Mål T‑34/02 DEP
Le Levant 015 EURL m.fl.
mot
Europeiska kommissionen
”Förfarande – Fastställande av rättegångskostnader”
Sammanfattning av beslutet
1. Förfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Ersättningsgilla kostnader – Begrepp – Kostnader burna av någon som inte har ställning som part i målet – Omfattas – Villkor
(Tribunalens rättegångsregler, artikel 91)
2. Förfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Ersättningsgilla kostnader – Begrepp – Kostnader som parterna haft i skedet innan talan väcktes – Omfattas inte
(Tribunalens rättegångsregler, artiklarna 90 och 91)
3. Förfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Omständigheter som ska beaktas
(Tribunalens rättegångsregler, artikel 91 b)
4. Förfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Omständigheter som ska beaktas
(Tribunalens rättegångsregler, artikel 91 b)
1. Det följer av artikel 91 i tribunalens rättegångsregler att de ersättningsgilla kostnaderna endast omfattar utgifter för förfarandet vid tribunalen och att dessa måste ha varit nödvändiga i detta avseende.
För övrigt avser uttrycket ”kostnader som parterna haft” kostnader som uppkommer i ett förfarande som parterna har deltagit i. Uttrycket avser således inte enbart kostnader som parterna faktiskt har burit. Därför är kostnader som uppkommit i och varit nödvändiga för förfarandet vid tribunalen ersättningsgilla, även för det fall dessa faktiskt betalats av någon som inte haft ställning som part i målet. För en annan bedömning ska den part som förpliktas att bära kostnader visa att de intressen som den som inte är part i målet har skiljer sig från dem som parterna i målet rörande huvudsaken har.
(se punkterna 25–27)
2. Även om ett omfattande arbete i regel utförs under det förfarande som föregår domstolsförfarandet, avses med begreppet förfarande i artikel 91 i tribunalens rättegångsregler endast förfarandet vid tribunalen, inte det föregående förfarandet. Detta framgår särskilt av artikel 90 i rättegångsreglerna som handlar om ”[f]örfarandet inför tribunalen”.
Således ska en begäran som syftar till ersättning för kostnader som hänför sig till tiden före domstolsförfarandet och särskilt till advokaternas medverkan vid kommissionen avslås, liksom en begäran som avser ersättning från kommissionen för de kostnader som uppstod under den tid då inga processhandlingar företogs. Sådana kostnader kan nämligen inte ha haft ett direkt samband med advokatens medverkan vid tribunalen och kan därför inte anses utgöra nödvändiga kostnader med anledning av förfarandet i den mening som avses i artikel 91 i tribunalens rättegångsregler. Likaså ska en begäran som avser ersättning från kommissionen för kostnader för förberedelse av talan vid en nationell domstol avslås.
(se punkterna 31–33 och 35)
3. Unionsdomstolen har inte behörighet att besluta om storleken på de arvoden som parterna ska utge till de egna ombuden. Den ska i stället bestämma hur stor del av dessa arvoden som ska ersättas av den part som förpliktats att bära rättegångskostnaderna. När tribunalen fastställer rättegångskostnaderna ska den varken beakta en nationell taxa för advokatarvoden eller en eventuell överenskommelse som den berörda parten och dennes ombud eller rådgivare har ingått i detta avseende.
Eftersom tillämpliga unionsrättsliga taxeregler saknas ska tribunalen göra en fri bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet med beaktande av tvistens föremål och art, dess betydelse ur unionsrättsligt perspektiv liksom målets svårighetsgrad, omfattningen av det arbete som det rättsliga förfarandet har gett upphov till för de ombud eller rådgivare som har biträtt parterna och det ekonomiska intresse som parterna har haft av målet.
(se punkterna 37 och 38)
4. Vid bedömningen av omfattningen av det arbete som ett domstolsförfarande kan ha föranlett ska unionsdomstolen beakta det arbete som objektivt sett varit nödvändigt för domstolsförfarandet i dess helhet.
