Avis juridique important
Rådets förordning (EEG) nr 3842/86 av den 1 december 1986 om åtgärder för att förhindra övergång till fri omsättning av varumärkesförfalskade varor
Europeiska gemenskapernas officiella tidning nr L 357 , 18/12/1986 s. 0001 - 0004
Finsk specialutgåva Område 2 Volym 4 s. 0213
Svensk specialutgåva Område 2 Volym 4 s. 0213
RÅDETS FÖRORDNING (EEG) nr 3842/86 av den 1 december 1986 om åtgärder för att förhindra övergång till fri omsättning av varumärkesförfalskade varor
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt artiklarna 113 och 235 i detta,
med beaktande av kommissionens förslag(1),
med beaktande av Europaparlamentets yttrande(2),
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande(3), och
med beaktande av följande:
Handel med varor som utan tillstånd försetts med varumärke, i det följande kallade "varumärkesförfalskade varor", vållar avsevärd skada för laglydiga tillverkare och grossister och vilseleder konsumenterna. Dessa varor bör i så stor utsträckning som möjligt hindras från att släppas ut på gemenskapsmarknaden och åtgärder bör vidtas för att effektivt bekämpa denna olagliga verksamhet utan att hindra den lagliga handelns frihet. Detta mål eftersträvas också genom åtgärder på internationell nivå enligt samma riktlinjer.
I den mån som varumärkesförfalskade varor importeras från tredje land är det viktigt att förhindra att de övergår till fri omsättning inom gemenskapen och att införa ett lämpligt förfarande som gör det möjligt för tullmyndigheterna att ingripa för att garantera att ett sådant förbud upprätthålls på bästa möjliga sätt.
Tullmyndigheternas ingripande måste bestå i att uppskjuta varornas övergång till fri omsättning om varorna misstänks vara varumärkesförfalskade, så länge som det är nödvändigt för att kunna avgöra om varorna verkligen är varumärkesförfalskade.
Det mål som skall uppnås genom införandet av detta förfarande kräver inte att gemenskapsbestämmelser införs, vare sig vad gäller att utse den myndighet som är behörig att avgöra om de varor som förs in för fri omsättning är varumärkesförfalskade eller vad gäller de förfaranden som skall tillämpas för hänvändelse till denna myndighet. I avsaknad av gemenskapsregler på området bör den behöriga myndigheten då den fattar beslut i fall som underställts den hänvisa till de kriterier som används för att avgöra om de varor som produceras i den berörda medlemsstaten bryter mot de rättigheter som tillkommer innehavaren av ett varumärke.
Å andra sidan är det nödvändigt att fastställa åtgärder som skall vidtas för varor som införs för fri omsättning om det fastställs att de är varumärkesförfalskningar. Dessa åtgärder bör inte bara beröva dem som är ansvariga för importen av dessa varor de ekonomiska fördelarna av verksamheten utan även effektivt avskräcka mot fortsatt verksamhet av samma slag.
För att undvika allvarliga störningar vid deklaration av varor som ingår i resandes personliga bagage eller som sänds i små försändelser av icke-kommersiell natur är det nödvändigt att från denna förordning undanta varor som kan vara förfalskade och som importeras från tredje land inom de gränser som fastställs av gemenskapsregler om tullbefrielse och om tillämpning av en standardiserad tullsats som anges i avdelning 2 C av de preliminära bestämmelserna i den gemensamma tulltaxan.
En enhetlig tillämpning av de gemensamma regler som fastställs genom denna förordning måste säkerställas och av denna anledning måste ett gemenskapsförfarande fastställas som gör det möjligt att fatta beslut om åtgärder för genomförande av dessa bestämmelser inom rimlig tid.
Denna förordning påverkar inte nationella bestämmelser som gäller varor som övergår till fri omsättning och som inte är varumärkesförfalskade varor i denna förordnings mening men som, om de salufördes, skulle skada en immateriell äganderätt i den berörda medlemsstaten.
