S.J.P. AND E.S. v. SWEDEN - [Swedish Translation] by the Swedish National Courts Administration

FEMTE AVDELNINGEN

BESLUT

i klagomål nr 8610/11
S.J.P. och E.S.
mot Sverige

avger Europadomstolen för mänskliga rättigheter (femte avdelningen), efter överläggning i kammare den 16 december 2014, bestående av:

Mark Villiger, ordförande,
Angelika Nußberger,
Boštjan M. Zupančič,
Ganna Yudkivska,
Vincent A. De Gaetano,
Helena Jäderblom,
Aleš Pejchal, domare ,
och Claudia Westerdiek, avdelningens justitiesekreterare,

med beaktande av ovanstående klagomål inlämnat den 15 oktober 2010,

med beaktande av beslut fattat den 14 februari 2014 av ordförande för den avdelning målet tilldelats att bevilja den svarande regeringens begäran att separat pröva målets godtagbarhet,

med beaktande av de observationer som inlämnats av regeringen och de observationer de klagande inlämnat som svar på dessa,

beslut enligt följande:

FAKTA

1. Den första klaganden, S.J.P., är svensk medborgare född 1969 och den andra klaganden, E.S., är iransk medborgare född 1964. De är bosatta i Sandnes i Norge. De företräds inför rätten av J. Beltran, advokat med verksamhet i Göteborg.

2. Den svenska regeringen (”regeringen”) företräds av sitt ombud O. Widgren från utrikesdepartementet.

A. Omständigheterna i målet

3. Fakta i målet, så som de angivits av parterna, kan sammanfattas enligt följande.

1. Bakgrund

4. Den andra klaganden kom till Sverige på 1980-talet och träffade den första klaganden år 1993. De har tre barn, A (född i december 2002), B (född i december 2003) och C (född i februari 2007). Den andra klaganden har också en son från ett tidigare förhållande, D (född 1989), som bor med de klagande. De klagande bodde i Linköping fram till i maj 2007 då den första klaganden reste till Iran tillsammans med barnen.

5. I februari 2007 kontaktade personal på neonatalavdelningen på Universitetssjukhuset i Linköping, där C behandlades efter födelsen, Linköpings socialnämnd på grund av oro över familjen. Personalen hade observerat att den första klaganden hade svårt att förstå C:s behov och saknade förmåga att avläsa hennes signaler. Hon var dessutom mycket sluten och tog inga initiativ att mata C eller byta hennes blöjor. Personalen hade föreslagit att hon skulle tala med en psykiatriker, men den första klaganden vägrade göra detta. När den andra klaganden besökte sjukhuset med A och B, hade baren dessutom varit högljudda och bråkiga, och personalen var tvungen att ingripa för att lugna ner dem. När personalen informerade de klagande om att de oroade sig över barnen och att de ämnade kontakta socialtjänsten, hade den andra klaganden reagerat aggressivt.

6. Baserat på informationen från sjukhuset hade socialnämnden påbörjat en utredning om familjens situation i enlighet med kapitel 11, paragraf 1 i socialtjänstlagen (2001:453). De kontaktade personer på neonatalavdelningen, barnavårdscentralen och kvinnokliniken samt A och B:s barnvårdare vilka alla gett uttryck för stor oro över hur de klagande klarade av sin familjesituation och beskrev hur de misslyckats med att skapa nödvändig struktur och regler för A och B. Socialnämnden erbjöd upprepade gånger de klagande placering i utredningshem, men de klagande vägrade detta. Istället gick de med på att personal från socialnämnden skulle besöka deras hem vid ett antal tillfällen. Vidare beslöts att hela familjen skulle genomgå psykiatrisk undersökning.

7. Det verkar dock som om de klagande vid upprepade tillfällen vägrade släppa in personalen från socialnämnden i sitt hem och från och med mitten av april, innan utredningen slutförts, avbröt de klagande alla kontakt med personalen och informerade dem om att de inte ämnade genomgå några psykiatriska undersökningar. Socialnämnden försökte utan framgång återupprätta kontakten med de klagande. Sent i maj 2007 lämnade den första klaganden och barnen hemmet för att, som det sades, besöka vänner. Flera personer som normalt hade kontakt med de klagande uttryckte oro över barnens situation och det faktum att de inte visste var de befann sig.

8. Den 11 september 2007 beslöt socialnämnden att omedelbart provisoriskt omhänderta alla de tre barnen i enlighet med paragraf 6 i lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (1990:52) (hädanefter ”lag 1990”). Den 21 september 2007 godkände förvaltningsdomstolen socialnämndens beslut, vilket även kammarrätten och högsta förvaltningsdomstolen gjorde efter överklagan. Däremot verkställdes beslutet aldrig eftersom det visade sig att den första klaganden och barnen befann sig i Iran. Vänner till de klagande informerade socialnämnden om att den första klaganden var rädd att återvända till Sverige eftersom hon fruktade att barnen skulle komma att omhändertas. Därför drog socialnämnden den 13 februari 2008 tillbaka sitt beordrande om omhändertagande, på grund av att det inte kunde verkställas. Den första klaganden och barnen stannade kvar i Iran fram till i oktober 2008 då hela familjen flyttade till Sandnes i Norge.

2. Myndigheternas omhändertagande av barnen

9. I maj 2009 kontaktades den lokala norska socialnämnden av A:s skola eftersom han berättat för skolan att både han och B hade blivit slagna av den andra klaganden. De klagande nekade till anklagelserna. Den norska socialnämnden beslöt att påbörja en utredning och man kom överens om att den andra klaganden under utredningsperioden skulle bo utanför hemmet och att personal från socialnämnden skulle göra dagliga besök hos familjen. Den 16 maj 2009 försvann de klagande och deras barn. Senare ringde den andra klaganden den norska socialnämnden från ett svensk telefonnummer, och den norska socialnämnden kontaktad i sin tur de svenska myndigheterna då de misstänkte att familjen kunde befinna sig i Sverige. Dessutom hade en anonym person ringt den svenska socialnämnden och uttryckt oro över barnen som enligt denna person befann sig på en adress i Linköping. När socialnämndens personal begav sig till den angivna adressen var familjen inte där, men deras bagage fanns i lägenheten. Därför beslöt socialnämnden den 25 maj 2009, grundat på den tidigare utredningen och en oro över att familjen åter skulle avvika till Iran, att omedelbart omhänderta A, B och C.

10. Den 28 maj 2009 stoppades de klagande och deras barn på Stockholms flygplats då de var på väg till Iran, och personal från en socialnämnd i närheten av flygplatsen hjälpte till att verkställa beslutet om omhändertagande. Rapporten från socialnämndens personal som hämtade barnen på flygplatsen beskrev en kaotisk situation. Den första klaganden samt B och C hade varit apatiska medan A hade varit hyperaktiv. Den andra klaganden hade under större delen av tiden talat i telefon. Varken den första eller den andra klaganden hade reagerat när personalen tog barnen med sig. A, B och C placerades alla i ett familjehem tillsammans, men A flyttades senare till ett separat familjehem eftersom han var hyperaktiv och krävde särskild uppmärksamhet.

11. Den 10 juni 2009, efter en muntlig förhandling, godkände länsrätten socialnämndens beslut att omedelbart omhänderta barnen.

