palacio González,
med beaktande av det skriftliga förfarandet och efter att förhandling hållits den 8 september 2004,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
1 Artikel 33.1 EG har följande lydelse:
”Den gemensamma jordbrukspolitiken skall ha som mål att
a) höja produktiviteten inom jordbruket genom att främja tekniska framsteg och genom att trygga en rationell utveckling av jordbruksproduktionen och ett optimalt utnyttjande av produktionsfaktorerna, särskilt arbetskraften,
b) på så sätt tillförsäkra jordbruksbefolkningen en skälig levnadsstandard, särskilt genom en höjning av den individuella inkomsten för dem som arbetar i jordbruket,
c) stabilisera marknaderna,
d) trygga försörjningen,
e) tillförsäkra konsumenterna tillgång till varor till skäliga priser.”
2 I artikel 2 i rådets förordning nr 2201/96 av den 28 oktober 1996 om den gemensamma organisationen av marknaden för bearbetade produkter av frukt och grönsaker (EGT L 297, s. 29) (nedan kallad grundförordningen) föreskrivs följande i den version som är tillämplig i förevarande mål:
”1. Ett stödsystem för produktionen skall tillämpas för de produkter som anges i bilaga I och som framställs av frukt och grönsaker som odlas inom gemenskapen.
2. Produktionsstödet skall beviljas den bearbetningsindustri som till producenten har betalat ett pris för råvaror som lägst motsvarar minimipriset enligt avtal mellan de producentorganisationer som erkänts eller erkänts på förhand enligt förordning (EG) nr 2200/96 och bearbetningsindustrin …”
3 I artikel 4 i grundförordningen, i den lydelse som är tillämplig i förevarande mål, preciseras följande:
”1. Produktionsstödet får inte överstiga skillnaden mellan det minimipris som erläggs till en producent inom gemenskapen och råvarupriset i de viktigare producerande och exporterande tredje länderna.
2. Produktionsstödets belopp skall fastställas så att avsättning möjliggörs för gemenskapens produkter till ett minimipris inom de gränser som fastställs i punkt 1. Vid bestämmande av detta belopp skall, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 5, hänsyn särskilt tas till
a) skillnaden mellan kostnaden för råvara som erhålls inom gemenskapen och råvara som erhålls från viktigare konkurrerande tredje länder,
b) det stödbeloppet som bestämts för föregående regleringsår, eller som räknats fram före den minskning som anges i punkt 10, om den är tillämplig,
c) för de produkter för vilka gemenskapens produktion utgör en väsentlig del av marknaden: utvecklingen av den externa handelsvolymen och deras pris, om det sistnämnda kriteriet leder till en sänkning av stödbeloppet.
3. Produktionsstödet skall fastställas i förhållande till nettovikten för den bearbetade produkten. De koefficienter som uttrycker förhållandet mellan vikten på insatsråvaran och nettovikten på den bearbetade produkten skall fastställas schablonmässigt. De skall uppdateras regelbundet på grundval av gjorda erfarenheter.
...
5. Råvarupriset i de viktigare konkurrerande tredje länderna skall principiellt fastställas på grundval av det faktiskt använda priset vid försäljning från jordbruksledet såvitt avser färska produkter av jämförbar kvalitet som används för bearbetning, vägda i förhållande till de kvantiteter slutprodukter som dessa tredje länder exporterar.
6. Såvitt avser produkter där gemenskapsproduktionen utgör minst 50 % av konsumtionen på gemenskapsmarknaden, skall utvecklingen av priserna och volymen av importen och exporten uppskattas på grundval av uppgifterna för det kalenderår som föregår ingången av regleringsåret, jämförda med uppgifterna för föregående kalenderår.
7. För bearbetade tomatprodukter skall produktionsstöd fastställas för
a) tomatkoncentrat som hänförs till KN-nummer 2002 90,
…
9. Kommissionen skall fastställa beloppet på produktionsstödet … före ingången av varje regleringsår.
Enligt samma förfarande skall den fastställa de koefficienter som avses i punkt 3, de kvalitetsmässiga minimikraven, liksom övriga tillämpningsföreskrifter för den här artikeln.
10. För bearbetade tomatprodukter får de totala kostnaderna för varje regleringsår inte överstiga det belopp som skulle ha uppnåtts om de franska och portugisiska kvoterna för koncentrat för regleringsåret 1997/1998 hade bestämts enligt följande:
– Frankrike: 24 323 ton.
– Portugal: 670 451 ton.
I detta syfte skall det stöd som bestäms för tomatkoncentrat och produkter som framställs härur i enlighet med punkt 9 minskas med 5,37 procent. Ett eventuellt tillägg skall utbetalas efter regleringsårets utgång om ökningen av de franska och portugisiska kvoterna inte används fullt ut.”
4 Slutligen fastställs i artikel 2.1 i kommissionens förordning (EG) nr 1519/2000 av den 12 juli om fastställande för regleringsåret 2000/2001 av minimipris och stödbelopp för bearbetade produkter av tomater (EGT L 174, s 29) att ”[f]ör regleringsåret 2000/2001 skall det produktionsstöd som avses i artikel 4 i [grundförordningen] fastställas i enlighet med bilaga II”. Produktionsstödet har fastställts till 17,178 euro per 100 kg tomatkoncentrat med ett innehåll av löslig torrsubstans på 28 procent eller mer men mindre än 30 procent.
Bakgrund och förfarande
5 Genom skrivelse av den 4 februari 2000 begärde kommissionen att kinesiska myndigheter, genom att fylla i ett bifogat frågeformulär, så snabbt som möjligt skulle tillhandahålla den information som behövdes för fastställande av stödbeloppen för regleringsåret 2000/2001 för bearbetade produkter av frukt och grönsaker. Denna skrivelse besvarades aldrig.
