FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (tredje avdelningen)
den 12 mars 2008
Mål T‑100/04
Massimo Giannini
mot
Europeiska gemenskapernas kommission
”Personalmål – Allmänt uttagningsprov – Beslut att inte uppta sökanden i förteckning över godkända sökande – Oegentligheter under proven som kan snedvrida resultatet – Likabehandling – Talan om ogiltigförklaring – Skadeståndstalan”
Saken: Talan om ogiltigförklaring av det beslut som fattades av uttagningskommittén vid uttagningsprov COM/A/9/01 för att upprätta en anställningsreserv av handläggare (A7/A6) på områdena ekonomi och statistik (EGT C 240 A, 2001, s. 12) att inte uppta sökanden i förteckningen över godkända sökande i detta uttagningsprov och om skadestånd.
Avgörande: Talan ogillas. Kommissionen ska bära sin rättegångskostnad och ersätta tre fjärdedelar av Massimo Gianninis rättegångskostnad. Massimo Giannini ska bära en fjärdedel av sin rättegångskostnad.
Sammanfattning
1. Tjänstemän – Talan – Rättsakt som går någon emot – Beslut som fattats vid omprövning av ett tidigare beslut
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90.2 och 91.1)
2. Tjänstemän – Talan – Föregående administrativt klagomål – Objektiv identitet
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)
3. Tjänstemän – Uttagningsprov – Allmänt uttagningsprov – Deltagande av tjänstemän som innehar en tjänst som avses i meddelandet om uttagningsprov och som är placerade i en lönegrad som avses i detta meddelande – Tillåtlighet
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 4 och 27 första stycket)
4. Tjänstemän – Rekrytering – Förfaranden – Val – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 29.1)
5. Tjänstemän – Administrationens omsorgsplikt
6. Tjänstemän – Uttagningsprov – Provens typ och innehåll
(Tjänsteföreskrifterna, bilaga III)
7. Tjänstemän – Uttagningsprov – Uttagningskommitté – Sammansättning
(Tjänsteföreskrifterna, bilaga III, artikel 3)
8. Tjänstemän – Uttagningsprov – Uttagningskommitté – Sammansättning
(Tjänsteföreskrifterna, bilaga III, artikel 3)
9. Tjänstemän – Rättigheter och skyldigheter – Skyldighet att vara oberoende och visa integritet
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 14)
10. Tjänstemän – Uttagningsprov – Principen om uttagningskommitténs opartiskhet
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 14)
11. Tjänstemän – Uttagningsprov – Gemenskapsinstitutionernas skyldighet att säkerställa att proven fortgår på ett korrekt och lagenligt sätt för alla sökande
12. Tjänstemän – Uttagningsprov – Utvärdering av kandidaternas lämplighet
(Tjänsteföreskrifterna, bilaga III)
1. När en sökande till ett uttagningsprov begär omprövning av uttagningskommitténs beslut att inte uppta sökanden i förteckningen över godkända sökande, och denna begäran avslås, är det sistnämnda avslagsbeslut som utgör den rättsakt som går sökanden emot och följaktligen den rättsakt som kan angripas.
(se punkterna 29 och 30)
Hänvisning till:
Förstainstansrätten 3 april 2001, Zaur-Gora och Dubigh mot kommissionen, T‑95/00 och T‑96/00, REGP 2001, s. I‑A‑79 och s. II‑379, punkterna 24–27; 23 januari 2002, Gonçalves mot parlamentet, T‑386/00, REGP 2002, s. I‑A‑13 och s. II‑55, punkt 39; 31 maj 2005, Gibault mot kommissionen, T‑294/03, REGP 2005, s. I‑A‑141 och s. II‑635, punkt 22; 13 december 2006, Heus mot kommissionen, T‑173/05, s. I‑A‑0000 och s. II‑A‑0000, punkt 19
2. I personalmål ska bestämmelsen om överensstämmelse mellan det administrativa klagomålet och ansökan vid personaldomstolen tillämpas fullt ut när de berörda, trots att det inte finns någon skyldighet härtill, väljer att inte direkt väcka talan vid gemenskapsdomstolen avseende ett beslut från uttagningskommittén, utan att först vända sig till tillsättningsmyndigheten med ett administrativt klagomål. När sökanden inger klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna över ett beslut som fattats av uttagningskommittén, och detta klagomål avslås av tillsättningsmyndigheten, ska de yrkanden som framställs inför gemenskapsdomstolen följaktligen ha samma föremål som de yrkanden som framställts i klagomålet. De invändningar som framförs inför personaldomstolen ska dessutom vila på de grunder som åberopats i klagomålet.
