FEMTE AVDELNINGEN
BESLUT
Ansökan nr 47509/13
J.M.
mot Sverige
Europadomstolen för mänskliga rättigheter (femte avdelningen), sammanträdande den 8 april 2014 i kammare bestående av:
Mark Villiger, president,
Ann Power-Forde,
Ganna Yudkivska,
Vincent A. De Gaetano,
André Potocki,
Helena Jäderblom,
Aleš Pejchal, domare,
samt Claudia Westerdiek, avdelningens justitiesekreterare,
med beaktande av ovanstående ansökan, ingiven den 19 juli 2013,
beslutar efter överläggningar som följer:
SAKFÖRHÅLLANDEN
1. Klaganden är en rwandisk medborgare som föddes 1978. Hon befinner sig för närvarande i Sverige. Hon företräds av Per Anders Hultman, boende i Grebbestad.
A. Omständigheterna i målet
2. De faktiska omständigheterna i målet, enligt vad som inkommit från klaganden, kan sammanfattas som följer.
1. Bakgrund samt förfaranden hos de svenska myndigheterna, vad avser klaganden
3. Den 20 oktober 2008 ansökte klaganden om asyl och uppehållstillstånd i Sverige. Hon fick ett juridiskt biträde för att företräda henne under asylprocessen. Inför Migrationsverket hävdade hon följande. Hon kommer ursprungligen från Kigali. 1996 försvann hennes familj efter att ha gripits av polis. I augusti 2008 beordrades hon att vittna mot sin granne i en Gacaca-rättegång (se nedan punkt 28). Männen sade åt henne vad hon skulle säga inför domstolen. Hon kände inte sin granne och visste inte vilket brott han stod anklagad för. Allmänheten hade fått mycket information om Gacaca-processerna. Enligt lagen var alla bybor tvungna att medverka vid rättegångarna. Det var ungefär hundra personer vid rättegången i fråga. Just när hon höjde handen för att vittna började det regna, och rättegången avbröts. Därför vittnade hon inte. Emellertid hade alla närvarande sett henne och konstaterade att hon inte hade vittnat. Tre andra personer hade vittnat mot grannen och hon hade ingen information om vad som hände honom efteråt. Följande dag greps hon och fängslades av den lokala polisen. Hon våldtogs och misshandlades vid upprepade tillfällen medan hon var frihetsberövad. Som hon uppfattade det var misshandeln ett sätt att tvinga henne att vittna. När hon lovade att göra detta släpptes hon. Kort därefter kallades hon in. Hon hade gömt sig och med hjälp av en präst hade hon lyckats lämna landet. Hon skulle riskera att dödas av de lokala myndigheterna eller polis om hon återvände eftersom hon hade vägrat att begå mened. Klaganden presenterade en kopia av sitt identitetskort och en kallelse utfärdad av den lokala polisstationen för att styrka sina påståenden.
4. Den 28 maj 2009 avslog Migrationsverket ansökan. Man fann att det presenterade identitetskortet inte var tillräckligt för att styrka klagandens identitet. Emellertid ansåg Migrationsverket att hon genom sin asylberättelse hade gjort troligt att hon kom från Rwanda. Vad gäller dokumentationen fann Migrationsverket att den presenterade kallelsen var av enkel kvalitet och alltså hade lågt bevisvärde. Vidare ansåg Migrationsverket att asylberättelsen vag och ospecifik. Exempelvis visste klaganden inte varför hon hade beordrats att vittna, vem den anklagade var, vilka de andra vittnena var eller om det var vanligt att vittnen kallades i dessa typer av processer. Vidare visste hon inte vilket straff hon riskerade om hon inte vittnade. Migrationsverket fann det anmärkningsvärt att asylberättelsen var så vag, med tanke på att klaganden hade hävdat att allmänheten hade fått mycket information om dessa rättegångar innan de inleddes och att hon hade närvarat vid flera rättegångar tidigare. Vidare ansåg Migrationsverket att asylberättelsen inte överensstämde med relevant landinformation, som indikerade att deltagande i processerna var frivilligt. Följaktligen ansåg Migrationsverket att klaganden inte hade gjort troligt att hon riskerade förföljelse eller misshandel om hon återvände.