6 Efter det att förordning nr 1519/2000 hade antagits tillställdes kommissionen invändningar från delegationer och sammanslutningar i Spanien, Frankrike, Grekland, Italien och Portugal som företrädde producenter av bearbetade tomatprodukter. Dessa producenter protesterade mot att priset på kinesiska tomater inte hade beaktats när beloppet på det beviljade stödet fastställdes.
7 Den europeiska organisationen för tomatkonservindustrin (nedan kallad OEICT) och Associação Portuguesa dos Industriais de Tomate ansökte vid flera tillfällen om att kommissionen skulle ändra beloppet på det beviljade stödet. En av dessa ansökningar åtföljdes av en kopia på ett avtal som innehöll det pris som den kinesiske producenten erhållit för produkten.
8 Genom skrivelse av den 5 mars 2001, riktad till den portugisiske jordbruksministern som svar på hans begäran om att stödbeloppet skulle räknas om, uppgav kommissionen att fastställandet av stödbeloppet för bearbetning av tomater för regleringsåret 2000/2001 hade skett under strikt iakttagande av artiklarna 3 och 4 i grundförordningen. Kommissionen bekräftade vidare att den mottagit en skrivelse den 13 december 2000 från OEICT i vilken priset angavs på ett avtal som ingåtts i Kina. Kommissionen tillade dock att det var omöjligt för den att ändra sitt beslut med hänsyn till ett pris som fastställts i ett enda avtal och som inte bekräftats av berörda nationella myndigheter.
9 Den spanska diplomatiska beskickningen i Peking erhöll i september 2001 ett intyg från de kinesiska myndigheterna i vilket det fanns angett hur stort det genomsnittliga tomatpris var som erlagts till producenterna i provinsen Xinjing under regleringsåren 1999 och 2000. Omkring 88 procent av den totala kinesiska produktionen av bearbetade tomater kommer från denna provins. Denna handling överlämnades den 9 november 2001 till den ansvarige kommissionsledamoten Franz Fischler av den portugisiske jordbruksministern och även den 7 december 2001 av OEICT.
10 Kommissionen översände de 31 januari 2002 ett svar till OEICT och underströk härvid på nytt att stödbeloppet hade fastställts i överensstämmelse med artiklarna 3 och 4 i grundförordningen. Kommissionen ansåg vidare att det inte var nödvändigt att ändra förordning nr 1519/2000, eftersom gemenskapens tomatindustri enligt kommissionen nått en rekordhög bearbetningsnivå och inte hade ålagts någon straffavgift.
11 Efter ett möte som ägde rum den 6 november 2002 och efter det att olika skrivelser riktats av sökandena till kommissionen, förklarade denna genom skrivelse av den 7 januari 2003 att det inte fanns någon som helst anledning att revidera förordning nr 1519/2000.
12 Det är under ovan angivna förhållanden som sökandena har väckt denna talan den 18 augusti 2003.
Parternas yrkanden
13 Sökandena har yrkat att förstainstansrätten skall
– förplikta kommissionen att till vart och ett av sökandebolagen utge återstoden av produktionsstödet (såsom preciseras i bilaga A.27 till ansökan) jämte ränta som skall fastställas av förstainstansrätten och som skall löpa från och med den 12 juli 2000, eller i andra hand från och med den 13 juli 2000, eller i tredje hand från och med den 16 juli 2000 fram till det datum då betalning erläggs,
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
14 Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten skall
– ogilla talan,
– förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.
Prövning i sak
15 Parterna har åberopat domstolens och förstainstansrättens fasta rättspraxis enligt vilken det för att utomobligatoriskt skadeståndsansvar för gemenskapen skall uppstå krävs att vissa förutsättningar är uppfyllda vad gäller det rättsstridiga beteende som gemenskapsinstitutionen läggs till last, den faktiska förekomsten av en skada samt orsakssambandet mellan det rättsstridiga beteendet och den åberopade skadan (domstolens dom av den 17 december 1981 i de förenade målen 197/80–200/80, 243/80, 245/80 och 247/80, Ludwigshafener Walzmuehle m.fl. mot rådet och kommissionen, REG 1981, s. 3211, punkt 18, förstainstansrättens dom av den 18 september 1995 i mål T‑168/94, Blackspur m.fl. mot rådet och kommissionen, REG 1995, s. II‑2627, punkt 38, och av den 13 december 1995 i de förenade målen T‑481/93 och T‑484/93, Exporteurs in Levende Varkens m.fl. mot kommissionen, REG 1995, s. II‑2941, punkt 80).
16 Förstainstansrätten skall nu pröva om dessa tre villkor är uppfyllda i förevarande mål.
Huruvida kommissionens beteende var lagenligt
17 Sökandena har i syfte att visa att kommissionens beteende var rättsstridigt, för det första åberopat åsidosättande av grundförordningen och av artikel 33 EG samt av omsorgsprincipen och principen om god förvaltningssed. Subsidiärt har de gjort gällande att principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts.
Parternas argument
– Åsidosättande av grundförordningen och av artikel 33 EG
18 Sökandena har påstått att kommissionen när den antog förordning nr 1519/2000 i strid med grundförordningen gjorde sig skyldig till ett rättsstridigt handlande som kan leda till skadeståndsansvar för kommissionen.
19 Det är nämligen utrett att kommissionen beaktade Förenta staterna, Israel och Turkiet när den beräknade ifrågavarande stödbelopp. Enligt sökandena hänvisas det emellertid i grundförordningen till de ”viktigare producerande och exporterande tredje länderna” (artikel 4.1) och till ”viktigare konkurrerande tredje länder” (artikel 4.2 och 4.5). I dessa bestämmelser fråntas kommissionen således enligt sökandena allt utrymme för skönsmässig bedömning genom att den tvingas beakta de länder som har den största produktionen och exporten av tomater. Även om kommissionen kan ta hänsyn till andra faktorer, måste den i vart fall med nödvändighet beakta dem som uttryckligen nämns i artikel 4.2 i grundförordningen, varav den första är priset i de viktigare tredje länderna. En annan tolkning av dessa bestämmelser skulle innebära att kommissionen skulle kunna använda sitt fria skön när den väljer referensexportländer vilket i förlängningen skulle kunna leda till att den inte föreskriver något stöd alls beroende på urvalet av referensländer.