För det fall en parts advokater företrätt parten i samband med förfaranden eller åtgärder som föregått målet, ska hänsyn även tas till att dessa advokater förfogar över kunskaper om omständigheter som är relevanta för målet och som är av den art att de kan underlätta advokaternas arbete samt minska den tid som är nödvändig för att förbereda domstolsförfarandet. Detta konstaterande förändras i regel inte när det finns ett betydande antal sökande, eftersom alla processhandlingar som företas i ett sådant fall är formella och standardiserade. De påverkar inte det rättsliga innehållet i målet.
I övrigt står det visserligen sökandena fritt att uppdra åt flera ombud samtidigt att företräda dem, för att därigenom säkerställa att bli företrädda av de mest erfarna advokaterna. Det är emellertid huvudsakligen det antal arbetstimmar som objektivt sett framstår som nödvändigt med avseende på domstolsförfarandet som ska beaktas, oavsett hur många advokater arbetsinsatsen har kunnat delas upp emellan.
(se punkterna 42–44 och 46)
TRIBUNALENS BESLUT (tredje avdelningen)
den 21 december 2010 (*)
”Förfarande – Fastställande av rättegångskostnader”
I mål T‑34/02 DEP,
Le Levant 015 EURL, Paris (Frankrike)
Le Levant 271 EURL, Paris,
A, Paris,
B, Versailles (Frankrike), och de övriga 255 sökande vars namn och firmor återfinns i bilagan,
företrädda av advokat P. Kirch,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av B. Stromsky, i egenskap av ombud,
svarande,
angående en begäran om fastställande av rättegångskostnader till följd av förstainstansrättens dom (första avdelningen i utökad sammansättning) av den 22 februari 2006 i mål T‑34/02, Le Levant 001 m.fl. mot kommissionen (REG 2006, s. II‑267),
meddelar
TRIBUNALEN (tredje avdelningen)
sammansatt av ordföranden M. Jaeger samt domarna O. Czúcz och I. Labucka (referent),
justitiesekreterare: E. Coulon,
följande
Beslut
Bakgrunden, förfarandet och parternas yrkanden
1 Den 9 december 1996 bildade A ett bolag för samägande av kryssningsfartyget Le Levant, vilket indelades i 740 andelar, eller ”fartygslotter”. Under år 1997 bildade ett antal fysiska personer var sitt enmansbolag med begränsat ansvar (EURL), till vilka A sålde alla fartygslotter genom ett börsnoterat bolag.
2 Investerarnas intresse av denna transaktion låg i rätten att från sin beskattningsbara inkomst dra av investeringskostnader och utgifter kopplade till förvärvet (räntor) och innehavet (amorteringar) liksom eventuella underskott föranledda av driften.
3 Den 25 juli 2001 antog Europeiska gemenskapernas kommission beslut 2001/882/EG om ett statligt stöd som genomförts av Frankrike i form av utvecklingsstöd till kryssningsfartyget Le Levant, som byggts av Alstom Leroux Naval och är avsett att användas i Saint-Pierre-et-Miquelon (nedan kallat det angripna beslutet). Beslutet offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning den 12 december 2001 (EGT L 327, s. 37).
4 I det angripna beslutet har kommissionen gjort gällande att det aktuella stödet bedömts mot bakgrund av bestämmelserna i artikel 4.7 i rådets direktiv 90/684/EEG av den 21 december 1990 om stöd till varvsindustrin (EGT L 380, s. 27; svensk specialutgåva, område 8, volym 3, s. 3), ”eftersom det rör[de] sig om ett stöd till skeppsbyggnad som år 1996 [hade] bevilja[ts] som utvecklingsstöd inom ramen för en stödordning [den franska lagen av den 11 juli 1986 (lag nr 86-824 om rättelse av finanserna för år 1986, JORF av den 12 juli 1986, s. 8688) kallad Pons-lagen] som godkändes 1992” (skäl 16).