Eftersom det administrativa förfarandet syftar till att möjliggöra och främja en lösning i godo av de tvister som kan uppstå mellan tjänstemännen och administrationen, samt eftersom detta förfarande är informellt och de berörda vanligtvis i detta skede agerar utan hjälp av advokat, ska administrationen emellertid inte tolka klagomålen restriktivt utan pröva dem förutsättningslöst. Invändningarna i klagomålet kan dessutom utvecklas, såväl under det administrativa förfarandet genom ytterligare skriftväxling, som inför gemenskapsdomstolen, förutsatt att den kritik som presenteras vilar på samma grunder som de invändningar som åberopats i det ursprungliga klagomålet. Invändningarna kan således, ända till det att de ska prövas av gemenskapsdomstolen, utvecklas genom att grunder och argument anförs som inte nödvändigtvis förekom i klagomålet, men som har ett nära samband med detta.
(se punkterna 37–40)
Hänvisning till:
Domstolen 7 maj 1986, Rihoux m.fl. mot kommissionen, 52/85, REG 1986, s. 1555, punkterna 11–13; 20 maj 1987, Geist mot kommissionen, 242/85, REG 1987, s. 2181, punkt 9
Förstainstansrätten 29 mars 1990, Alexandrakis mot kommissionen, T‑57/89, REG 1990, s. II‑143, punkt 9; 3 mars 1993, Booss och Fischer mot kommissionen, T‑58/91, REG 1993, s. II‑147, punkt 83; 9 juli 1997, S mot domstolen, T‑4/96, REG 1997, s. II‑1125, punkt 99; 17 december 1997, Dricot m.fl. mot kommissionen, T‑159/05, REGP 1997, s. I‑A‑385 och s. II‑1035, punkt 24; ovannämnda målet Gonçalves mot parlamentet, punkt 42; 9 september 2003, Vranckx mot kommissionen, T‑293/02, REGP 2003, s. I‑A‑187 och s. II‑947, punkterna 41–45
3. Tillträde till uttagningsprov för tjänstemän som innehar tjänster som avses i meddelandet om allmänt uttagningsprov, och som är placerade i de lönegrader som avses i detta meddelande, undergräver inte syftet med och inte heller målet med rekryteringen enligt tjänsteföreskrifterna.
Enligt artikel 4 första stycket i tjänsteföreskrifterna får ingen tillsättas eller befordras av något annat skäl än att det finns en ledig tjänst. I artikel 27 första stycket i tjänsteföreskrifterna anges att det tvingande målet med varje rekrytering är att anställa personer med högsta kompetens och prestationsförmåga från största möjliga rekryteringsbas, såväl geografiskt som i andra avseenden, bland medborgarna i gemenskapernas medlemsstater.
Om gemenskapsinstitutionen, till följd av ett uttagningsprov inom ett närmare bestämt område och i en bestämd lönegrad, rekryterar en tjänsteman som redan innehar en tjänst inom det aktuella området och som är placerad i den lönegrad som uttagningsprovet avser, synes institutionen inte, med hänsyn till målet med rekryteringen, kunna klandras för att inte ha tillsatt en ledig tjänst. Det är förvisso riktigt att denna rekrytering innebär att en ledig tjänst tillsätts men att en annan ledig tjänst samtidigt skapas. Eftersom denna rekrytering innebär att en ledig tjänst blir besatt så står den emellertid inte i strid med målet med rekryteringen, såsom detta definieras i artikel 4 i tjänsteföreskrifterna.
Vad gäller målet med rekryteringen innebär den omständigheten att en tjänsteman, som innehar en tjänst inom det område som avses i ett meddelande om uttagningsprov, och som är placerad i den lönegrad som avses i detta meddelande, anställs av institutionen till följd av detta uttagningsprov inte att målet med rekrytering genom uttagningsprov undergrävs när denne tjänsteman har klarar de olika delprov som ingår i uttagningsprovet. Det faktum att en sådan tjänsteman har klarat de olika delprov som ingår i uttagningsprovet visar i själva verket att tjänstemannen tillhör de sökande som är högst kvalificerade för den tjänst som ska tillsättas inom institutionen. En sådan rekrytering har dessutom skett från största möjliga rekryteringsbas.