20 Sökandena har emellertid hävdat att Kina sedan år 1998 är den näst största tomatproducenten i världen. Kina exporterade år 1999 mer än 108 246 ton tomater, det vill säga mindre än Turkiet (168 691 ton) men mer än Förenta staterna (92 913 ton) och Israel (9 557 ton). Dessutom steg den kinesiska exporten till länderna i Europeiska gemenskapen, till 24 171 ton vilket utgjorde 22,30 procent av Kinas sammanlagda globala export. Kina borde följaktligen betraktas som ett konkurrentland.
21 Genom att underlåta att inbegripa de kinesiska priserna vid beräkningen av produktionsstödet har kommissionen således åsidosatt grundförordningen vars bestämmelser är klara och inte tvetydiga. Sökandena har påstått att det är fråga om en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter och att överträdelsen är tillräckligt klar i den mening som kommit till uttryck i rättspraxis i målet Bergaderm (domstolens dom av den 4 juli 2000 i mål C‑352/98 P, Bergaderm och Goupil mot kommissionen, REG 2000, s. I‑5291). Eftersom kommissionens befogenheter på ett mycket precist sätt begränsades vid antagandet av förordning nr 1519/2000, räcker det enligt sökandenas uppfattning enbart med ett rättsstridigt handlande från institutionens sida för att gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar skall aktualiseras.
22 Kommissionen begärde dessutom själv att uppgifterna om de kinesiska priserna skulle delges den, men kommissionen vägrade att beakta uppgifterna när den väl erhållit dem.
23 Kommissionen har genom sitt förhållningssätt även underlåtit att beakta de politiska syftena med det system för subventioner som föreskrivs i grundförordningen. Subventionerna skall nämligen gynna europeiska jordbrukare och företagare genom att garantera jordbrukaren en lägsta godtagbar inkomstnivå och samtidigt göra det möjligt för förädlaren av produkter framställda av tomater att möta konkurrensen från tredje länder vars råvaror kan inköpas till ett lägre pris än det pris som gäller på den gemensamma marknaden. Eftersom dessa syften inte har beaktats utgör förordning nr 1519/2000 även ett åsidosättande av artikel 33 EG.
24 Kommissionen anser för sin del att den förfogade över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när den fastställde ifrågavarande stödbelopp. Skadeståndsansvaret kan emellertid endast aktualiseras om kommissionen uppenbart och allvarligt överskridit gränserna för utövandet av sin befogenhet i den mening som avses i domen i det ovan i punkt 21 nämnda målet Bergaderm och Goupil mot kommissionen.
25 Kommissionen har erinrat om att artikel 4 i grundförordningen gör det möjligt att fastställa ett maximalt produktionsstöd och detta stöd inte ”får … överstiga skillnaden mellan det minimipris som erläggs till en producent inom gemenskapen och råvarupriset i de viktigare producerande och exporterande tredje länderna”. Det fanns således enligt kommissionen inte någon garanti för att stödbeloppet skulle vara lika stort som denna skillnad.
26 Kommissionen har vidare understrukit att kriterierna för fastställande av stöd inte har fastställts på ett uttömmande sätt. I artikel 4.2 i grundförordningen anges nämligen följande: ”Vid bestämmande av detta belopp skall … hänsyn särskilt tas till …” I denna artikel tas en möjlighet upp i punkt c) att sänka stödbeloppet för att ta hänsyn till utvecklingen av den externa handelsvolymen och produkternas pris. Eftersom gemenskapens produktion utgör en betydande andel av den gemensamma marknaden, nämligen ungefär 90 procent, hade emellertid kommissionen rätt att ta hänsyn till dessa uppgifter.
27 Kommissionen har även klandrat sökandena för att de aldrig nämnde syftet med stödet, det vill säga att ”avsättning möjliggörs av gemenskapens produkter”. Kommissionen anser att det var fullständigt legitimt att den, med hänsyn till detta syfte och de uppgifter som den hade tillgång till, bortsåg från det kinesiska tomatpriset.
28 Förenta staterna, Israel och Turkiet har tillhandahållit uppgifter om tomatproduktionen medan de kinesiska myndigheterna inte hörsammade kommissionens begäran. Kommissionen drog härav slutsatsen att det fanns anledning att minska produktionsstödet för tomatkoncentrat till förädlaren med 20,54 procent med anledning av eurons värdeminskning i förhållande till den amerikanska dollarn (– 12,2 procent) och det ökade råvarupriset i konkurrerande tredje länder, särskilt Förenta staterna (+ 8,4 procent) och Turkiet (+ 4,4 procent).
29 De uppgifter som finns att tillgå på den gemensamma marknaden vad gäller tomatkoncentrat tyder enligt kommissionen på en betydande tillbakagång i den totala importen och en stabil import från Kina under åren 1997–1999, en kraftig prisökning på produkter med ursprung i Kina och ett regelbundet framåtskridande i gemenskapens export. Dessa faktorer bekräftar att det skett en tydlig återhämtning i den internationella konjunkturen för gemenskapens produktion och att konkurrensen från Kina ännu är begränsad. Det behövs således ingen ändring i reglerna för hur stödet skall beräknas.
30 Kommissionen anser att även om beaktandet av det kinesiska råvarupriset på ett effektivt sätt kunde leda till en sänkning av det uppskattade råvarupriset i de viktigare producerande och exporterande tredje länderna skulle en sådan prissänkning inte med nödvändighet leda till en ökning av produktionsstödet.