5 Kommissionen har i det angripna beslutet påpekat att den vid prövningen inte ansåg att transaktionen i fråga innehöll något egentligt inslag av utveckling i den mening som avses i domstolens dom av den 5 oktober 1994 i mål C‑400/92, Tyskland mot kommissionen (REG 1994, s. I‑4701), med beaktande av bristerna i beräkningarna av de ekonomiska och sociala effekterna för Saint-Pierre-et-Miquelon (Frankrike) (skälen 20, 22–33).
6 I artikel 1 i det angripna beslutet förklarade kommissionen slutligen att utvecklingsstödet till kryssningsfartyget Le Levant var oförenligt med den gemensamma marknaden.
7 Den 20 februari 2002 väckte EURL Le Levant 001 och andra enmansbolag och fysiska personer talan vid förstainstansrätten om ogiltigförklaring av det angripna beslutet.
8 På begäran av kommissionen vilandeförklarades målet rörande huvudsaken till dess att domstolen slutligt hade avgjort mål C‑394/01, Frankrike mot kommissionen. Dom i det målet meddelades den 3 oktober 2002. Efter förhandlingen den 27 september 2005, ogiltigförklarades det angripna beslutet genom förstainstansrättens dom av den 22 februari 2006 i mål T‑34/02, Le Levant 001 m.fl. mot kommissionen (REG 2006, s. II‑267). I den domen beslutade förstainstansrätten att kommissionen skulle bära sina rättegångskostnader och ersätta sökandenas rättegångskostnader i målet rörande huvudsaken, inbegripet de kostnader som hänför sig till det interimistiska förfarandet.
9 Efter skriftväxling mellan A och kommissionen samt mellan kommissionen och sökandenas ombud, underrättade kommissionen ombudet, i skrivelse av den 29 november 2007, om dess beslut att inte erlägga det begärda beloppet på 509 561,71 euro för kostnader och arvoden till ombuden i målet rörande huvudsaken, med hänvisning till att A, som bar samtliga rättegångskostnader, inte var part i målet rörande huvudsaken.
10 Sökandena begärde, i skrivelse som inkom till förstainstansrättens kansli den 31 juli 2008, fastställande av rättegångskostnaderna i enlighet med artikel 92.1 i rättegångsreglerna. De har yrkat att tribunalen, med tillämpning av denna bestämmelse, ska fastställa de ersättningsgilla kostnaderna till 509 561,71 euro jämte ränta.
11 Kommissionen yttrade sig genom inlaga som inkom till förstainstansrättens kansli den 11 november 2008. Den har yrkat att tribunalen ska avvisa den aktuella begäran om fastställande av rättegångskostnader på grund av att begäran inte kan prövas med avseende på A, och fastställa det belopp med vilket sökandena ska ersättas i målet rörande huvudsaken till 0 euro.
Rättslig bedömning
Parternas argument
12 Sökandena anser att kommissionens invändning om att begäran inte kan tas upp till sakprövning – enligt vilken A som inte är part i målet rörande huvudsaken och därför inte kan begära ersättning för rättegångskostnaderna – ska ogillas.
13 Vidare har sökandena gjort gällande att det belopp på 509 561,71 euro jämte ränta som sökandena har begärt ersättning för hänför sig till tiden mellan den 1 augusti 2001, då det angripna beslutet tillställdes sökandena och då de började förbereda talan om ogiltigförklaring, och den 27 september 2005, då den sista förhandlingen ägde rum vid förstainstansrätten. Sökandena har hävdat att beloppet omfattar kostnaderna med anledning av det interimistiska förfarandet samt mervärdesskatt som inte är ersättningsgill.
14 Sökandena har närmare angett att ”arvoden och kostnader … i enlighet med domstolens praxis [är] begränsade till de arvoden och kostnader som är hänförliga till advokatbyrå M, vilken sökandena befullmäktigat att företräda dem vid förstainstansrätten, med undantag av alla andra ombud inbegripet C.-N. på advokatbyrå AO”.