Bestämmelserna i denna förordning är avsedda att förhindra internationell handel med varumärkesförfalskade varor. Fördragets särskilda bestämmelser tilldelar inte gemenskapens institutioner befogenheter att vidta alla de åtgärder som är nödvändiga för att uppnå detta mål, särskilt åtgärder som måste tillgripas mot varor som befunnits vara varumärkesförfalskade. Det är därför nödvändigt att grunda denna förordnings bestämmelser även på artikel 235.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
AVDELNING 1
Allmänt
Artikel 1
1. Denna förordning fastställer
a) de omständigheter under vilka tullmyndigheterna skall ingripa i fråga om varor som införs för fri omsättning om de misstänks vara varumärkesförfalskade, och
b) de åtgärder som skall vidtas av de behöriga myndigheterna med avseende på dessa varor då det har fastställts att de verkligen är varumärkesförfalskade.
2. I denna förordning avses med
a) varumärkesförfalskade varor: varor som utan tillstånd är försedda med ett varumärke som är identiskt med ett giltigt inregistrerat varumärke för dessa varor i eller för den medlemsstat, till vilken varorna införts för fri omsättning eller som i väsentliga drag inte kan skiljas från ett sådant varumärke och som därigenom kränker de rättigheter som tillkommer varumärkesinnehavaren i fråga enligt lagstiftningen i denna medlemsstat,
b) varumärkesinnehavare: innehavaren av varumärket eller varje annan person som har tillåtelse att använda varumärket, eller dennes representant.
3. Denna förordning skall inte gälla för varor som är försedda med ett varumärke med varumärkesinnehavarens medgivande men som införs för fri omsättning utan innehavarens medgivande.
Inte heller skall förordningen gälla för varor som införs för fri omsättning och som är försedda med ett varumärke enligt andra villkor än de som överenskommits med varumärkesinnehavaren.
AVDELNING 2
Förbud mot övergång till fri omsättning av varumärkesförfalskade varor
Artikel 2
Övergång till fri omsättning av varor som efter genomförandet av förfarandet enligt artikel 5 i denna förordning har befunnits vara varumärkesförfalskade skall vara förbjuden.
AVDELNING 3
Ansökan om tullmyndigheternas ingripande
Artikel 3
1. I varje medlemsstat kan en varumärkesinnehavare inge en skriftlig ansökan till den behöriga myndigheten om att tullmyndigheterna skall uppskjuta frigörandet av varumärkesförfalskade varor som har införts för fri omsättning i denna medlemsstat om han har välgrundade skäl att misstänka att import av sådana varumärkesförfalskade varor planeras till denna medlemsstat.
2. Ansökan enligt punkt 1 skall innehålla alla relevanta upplysningar som varumärkesinnehavaren har tillgängliga för att göra det möjligt för den behöriga myndigheten att ingripa med anledning av ansökan med fullständig kännedom om fakta och skall i synnerhet innehålla en tillräckligt detaljerad beskrivning av varorna för att göra det möjligt för tullmyndigheterna att känna igen dem. Ansökan skall åtföljas av bevis på att den sökande är varumärkesinnehavare för varorna i fråga.
I ansökan skall det specificeras under hur lång tidsperiod tullmyndigheterna anmodas ingripa.
Den sökande får debiteras en avgift avsedd att täcka de administrativa kostnaderna i samband med ansökan.
3. Den myndighet till vilken en ansökan enligt punkt 2 har ingetts skall fatta ett beslut om denna ansökan och skall skriftligen underrätta den sökande om detta beslut.
Om ansökan bifalles skall myndigheten ange under vilken tidsperiod tullmyndigheten får ingripa. Denna period får efter ansökan av varumärkesinnehavaren förlängas av den myndighet som fattade det första beslutet.
Medlemsstaterna får begära att en varumärkesinnehavare, om hans ansökan har bifallits, eller om frigörandet av en varusändning har uppskjutits enligt artikel 5.1, ställer en säkerhet för att täcka hans eventuella skyldigheter gentemot importören om det förfarande som inletts enligt artikel 5.1 inte kan fullföljas till följd av en handling eller uraktlåtenhet från varumärkesinnehavaren eller om det senare fastslås att varorna i fråga inte var varumärkesförfalskade.