31 Kommissionen var i vart fall skyldig att fastställa produktionsstödets belopp före ingången av regleringsåret 2000/2001, trots att den inte erhållit något svar av de kinesiska myndigheterna. Kommissionen har betonat att den hittills aldrig beaktat det kinesiska tomatpriset och att det inte fanns något som plötsligt kunde göra det berättigat att för första gången inbegripa detta vid beräkningen av stödet.
32 Vad beträffar åsidosättandet av artikel 33 EG, erinrar kommissionen om att produktionsstödet syftar till att avsättning möjliggörs för gemenskapens produkter. Enligt kommissionen har sökandena på intet sätt visat att kommissionen åsidosatt detta syfte.
– Åsidosättande av omsorgsprincipen och principen om god förvaltningssed
33 Vad gäller åsidosättandet av omsorgsprincipen och principen om god förvaltningssed, har sökandena gjort gällande att kommissionen inte ansträngde sig för att få kunskap om de kinesiska priserna på det sätt som en normalt försiktig och aktsam administration skulle ha gjort. Kommissionen rättade därefter inte sitt misstag, i strid med sitt åtagande, trots att en rättelse inte skulle ha medfört några särskilda problem.
34 Kommissionen å sin sida, anser att den kunde fastställa produktionsstödets belopp under iakttagande av grundförordningens syften och bestämmelser utan att ha tillgång till uppgifterna om de kinesiska tomatpriserna. Det skulle därför ha varit meningslöst för kommissionen att fortsätta att vända sig till de kinesiska myndigheterna eftersom de åtgärder som kommissionen vidtagit beträffande annan produktion aldrig hade fått något gensvar av dessa myndigheter.
35 Kommissionen har klandrats för att den avstod från att ändra sättet att beräkna stödet, trots att den kände till det tomatpris som erlagts till de kinesiska producenterna. Kommissionen har härvidlag erinrat om att den mottog de första upplysningarna genom skrivelse av den 13 november 2000, det vill säga fyra månader efter det att förordning nr 1519/2000 antagits. Eftersom det endast gällde priset i ett avtal ansåg kommissionen att det var uteslutet att betrakta det som representativt för de priser som används i den kinesiska produktionen.
36 Kommissionen har därefter gjort gällande att det inte var förrän den 9 november 2001, det vill säga sexton månader efter antagandet av förordning nr 1519/2000 som den delgavs sifferuppgifter som eventuellt kunde ha högre bevisvärde. Enligt kommissionen var det otänkbart att ändra förordningen efter så lång tid och för övrigt var det inte tillåtet enligt någon rättsregel att retroaktivt företa en sådan ändring. Kommissionen hade endast kunnat göra det om det gällde ett tekniskt fel. Kommissionen har tillagt att regleringsåret 2000/2001 hade gått ut för flera månader sedan och att ett nytt system hade införts.
Förstainstansrättens bedömning
37 Parterna är oense om tolkningen av grundförordningens bestämmelser och om omfattningen av det utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen tillerkänns genom grundförordningen vad beträffar fastställandet av produktionsstödets belopp.
38 Förstainstansrätten erinrar om att det följer av fast rättspraxis att det för att gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar i den mening som avses i artikel 288 andra stycket EG skall aktualiseras krävs att flera förutsättningar är uppfyllda, nämligen att det beteende som den berörda institutionen klandras för är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan detta beteende och den åberopade skadan (domstolens dom av den 29 september 1982, i mål 26/81, Oleifici Mediterranei mot EEG, REG 1982, s. 3057, punkt 16, förstainstansrättens dom av den 11 juli 1996 i mål T‑175/94, International Procurement Services mot kommissionen, REG 1996, s. II‑729, punkt 44, av den 16 oktober 1996 i mål T‑336/94, Efisol mot kommissionen, REG 1996, s. II‑1343, punkt 30, och av den 11 juli 1997 i mål T‑267/94, Oleifici Italiani mot kommissionen, REG 1997, s. II‑1239, punkt 20).
39 Vad angår det första villkoret måste det enligt rättspraxis visas att det skett en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som syftar till att ge enskilda rättigheter (domen i det ovan i punkt 21 nämnda målet Bergaderm och Goupil mot kommissionen, punkt 42). Vad gäller kravet på att överträdelsen skall vara tillräckligt klar, är det avgörande kriteriet för att villkoret skall anses vara uppfyllt att den berörda gemenskapsinstitutionen uppenbart och allvarligt har missbedömt gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Om denna institution endast förfogade över ett i hög grad begränsat, eller till och med obefintligt, utrymme för skönsmässig bedömning kan även en mindre överträdelse av gemenskapsrätten vara tillräcklig för att det skall vara fråga om en tillräckligt klar överträdelse (domstolens dom av den 10 december 2002 i mål C‑312/00 P, kommissionen mot Camar och Tico, REG 2002, s. I‑11355, punkt 54, förstainstansrättens dom av den 12 juli 2001 i de förenade målen T‑198/95, T‑171/96, T‑230/97, T‑174/98 och T‑225/99, Comafrica och Dole Fresh Fruit Europa mot kommissionen, REG 2001, s. II‑1975, punkt 134).
40 Det är särskilt när en oegentlighet konstateras, som under liknande omständigheter inte skulle ha begåtts av en normalt försiktig och aktsam administration, som det kan fastställas att institutionens agerande är rättsstridigt på ett sätt som medför att gemenskapen ådrar sig skadeståndsansvar enligt artikel 288 EG (domen i det ovan i punkt 39 nämnda målet Comafrica och Dole Fresh Fruit Europe mot kommissionen, punkt 134).
41 Förstainstansrätten skall således först studera bestämmelserna i grundförordningen för att bestämma omfattningen av kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning och därefter undersöka huruvida kommissionen inom denna ram gjort sig skyldig till ett sådant åsidosättande av förordningen som medför skadeståndsskyldighet för kommissionen.
– Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning enligt grundförordningen
42 Förstainstansrätten erinrar inledningsvis om att gemenskapslagstiftaren enligt fast rättspraxis har en långtgående befogenhet att göra skönsmässiga bedömningar när det är nödvändigt att utvärdera en komplicerad ekonomisk situation vilket är fallet i fråga om den gemensamma jordbrukspolitiken och fiskepolitiken. Denna befogenhet omfattar inte uteslutande innehållet i och räckvidden av de bestämmelser som skall antas utan även i viss utsträckning fastställandet av de grundläggande sakförhållandena. Följaktligen skall gemenskapsdomstolen när den ställs inför frågan om huruvida en påstådd överträdelse av en rättsregel är tillräckligt klar, begränsa sig till en prövning av om den institution som klandrats för nämnda överträdelse vid användningen av sitt utrymme för skönsmässig bedömning inte begått uppenbara fel eller gjort sig skyldig till maktmissbruk eller klart överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 27 juni 1989 i mål 113/88, Leukhardt, REG 1989, s. 1991, punkt 20, av den 19 februari 1998 i mål C‑4/96, NIFPO och Northern Ireland Fishermen’s Federation, REG 1998, s. I-681, punkterna 41 och 42, av den 5 oktober 1999 i mål C‑179/95, Spanien mot rådet, REG 1999, s. I‑6475, punkt 29, av den 25 oktober 2001 i mål C‑120/99, Italien mot rådet, REG 2001, s. I‑7997, punkt 44, förstainstansrättens dom av den 11 september 2002 i mål T‑13/99, Pfizer Animal Health mot rådet, REG 2002, s. II‑3305, punkterna 166 och 168).
43 Vidare förfogar kommissionen, även med tillämpning av grundförordningen, över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid fastställandet av produktionsstödet.
44 Det anges förvisso i skäl 2 i grundförordningen att ”[v]issa bearbetade produkter är särskilt betydelsefulla i gemenskapens Medelhavsregion där produktionskostnaderna är avsevärt högre än i tredje land” och i skäl 4 i grundförordningen att ”[s]tödbeloppet bör kompensera skillnaden mellan de priser som betalas till producenterna inom gemenskapen och de priser som betalas i tredje land”. I det sistnämnda skälet finns dock följande tillägg: ”Följaktligen bör ett beräkningssätt föreskrivas som särskilt tar hänsyn till denna skillnad och till effekten av minimiprisutvecklingen, utan att det påverkar tillämpningen av vissa tekniska faktorer.” Tillägget av adverbet ”särskilt” visar att det vid beräkningen av produktionsstödets belopp i vart fall måste tas hänsyn till skillnaden mellan de priser som betalas till en producent inom gemenskapen och de priser som betalas i tredje länder, till effekten av minimiprisutvecklingen och att även andra faktorer utöver dessa kan beaktas och att dessa överlåts åt kommissionens fria skön.
45 De närmare bestämmelserna om produktionsstödet finns föreskrivna i artikel 4 i grundförordningen. Det anges i artikel 4.1 att produktionsstödet ”[inte] får … överstiga skillnaden mellan det minimipris som erläggs till en producent inom gemenskapen och råvarupriset i de viktigare producerande och exporterande tredje länderna”. Denna bestämmelse kan inte tolkas så att den betyder att produktionsstödet skall vara lika stort som denna skillnad eftersom det i så fall inte skulle lämnas något utrymme för skönsmässig bedömning åt kommissionen.
46 Enligt artikel 4.2 i grundförordningen är kommissionen därefter skyldig att fastställa produktionsstödets belopp ”så att avsättning möjliggörs för gemenskapens produkter till ett minimipris inom de gränser som fastställs i punkt 1”. Efter att detta syfte preciserats räknas vissa faktorer upp som skall beaktas vid fastställandet av beloppet. Närvaron av adverbet ”särskilt” i detta sammanhang och av konjunktionen ”och” [*] [ordet ”et” i den franska versionen av förordning nr 2201/96 har i den svenska versionen inte översatts utan markerats med kommatecken. Övers. anm.] mellan b) och c) tyder på att kommissionens bedömning av dessa tre kriterier förutsätter att vissa sakomständigheter föreligger och vissa oundgängliga sifferuppgifter samtidigt finns tillgängliga, såsom råvarukostnaden inom gemenskapen och råvarukostnaden i de viktigare konkurrerande tredje länderna samt det stödbelopp som fastställts för det föregående regleringsåret. Härav följer att denna förteckning över tvingande kriterier inte kan vara uttömmande och att detta utgör ett indicium på att ett utrymme för skönsmässig bedömning tillerkänns kommissionen inom de gränser som anges i artikel 4.1 under förutsättning att förfarandereglerna för tillämpningen iakttas.
47 Härav följer att kommissionen i princip förfogar över en stort utrymme för skönsmässig bedömning när den fastställer stödet. Detta utrymme för skönsmässig bedömning omfattar emellertid inte sammanställningen av sakomständigheter och sifferuppgifter som svarar mot de kriterier som kommissionen ovillkorligen måste ta hänsyn till, såsom råvarupriset i de viktigare tredje länderna i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen.
48 Det är mot bakgrund av ovan angivna principer som förstainstansrätten skall undersöka om det finns stöd för sökandenas argument om att kommissionen handlade rättsstridigt när den fastställde stödet. Förstainstansrätten anser att det är nödvändigt att i första hand granska huruvida det finns fog för grunden om åsidosättande av omsorgsprincipen och principen om god förvaltningssed.