15 Kommissionen har i första hand gjort gällande att A:s begäran om fastställande av rättegångskostnader ska avvisas. Frågan om rättegångskostnader anses av kommissionen vara accessorisk i förhållande till målet rörande huvudsaken, och det framgår av lydelsen i artikel 91 b i rättegångsreglerna att endast parterna i målet rörande huvudsaken kan begära ersättning för rättegångskostnader samt att betalning av sådana kostnader endast kan ske till förmån för dessa parter.
16 Vad beträffar A:s argument att den var sökande i målet rörande huvudsaken i egenskap av ägare till enmansbolaget Le Levant 132, erinrar kommissionen om att ett enmansbolag utgör en ”särskild form” av bolag med begränsat ansvar antagen genom lag 85-697 av den 11 juli 1985, som har till uppgift att begränsa de risker som en enskild näringsidkare löper. Dessutom har kommissionen gjort gällande att ett enmansbolag är en juridisk person som i rättsligt hänseende är fullständigt autonom.
17 Kommissionen har påpekat att de 259 fysiska personer som var sökande i målet rörande huvudsaken var det i eget namn. Den har hävdat att dessa personer inte hade ställning som sökande på grund av att de var bolagsmän i enmansbolag som hade förvärvat en fartygslott i kryssningsfartyget Le Levant – som för övrigt också var sökande – utan på grund av en uttrycklig viljeförklaring från var och en av dem. A uttryckte inte en vilja att i eget namn vara sökande i målet förrän frågan om rättegångskostnader uppkom. De juridiska personernas rättsliga autonomi gör det inte möjligt att utsträcka ställningen som sökande i målet rörande huvudsaken till A med enda grund att den är ägare till enmansbolaget Le Levant 132.
18 Vad gäller sökandenas argument att A var den enda i den personkrets som berördes av det angripna beslutet som kunde driva målet, har kommissionen medgett att en grupptalan och valet av ett och samma ombud underlättar uppgiften avsevärt. Kommissionen har emellertid anfört att de av sökandena åberopade svårigheterna kunde ha lösts av A själv. A kunde ha samlat privata investerare och samtidigt bevarat deras anonymitet. A kunde även ha lämnat de uppgifter som behövdes om transaktionen i fråga och betalat ut det förskott som krävdes för att investerare skulle kunna ta till vara sina intressen.
19 Kommissionen har dessutom gjort gällande att de enmansbolag som förvärvade en fartygslott i kryssningsfartyget Le Levant är juridiska personer och därför kan föra talan inför domstolar och andra myndigheter, vilket de har gjort. Likaså kan de bolagsmän som är juridiska personer väcka talan mot det angripna beslutet, vilket för övrigt några av dem har gjort.
20 Kommissionen har hävdat att A redan från början var medveten om de risker som var förknippade med transaktionen i fråga i förhållande till reglerna för statligt stöd, men att A icke desto mindre bjudit in privata investerare att bli delägare i fartyget och driva det. I målet rörande huvudsaken, hade A, till skillnad från de sökande som investerat i fartyget, intressen som var förbundna med det ansvar A åtagit sig gentemot sina privata investerare (nämligen skyldigheten att, till ett fast pris, köpa tillbaka de fartygslotter för kryssningsfartyget Le Levant som enmansbolagen har förvärvat genom transaktionen i fråga).
21 Kommissionen har gjort gällande att A, som tycks vilja använda strukturen på transaktionen i fråga som argument, själv har utformat den juridiska och finansiella planen för nämnda transaktion och har fattat ett taktiskt beslut om det sätt på vilket A avsåg att delta i målet rörande huvudsaken.
22 Slutligen har kommissionen framhållit att sökandena i målet rörande huvudsaken inte har haft några andra rättegångskostnader än dem som A svarade för. Det framgår av handlingarna i målet rörande huvudsaken att alla arvodesräkningar som redovisades för kommissionen och för förstainstansrätten, i samband med nu aktuell begäran, har ställts till A. Kostnaderna och arvodena har slutgiltigt burits av A, och sökandena i målet rörande huvudsaken står inte i skuld till A med anledning av kostnaderna för deras talan. De kan på intet sätt vara gäldenärer vad beträffar dessa kostnader och arvoden. Följaktligen kan sökandena i målet rörande huvudsaken inte begära ersättning från kommissionen.