12. Den 25 juni 2009 anhöll socialnämnden hos länsrätten om ett beordrande om permanent omhändertagande av alla tre barn i enlighet med paragraf 2 i lag 1990. Socialnämnden hävdade att de klagande hade uppvisat allvarligt bristande förmåga att ta hand om sina barn, att det förelåg en klar risk för barnens hälsa och utveckling om de inte skyddades och att de klagande motsatt sig den nödvändiga planerade vården. Som stöd för sig anhållan lämnade socialnämnden in en omfattande utredningsrapport om familjens situation. Rapporten grundades bland annat på information från barnens tillfälliga familjehem, de lokala hälsovårdsmyndigheterna, rapporter från psykiatriska undersökningar av barnen, anteckningar från Barn- och ungdomspsykiatrin (hädanefter "BUP") samt information från släktingar och den norska socialnämnden.

13. Enligt rapporten hade inget av barnen varit vana vid struktur och rutiner. A angav att han blivit slagen av den andra klaganden och B hade för sitt familjehem berättat att hon, A och den första klaganden alla blivit slagna av den andra klaganden. Det var främst den första klaganden som tagit hand om barnen. Sjukhuspersonal och personal från socialnämnden, samt släktingar, hade länge oroat sig över hennes psykiska hälsa och uppmuntrat henne att söka hjälp. Hon hade förnekat att hon behövde hjälp och hade vägrat all behandling. Alla barnen saknade kommunikativ och känslomässig respons från sina föräldrar, vilket hade påverkat deras psykosociala utveckling och deras förmåga till sociala mellanhavanden med andra barn och vuxna. A var hyperaktiv och hade svårt att följa regler samt att fungera i sociala situationer. Hans beteende motsvarade flera av symptomen för Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD). B var anmärkningsvärt tyst och sluten. Psykiatriker hade bedömt att hon var traumatiserad och hade rekommenderat terapeutisk behandling i kombination med en trygg omgivning där hon inte behövde förneka sina upplevelser. Både hon och C hade halkat efter i den språkliga utvecklingen och saknade förmåga att uttrycka sina känslor. Flera instanser hade under åren betonat barnens behov av känslomässig kontakt med de klagande. Den andra klaganden hade misslyckats att kompensera för den första klagandens oförmåga inom detta område och ingen av de klagande hade lyckats skapa rutiner för barnens grundläggande behov, såsom mat, hygien, kläder och nödvändiga kontakter med hälsovården. Därför ifrågasattes de klagandes förmåga att ta hand om sina barn på ett bra sätt. De klagandes impulsiva beteende hade lett till en instabil och otrygg levnadssituation för barnen, så som t.ex. då de plötsligt beslutat sig för att flytta till Iran. Det fanns en överhängande risk att de klagande åter skulle resa till Iran med sina barn. Alla barnen hade behov av stabilitet och en omgivning med tydliga regler och struktur, inklusive stabila vuxna som kunde kompensera för deras tidigare brist på känslomässig omvårdnad.

14. De klagande förnekade att det fanns ett behov av omhändertagande. De var kapabla föräldrar som tog hand om och älskade sina barn. De samarbetade med socialnämnden 2007 men hade behandlats felaktigt och respektlöst av myndigheterna. De hade inte avvikit till Iran utan rest dit för att besöka anhöriga, något som de gjorde varje år. De lämnade in dokument som bevis, inklusive läkarintyg. Enligt en överläkare på kvinnokliniken på Universitetssjukhuset i Linköping hade den första klaganden accepterat särskild hjälp som erbjudits henne efter födelsen av alla tre barnen och hade upprätthållit detta åtagande. Det hade noterats att hon känt stor ömhet för sina barn. Enligt en läkare på de klagandes lokala vårdcentral hade också alla barnen visat förmåga till känslomässiga bindningar och hade betett sig på ett sätt som motsvarade deras ålder.

15. Den 20 juli 2009, efter en muntlig förhandling där de klagande och flera vittnen hördes, beviljade länsrätten en order om permanent omhändertagande för vart och ett av de tre barnen. Länsrätten fann att det grundat på allt material i målet hade bevisats att de klagande saknade förmåga att ta hand om sina barn och saknade insikt om deras behov. Denna oförmåga hade redan skadat barnens hälsa och utveckling inom viktiga områden. Enligt länsrättens mening förelåg en reell risk för mer skada om barnen inte fick bra omvårdnad som motsvarade deras särskilda behov. Eftersom de klagande inte samtyckte till frivillig vård var det nödvändigt att permanent omhänderta barnen.

16. De klagande lämnade in en överklagan av domen till kammarrätten där de hävdade att inget av deras barn behövde omhändertas. De förnekade att någon av dem någonsin hade skadat barnen och betonade att den allmänna åklagaren i juli 2009 hade beslutat att lägga ner en förundersökning mot den andra klaganden gällande barnmisshandel. Dessutom fanns ingen medicinsk bevisning som stöd för några anklagelser gällande fysiskt våld. De betonade att alla barnen var friska och betedde sig på ett sätt som motsvarade deras ålder. De välkomnade det faktum att A fått en diagnos och var villiga att ta emot lämplig hjälp från socialnämnden. Anledningen till deras plötsliga beslut att resa till Iran var att den andra klagandens far hade blivit allvarligt sjuk. De lämnade in bland annat ytterligare läkarintyg och en bedömning av socialnämndens utredning utförd av en universitetslektor.

17. Socialnämnden bestred överklagan. Socialnämnden angav att A fått diagnosen ADHD och trotssyndrom och betonade att han hade behov av en strukturerad omgivning och lämplig hjälp för att kunna utvecklas positivt. B var fortfarande traumatiserad och kommunicerade enbart genom att nicka eller skaka på huvudet. C var fysiskt aktiv, hade blivit mer självständig och var inte längre rädd för vardagsljud, så som t.ex. ljudet av en dammsugare. Socialnämnden lämnade in en rapport från en psykosocial utredning från november 2009, en rapport från en neuropsykologisk undersökning daterad den 26 oktober 2009 samt ett läkarintyg daterat den 8 september 2009, vilka alla gällde A.

18. Socialnämndens ståndpunkt stöddes av det juridiska ombud som utsetts att försvara barnens intressen. Under ett möte med barnen hade A förklarat att han ville bo med sina föräldrar och sina syskon och att det fanns för många regler på det ställe han nu bodde på. Han angav att den andra klaganden ibland slagit honom och ibland varit snäll. B hade berättat för föräldrarna i hennes familjehem att den andra klaganden hade slagit henne med ett bälte. Det juridiska ombudet betonade barnens behov att träffa sina föräldrar men hänvisade till det omfattande materialet i ärendeakten som visade att barnen hade särskilda behov. Utredningarna hade också avslöjat tydliga varningssignaler som visade att barnen lidit i hemmet. Dessutom ansåg det juridiska ombudet att det kunde ifrågasättas huruvida de klagande skulle gå med på frivillig vård eftersom de vägrat samarbeta med socialnämnden vid tidigare tillfällen.