– Åsidosättande av omsorgsprincipen och principen om god förvaltningssed
49 Kommissionen förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning samtidigt som den i enlighet med omsorgsprincipen och principen om god förvaltningssed är tvungen att samla in de nödvändiga uppgifter om sakomständigheterna som är oundgängliga för att utöva sin befogenhet att göra skönsmässiga bedömningar. Enligt fast rättspraxis bör dock när gemenskapens institutioner ges utrymme för sådan skönsmässig bedömning särskilt stor vikt läggas vid att de processrättsliga skyddsregler som föreskrivs i gemenskapens rättsordning iakttas. Dessa skyddsregler innebär bland annat att den behöriga institutionen är skyldig att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet. Det är endast under sådana förhållanden som gemenskapsdomstolen kan kontrollera om de faktiska och rättsliga omständigheter som är av betydelse för den skönsmässiga bedömningen föreligger (se, för ett liknande resonemang och analogt, domstolens dom av den 21 november 1991 i mål C‑269/90, Technische Universität München, REG 1991, s. I‑5469, punkt 14, svensk specialutgåva, volym 11, s. 453, förstainstansrättens dom av den 18 september 1995 i mål T‑167/94, Nölle mot rådet och kommissionen, REG 1995, s. II‑2589, punkt 73 och följande punkter, av den 19 februari 1998 i mål T‑42/96, Eyckeler & Malt mot kommissionen, REG 1998, s. II‑401, punkt 165, av den 9 juli 1999 i mål T‑231/97, New Europe Consulting och Brown mot kommissionen, REG 1999, s. II‑2403, punkt 37 och följande punkter, och domen i det ovan i punkt 42 nämnda målet Pfizer Animal Health mot rådet, punkt 171).
50 Vad beträffar tillämpningen av grundförordningen innebär omsorgsskyldigheten bland annat att alla oundgängliga sakomständigheter som nämns i artikel 4.2 i grundförordningen och som kan ha en påtaglig inverkan på beslutsprocessens resultat skall sammanställas, för att kommissionen skall få möjlighet att fullt ut och på ett korrekt sätt utöva sin befogenhet att göra en skönsmässig bedömning. Med avseende på denna bestämmelse är det i förevarande mål utrett att kostnaden för råvaror från Kina var en av de oundgängliga faktorer som kommissionen skulle ta hänsyn till vid beräkningen av produktionsstödets belopp, eftersom Kina vid tidpunkten för stödets fastställande ansågs vara en av gemenskapsproduktionens viktigare konkurrentländer.
51 Det är härvidlag utrett att kommissionen nöjde sig med att översända en enda skrivelse, daterad den 4 februari 2000, till den kinesiska delegationen vid Europeiska unionen i vilken den begärde de upplysningar som behövdes. Trots att skrivelsen inte bevarades vidtog kommissionen inga ytterligare åtgärder för att uppnå sitt syfte under perioden fram till juli 2000.
52 Omsorgsprincipen och principen om god förvaltningssed hade däremot krävt, med hänsyn till att upplysningarna om priset på råvaror från Kina var oundgängliga för kommissionens bedömning, att den vidtog ytterligare åtgärder för att erhålla de nödvändiga upplysningarna av de kinesiska myndigheterna. Detta kunde exempelvis ha skett genom skriftliga påminnelser eller via telefonkontakt med Folkrepublikens Kinas ständiga representation vid Europeiska unionen. De kinesiska myndigheternas tystnad, som enligt kommissionen ”ingår i en lång tradition av vägran eller avsaknad av möjlighet att lämna några upplysningar i liknande frågor”, kan inte göra kommissionens passivitet berättigad med motiveringen att det finns en icke motbevisbar presumtion om att de begärda upplysningarna inte var tillgängliga eller att varje annan ansökan skulle mötas av samma tystnad. Eftersom ifrågavarande upplysningar är oundgängliga för att utövandet av befogenheten att göra en skönsmässig bedömning vid fastställandet av stödbeloppet skall anses lagenlig, borde denna tystnad tvärtom i än högre grad ha föranlett kommissionens ansvariga tjänstemän att i god tid göra ytterligare ansträngningar i syfte att erhålla nämnda upplysningar, snarare än att förhålla sig helt passiva.
53 Vad beträffar det kinesiska avtal som delgavs Franz Fischler den 13 november 2000, kunde kommissionen visserligen inte beakta uppgifterna i detta avtal som trädde i kraft den 15 mars 2000, eftersom kommissionen med tillämpning av artikel 4.6 i grundförordningen måste basera sig på de priser som användes år 1999. Med beaktande av omsorgsprincipen och principen om god förvaltningssed och med hänsyn till de kinesiska myndigheternas tystnad efter det att kommissionen översänt skrivelsen av den 4 februari 2000, skulle den minsta ansträngning som man kunde förvänta sig av en omsorgsfull institution i förevarande mål åtminstone bestå i att frågan ställdes till nämnda myndigheter om dessa priser var representativa för de priser som användes år 1999, och detta särskilt med anledning av att avtalet rörde provinsen Xinxiang som enligt sökandena står för en betydande andel av den kinesiska produktionen av beredda tomater. En sådan skyldighet ålåg kommissionen i desto högre grad som Franz Fischler själv hade framfört att ”kommissionen inte kunde betrakta det pris som angavs i ett privat avtal som representativt för den nationella tomatproduktionens genomsnittspris under regleringsåret 2000/2001 om inte priset hade bekräftats officiellt av den kinesiska regeringen”.
54 Det framgår av det ovan anförda att kommissionens passivitet efter det att skrivelsen av den 4 februari 2000 hade avsänts utgör ett tillräckligt klart åsidosättande, i den mening som avses i rättspraxis, av omsorgsprincipen och principen om god förvaltningssed.
– Åsidosättande av grundförordningen
55 Enligt artikel 4.1 i grundförordningen får produktionsstödet inte överstiga skillnaden mellan det minimipris som erläggs till en producent inom gemenskapen och råvarupriset i de viktigare producerande och exporterande tredje länderna. Enligt artikel 4.2 i grundförordningen skall beloppet fastställas så att hänsyn tas till skillnaden mellan kostnaden för råvara som erhålls inom gemenskapen och råvara som erhålls från viktigare konkurrerande tredje länder.