23 Kommissionen har i andra hand anfört att beloppet på 509 561,71 euro uppenbarligen överstiger vad som är motiverat för tillvaratagandet av sökandenas intressen i målet rörande huvudsaken, med beaktande av – och i enlighet med tribunalens praxis – tvistens föremål och art, dess betydelse ur unionsrättsligt perspektiv liksom målets svårighetsgrad. Nämnda belopp omfattar, enligt kommissionen, icke-ersättningsgilla kostnader i den mening som avses i artikel 91 i rättegångsreglerna.
Tribunalens bedömning
24 Enligt artikel 92.1 i rättegångsreglerna ska tribunalen i händelse av tvist om de kostnader som är ersättningsgilla, på begäran av part och efter hörande av den andra parten, avgöra frågan genom beslut som inte kan överklagas.
Upptagande till sakprövning
25 I enlighet med artikel 91 i rättegångsreglerna ska i synnerhet ”nödvändiga kostnader som parterna haft med anledning av förfarandet, särskilt utgifter för resor och uppehälle samt arvode för ombud, rådgivare eller advokat” anses som ersättningsgilla kostnader. Av bestämmelsen följer att de ersättningsgilla kostnaderna endast omfattar utgifter för förfarandet vid tribunalen och att dessa måste ha varit nödvändiga i detta avseende (se förstainstansrättens beslut av den 28 juni 2004 i mål T‑342/99 DEP, Airtours mot kommissionen, REG 2004, s. II‑1785, punkt 13 och där angiven rättspraxis).
26 Det har för övrigt slagits fast att uttrycket ”kostnader som parterna haft” avser kostnader som uppkommer i ett förfarande som parterna har deltagit i. Uttrycket avser således inte enbart kostnader som parterna faktiskt har burit. Därför är kostnader som uppkommit i och varit nödvändiga för förfarandet vid tribunalen ersättningsgilla, även för det fall dessa faktiskt betalats av någon som inte haft ställning som part i målet, i förevarande fall A (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens beslut av den 2 mars 2009 i mål T‑373/04 DEP, Fries Guggenheim mot Cedefop, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 24).
27 I nu aktuellt mål har dock kommissionen inte visat att A:s intressen skilde sig till sådan grad från de intressen som de fysiska och juridiska personer som var parter i målet rörande huvudsaken hade, att en annan situation än den i beslutet i det ovannämnda målet Fries Guggenheim mot Cedefop kan vara för handen.
28 Följaktligen finns det anledning att underkänna kommissionens påstående att begäran om fastställande av rättegångskostnader inte kan tas upp till sakprövning i den del den inte härrör från sökande som även var parter i målet rörande huvudsaken.
29 Det finns däremot anledning att avslå de argument som A har anfört för att styrka sin ställning som part i målet rörande huvudsaken. Ställningen som bolagsman i ett enmansbolag, som var part i målet rörande huvudsaken, måste ses mot bakgrund av särdragen i den associationsrättsliga lagstiftning som är tillämplig på bolaget. Den rättsliga autonomi som detta enmansbolag har gör det emellertid svårt att likställa den ensamme bolagsmannen med den juridiska person som i förevarande fall väckte talan rörande huvudsaken. Den omständigheten att den senare, enligt A, var den enda sökanden i det angripna beslutet som kunde ”samla privata investerare mot [nämnda] beslut”, hindrar inte denna juridiska person från att delta i målet rörande huvudsaken i eget namn. Denna omständighet avser vidare det sätt på vilket processen finansieras, vilket i förevarande mål inte har någon inverkan på ställningen såsom part i målet rörande huvudsaken.