19. Den 11 december 2009, efter en muntlig förhandling där flera vittnen hördes på de klagandes begäran, bekräftade kammarrätten till fullo den lägre instansens dom. Kammarrätten fann att de tecken på bristande omvårdnad som framkommit vid utredningen 2007 nu märktes ännu tydligare. De utredningar som genomförts efter beslutet om omhändertagande i juni 2009 visade att alla barnen hade särskilda behov som försummats. Dessutom noterade kammarrätten att både A och B hade berättat för olika personer i olika situationer att de blivit slagna av den andra klaganden. Även om dessa anklagelser inte lett till åtal mot den andra klaganden, betonade kammarrätten att denna information måste tas på allvar eftersom huvudsyftet med lag 1990 är att skydda barn. Dessutom observerade kammarrätten att socialnämnden hade haft svårigheter att genomföra utredningen på ett korrekt sätt, huvudsakligen på grund av de klagandes ovilja eller oförmåga att samarbeta med myndigheterna. De klagandes brist på samarbetsvilja hade också visat sig i deras beslut att två gånger flytta till ett annat land, vilket också äventyrat barnens behov av en trygg och stabil omgivning. Kammarrätten gjorde en helhetsbedömning och fann att utredningarna tydligt visade att de klagande inte lyckats ta hand om sina barn på ett bra sätt och att de saknade insikt om barnens särskilda behov och deras egen oförmåga att ta hand om dem. Därför fanns en reell fara för att barnens hälsa och utveckling kunde skadas. Till sist noterade kammarrätten att båda de klagande hade förklarat sig villiga att ta emot hjälp från socialnämnden samtidigt som de bestridit utredningens riktighet och hävdat att informationen var falsk eller mycket överdriven. De motsatte sig också den vårdplan som skapats för barnen. Därmed förelåg berättigade skäl att omhänderta barnen.

20. De klagande överklagade till högsta förvaltningsdomstolen som den 19 maj 2010 avslog begäran om prövningstillstånd.

21. Den 22 september 2010 beslöt socialnämnden att barnen skulle förbli permanent omhändertagna.

22. De klagande överklagade beslutet till länsrätten. De angav att de var bosatta i Norge, att de båda hade heltidsarbete och att de hade kontakt med den norska socialnämnden. De insisterade att de helt och hållet samarbetat med den svenska socialnämnden och hade gjort allt som krävdes av dem, inklusive att resa till Linköping för möten med socialnämnden och att låta de norska myndigheterna göra hembesök hos dem. Dessutom var de aktiva i en ADHD-förening och deltog i kurser för att bättre förstå sig på denna sjukdom och därmed kunna hjälpa A. Om de fick hjälp av de norska myndigheterna och skolan kunde ta hand om A och uppfylla alla hans behov. De klagande ifrågasatte också huruvida socialnämnden verkligen hade en tydlig plan för hur de så småningom skulle återförenas med sina barn och motsade socialnämndens påstående att de motsatte sig planen för möten med barnen. Den första klagandens möte med barnen hade i själva verket gått bra och barnen hade också reagerat positivt på fotografier och brev från föräldrarna. Med tanke på barnens låga ålder betonade de hur viktigt det var att inte vänta för länge med att påbörja återföreningsprocessen, inklusive tätare möten, för att undvika en plötslig flytt från familjehemmen vilket skulle kunna skada barnen psykiskt. Vidare förnekade de klagande kategoriskt att något våld förekommit i deras hem och de påstod att om något av barnen visade tecken på trauma berodde det sannolikt på den traumatiska separationen från föräldrarna. De lämnade in bland annat läkarintyg och andra intyg som bevis på deras goda psykiska hälsa.

23. Socialnämnden bestred överklagan. Socialnämnden bekräftade att de klagande hade samarbetat med myndigheterna och hade kommit till inplanerade möten med socialnämnden. Socialnämnden ansåg att det var mycket viktigt att detta samarbete fortsatte över tid. Däremot vidhöll socialnämnden sin åsikt att de klagande motsatte sig besöksplanen eftersom de begärt att omhändertagandet av deras barn skulle upphävas och att barnen föras hem samt eftersom de motsatte sig vidare vård enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen. Även om båda de klagande hade uppvisat en förbättrad förmåga att bedöma barnens behov, saknade de fortfarande grundläggande insikt om hur de skulle ta hand om sina barn på ett bra sätt. Socialnämnden poängterade att A hade omhändertagits på grund av bristande vård i hemmet, inte för att han fått diagnosen ADHD. Dessutom talade A upprepade gånger om hur han blivit slagen av den andra klaganden och före möte med den första klaganden behövde han försäkras om att han skulle återvända till familjehemmet efter mötet. Därför hade beslutet om omhändertagande delvis baserats på behovet att skydda honom samt B och C. Socialnämnden observerade vidare att när det gällde B hade en psykolog angivit att det fanns orsak att misstänka att hon försummats eller traumatiserats under det preverbala stadiet av sitt liv och att hennes problem därför inte hade med omhändertagandet att göra. Till sist, när det gäller C, bekräftades att hon behövde skyddas från försummelse för att kunna utvecklas positivt och få sina behov tillgodosedda. Socialnämnden upprepade att det funnits oro över barnen under en lång tid och att deras bedömning grundades på en övergripande utvärdering av barnens situation och deras föräldrars förmåga att ta hand om dem. Socialnämnden lämnade in olika utrednings- och utvärderingsrapporter om barnen vilka socialnämnden använt som grund för sitt beslut att låta barnen förbli omhändertagna.

24. Barnens juridiska ombud stödde socialnämndens ståndpunkt.

25. Den 20 januari 2011, efter en muntlig förhandling, avslog länsrätten de klagandes överklagan och bekräftade ordern om permanent omhändertagande. Länsrätten noterade först att de klagande visat stor ömhet för sina barn och ville att de skulle må bra samt att de deltog i aktiviteter och mottog hjälp för att förstå problemen. Mötet mellan den första klaganden och hennes barn hade gått bra. Däremot observerade länsrätten att de klagande fortfarande förnekade att de inte lyckats ta hand om sina barn och fann att de fortfarande saknade insikt om barnens problem och deras egen oförmåga att uppfylla barnens särskilda behov. Därför fann länsrätten ingen grund för att upphäva ordern om omhändertagande. Eftersom de klagande inte samtyckt till de vårdplaner som skapats för vart och ett av barnen, och som omfattade att de skulle bo i familjehem under en längre tid, förelåg inte heller någon grund för frivillig vård.

26. De klagande lämnade in en överklagan till kammarrätten där de upprepade sina yrkanden och tillade att de aldrig försökt lägga hinder för omhändertagandet av deras barn utan helt och hållet samt på alla tänkbara sätt samarbetat med myndigheterna. De hade fullständig förståelse för att deras återförening med barnen måste ske gradvis, men det var viktigt att banden mellan föräldrar och barn inte försvann. De ansåg att det inte kunde bevisas att det fanns någon risk att de skulle avvika utomlands med sina barn. De ansåg också att socialnämnden hade grundat sin bedömning på gamla utredningar som inte längre var relevanta. De ifrågasatte också hur länge omhändertagandet skulle vara eftersom det kunde äventyra banden mellan dem och deras barn. De lämnade in bland annat läkarintyg och en skriftlig observation daterad den 12 oktober 2009 från en universitetslektor gällande socialnämndens utredningar.

27. Både socialnämnden och barnens juridiska ombud bestred överklagan. De poängterade att alla tre barnen utvecklats positivt men att de fortfarande hade behov av en stabil omgivning. De fick behandling på BUP för sina särskilda behov. De klagandes bevis på engagemang var positivt inför framtiden men den brist på omsorg som förelåg då barnen omhändertogs kvarstod.