Varumärkesinnehavaren skall också vara skyldig att meddela den myndighet som anges i punkt 1 om varumärket inte längre är registrerat.
Den behöriga myndigheten får dessutom begära att den sökande skall stå för kostnaderna för att hålla varorna under tullkontroll enligt artikel 5 eller för rättsliga åtgärder vid vilka varumärkesinnehavaren inte är en part samt ställa en säkerhet för att garantera betalning av denna summa.
4. Medlemsstaterna får utse tullmyndigheterna själva att vara de myndigheter som är behöriga att besluta om den ansökan som avses i denna artikel.
Artikel 4
Det beslut som beviljar varumärkesinnehavarens ansökan skall omedelbart överlämnas till tullkontor i medlemsstaten som antas bli berörda av import av de varumärkesförfalskade varor som anges i ansökan.
AVDELNING 4
Villkor för ingripande av tullmyndigheterna och av de myndigheter som är behöriga att besluta
Artikel 5
1. Om ett tullkontor, till vilket beslutet om att bevilja en ansökan från en varumärkesinnehavare har överlämnats enligt artikel 4, efter att om så är nödvändigt ha rådgjort med den sökande, finner det klarlagt att varor som införts för fri omsättning motsvarar beskrivningen av de varumärkesförfalskade varorna i detta beslut, skall tullkontoret uppskjuta frigörandet av dessa. Tullkontoret skall underrätta den person som infört varorna och den myndighet som fattat beslut om ansökan. Tullkontoret eller den ovannämnda myndigheten skall också underrätta den sökande om åtgärden. Vid undersökningen av varorna får tullkontoret ta prover för att underlätta förfarandet.
2. Den lagstiftning som gäller i den medlemsstat inom vars territorium varorna deklarerats för övergång till fri omsättning skall tillämpas vid
a) hänskjutande till den behöriga myndigheten för ett beslut i sak och för att tullkontor som avses i punkt 1 omedelbart skall kunna underrättas om denna åtgärd om hänskjutandet inte vidtas av tullkontoret,
b) utarbetande av det beslut som skall tas av denna myndighet. De kriterier som skall ligga till grund för detta beslut skall vara desamma som de som används för att avgöra om varor som tillverkas i den berörda medlemsstaten kränker varumärkesinnehavarens rättigheter. Beslut som fattas av den behöriga myndigheten skall motiveras.
Artikel 6
1. Om det tullkontor som avses i artikel 5.1 inte inom tio arbetsdagar efter beslut i sakfrågan har underrättats om att ärendet har hänskjutits till den behöriga myndighet som skall fatta beslutet om uppskjutandet av varornas frigörande enligt artikel 5.2 eller om att den vederbörligen bemyndigade myndigheten har vidtagit temporära åtgärder, skall varorna frigöras under förutsättning att alla importformaliteter har uppfyllts.
2. Villkoren för lagring av varorna under den period frigörandet är uppskjutet skall fastställas av varje medlemsstat.
AVDELNING 5
Bestämmelser som skall gälla för varor som befunnits vara varumärkesförfalskade
Artikel 7
1. Utan att det påverkar tillämpningen av andra rättsliga medel som står till buds för en varumärkesinnehavare som har befunnits vara utsatt för kränkning skall medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att tillåta de behöriga myndigheterna att
a) som huvudregel och i överensstämmelse med tillämpliga bestämmelser i nationell lagstiftning förstöra varor som befunnits vara varumärkesförfalskade eller placera dem utanför de kommersiella kanalerna på ett sätt som minimerar skadan för varumärkesinnehavaren utan kompensation av något slag,
b) med avseende på dessa varor vidta alla andra åtgärder som har till resultat att de som är ansvariga för importen effektivt berövas de ekonomiska fördelarna av verksamheten och åstadkommer ett effektivt avskräckande medel mot fortsatt verksamhet av samma slag.