5. Klaganden överklagade till Migrationsdomstolen, där hon höll fast vid sina påståenden.
6. Den 2 juli 2010 avslog Migrationsdomstolen överklagandet efter att ha genomfört en muntlig förhandling. Man var överens med Migrationsverket om att asylberättelsen var vag och saknade trovärdighet. Under alla omständigheter noterade man att enligt landinformationen hade de flesta Gacaca-processer avslutats, och även om det hade funnits problem med hot och våld mot vittnen, vilket väsentligen skedde lokalt, fanns det ett visst vittnesskydd, och myndigheterna utredde och lagförde sådana brott begångna av privata aktörer. Följaktligen fann domstolen att klaganden inte hade uttömt möjligheterna att erhålla inhemskt skydd.
7. Den 23 september 2010 nekade Migrationsöverdomstolen prövningstillstånd. Därmed blev avvisningsbeslutet verkställbart.
8. I november 2010 hävdade klaganden att det fanns hinder för verkställigheten av avvisningsbeslutet av medicinska skäl och på grund av familjeband till hennes sambo X, samt den allmänna säkerhetssituationen och de svåra levnadsförhållandena i hennes hemland.
9. Den 20 november 2010 avslog Migrationsverket begäran eftersom det inte hade framkommit några skäl att avvika från den allmänna regeln att ett uppehållstillstånd baserat på familjeband skulle lämnas in till de svenska myndigheterna utomlands. Detta gällde i synnerhet om familjebandet hade upprättats efter att ett avvisningsbeslut hade vunnit laga kraft. Vidare fann man att klaganden inte hade presenterat några nya omständigheter i fallet.
10. En annan begäran om omprövning av fallet, baserad på redan nämnda omständigheter och den allmänna situationen i Rwanda, avslogs av Migrationsverket den 17 januari 2011.
11. Därefter fick Migrationsverket reda på att klaganden hade rest till Belgien, och den 8 juli 2011 registrerades hon som utrest ur Sverige. Den 21 september 2011 återvände klaganden till Sverige.
12. I januari 2012 yrkade klaganden åter uppskov med utvisningen till hennes hemland och en omprövning av fallet, under åberopande av familjeband till X och deras son Y, som hade fötts i oktober 2011. Klaganden presenterade en kopia av faderskapsintyget för Migrationsverket.
13. Den 28 januari 2012 avslog Migrationsverket yrkandet. Man påpekade att klaganden inte hade ingivit något pass och alltså inte hade bevisat sin identitet. Redan det innebar att hon inte uppfyllde ett av grundkraven för att beviljas ett tillfälligt uppehållstillstånd i Sverige. Migrationsverket konstaterade även att klaganden sedan den 23 september 2010, när beslutet att avslå hennes asylansökan vann laga kraft, inte hade någon laglig rätt att stanna i Sverige. Följaktligen fann man ingen anledning att avvika från sin tidigare ståndpunkt.
14. Klaganden begärde åter uppskov med utvisningen och en omprövning av fallet baserad på familjeband till X och Y, och presenterade bland annat ett beslut från Skatteverket.
15. Den 7 juli 2012 avslog Migrationsverket ansökan. Man återupprepade att klaganden inte hade uppvisat något pass för de svenska myndigheterna för att bevisa sin identitet och uppfylla ett av grundkraven för att beviljas tillfälligt uppehållstillstånd. Man ansåg vidare att hon inte hade lyckats göra troligt att hon hade starka familjeband till X och Y. Det faktum att X var hennes sambo och att de hade det gemensamma barnet Y ledde inte till någon annan slutsats. Alltså fann man att klaganden inte hade uppfyllt grundkraven för uppehållstillstånd.
16. Klaganden framställde då ytterligare en begäran om omprövning och hävdade att det skulle strida mot FN:s konvention om barnets rättigheter, gällande EU-direktiv och Migrationsverkets eget regelverk om hon tvingades återvända till sitt hemland, och följaktligen skildes från sitt barn, för att lämna in sin ansökan där.
17. Den 25 maj 2013 avslog Migrationsverket även denna begäran på samma grunder som för sina tidigare beslut.
18. Efter överklagande fastställde Migrationsdomstolen, den 5 juni 2013, Migrationsverkets beslut i dess helhet eftersom man ansåg att klaganden inte hade åberopat några nya omständigheter.
19. Den 2 juli 2013 nekade Migrationsöverdomstolen prövningstillstånd.
2. Bakgrund samt förfaranden hos de svenska myndigheterna, vad avser X och Y
20. I oktober 2003 ansökte X om asyl och uppehållstillstånd i Sverige. Inför Migrationsverket hävdade han att han var rwandier av hutu-etnicitet och hade varit inblandad i 2003 års presidentvalskampanj, ansvarig för ungdomsaktiviteter i sin kommun, och hade anordnat underjordiska möten som hade kommit till myndigheternas kännedom.