28. Den 15 april 2011, efter en muntlig förhandling, bekräftade kammarrätten till fullo den lägre instansens dom. Kammarrätten fann först att materialet i målet visade att barnen fortfarande hade särskilda behov men att de utvecklats väl sedan de omhändertagits. Kammarrätten ansåg vidare att, även om de klagande deltagit i aktiviteter och förbättrat sin förståelse för A:s särskilda behov på grund av hans ADHD, saknade de fortfarande en djupare förståelse för dotterns särskilda behov och deras egna tillkortakommanden när det gällde att ta hand om sina barn på ett bra sätt. Därför fastslog kammarrätten att de klagande inte för tillfället hade möjlighet att uppfylla sina barns särskilda behov och ge dem den vård de behövde och att barnen därför skulle stanna kvar i familjehemmen. Eftersom de klagande motsatte sig denna vård fanns ingen grund för att avbryta omhändertagandet av barnen.

29. De klagande överklagade på nytt men högsta förvaltningsdomstolen avslog begäran om prövningstillstånd den 15 juni 2011.

3. Umgängesinskränkningar

30. Då socialnämnden den 25 maj 2009 beslöt att omedelbart omhänderta A, B och C beslöt socialnämnden också att inte röja adresserna till barnens familjehem och att inte ge de klagande umgänges- och besöksrätt. Dessa beslut bekräftades av länsrätten den 10 juni 2009.

31. Den 26 augusti 2009 beslöt socialnämnden att fortsättningsvis inte röja adresserna till barnens familjehem och att begränsa de klagandes umgängesrätt genom att inte ge dem besöksrätt. De klagande överklagade till länsrätten som ogillade socialnämndens beslut och hänsköt ärendet tillbaka. På grund av detta fattade socialnämnden den 16 oktober 2009 ett nytt beslut att inte ge de klagande någon umgängesrätt. Enligt paragraf 14, stycke 3 i lag 1990, övervägdes detta beslut på nytt av socialnämnden den 23 november 2009, men socialnämnd fann ingen orsak att ändra det föregående beslutet eftersom de ansåg att det fortfarande fanns en risk för att de klagande skulle lägga hinder för barnens vård om de gavs umgängesrätt.

32. De klagande överklagade beslutet och krävde att det skulle hävas. De begärde också att åtminstone den första klaganden skulle få rätt att besöka barnen. De klagande påpekade att barnen sagt att de saknade dem och poängterade att alla anklagelser om barnmisshandel var grundlösa. De förnekade att de tidigare försökt avvika från de sociala myndigheterna och betonade att, även om myndigheterna trodde att en sådan risk förelåg, borde detta inte hindra dem från bevilja dem rätt till umgänge i närvaro av representanter från socialnämnden. De var också villiga att överlämna sina pass till myndigheterna.

33. Socialnämnden bestred överklagan. Socialnämnden angav att det förelåg starka skäl att misstänka att de klagande skulle lägga hinder för barnens vård och de poängterade att ett beslut om totalt umgängesförbud krävdes för att inte röja barnens vistelseort. I annat fall fanns en risk för att de klagande åter skulle ta med sig barnen till ett annat land. Socialnämnden lämnade in ett dokument utfärdat av chefen för det behandlingscenter där A observerats, som bland annat angav att A sagt att han saknade sin mor men att han också uttryckt en önskan att få vara som andra barn och bo i en familj där han kunde känna sig trygg. Han hade för personal på behandlingscentret beskrivit tillfällen då han känt sig otrygg, så som då han och hans syskon levt ensamma med den första klaganden och då han blivit slagen av den andra klaganden. Sedan A placerats på behandlingscentret hade han utvecklats och hans förmåga att följa rutiner hade förbättrats avsevärt. Det var ytterst viktigt att denna positiva utveckling tilläts fortsätta. Om A skulle träffa de klagande skulle de negativa konsekvenserna bli mycket större än de positiva. A skulle ställas inför en lojalitetskonflikt som allvarligt skulle hämma hans positiva utveckling.

34. Den 10 december 2009, efter en muntlig förhandling, bekräftade länsrätten socialnämndens beslut. Länsrätten noterade att de klagande förbjudits att besöka barnen under sex månader och poängterade att en sådan omfattande restriktion krävde exceptionellt stark grund. Länsrätten ansåg att de klagande inte var villiga att samarbeta med myndigheterna och att de upprepade gånger visat en tendens att undvika att låta socialnämnden utreda deras familjesituation. Vidare noterade länsrätten att alla barnen hade behov av särskild vård och stabilitet för att utvecklas i positiv riktning. Baserat på utredningen fann länsrätten att det förelåg en reell risk att särskilt den andra klagande skulle lägga hinder för barnens omhändertagande om de klagande beviljades umgängesrätt och rätt att besöka barnen. Länsrätten ansåg också att inte heller den första klaganden ensam kunde beviljas umgängesrätt eftersom det fanns en risk att barnens vistelseort skulle röjas även om hon besökte barnen ensam. Som grund för denna slutsats hade länsrätten beaktat barnens bästa och artikel 8 i konventionen.

35. De klagande lämnade in en överklagan av domen till kammarrätten där de fortsatt hävdade sina krav. De poängterade att anklagelserna om misshandel i hemmet var fullständigt ogrundade samt att socialnämndens utredning var otillräcklig och inte kunde tjäna som grund för det totala umgängesförbudet mellan dem och barnen. Alla tre barnen hade sagt att de saknade sina föräldrar, särskilt modern, och därför borde ett övervakat möte mellan henne och barnen tillåtas. De hade inte sett sina barn på tio månader och inte ens tillåtits tala med dem på telefon eller skriva till dem. Dessutom var de beredda att lämna in sina pass och träffa barnen på en neutral plats för att eliminera alla myndigheternas farhågor om att de skulle ”avvika” med sina barn. Enligt de klagande utgjorde förbudet mot att träffa barnen en överträdelse av artikel 8 i konventionen.

36. Socialnämnden hävdade att deras beslut hade stöd i konventionen och skulle kvarstå. Det stämde att A och B uttryckt en önskan att träffa sina föräldrar. C hade inte gjort det men detta berodde antagligen på hennes försenade språkutveckling. Men på grund av att det fanns en risk att de klagande skulle avvika med barnen eller lägga hinder för deras nuvarande vård, och då barnen hade omfattande vårdbehov för vilka de klagande saknade förståelse, fanns det ändå ett behov att avslå umgängesrätt. Dessutom fanns för närvarande ingen dialog mellan socialnämnden och de klagande och denna behövde återupptas innan umgängesrätt kunde beviljas.