56 Sökandena har gjort gällande att kommissionen genom dessa bestämmelser åläggs att ta hänsyn till det kinesiska råvarupriset eftersom Kina är den näst största tomatexportören i världen.
57 Förstainstansrätten konstaterar att det enligt grundförordningen föreligger en skyldighet att ta hänsyn till råvarupriset i de viktigare producerande och exporterande eller konkurrerande tredje länderna. Bland dem befann sig emellertid Kina. Kommissionen skulle således beakta det kinesiska priset så snart Kina blev ett av dessa länder.
58 Kommissionen har för övrigt inte bestridit att Kina utgjorde ett av de viktigare tomatproducerande länderna. Kommissionens ansvariga tjänstemän hade för övrigt för första gången ställt frågor till de kinesiska myndigheterna i början av år 2000, men dessa hade inte besvarat frågorna.
59 Kommissionen har hävdat att det problem som den konfronterades med var huruvida den i avsaknad av dessa upplysningar ändå kunde fastställa produktionsstödets belopp enligt sin befogenhet att göra en skönsmässig bedömning, och samtidigt respektera syftet med detta stöd, det vill säga att ”avsättning möjliggörs av gemenskapens produkter”. Kommissionen har framhållit att den hittills aldrig hade beaktat de kinesiska tomatpriserna och att det inte var nödvändigt att ändra reglerna för hur stödet skall beräknas i synnerhet som det gällde det sista fastställandet av stöd före reformen av systemet med produktionsstöd.
60 Dessa argument är inte övertygande. Den omständigheten att kommissionen aldrig tidigare tagit hänsyn till det kinesiska tomatpriset kan inte motivera att den fortsatte att avstå från att göra det om, vilket inte har bestridits, marknadsvillkoren gjorde att den var skyldig härtill. Inte heller kan den omständigheten att det rörde sig om det sista fastställandet av stöd, innan reformen av systemet med produktionsstöd, motivera att stödet beviljas på villkor som inte överensstämmer med grundförordningen. Det var enligt denna förordning visserligen möjligt för kommissionen att beakta andra kriterier och att justera stödbeloppet med hänsyn till dessa ytterligare kriterier. Däremot var det inte enligt grundförordningen tillåtet för kommissionen, såsom redogörs för ovan i punkt 50 och följande punkter, att utesluta råvarupriset i ett av de viktigare konkurrerande tredje länderna då det uttryckligen föreskrivs att denna uppgift skall beaktas.
61 Såvitt det i förordning nr 1519/2000 inte tas någon som helst hänsyn till råvarupriset i ett av de viktigare producerande och exporterande tredje länderna, nämligen Kina, åsidosätts genom denna förordning de tvingande villkor som fastställts i artikel 4.1 och 4.2 i grundförordningen. En sådan rättsstridighet utgör ett tillräckligt klart åsidosättande av en bestämmelse som syftar till att ge enskilda rättigheter och kan med anledning av sina skadliga följder leda till att utomobligatoriskt skadeståndsansvar uppstår för gemenskapen.
62 Eftersom talan kan vinna bifall på den av sökandena anförda grunden om åsidosättande av grundförordningen är det inte nödvändigt att undersöka grunden avseende åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar vilken sökandena har åberopat subsidiärt.
Skadan
Parternas argument
63 Sökandena har gjort gällande att den skada de lidit precis motsvarar skillnaden mellan det stödbelopp som fastställts inom ramen för förordning nr 1519/2000 och det stödbelopp som skulle ha fastställts om kommissionen hade beaktat de kinesiska priserna.
64 Sökandena har med utgångspunkt i de uppgifter om kinesiska priser i ett intyg som erhölls av de kinesiska myndigheterna i september 2001 beräknat det stödbelopp som borde ha betalats ut för regleringsåret 2000/2001. Beaktandet av Kina vid beräkningen av genomsnittspriset för de viktigare tomatproducerande tredje länderna leder till en tydlig sänkning av detta pris och gör därför att skillnaden mellan det pris som erläggs till jordbrukaren och priset i de viktigare exporterande tredje länderna blir mycket större än enligt kommissionens beräkning. För varje 100 kg tomatkoncentrat 28/30 har industrin erhållit 4,031 euro mindre än den borde ha gjort om hänsyn hade tagits till det kinesiska priset. Detta betyder att industrin mottagit ett stöd som understeg det stöd den borde ha erhållit med 23 procent. Det rör sig således om en procentandel som sökandebolagen har rätt att kräva av kommissionen.
65 Sökandena anser vidare att de lidit och fortfarande lider en betydande förmögenhetsskada som har samband inte endast med att gemenskapen underlåtit att betala de belopp som den var skyldig att betala, utan även med penningförsämringen samt med den omständigheten att de summor som sökandena skulle ha erhållit, om kommissionen på ett korrekt sätt hade beräknat stödbeloppet, skulle ha gjort det möjligt för dem att åtminstone erhålla ränta från penningplaceringar på bankkonton.
66 Sökandena har gjort gällande att det stöd som beviljats dem är lägre än det borde ha varit på grund av att ett felaktigt och rättsstridigt beräkningssätt har använts. Det misstag som kommissionen begick och dess vägran att korrigera det har orsakat sökandena en bestämd skada. Eftersom deras skada härrör från kommissionens rättsstridiga beteende är enligt sökandena orsakssambandet klarlagt.
67 Kommissionen har erinrat om att enligt fast rättspraxis måste den skada som det begärs ersättning för vara verklig och bestämd. Även om beaktandet av det kinesiska råvarupriset till en början kunde leda till att det uppskattade råvarupriset i de viktigare producerande och exporterande tredje länderna påtagligt sjönk skulle denna sänkning inte nödvändigtvis, med hänsyn till kommissionens befogenhet att göra skönsmässiga bedömningar, medföra en ökning av produktionsstödet.