(se punkterna 83–87)
Hänvisning till:
Domstolen 31 mars 1965, Rauch mot kommissionen, 16/64, REG 1965, s. 179
Förstainstansrätten 8 november 1990, Bataille m.fl. mot parlamentet, T‑56/89, REG 1990, s. II‑597, punkt 48; 6 mars 1997, de Kerros och Kohn-Bergé mot kommissionen, T‑40/96 och T‑55/96, REGP 1997, s. I‑A‑47 och s. II‑135, punkterna 40 och 41; 12 november 1998, Carrasco Benítez mot kommissionen, T‑249/97, REGP 1998, s. I‑A‑601 och s. II‑1819, punkt 35
4. Användningen av uttrycket ”om tjänsten kan tillsättas” i artikel 29.1 i tjänsteföreskrifterna innebär att tillsättningsmyndigheten, om en ledig tjänst ska tillsättas, inte har en ovillkorlig skyldighet att befordra eller förflytta någon, utan enbart en skyldighet att i varje enskilt fall undersöka om dessa åtgärder kan leda till att en person som har högsta kompetens och prestationsförmåga blir tillsatt.
Även om den rangordning som fastställts i artikel 29.1 i tjänsteföreskrifterna således innebär att tillsättningsmyndigheten så noggrant som möjligt ska undersöka möjligheterna för befordran eller förflyttning innan den går vidare till nästa fas, så utesluter den inte att tillsättningsmyndigheten, under en sådan undersökning, även beaktar möjligheten att erhålla bättre ansökningar genom att tillämpa andra förfaranden. Härav följer att tillsättningsmyndigheten kan gå vidare till en senare fas i rekryteringsförfarandet, även om det finns en eller flera sökande som uppfyller alla de krav som ställs i meddelandet om den lediga tjänsten.
Om tillsättningsmyndigheten, efter att ha undersökt möjligheterna till förflyttning, anser att de lediga tjänsterna kan tillsättas av några av tjänstemännen, eller om den i motsats härtill anser att de inte kan tillsättas av någon av tjänstemännen, kan tillsättningsmyndigheten följaktligen inte anses förhindrad att bland dessa tjänstemän rekrytera dem som har klarat det allmänna uttagningsprov som avhållits för att tillsätta tjänsterna i fråga. Dessa tjänstemäns deltagande i uttagningsprovet och upptagande i förteckningen över godkända sökande kan bekräfta, eller rent av avslöja, att dessa sökande utgör de sökande som är mest lämpade för de lediga tjänsterna. Tillsättningsmyndigheten kan således, med beaktande av det stora utrymme för skönsmässig bedömning som den förfogar över, få sin bedömning bekräftad eller gå tillbaka till sin ursprungliga bedömning av dessa tjänstemän och låta dem besätta de lediga tjänsterna, inte genom förflyttning utan till följd av uttagningsprovet. Denna nya tillsättning innebär att den första tillsättningen upphör den dag då den nya tillsättningen träder i kraft.
(se punkterna 91–93)
Hänvisning till:
Domstolen 31 mars 1965, Ley mot kommissionen, 12/64 och 29/64, REG 1965, s. 143 och s. 161; 14 juli 1983, Mogensen m.fl. mot kommissionen, 10/82, REG 1983, s. 2397, punkt 10; 13 juli 2000, parlamentet mot Richard, C‑174/99 P, REG 2000, s. I‑6189, punkterna 38–40
Förstainstansrätten 23 april 2002, Campolargo mot kommissionen, T‑372/00, REGP 2002, s. I‑A‑49 och s. II‑223, punkterna 93–95; 17 oktober 2002, Cocchi och Hainz mot kommissionen, T‑330/00 och T‑114/01, REGP 2002, s. I‑A‑193 och s. II‑987, punkt 38
5. Administrationens omsorgsplikt för de anställda avspeglar jämvikten mellan de ömsesidiga rättigheter och skyldigheter som genom tjänsteföreskrifterna har införts i relationen mellan myndigheten och de offentligt anställda. Omsorgsplikten hindrar emellertid inte tillsättningsmyndigheten från att vidta de åtgärder som den anser vara nödvändiga i tjänstens intresse, eftersom tillsättningen av varje tjänst ska ske i just detta intresse.
Huruvida omsorgsplikten har iakttagits i samband med rekrytering ska följaktligen bedömas utifrån tjänstens intresse, vilket är ett grundläggande kriterium för institutionen att beakta när en tjänst inom institutionen tillsätts. Institutionen har emellertid ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när den ska avgöra vad som är i tjänstens intresse. Domstolsprövningen begränsar sig till frågan huruvida institutionen har hållit sig inom rimliga gränser och huruvida den har använt sitt utrymme för skönsmässig bedömning på ett uppenbart felaktigt sätt.
Genom att ge tjänstemän som redan innehar en tjänst som avses i meddelandet om uttagningsprov, och som redan är placerade i den lönegrad som avses i detta meddelande, tillträde till uttagningsprovet och genom att uppföra sådana tjänstemän i förteckningen över godkända sökande har institutionen – eller närmare bestämt tillsättningsmyndigheten, när det gäller antagande av meddelandet om uttagningsprov och uttagningskommittén, när det gäller genomförandet av uttagningsprovet – hållit sig inom sådana ramar och den har inte använt sitt utrymme för skönsmässig bedömning på ett uppenbart felaktigt sätt.