37. Den 8 april 2010, efter en muntlig förhandling, avslog kammarrätten överklagan. Kammarrätten noterade först att det trots de klagandes inlagor inte verkade som om den andra klaganden hade ändrat sin negativa inställning till socialnämnden och var redo att samarbeta. Kammarrätten observerade vidare att artikel 8 i konvention inte omfattade ett generellt förbud mot fullständigt umgängesförbud. Kammarrätten delade dock de klagandes oro över att det fullständiga umgängesförbudet kunde skada barnen och noterade att socialnämnden hade ett stort ansvar när det gällde att garantera att barnens behov av kontakt med föräldrarna uppfylldes. Men för att detta skulle vara möjligt krävdes att föräldrarna samarbetade. Kammarrätten måste också pröva huruvida den kombinerade risken som umgängesrätten skulle medföra för barnens hälsa och utveckling var större än motsvarande risk om inget umgänge förekom. I det föreliggande målet beaktade kammarrätten att det enda sättet att finna lämpliga lösningar för att undvika riskerna i samband med umgängesrätt mellan de klagande och barnen var om socialnämnden noga planerade mötena tillsammans med de klagande och de klagande var villiga att ta emot den hjälp och det stöd de behövde. Så länge dessa villkor inte uppfyllts skulle det inte vara möjligt att arrangera möten. Kammarrätten hade också noggrant övervägt möjligheten att bevilja umgängesrätt med barnen för endast den första klaganden. Däremot gjorde kammarrätten bedömningen att den första klagandens passiva inställning gjorde att detta inte var ett realistiskt alternativ. Därför förblev ett totalt umgängesförbud den enda lösningen i den föreliggande situationen.

38. Efter en ytterligare överklagan avslog högsta förvaltningsdomstolen begäran om prövningstillstånd den 4 juni 2010.

39. Den 22 september 2010 beslöt socialnämnden att den första klaganden hösten 2010 skulle tillåtas träffa barnen vid ett tillfälle, medan den andra klaganden inte skulle tillåtas träffa dem.

40. Den 22 december 2010 beslöt socialnämnden att den första klaganden skulle beviljas umgängesrätt med barnen vid två tillfällen mellan januari och juni 2011 och att den andra klaganden under samma period skulle tillåtas träffa barnen vid ett tillfälle.

41. Den 29 juni 2011 beslöt socialnämnden att de klagande skulle beviljas umgängesrätt med barnen enligt en umgängesplan. Planen specificerade att de klagande skulle träffa sina barn en gång var tredje månad i två timmar per tillfälle, på en plats som socialnämnden bestämde och med personal från socialnämnden samt en psykolog och en tolk närvarande (för att översätta om den andra klaganden talade persiska med barnen). Telefonkontakt skulle också tillåtas två gånger per år i upp till 20 minuter och under kontrollerade former.

42. De klagande överklagade beslutet till länsrätten och begärde att umgängesförbudet skulle hävas. De poängterade att deras möten med barnen gått mycket bra och att de noggrant följt alla socialnämndens anvisningar. Barnen hade varig glada att träffa dem och hade kramat dem. Det faktum att de senare haft en reaktion i sina familjehem var normalt eftersom mötena varit korta och skett i en onaturlig miljö. Barnen hade dessutom givits negativ information om sina föräldrar vilket hade påverkat dem och de upplevde antagligen en lojalitetskonflikt mellan sina föräldrar och sitt familjehem. De klagande ifrågasatte hur en återförening av familjen skulle kunna bli möjlig om de tilläts träffa sina barn så sällan och under så kort tid. De upprepade också att de aldrig avvikit till Iran med barnen utan att de rest dit en gång i året för att träffa släktingar. Faktum var att de aldrig försökt lägga hinder eller förhindra omhändertagandet av barnen. Tvärtom hade de samarbetat och gjort allt de ombetts göra. Båda klagandena hade gått hos psykolog och den andra klaganden deltog i ett program kallat ”alternativ till våld”. I detta sammanhang betonade han att han aldrig betett sig aggressivt eller våldsamt mot sina barn.

43. Socialnämnden stod fast vid sitt beslut. Socialnämnden noterade att en återförening endast kunde ske efter att barnens behov av vård upphört. Hittills hade mötena mellan föräldrarna och barnen gått bra. B och C hade inga negativa reaktioner efter det senaste mötet med de klagande men A hade haft mardrömmar. Följande möte skulle ske i en lägenhet för att skapa en naturligare miljö. Barnen skulle också träffa sin äldre halvbror. Dessutom träffade barnen varandra regelbundet, minst var tredje vecka, för att leka och umgås. Socialnämnden lämnade också in rapporter från sina utredningar av barnens nuvarande situation och utveckling.

44. Den 27 september 2011, efter en muntlig förhandling, avslog länsrätten överklagan. Länsrätten noterade först att endast umgängesinskränkningar som var nödvändiga för vård tilläts och att barnens bästa måste väga tyngst vid denna bedömning. Länsrätten observerade därefter att alla tre barnen mottog extra hjälp och assistans för att kunna utvecklas och fungera i sin sociala miljö. De utvecklades väl i sina familjehem. Vidare noterade länsrätten att de klagandes möten med barnen gått bra och att deras umgängesrätt hade utökats. Men länsrätten ansåg att de klagande accepterat de olika åtgärderna för att socialnämnden sagt åt dem att göra detta, inte för att de kände att de hade behov av dem. Därför fann länsrätten, med beaktande av alla omständigheterna i målet, att de umgängesrestriktioner socialnämnden beslutat om för tillfället var nödvändiga. Länsrätten noterade att socialnämnden regelbundet på nytt måste utvärdera behovet av umgängesrestriktionerna, vilket gjorde att restriktionerna med tiden kunde lättas.

45. De klagande överklagade domen till kammarrätten och begärde att deras umgängesrestriktioner skulle lättas så att de skulle få träffa sina barn varannan månad. De vidhöll det de angivit i sina inlagor i de lägre instanserna. Den andra klaganden angav också att han under sin terapi insett att han varit ”hård” mot den första klaganden och att han insett att detta måste ha påverkat barnen negativt. Däremot vidhöll han att han aldrig betett sig våldsamt mot sina barn.

46. Socialnämnden motsatte sig alla ändringar av umgängesrestriktionerna. Enligt socialnämndens åsikt var de föreliggande restriktionerna nödvändiga för att garantera att barnen skulle fortsätta utvecklas positivt. Socialnämnden medgav att de två sista mötena mellan de klagande och deras barn gått bra, men angav att de inte var nöjda med telefonsamtalen eftersom den andra klaganden hade ställt frågor för att försöka ta reda på var barnen bodde och A hade känt sig pressad och hade varit ledsen efteråt.

47. Den 20 mars 2012 biföll kammarrätten överklagan och beordrade att de klagande skulle få umgängesrätt med sina barn en gång i månaden. Alla andra delar av umgängesplanen bibehölls. Kammarrätten noterade att den andra klaganden hade börjat få större insikt beträffande sitt beteende och kunde erkänna att det sätt på vilket han ibland behandlade sin fru kunde anses som våldsamt. Detta var ett första steg i en förändringsprocess med målet att barnen skulle kunna återvända hem. En del av denna process var umgänge mellan föräldrarna och deras barn. Kammarrätten fann att umgängesrestriktionerna i det föreliggande fallet varit nödvändiga men ansåg att det med hänsyn till den nuvarande situationen skulle vara möjligt att utöka umgängesrätten enligt de klagandes begäran.

48. Varken de klagande eller socialnämnden överklagade denna dom till högsta förvaltningsdomstolen.

B. Relevant nationell lagstiftning och praxis

1. Statens civilrättsliga ansvar

49. Kapitel 3 i skadeståndslagen (1972:207) handlar om statens civilrättsliga ansvar. Enligt paragraf 2 i detta kapitel kan fel eller försummelse vid myndighetsutövning ge rätt till skadestånd.