21. Den 20 mars 2006 avslog Migrationsverket ansökan. Man fann inget skäl att ifrågasätta X:s påstående om politisk aktivitet i anslutning till valet men ansåg att han bara hade varit politiskt aktiv på låg nivå, och det var sålunda osannolikt att myndigheterna skulle ha något intresse av honom.
22. Efter överklagande beviljade Migrationsdomstolen, den 22 juni 2006, X asyl och uppehållstillstånd i Sverige. Mot bakgrund av alla omständigheter i fallet fann domstolen att han hade gjort troligt att hans fruktan för förföljelse, baserad på etnicitet och hans politiska aktivitet, var välgrundad och bestående.
23. Den 17 januari 2012 ansökte Y om asyl och uppehållstillstånd på grund av att han riskerade förföljelse i Rwanda, med hänvisning till klagandens och X:s begäran om asyl. Dessutom åberopades familjeband till X. Styrkande handlingar, bland annat en kopia av faderskapsutredningen och ‑intygen, lämnades in till Migrationsverket.
24. Den 13 april 2012 beviljade Migrationsverket Y flyktingstatus, permanent uppehållstillstånd och resedokument giltiga med avseende på alla länder utom Rwanda under perioden 2012 till 2017. Migrationsverket konstaterade att det var oomtvistat att X var far till Y. Eftersom X hade beviljats uppehållstillstånd i Sverige som flykting borde detta även gälla Y, i enlighet med principen om familjesammanhållning.
B. Gällande nationell lagstiftning
1. Rätten för utlänningar att komma till och uppehålla sig i Sverige
25. De grundläggande bestämmelser som kan tillämpas på det aktuella målet och som rör utlänningars rätt att komma till och uppehålla sig i Sverige framgår av 2005 års utlänningslag (2005:716). Den fastställer villkoren enligt vilka en utlänning kan förvisas eller utvisas ur landet samt förfarandena kring verkställandet av dessa beslut. I Imamovic mot Sverige ([beslut], nr 57633/10, 13 november 2012) finns en utförlig redogörelse för de relevanta bestämmelserna i denna lag.
2. Relevanta bestämmelser i utlänningslagen, i kraft sedan den 1 juli 2010
26. Den 1 juli 2010 fick 5 kap. 18 §, följande tillägg: ”Vid skälighetsbedömningen enligt andra stycket 5 ska konsekvenserna för ett barn av att skiljas från sin förälder särskilt beaktas, om det står klart att uppehållstillstånd skulle ha beviljats om prövningen gjorts före inresan i Sverige.” Enligt förarbetena betyder detta att utlänningen ska uppfylla alla krav för uppehållstillstånd såsom bland annat att ha ett giltigt pass, verifierad identitet och starka familjeband (proposition 2009/10:137, s. 17).
27. Även 12 kap. 18 § ändrades den 1 juli 2010 genom följande tillägg: ”Vid bedömningen enligt första stycket 3 av om det finns någon annan särskild anledning att ett beslut inte bör verkställas ska konsekvenserna för ett barn av att skiljas från sin förälder särskilt beaktas, om det står klart att uppehållstillstånd ... skulle ha beviljats om prövningen gjorts före inresan i Sverige.”
C. Relevant information om Rwanda
28. Enligt Human Rights Watch, World report 2013 – Rwanda upphörde i juni 2012 de lokalt baserade Gacaca-domstolarna, vilka upprättades för att pröva mål relaterade till 1994 års folkmord. Dessutom inleddes i Kigali rättegången mot Jean Bosco Uwinkindi, det första mål som överfördes till Rwanda av Internationella brottmålsdomstolen för Rwanda (ICTR). ICTR har samtyckt till att överföra sju andra mål till Rwanda. Human Rights Watch konstaterade även att Rwanda hade gjort viktiga framsteg inom ekonomi och utveckling men att regeringen hade fortsatt att föreskriva stränga restriktioner på yttrande- och föreningsfrihet. Oppositionspartier kunde inte verka.
KLAGOMÅL
29. Klaganden klagade att hon skulle riskera att misshandlas av rwandiska myndigheter och av privata aktörer om hon återvände, eftersom hon hade vägrat att vittna i en Gacaca-domstolsprocess samt att X hade flyktingstatus i Sverige. Dessutom klagade klaganden att hennes utvisning från Sverige till Rwanda skulle kränka hennes rätt till familjeliv enligt artikel 8 i konventionen. Enligt henne skulle det medföra permanent upplösning av hennes familj eftersom det skulle vara omöjligt för dem att leva tillsammans i Rwanda.