Prövning i sak
30 Endast nödvändiga kostnader som parterna haft med anledning av förfarandet är ersättningsgilla (se ovan i punkt 25).
31 Även om ett omfattande arbete i regel utförs under det förfarande som föregår domstolsförfarandet, avses med begreppet förfarande i artikel 91 i rättegångsreglerna, enligt rättspraxis, endast förfarandet vid tribunalen, inte det föregående förfarandet. Detta framgår särskilt av artikel 90 i rättegångsreglerna som handlar om ”[f]örfarandet inför tribunalen” (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens beslut av den 24 januari 2002 i mål T‑38/95 DEP, Groupe Origny mot kommissionen, REG 2002, s. II‑217, punkt 29).
32 Sökandenas begäran ska således avslås till den del den syftar till ersättning för kostnader som hänför sig till tiden före domstolsförfarandet och särskilt till advokaternas medverkan vid kommissionen.
33 Likaså ska sökandenas begäran avslås i den del den avser ersättning från kommissionen för de kostnader som uppstod under den tid då inga processhandlingar företogs. Sådana kostnader kan nämligen inte ha haft ett direkt samband med deras advokats medverkan vid förstainstansrätten och kan därför inte anses utgöra nödvändiga kostnader med anledning av förfarandet i den mening som avses i artikel 91 i rättegångsreglerna (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens beslut av den 27 november 2000 i mål T‑78/99 DEP, Elder mot kommissionen, REG 2000, s. II‑3717, punkt 17, och beslutet i det ovannämnda målet Groupe Origny mot kommissionen, punkt 31).
34 Det företogs inte några processhandlingar vare sig mellan den 30 april 2002 (dagen för beslutet av ordföranden på förstainstansrättens femte avdelning att vilandeförklarade målet rörande huvudsaken till dess att domstolen slutligt avgjort mål C‑394/01) och den 3 oktober 2002 (den dag då dom meddelades i mål C‑394/01) eller efter förhandlingen i målet rörande huvudsaken den 27 september 2005. Det finns likväl anledning att hänföra kostnader som har samband med det interimistiska förfarandet vid förstainstansrätten mellan den 23 april och den 13 juni 2002 till de ersättningsgilla kostnaderna, trots att målet rörande huvudsaken då hade vilandeförklarats.
35 Sökandenas begäran ska dessutom avslås i den del den avser ersättning från kommissionen för kostnader för förberedelse av talan vid en nationell domstol.
36 Sökandenas begäran ska även avslås vad avser kostnader upptagna i kostnadsförteckningen i bilaga 8 till ansökan, som inte har samband med någon processhandling i målet rörande huvudsaken. Dessa kostnader kan inte anses vara nödvändiga för målet rörande huvudsaken.
37 Vad gäller de andra kostnader för vilka sökandena begär ersättning, ska det erinras om att unionsdomstolen enligt fast rättspraxis inte har behörighet att besluta om storleken på de arvoden som parterna ska utge till de egna ombuden. Den ska i stället bestämma hur stor del av dessa arvoden som ska ersättas av den part som förpliktats att bära rättegångskostnaderna. När tribunalen fastställer rättegångskostnaderna ska den varken beakta en nationell taxa för advokatarvoden eller en eventuell överenskommelse som den berörda parten och dennes ombud eller rådgivare har ingått i detta avseende (se beslutet i det ovannämnda målet Airtours mot kommissionen, punkt 17 och där angiven rättspraxis).
38 Av fast rättspraxis framgår vidare att förstainstansrätten – eftersom tillämpliga unionsrättsliga taxeregler saknas – ska göra en fri bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet med beaktande av tvistens föremål och art, dess betydelse ur unionsrättsligt perspektiv liksom målets svårighetsgrad, omfattningen av det arbete som det rättsliga förfarandet har gett upphov till för de ombud eller rådgivare som har biträtt parterna och det ekonomiska intresse som parterna har haft av målet (se beslutet i det ovannämnda målet Airtours mot kommissionen, punkt 18 och där angiven rättspraxis).
39 Det är med tillämpning av dessa kriterier som de ersättningsgilla kostnadernas storlek ska bedömas i förevarande mål. Härvid ska följande omständigheter beaktas.