68 Det fanns enligt kommissionen än mindre skäl för att ökningen av stödet med säkerhet skulle motsvara den skillnad som baseras på beräkningen av råvarupriset i de viktigare producerande och exporterande tredje länderna med eller utan beaktande av det kinesiska tomatpriset.
69 Kommissionen anser följaktligen att det skadebelopp som sökandena nämnt är hypotetiskt och inte skall godtas av förstainstansrätten. Samma slutsats måste dras i fråga om den av sökandena åberopade förmögenhetsskadan.
Förstainstansrättens bedömning
70 Förstainstansrätten erinrar om att den skada som det begärs ersättning för skall vara verklig och bestämd (domstolens domar av den 27 januari 1982 i mål 51/81, De Franceschi mot rådet och kommissionen, REG 1982, s. 117, punkt 9, och i de förenade målen 256/80, 257/80, 265/80, 267/80 och 5/81, Birra Wührer m.fl. mot rådet och kommissionen, REG 1982, s. 85, punkt 9, och förstainstansrättens dom av den 18 maj 1995, i mål T‑478/93, Wafer Zoo mot kommissionen, REG 1995, s. II‑1479, punkt 49).
71 Det ankommer på sökanden att lägga fram bevis vid gemenskapsdomstolen i syfte att visa att det föreligger en skada samt hur omfattande denna skada är (domstolens dom av den 21 maj 1976 i mål 26/74, Roquette Frères mot kommissionen, REG 1976, s. 677, punkterna 22–24, förstainstansrättens dom av den 9 januari 1996 i mål T‑575/93, Koelman mot kommissionen, REG 1996, s. II‑1, punkt 97, och av den 28 april 1998 i mål T‑184/95, Dorsch Consult mot rådet och kommissionen, REG 1998, s. II‑667, punkt 60).
72 Sökandena bedömer att deras skada precis motsvarar skillnaden mellan det stödbelopp som fastställts inom ramen för förordning nr 1519/2000 och det stödbelopp som skulle ha fastställts om kommissionen hade beaktat de kinesiska priserna.
73 Förstainstansrätten framhåller för det första att de kinesiska priser som sökandena baserar sig på är de priser som de erhöll genom den spanska diplomatiska beskickningen i Peking. Det rör sig om det genomsnittliga tomatpris som erläggs till producenterna i provinsen Xinjang som enligt sökandena står för omkring 88 procent av den kinesiska produktionen av beredda tomater. Kommissionen har bestridit dessa sifferuppgifter såvitt de utgör ett lågt genomsnitt. Kommissionen var för övrigt inte i stånd att bedöma om sifferuppgifterna var förenliga med bestämmelserna i grundförordningen. När en komplicerad ekonomisk situation skall bedömas omfattar kommissionens befogenhet att göra skönsmässiga bedömningar även i viss utsträckning fastställandet av de grundläggande sakförhållandena (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 29 oktober 1980 i mål 138/79, Roquette mot rådet, REG 1980, s. 3333, svensk specialutgåva, volym 5, s. 411, punkt 25).
74 Eftersom kommissionen genom grundförordningen tillerkänns ett visst utrymme för skönsmässig bedömning vid fastställandet av stödbeloppet är det omöjligt att med säkerhet bestämma inverkan på stödbeloppet av att det pris som erläggs till de kinesiska tomatproducenterna beaktas. Det föreskrivs inte i artikel 4.1 att produktionsstödets belopp skall vara lika stort som skillnaden mellan det minimipris som betalas till en producent inom gemenskapen och råvarupriset i de viktigare producerande tredje länderna. Det anges endast en maximigräns i artikel 4.1 i grundförordningen.
75 Förstainstansrätten finner att den omständigheten att kommissionen tidigare kunnat fastställa stödbeloppet på en nivå som exakt avspeglar skillnaden mellan det minimipris som erläggs till en producent inom gemenskapen och råvarupriset i de viktigare producerande och exporterande tredje länderna inte medför någon som helst skyldighet för kommissionen att vidmakthålla stödet på denna nivå. Det skulle till och med strida mot grundförordningens ordalydelse och ändamål om kommissionen inte tog hänsyn till den internationella marknadssituationens utveckling och på så sätt eventuellt försvårade avsättningen av gemenskapens produkter.
76 Sökandena kan således inte göra gällande att de har rätt till ett maximalt stöd som är lika stort som skillnaden mellan det minimipris som betalas till en producent inom gemenskapen och råvarupriset i de viktigare producerande och exporterande tredje länderna efter det att hänsyn tagits till de kinesiska priserna.
77 Den skada som sökandena räknat ut och som detaljerat återges i tabellen i bilaga A.27 till ansökan är följaktligen inte bestämd.
78 Eftersom inte alla de villkor, som måste uppfyllas för att det skall uppstå ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar för gemenskapen, är uppfyllda skall talan ogillas.
Rättegångskostnader
79 Enligt artikel 87.3 i rättegångsreglerna kan förstainstansrätten om särskilda omständigheter motiverar det besluta att kostnaderna skall delas. Även om sökandena har tappat målet bör dock hänsyn tas vid fördelningen av rättegångskostnaderna till att svaranden handlat på ett sätt som inte är förenligt med gemenskapsbestämmelserna.
80 Förstainstansrätten gör följaktligen en rättvis bedömning av omständigheterna i denna sak genom att besluta att sökandena skall bära fem sjättedelar av sina rättegångskostnader och att kommissionen utöver sin egen rättegångskostnad skall bära en sjättedel av sökandenas kostnader.
Av dessa skäl beslutar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (tredje avdelningen)
följande dom:
1) Talan ogillas.
2) Sökandena skall bära fem sjättedelar av sina rättegångskostnader och kommissionen skall utöver sin egen rättegångskostnad bära en sjättedel av sökandenas kostnader.
Azizi
Dehousse
Cremona
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 17 mars 2005.
H. Jung
J. Azizi
Justitiesekreterare
Ordförande
* Rättegångsspråk: franska.
Top