50. En person som vill begära skadestånd från staten kan göra detta på ett av två sätt: han eller hon kan lämna in ett skadeståndsanspråk till justitiekanslern enligt paragraf 3 i förordningen om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten (1995:1301), eller väcka åtal mot staten i länsrätten, med möjlighet till överklagan till kammarrätten och senare till högsta domstolen. Ett beslut av justitiekanslern kan inte överklagas. Om anspråket avslås har den sökande fortfarande möjlighet att väcka åtal i domstol. I sådana förfaranden företräds staten av justitiekanslern (paragraf 2 i förordning med instruktion för justitiekanslern (1975:1345)).

51. Enligt paragraf 2 i preskriptionslagen (1981:130) är preskriptionstiden för skadeståndsanspråk mot staten tio år från och med det tillfälle då anspråket väckts, om inte perioden har avbrutits tidigare.

2. Ersättning för överträdelser av konventionen

(a) Utveckling av rättspraxis

52. I en dom den 9 juni 2005 (NJA 2005 s. 462) handlade högsta domstolen ett skadeståndsanspråk från en enskild person mot svenska staten bland annat på grund av påstådd överträdelse av artikel 6 i konventionen. Målet gällde utdragna straffrättsliga förfaranden och högsta domstolen fastställde att en överträdelse av målsägarens rättigheter enligt artikel 6 i konventionen hade ägt rum då brottsmisstankar mot honom inte prövats i rättegång inom skälig tid. Baserat på denna bedömning och med hänvisning bland annat till artikel 6 och 13 i konventionen samt domstolens rättspraxis i samband med dessa bestämmelser, särskilt i målet Kudła mot Polen ([GC], nr 30210/96, ECHR 2000-XI), fastslog högsta domstolen att målsägaren enligt svensk lagstiftning hade rätt till skadestånd både för ren förmögenhetsskada och för ideell skada. Beträffande ersättningsnivån för ideell skada tog högsta domstolen hänsyn till de kriterier som fastställts i domstolens rättspraxis och angav att domstolens rättspraxis utgjorde en naturlig utgångspunkt i detta sammanhang.

53. I ett beslut den 4 maj 2007 (NJA 2007 s. 295) angav högsta domstolen att principen gällande rätt till skadestånd som fastställts i ovannämnda mål från den 9 juni 2005 även gällde i samband med de rättigheter som anges i artikel 5 i konventionen. Högsta domstolen angav att målsägarens rätt till skadestånd för överträdelse av artikel 5 i första hand borde prövas enligt skadeståndslagen och lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (1998:714). I den mån det behövs bör relevanta bestämmelser i nationell lagstiftning tolkas i enlighet med konventionen. I den mån Sveriges förpliktelser enligt artikel 5 § 5 inte kan uppfyllas vid en sådan tillämpning, får detta ske genom att domstolen dömer ut skadestånd utan särskilt lagstöd. Beträffande avgörande av ersättningsnivå, upprepade hovrätten att domstolens rättspraxis utgjorde en naturlig utgångspunkt, men noterade också att skilda nationella förhållanden kan medföra att vad som är skälig ersättningsnivå varierar från ett land till ett annat.

54. I en dom den 21 september 2007 (NJA 2007 s. 584) fastställde högsta domstolen att en överträdelse av målsägarnas rätt till respekt för privatlivet enligt artikel 8 ägt rum då polisens beslut om läkarundersökning av några av dem skett ”utan lagligt stöd”. Då högsta domstolen fann att ersättning för överträdelsen inte kunde grundas direkt på skadeståndslagen angav domstolen att det inte förelåg någon orsak att begränsa tillämpningsområdet för de ovannämnda målen från den 9 juni 2005 och den 21 september 2007 beträffande överträdelser av artikel 5 och 6 i konventionen. Med hänsyn till detta och med hänvisning till bland annat artikel 8 och 13 i konventionen samt domstolens rättspraxis i samband med dessa artiklar, fastslog högsta domstolen att målsägarna skulle beviljas ersättning för ideell skada gällande överträdelsen av artikel 8. Beträffande ersättningsnivån fastslog högsta domstolen att denna inte skulle fjärmas alltför mycket från de ersättningsnivåer som gäller när skadestånd döms ut enligt skadeståndslagen. Nivåerna borde dock generellt sett vara förenliga med domstolens praxis.

55. En annan dom i högsta domstolen den 28 november 2007 (NJA 2007 s. 891) gällde ett skadeståndsanspråk mot svenska staten för en påstådd överträdelse av artikel 2 i konventionen i samband med målsägarens far som tagit livet av sig då han befunnit sig i häkte. Högsta domstolen fastslog att målet inte visade på någon överträdelse av artikel 2. Däremot noterade högsta domstolen i det resonemang som ledde fram till avgörandet, bland annat att staten enligt domstolens rättspraxis har en skyldighet avseende häktade eller på annat sätt frihetsberövade personer att vidta åtgärder för att skydda liv samt att denna skyldighet, i enlighet med artikel 13, ska förenas med en rätt till ett effektivt rättsmedel vilket i princip bör omfatta en möjlighet till ersättning för skada. Högsta domstolen hänvisade särskilt till domen i målet Keenan mot Storbritannien (nr 27229/95, § 130, ECHR 2001-III).

56. I en dom den 3 december 2009 (NJA 2009 N 70) bekräftade högsta domstolen sin tidigare rättspraxis i ett mål gällande skadeståndsanspråk från svenska staten för långsam handläggning i ett skattemål. Domstolen bekräftade att allmän rättspraxis numera anger att i den mån Sverige är förpliktigat att genom skadestånd gottgöra personer som utsatts för överträdelser av konventionen och i den mån denna förpliktelse inte kan uppfyllas med hjälp av fördragskonform tolkning, kan skadestånd beordras utan direkt stöd av lag.

57. Högsta domstolen har, i linje med denna sistnämnda dom, fortsatt att hantera mål involverande olika artiklar i konventionen och dess protokoll (se t.ex. NJA 2010 s. 363, NJA 2012 s. 211, NJA 2012 s. 1038 och NJA 2013 s. 813, som gäller artikel 6 § 1 för sig eller tillsammans med artikel 13; NJA 2013 s. 502 och NJA 2013 s. 746, som gäller artikel 4 i protokoll nr 7 för sig eller tillsammans med artikel 13; samt NJA 2013 s. 1055, som gäller artikel 6 § 2 och artikel 8).

(b) Övriga händelser

58. Sedan hösten 2007, efter utvecklingen av högsta domstolens rättspraxis (enligt ovan), har justitiekanslermyndigheten hanterat ett stort antal ersättningsanspråk från enskilda personer för överträdelser av konventionen. År 2011 bedömde myndigheten att de under de tre föregående åren hanterat omkring 1000 fall. Under denna tid hade justitiekanslern också företrätt svenska staten i ett antal mål i förvaltningsdomstolarna gällande påstådda överträdelser av konventionen. Majoriteten av de mål myndigheten hanterade gällde ideella skadestånd för långa handläggningstider enligt artikel 6 § 1 i konventionen. Sedan november 2009 har myndigheten fått in över 400 sådana klagomål och i mer än hälften av dessa har justitiekanslern funnit en överträdelse och beviljat ersättning. Ersättningsnivån för ideell skada har fastställts med hänvisning till domstolens rättspraxis och varierat mellan 10 000 och 30 000 SEK (cirka 1 100 till 3 300 EUR). Vidare har justitiekanslern hanterat ett betydande antal fall (cirka 160) gällande registrering av enskilda personer i säkerhetspolisens register. Dessa fall har rört en eller flera av artiklarna 8, 10, 11 och 13 i konventionen.