Tvistens föremål och art, dess betydelse ur unionsrättsligt perspektiv liksom målets svårighetsgrad
40 Föremålet för talan i målet rörande huvudsaken var ogiltigförklaringen av ett kommissionsbeslut om statligt stöd. Beslutet gav inte upphov till någon ny rättsfråga och de frågor som var aktuella var inte av sådan komplicerad natur – vare sig rättsligt eller i sak – att de motiverade en utförlig prövning av lagstiftningen, eller en särskild utredning. Med beaktande av dessa kriterier var det inte motiverat att sökandenas ombud lade ner ett omfattande arbete på målet rörande huvudsaken.
Parternas ekonomiska intresse av målet
41 De sökande som gynnas av skattefördelen i fråga har ett tydligt ekonomiskt intresse av målet rörande huvudsaken, men detta intresse kan inte anses vara betydande. Stödet på 11,9 miljoner euro delades nämligen mellan ett stort antal investerare, vilket minskar sökandenas respektive ekonomiska intresse i motsvarande utsträckning. Parterna har således inte haft något betydande ekonomiskt intresse av målet.
Arbetets omfattning
42 Vid bedömningen av omfattningen av det arbete som domstolsförfarandet kan ha föranlett ska unionsdomstolen beakta det arbete som objektivt sett varit nödvändigt för domstolsförfarandet i dess helhet (beslutet i det ovannämnda målet Airtours mot kommissionen, punkt 30 och där angiven rättspraxis).
43 För det fall en parts advokater företrätt parten i samband med förfaranden eller åtgärder som föregått målet, ska hänsyn även tas till att dessa advokater förfogar över kunskaper om omständigheter som är relevanta för målet och som är av den art att de kan underlätta advokaternas arbete samt minska den tid som är nödvändig för att förbereda domstolsförfarandet (förstainstansrättens beslut av den 13 januari 2006 i mål T‑331/94 DEP, IPK-München mot kommissionen, REG 2006, s. II‑51, punkt 59).
44 Detta konstaterande förändras i regel inte när det finns ett betydande antal sökande, eftersom alla processhandlingar som företas i ett sådant fall är formella och standardiserade. De påverkar inte det rättsliga innehållet i målet.
45 Med hänsyn till att A, som var inblandat i ifrågavarande transaktion från början, hade kunnat lämna relevanta upplysningar till advokaterna som medverkade i målet, skulle dessa följaktligen arbeta med ökad effektivitet och snabbhet. Detta skulle i varje fall delvis ha underlättat advokaternas arbete och minskat den tid som avsattes för att förbereda yttrandena över invändningarna (förstainstansrättens beslut av den 6 mars 2003 i målen T‑226/00 DEP och T‑227/00 DEP, Nan Ya Plastics och Far Eastern Textiles mot rådet, REG 2003, s. II‑685, punkt 42, och beslutet i det ovannämnda målet Airtours mot kommissionen, punkt 29).
46 I förevarande fall stod det sökandena fritt att uppdra åt flera ombud samtidigt att företräda dem i målet rörande huvudsaken, för att därigenom säkerställa att bli företrädda av de mest erfarna advokaterna. Trots detta är det huvudsakligen det antal arbetstimmar som objektivt sett framstår som nödvändigt med avseende på domstolsförfarandet som ska beaktas, oavsett hur många advokater arbetsinsatsen har kunnat delas upp emellan (förstainstansrättens beslut av den 30 oktober 1998 i mål T‑290/94 DEP, Kaysersberg mot kommissionen, REG 1998, s. II‑4105, punkt 20).
47 Det framgår emellertid av den utförliga kostnadsförteckningen som är bilagd begäran om fastställande av rättegångskostnader, att det sammanlagda antalet debiterade arbetstimmar, enligt ett viktat totalmedelvärde av 240 euro i timmen, uppgår till ungefär 1 889 timmar.
48 Om dessa arbetstimmar kan motiveras i vederbörlig ordning ur redovisningssynpunkt, åligger det likväl tribunalen att beakta det ovan i punkt 25 nämnda kriteriet, nämligen huruvida dessa arbetstimmar objektivt sett är nödvändiga.