Bl.a. följande åtgärder skall inte anses ha en sådan verkan:
- Att de varumärkesförfalskade varorna återexporteras i oförändrat skick.
- Annat än i undantagsfall, endast avlägsnande av de varumärken, som utan tillstånd har anbringats på de varumärkesförfalskade varorna.
- Att varorna hänförs till ett annat tullförfarande.
2. De varumärkesförfalskade varorna får överlåtas till statskassan. I detta fall skall bestämmelserna i punkt 1 a gälla.
3. Såvida det inte strider mot nationell lagstiftning skall det berörda tullkontoret eller den behöriga myndigheten på begäran underrätta varumärkesinnehavaren om namn på och adresser till avsändare, importör och mottagare av de varor som befunnits vara varumärkesförfalskade och om mängden av varorna i fråga.
AVDELNING 6
Slutbestämmelser
Artikel 8
1. Om inte annat föreskrivs i den berörda medlemsstatens lagstiftning skall beviljandet av en ansökan, som upprättats enligt artikel 3.2, inte berättiga varumärkesinnehavaren till kompensation om varumärkesförfalskade varor inte upptäcks av ett tullkontor och deras frigörande därför inte uppskjuts på det sätt som anges i artikel 5.1.
2. Om inte annat föreskrivs i den berörda medlemsstatens lagstiftning skall ett tullkontors eller annan vederbörligen bemyndigad myndighets utövande av de befogenheter som tilldelats dem avseende bekämpande av varumärkesförfalskade varor inte göra dem ansvariga gentemot importören eller någon annan person som innehar rättigheter med avseende på de varor som införts för fri omsättning i händelse av att han skulle lida förlust eller skada genom deras handlande.
3. Varumärkesinnehavarens civilrättsliga ansvar skall bestämmas av lagstiftningen i den medlemsstat i vilken varorna i fråga infördes för fri omsättning.
Artikel 9
Denna förordning skall inte gälla varor som ingår i resandes personliga bagage eller som sänds i små försändelser av icke-kommersiell natur inom de gränser som fastställs i fråga om tullbefrielse och tillämpning av den schablontullsats som specificeras i avdelning 2 C i de inledande bestämmelserna i Gemensamma tulltaxan.
Artikel 10
Denna förordning skall i tillämpliga delar även gälla varor som utan tillstånd är försedda med ett varumärke som är behörigen registrerat för sådana varor i överensstämmelse med gemenskapsregler, så snart dessa regler träder i kraft. Varumärkesinnehavaren får i detta fall inge en ansökan enligt artikel 3 hos den vederbörligen bemyndigade myndigheten.
Artikel 11
1. Kommittén för allmänna tullbestämmelser enligt artikel 24 i direktiv 79/695/EEG(4) får undersöka alla frågor om tillämpningen av denna förordning som ordföranden förelägger, antingen på eget initiativ eller på begäran av en medlemsstat.
2. De bestämmelser som behövs för att tillämpa denna förordning skall antas enligt det förfarande som fastställs i artikel 26.2 och artikel 26.3 i direktiv 79/695/EEG.
3. Medlemsstaterna skall överlämna alla relevanta upplysningar om tillämpningen av denna förordning till kommissionen.
Kommissionen skall överlämna dessa upplysningar till de övriga medlemsstaterna.
Närmare bestämmelser om förfarandet för utbyte av upplysningar skall upprättas inom ramen för tillämpningen av bestämmelserna enligt punkterna 1 och 2.
4. Inom en tid av tre år efter ikraftträdandet av denna förordning skall kommissionen, på grundval av upplysningarna enligt punkt 3, överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet om från denna förordnings ikraftträdande och föreslå de ändringar och tillägg som kan behövas.
Artikel 12
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1988.
Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.
Utfärdad i Bryssel den 1 december 1986.
På rådets vägnar
A. CLARK
Ordförande
(1) EGT nr C 20, 22.1.1985, s. 7.
(2) EGT nr C 343, 31.12.1985, s. 111.
(3) EGT nr C 218, 29.8.1985, s. 7.
(4) EGT nr L 205, 13.8.1979, s. 19.
Top