LAGSTIFTNINGEN
30. Klaganden klagade över en kränkning av artikel 3 i konventionen, vilken lyder som följer (i översättning enligt ):
”Ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.”
31. Domstolen konstaterar att både Migrationsverket och Migrationsdomstolen fann att klaganden inte hade lyckats göra troligt att hon var i behov av internationellt skydd. I detta avseende noterar domstolen att klagandens asylansökan hade granskats noga av de nationella myndigheterna. Migrationsverket frågade ut henne och Migrationsdomstolen höll en muntlig förhandling. Dessutom företräddes klaganden av juridiskt biträde under hela processen. Vidare finns det ingenting som tyder på att de nationella myndigheternas beslut var godtyckliga eller på annat sätt bristfälliga. Därtill noterar domstolen att de lokalt baserade Gacaca-domstolarna upphörde i juni 2012 (se punkt 28). Alltså, eftersom klaganden i sina inlagor inför domstolen inte ytterligare har underbyggt sina påståenden åberopande artikel 3, finner domstolen ingen anledning att avvika från de nationella myndigheternas bedömning.
32. Vad avser klagandens fruktan för förföljelse på grund av X:s aktiviteter i Rwanda, har hon inte specificerat hur hans aktiviteter, vilka ägde rum för mer än tio år sedan, skulle inverka negativt på henne i dag om hon återvände till Rwanda. I detta avseende noterar domstolen att den första klaganden och X inte är gifta och att hon varken har hans efternamn eller i övrigt är officiellt sammankopplad med honom på ett sätt som sannolikt är bekant i Rwanda.
33. Därför är denna del av klagomålet uppenbart ogrundad och måste förklaras inadmissible i enlighet med artikel 35 punkt 3 a) och 4 i konventionen.
34. Klaganden klagade vidare att hennes utvisning till Rwanda skulle strida mot artikel 8 i konventionen, vilken lyder (i översättning enligt ovan):
”1. Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv ...
2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.”
35. Domstolen återupprepar att konventionen inte garanterar en utlänning någon rätt att komma in i eller vistas i ett visst land. Enligt väletablerade regler inom folkrätten, inklusive fördragsskyldigheter, i synnerhet konventionen, har de fördragsslutande staterna rätt att reglera utlänningars inträde, vistelse eller utvisning (se bland annat Vilvarajah m.fl. mot UK, 30 oktober 1991, punkt 102 serie A nr 215, s. 34).
36. Dessutom medför inte artikel 8 någon generell skyldighet för en stat att respektera immigranters val av bosättningsland eller att godkänna familjeåterförening på dess territorium. I ett fall som avser familjeliv och immigration varierar icke desto mindre omfattningen av en stats skyldigheter att på sitt territorium släppa in släktingar till personer som vistas där, i enlighet med de specifika omständigheterna för berörda personer och allmänintresset (se Gül mot Schweiz, dom den 19 februari 1996, Reports 1996-I, s. 174–175, punkt 38, samt Rodrigues da Silva och Hoogkamer mot Nederländerna, nr 50435/99, punkt 39, ECHR 2006‑I). Faktorer att beakta i detta sammanhang är i vilken grad familjelivet i praktiken störs, hur starka banden är i den fördragsslutande staten, huruvida det finns oöverstigliga hinder i hur familjen lever i det land där en eller flera av dem bor, och huruvida det finns faktorer relaterade till immigrationskontroll (exempelvis en historia av brott mot immigrationslagstiftningen) eller överväganden om allmän ordning som talar för utvisning (se bland annat Rodrigues da Silva och Hoogkamer, ovan, ibid., och Solomon mot Nederländerna (beslut), nr 44328/98, 5 september 2000).
37. I föreliggande mål noterar domstolen inledningsvis att vad det handlar om här inte är ett slutgiltigt beslut från svenska myndigheter att bevilja eller neka klaganden uppehållstillstånd baserat på familjeband. Inget beslut i det ärendet har ännu fattats.
38. Den fråga som ska beaktas är huruvida det skulle vara ett brott mot artikel 8 i konventionen om de svenska myndigheterna verkställde beslutet att klaganden skulle återvända till Rwanda för att ansöka om familjeåterförening därifrån.
39. I detta avseende anser domstolen att klagandens relation till X och Y tydligt utgjorde familjeliv i den mening som avses i artikel 8.1 i konventionen. Den finner vidare att det ifrågasatta beslutet att utvisa klaganden från Sverige var ett ingripande i hennes rätt till familjeliv.