49 Såsom konstaterats ovan i punkt 34, ska ersättning för kostnader som inte avser något skede i förfarandet vid tribunalen undantas, det vill säga arvodena för tiden mellan den 13 juni och den 4 oktober 2002. Även arvoden för tiden mellan den 20 mars 2003 och den 22 oktober 2004 ska uteslutas, eftersom de, såsom även framgår av handlingarna, inte avser något skede i förfarandet vid tribunalen.
50 Vidare framgår det av specifikationen för arbetstimmarna att vissa uppgifter inte framstod som direkt kopplade till förberedelsen av talan vid tribunalen, i synnerhet vad gäller de timmar som avsåg förberedelsen av talan vid en nationell domstol (se ovan punkt 35).
51 Uppdelningen av arbetet för förberedelsen av inlagor mellan flera advokater medför oundvikligen ett visst dubbelarbete (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens beslut av den 8 oktober 2008 i mål T‑324/00 DEP, CDA Datenträger Albrechts mot kommissionen, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 91). Tribunalen kan därför inte godkänna det sammanlagda antalet begärda arbetstimmar.
52 Såsom framgår av arvodesräkningarna, avfattades fyra på varandra följande utkast till ansökan och replik i målet rörande huvudsaken. Arvoden som avser upprättandet av flera på varandra följande utkast kan dock inte anses vara absolut nödvändigt för förfarandet vid tribunalen och ersättning för sådant arvode är därför inte motiverad.
53 Den tid som ägnats åt att avfatta den ansökan genom vilken talan om ogiltigförklaring väcktes och ansökan om interimistiska åtgärder, vilket överstiger 1 000 timmar, och den tid som ägnats åt att avfatta repliken, vilken utgör mer än 450 timmar, överstiger avsevärt vad som skulle kunna anses nödvändigt för detta ändamål.
54 Tribunalen bedömer att timtaxan på 380–400 euro för partner K ligger långt över det som kan anses utgöra en lämplig timtaxa för tjänster som en synnerligen erfaren, snabb och effektiv yrkesman tillhandahåller (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens beslut av den 13 februari 2008 i mål T‑310/00 DEP, Verizon Business Global mot kommissionen, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 44). En sådan ersättning ger anledning att företa en sträng bedömning av det sammanlagda antal arbetstimmar som kan förefalla nödvändigt med avseende på domstolsförfarandet (se förstainstansrättens beslut av den 17 oktober 2008 i mål T‑33/01 DEP, Infront WM mot kommissionen, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 31 och där angiven rättspraxis).
55 Mot bakgrund av det ovan anförda ska det sammanlagda antal advokatarbetstimmar som objektivt sett varit nödvändiga för att företräda sökandena i målet rörande huvudsaken fastställas till 600 timmar.
56 Beloppet 509 561, 71 euro som yrkats i förevarande begäran om fastställande av rättegångskostnader kan inte objektivt sett anses vara nödvändigt med avseende på målet rörande huvudsaken.
57 Under dessa omständigheter är det lämpligt att fastställa beloppet för det arvode som är ersättningsgillt såsom nödvändiga kostnader som parterna har haft med anledning av målet rörande huvudsaken till 144 000 euro.
58 Beloppet för diverse utgifter med anledning av förfarandet vid tribunalen, såsom kostnader för resor eller fotokopiering, ska fastställas till 2 000 euro.
59 Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att de ersättningsgilla kostnader för vilka sökandena i målet rörande huvudsaken ska ersättas i syfte att till A återbetala kostnaderna för att ta till vara sökandenas rätt i mål T‑34/02 skäligen ska fastställas till sammanlagt 146 000 euro.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (tredje avdelningen)
följande:
De sammanlagda rättegångskostnaderna för vilka Europeiska kommissionen ska ersätta de sökande som var parter i målet rörande huvudsaken fastställs till 146 000 euro.
Luxemburg den 21 december 2010
Justitiesekreterare
Ordförande
E. Coulon
M. Jaeger
* Rättegångsspråk: franska.
Top