59. Sedan 2011 har det även förekommit andra fall rörande påstådda överträdelser av bland annat artikel 3, 5, 6, 7, 8, 9, 13 och 14 i konvention samt artikel 1 i protokoll nr 1 i konventionen. I ett beslut den 8 februari 2012 (dnr 2453-11-40) fastslog justitiekanslern t.ex. att resonemanget i en av länsrätternas domar inte uppfyllde kraven i artikel 6 i konventionen, och att den klagande därför kunde beviljas ersättning för skada orsakad av denna överträdelse av konventionen. I ett beslut den 27 november 2012 (dnr 4560-12-40) fann justitiekanslern också att länsrätten då de avslog den klagandes överklagan av arbetsförmedlingens beslut hade brutit mot den klagandes rätt till tillgång till domstol (justitiekanslern hänvisade till målet Mendel mot Sverige, nr 28426/06, av den 7 april 2009) och den klagande beviljades skadestånd.

60. I ett annat beslut, daterat den 24 september 2013 (dnr 2045-13-40), fastslog justitiekanslern att länsrätten brutit mot de klagandes rätt enligt artikel 9 då de vägrat tillåta de klagande, som bar niqab, att närvara vid en vårdnadsrättegång, inklusive de delar av rättegången som var öppna för allmänheten. På grund av särskilda omständigheter i fallet beviljades dock ingen ersättning. Justitiekanslern har också fastställt att kronofogdemyndigheten genom att beslagta en så stor del av den klagandes pension att detta överskred vad som var tillåtligt enligt lag, hade brutit mot den klagandes egendomsrätt och därför beviljat den klagande ersättning för ideell skada (dnr 2408-13-40, beslut den 26 maj 2014). Till sist avslog justitiekanslern i ett beslut den 17 juni 2014 (dnr 4243-13-40) ett anspråk från 161 klaganden som begärde ersättning för överträdelser av artikel 3, 8 och 14 i konventionen för att de tvingats acceptera att steriliseras för att få rätt att genomgå könsbytesoperation. Justitiekanslern avgav ett mycket detaljerat beslut, med beaktande av de alla föreliggande fakta som stödde artiklarna i konventionen, innan han avslog anspråken.

KLAGOMÅL

61. De klagande angav att omhändertagandet av deras tre barn enligt artikel 8 utgjorde en överträdelse av deras rätt till familjeliv. De ansåg att inskränkningen inte hade stöd av lagen och var klart oproportionerlig. De angav vidare att även det totala förbjudet av kontakt med barnen och den senare ytterst begränsade umgängesrätten utgjorde en överträdelse av artikel 8.

LAGEN

62. De klagandes klagomål anger att ordern om omhändertagande av deras barn och umgängesrestriktionerna mellan dem och barnen strider mot deras rättigheter enligt artikel 8 i konvention, vilken i dess relevanta delar anger följande:

”1. ”Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, ...

2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.”

A. Regeringens invändning enligt artikel 35 § 1 i konventionen

63. Regeringen hävdar att de klagande inte har uttömt alla de nationella rättsmedel de har tillgång till då de inte vänt sig till de nationella domstolarna eller justitiekanslern för att kräva ersättning för de påstådda överträdelserna av konventionen. Med hänvisning till domstolens rättspraxis på senare tid, särskilt Eriksson mot Sverige (nr 60437/08, 12 april 2012), Ruminski mot Sverige ([dec.], nr 10404/10, 21 maj 2013) och Marinkovic mot Sverige ([dec.], nr 43570/10, 10 december 2013), hävdar regeringen att detta rättsmedel, enligt artikel 35 § 1, vid den tid då klagomålet lämnades in till domstolen måste anses varit tillräckligt tydligt och tillgängligt för de klagande. De noterar också att eftersom avskrivningstiden för ett sådant anspråk är tio år från och med det tillfälle då skadan uppstår, har de klagande fortfarande tillgång till detta rättsmedel.

64. Regeringen påpekar också att både högsta domstolen och justitiekanslern har prövat klagomål enligt artikel 8 i konventionen. De observerar också att det finns fastställd rättspraxis från domstolen gällande frågan om omhändertagande av barn och umgängesrestriktioner. Vidare anger regeringen att domstolens rättspraxis tydligt visar att domstolen accepterar ersättning som lämplig gottgörelse för överträdelse av konventionen och regeringen ser ingen orsak till varför detta inte skulle gälla i det föreliggande målet.

65. De klagande instämmer inte med regeringen. De hävdar att de uttömt de nationella rättsmedlen och att klagomålet bör förklaras som godtagbart. De poängterar att deras klagomål enligt artikel 8 i konventionen hanterats av förvaltningsdomstolarna under förfarandena gällande omhändertagande och umgängesrestriktioner. Vidare är de inte intresserade av ekonomisk ersättning för överträdelserna av konventionen. De vill erhålla utökad umgängesrätt med sina barn och vill framför allt att barnen ska återlämnas till dem. Enligt deras mening finns det fall där ekonomisk ersättning inte lämpligt och acceptabelt. Vidare har justitiekanslern, så vitt de klagande känner till, inte prövat något mål gällande påstådda överträdelser av artikel 8 i samband med omhändertaganden och umgängesrestriktioner, och därför anser de att detta i praktiken inte bör betraktas som ett effektivt rättsmedel. Att begära skadestånd från staten i allmän domstol skulle bli tidsödande och potentiellt mycket dyrt.

66. Rätten upprepar att syftet med kravet att uttömma nationella rättsmedel i enlighet med artikel 35 § 1 i konventionen är att ge medlemsstaterna tillfälle att förebygga eller rätta till överträdelser de anklagas för innan dessa anklagelser lämnas in till rätten. På så sätt behöver staterna inte försvara sitt agerande i en internationell myndighet innan de haft tillfälle att ställa saker till rätta i sitt eget rättssystem. Denna regel grundar sig på förutsättningen, som även reflekteras i artikel 13 i konventionen och med vilken artikeln har ett nära samband – att det finns ett effektivt rättsmedel tillgängligt i det nationella rättssystemet för den påstådda överträdelsen. Därmed är en viktig aspekt av principen att det skyddssystem som fastställs genom konventionen utgör en del av de nationella systemen för skydd av mänskliga rättigheter (se, Selmouni mot Frankrike [GC], nr 25803/94, § 74, ECHR 1999-V, med vidare referenser).

67. De enda rättsmedel som bör uttömmas är de som rör den påstådda överträdelsen, och som är tillgängliga och tillräckliga. Tillgången till sådana rättsmedel måste vara tillräckligt säkert fastställd, inte bara i teorin utan även i praktiken, annars kan de inte anses tillgängliga och effektiva: det är svarandestaten som måste se till att dessa villkor uppfylls (se, bland många andra, McFarlane mot Irland [GC], nr 31333/06, § 107, 10 september 2010).