40. Vad avser den ytterligare frågan om huruvida ingripandet var berättigat enligt artikel 8.2, är domstolen övertygad om att beslutet att utvisa klaganden var i enlighet med svensk lag och hade ett legitimt syfte, särskilt det ekonomiska välståndet i landet och effektiv immigrationskontroll.
Det återstår för domstolen att undersöka huruvida utvisningsbeslutet var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle i den mening som avses i artikel 8.2 i konventionen.41. I denna bedömning hänvisar domstolen till de svenska myndigheternas upprepade konstateranden, rörande frågan om omprövning av målet baserat på familjeband, nämligen att klaganden inte hade styrkt sin identitet, eftersom hon inte hade uppvisat något pass, och att hon därigenom inte uppfyllde ett av grundkraven för att beviljas tillfälligt uppehållstillstånd i Sverige (se punkt 26). Dessutom hade hon stannat kvar illegalt i Sverige efter att avslaget på hennes asylansökan hade vunnit laga kraft i september 2010. Följaktligen fann inte de svenska myndigheterna något skäl att avvika från den generella regeln i 5 kap. 18 § utlänningslagen, att en ansökan om uppehållstillstånd baserat på familjeband ska lämnas in innan utlänningen reser in i landet, så följaktligen kunde klaganden inte ansöka om familjeåterförening i Sverige.
42. Domstolen återupprepar att ett viktigt övervägande är huruvida familjelivet tillkom vid en tidpunkt när berörda personer var medvetna om att invandringsstatusen för någon av dem var sådan att det fortsatta familjelivet i värdlandet från början skulle vara osäkert. Om så är fallet skulle en utvisning av familjemedlemmen utan uppehållstillstånd endast i undantagsfall vara oförenlig med artikel 8 (se Nunez mot Norge, nr 55597/09, punkt 70, 28 juni 2011).
43. I detta avseende noterar domstolen att klaganden aldrig beviljats laglig hemvist i Sverige. Dessutom åberopade hon först familjeband med X, och därefter med Y, efter att hennes asylansökan fått slutgiltigt avslag från de svenska migrationsmyndigheterna och det fanns ett verkställbart utvisningsbeslut mot henne. Alltså visste klaganden och X, långt innan klaganden blev gravid, att de antagligen inte skulle kunna upprätta och ostört bibehålla sitt familjeliv i Sverige.
44. Därtill, såsom domstolen framhållit ovan (se punkt 31–33), har klaganden inte framfört relevanta och tillräckliga skäl för att hon skulle riskera att behandlas i strid med artikel 3 om hon tvingades återvända till Rwanda för att lämna in sin ansökan om familjeåterförening därifrån.
45. Alltså finner domstolen i detta skede att det inte finns något som tyder på att separationen skulle vara annat än tillfällig eller att processen att pröva ansökan om familjeåterförening skulle vara otillbörligt långdragen, även med hänsyn till Y:s ringa ålder. Dessutom har klaganden möjlighet att lämna in sin ansökan elektroniskt och begära prioriterad behandling, vilket skulle påskynda processen. Dessutom, även om X och Y inte kan förväntas medfölja klaganden till Rwanda på grund av deras flyktingstatus och reserestriktionerna i Y:s resedokument med avseende på Rwanda, har det inte framkommit att klaganden skulle sakna möjlighet att hålla kontakt med dem via bland annat telefon eller Internet under perioden i fråga (se Bolek mot Sverige (beslut), nr 48205/13, 28 januari 2014).
46. Slutligen noterar domstolen att klaganden under det nationella förfarandet hävdade att hon inte har något pass. Emellertid har Rwanda en ambassad i Stockholm där hon kunde, och fortfarande kan, ansöka om ett pass. I detta avseende noterar domstolen att det inte ens har hävdats att klaganden inte skulle kunna få ett pass om hon vidtog nödvändiga åtgärder.
47. Under dessa omständigheter finner domstolen att de svenska myndigheterna inte har underlåtit att göra en rimlig avvägning mellan å ena sidan klagandens intressen och å andra sidan statens intresse av effektivt genomförande av immigrationskontrollen, eller att de bedömningar som gjorts förefaller avvika från artikel 8 i konventionen.
48. Därför är även denna del av klagomålet uppenbart ogrundad och måste förklaras inadmissible i enlighet med artikel 35 punkt 3 a) och 4 i konventionen.
På dessa grunder beslutar domstolen med majoritet att
förklara klagomålet inadmissible.
Claudia WesterdiekMark Villiger
JustitiesekreterarePresident
Full & Egal Universal Law Academy