68. I det föreliggande målet observerar rätten att de klagande under förfarandena gällande de totala umgängesrestriktionerna bland annat uttryckligen stödde sig på konventionen i de nationella domstolarna och argumenterade att förbudet mot att träffa barnen utgjorde en överträdelse av artikel 8. Även om de klagande inte verkar ha uttryckligen stött sig på artikel 8 under förfarandena gällande omhändertagandet, omfattar denna bestämmelse i sak även de klagandes argument att omhändertagandet av deras barn samt det fortsatta omhändertagandet utgjorde en överträdelse av deras rätt till familjeliv. Därför måste de anses ha gjort allt som krävdes av dem för att ge de nationella myndigheterna tillfälle att rätta till de påstådda överträdelserna.

69. Regeringen hävdar däremot att eftersom de klagande kan vända sig till justitiekanslern eller de allmänna domstolarna, har de inte uttömt de rättsmedel som kunde ge dem tillräcklig gottgörelse i form av ersättning för de påstådda överträdelserna.

70. I detta sammanhang noterar rätten att de i sin rättspraxis på senaste tid har bedömt att det i Sverige finns ett effektivt rättsmedel som kan ge gottgörelse för påstådda överträdelser av konventionen. Rätten har hänvisat till rättspraxis fastställd av högsta domstolen och justitiekanslern i Sverige under senare år och deras fortsatta utveckling av rättspraxis inom detta område. Därför har rätten fastställt att potentiella klagande som regel kan förväntas kräva skadestånd hos nationella myndigheter för påstådda överträdelser av konventionen innan de lämnar in klagomål till rätten (se Eriksson, § 50–52, ovan; Ruminski, § 37 och 39, ovan; och Marinkovic, § 39 och 41, ovan).

71. Rätten observerar dock att ovannämnda mål handlade om påstådda överträdelser av konventionen som redan ägt rum, där situationen inte längre var pågående och där ersättning därför ansågs som ett lämpligt och tillräckligt rättsmedel. Både Eriksson och Ruminski gällde påstådda överträdelser av artikel 6 i konventionen, särskilt avsaknaden av muntligt förhör inför de nationella domstolarna, och Marinkovic gällde rättvisan i och längden på vårdnadsförfaranden, också enligt artikel 6. Även om den klagande i Marinkovic också stödde sig på artikel 8 och hävdade att han på grund av de långdragna vårdnadsförfarandena inte längre hade någon kontakt med sina barn, kunde det också vara lämpligt att gottgöra denna situation genom ersättning eftersom båda barnen blivit myndiga och hade vägrat träffa sin far vid tiden för rättens prövning av fallet.

72. Situationen i det föreliggande målet är en helt annan. Rätten noterar att de klagandes barn fortfarande är omhändertagna och att umgängesrestriktionerna fortfarande gäller. De klagande har också angett att det huvudsakliga målet med deras klagomål inte är att få ekonomisk ersättning utan att få umgängesrestriktionerna hävda och att få tillbaka sina barn. Därmed pågår de överträdelser som de klagande hävdar fortfarande. Även om ett krav på ersättning beviljades av justitiekanslern eller allmän domstol, skulle det i ett sådant fall inte räcka som gottgörelse, eftersom detta endast skulle resultera i ekonomisk ersättning och inte skulle få slut på den pågående situationen.(se tillämpliga delar av , Iatridis mot Grekland [GC], nr 31107/96, § 47, ECHR 1999‑II; Lemke mot Turkiet, nr 17381/02, § 38, 5 juni 2007; och Haralambie mot Rumänien, nr 21737/03, § 73, 27 oktober 2009).

73. Även om potentiella klaganden som regel kan förväntas kräva skadestånd hos nationella myndigheter för påstådda överträdelser av konventionen innan de lämnar in klagomål till rätten finns det därför undantag från denna allmänna regel. Rätten upprepar därför att syftet med kravet att uttömma nationella rättsmedel är att ge staterna tillfälle att förebygga eller rätta till överträdelser de anklagas för. Att ”rätta till” en påstådd överträdelse måste framför allt vara att rätta till situation, möjligtvis i kombination med någon form av ekonomisk ersättning. Det är endast om detta inte går att genomföra, eller skulle vara orimligt, som ersättning som enda rättsmedel blir tillräckligt som gottgörelse för den skada som åsamkats.

74. Därför anser rätten att regeringens invändning gällande uttömmande måste ogillas.

B. Andra frågor gällande godtagbarhet

75. Beträffande socialnämndens beslut den 25 maj 2009 att omedelbart omhänderta de klagandes barn samt förbjuda all kontakt mellan de klagande och deras barn, noterar rätten att dessa beslut bekräftades av länsrätten den 10 juni 2009. De klagande kunde ha överklagat denna dom till kammarrätten och om nödvändigt vidare till högsta förvaltningsdomstolen, men gjorde det inte. De överklagade inte heller socialnämndens beslut från den 16 oktober 2009 att fortsätta fullständigt kontaktförbud till förvaltningsdomstolen, trots att de hade möjlighet att göra detta.

76. Beträffande socialnämndens senare beslut, daterade den 22 september 2010 och den 22 december 2010, gällande restriktioner av de klagandes umgängesrätt med barnen, noterar rätten att även båda dessa beslut kunde ha överklagats hos förvaltningsdomstolarna, men att de klagande underlät att göra detta. Även om de överklagade socialnämndens beslut från den 29 juni 2011 i länsrätten och sedan vidare i kammarrätten, lämnade de inte heller in någon överklagan av den sistnämnda domen till högsta förvaltningsdomstolen.

77. Genom att inte lämna in överklagande i de ovannämnda förfarandena, rättsmedel som enligt rätten skulle varit tillgängliga, adekvata och effektiva, finner rätten att de klagande inte uttömt de nationella rättsmedel de hade tillgång till i enlighet med artikel 35 § 1 i konvention. Deras klagomål i den mån det gäller dessa förfaranden måste därför förklaras icke godtagbara enligt artikel 35 § 4 i konventionen.

78. Beträffande resten av förfarandena i de klagandes klagomål, nämligen de förfaranden som ledde till permanent omhändertagande av barnen och som slutade med högsta förvaltningsdomstolens beslut den 19 maj 2010, de förfaranden som gällde fortsatt omhändertagande av barnen och som slutade med högsta förvaltningsdomstols beslut den 15 juni 2011, samt de förfaranden som gällde fortsatt fullständigt förbud mot kontakt mellan de klagande och deras barn och som slutade med högsta förvaltningsdomstols beslut den 4 juni 2010, noterar rätten att de inte är uppenbart ogrundade i den mening som avses i artikel 35 § 3 (a) i konventionen och inte heller är icke godtagbara av några andra skäl. Denna del av klagomålet måste därför förklaras som godtagbar.

Av dessa skäl

förklarar rätten, utan att det påverkar föreliggande fakta, klagomålet som godtagbart i den mån det berör de förfaranden som ledde till permanent omhändertagande av barnen, de förfaranden som gällde fortsatt omhändertagande av barnen samt de förfaranden som gäller fortsatt fullständigt förbud mot kontakt mellan de klagande och deras barn;

förklarar rätten resten av klagomålet som icke godtagbart.

              Claudia WesterdiekMark Villiger
              justitiesekreterareordförande

Full & Egal Universal Law Academy