(se punkterna 98, 103, 105 och 106)
Hänvisning till:
Domstolen 4 februari 1987, Maurissen mot revisionsrätten, 417/85, REG 1987, s. 551, punkt 12; 29 juni 1994, Klinke mot domstolen, C‑298/93 P, REG 1994, s. I‑3009, punkt 38; 16 december 1993, Turner mot kommissionen, T‑80/92, REG 1993, s. II‑1465, punkt 77; 15 februari 1996, Ryan-Sheridan mot FEACVT, T‑589/93, REGP 1996, s. I‑A‑27 och s. II‑77, punkt 132; 28 maj 1998, W mot kommissionen, T‑78/96 och T‑170/96, REGP 1998, s. I‑A‑239 och s. II‑745, punkt 116; 6 juli 1999, Séché mot kommissionen, T‑112/96 och T‑115/96, REGP 1999, s. I‑A‑115 och s. II‑623, punkt 267; 12 december 2000, Dejaiffe mot harmoniseringsbyrån, T‑223/99, REGP 2000, s. I‑A‑277 och s. II‑1267, punkt 53; ovannämnda målet Cocchi och Hainz mot kommissionen, punkt 89; 26 november 2002, Cwik mot kommissionen, T‑103/01, REGP 2002, s. I‑A‑229 och s. II‑1137, punkt 52; 24 november 2005, Marcuccio mot kommissionen, T‑236/02, REGP 2005, s. I‑A‑365 och s. II‑1621, punkt 129
6. Principen om likabehandling utgör en grundläggande gemenskapsrättslig princip. Därför är uttagningskommittén skyldig att noga avväga den hänsyn den fäster vid de olika sökandena under ett pågående uttagningsprov. Även om uttagningskommittén har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller provens typ och innehåll så ankommer det inte desto mindre på gemenskapsdomstolen att utöva den kontroll som är nödvändig för att säkerställa likabehandling av sökande och opartiskhet i det val som uttagningskommittén gör mellan dessa sökande.
Varje prov innebär till sin natur en risk för att det uppstår olikbehandling, eftersom antalet frågor som under provet rimligen kan ställas i ett bestämt ämne är begränsat. Det har följaktligen slagits fast att uttagningskommittén endast kan anses ha åsidosatt principen om likabehandling då den inte, vid urvalet av delprov, har begränsat risken för olikbehandling på grund av sökandenas olika förutsättningar till den risk som ligger i provets natur.
Den förtrolighet med ett dokument som vissa sökande i ett uttagningsprov kan ha uppnått genom sitt arbete inom en gemenskapsinstitution innebär inte att dessa otillbörligen har gynnats genom uttagningskommitténs val av detta dokument som underlag för frågorna i det skriftiga delprovet i ett uttagningsprov. Den fördel som vissa sökande får genom detta val av dokument är i själva verket en del av den risk som i ligger i provets natur. Detta dokument var dessutom tillgängligt innan och under det aktuella skriftliga delprovet.
(se punkterna 132, 133 och 164)
Hänvisning till:
Domstolen 8 mars 1988, Sergio m.fl. mot kommissionen, 64/86, 71/86–73/86 och 78/86, REG 1988, s. 1399, punkt 27;
Förstainstansrätten 17 mars 1994, Hoyer mot kommissionen, T‑43/91, REGP 1994, s. I‑A‑91 och s. II‑297, punkt 47; 17 mars 1994, Smets mot kommissionen, T‑44/91, REGP 1994, s. I‑A‑97 och s. II‑319, punkt 46; 25 maj 2000, Elkaïm Mazuel mot kommissionen, T‑173/99, REGP 2000, s. I‑A‑101 och s. II‑433, punkterna 87 och 90
7. För att garantera att betygskriterierna tillämpas på ett enhetligt sätt måste uttagningskommitténs sammansättning i så stor utsträckning som möjligt förbli stabil under den period inom vilken delproven hålls. Denna enhetlighet gör det i sin tur möjligt att säkerställa opartiskhet och likabehandling av sökandena under proven. Med hänsyn till likabehandlingsprincipens betydelse i rekryteringsförfaranden kan det förhållandet att uttagningskommittén inte iakttar kravet på en stabil sammansättning anses utgöra ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter. Följaktligen ska ett beslut som är behäftat med ett sådant fel ogiltigförklaras utan att den berörde är skyldig att bevisa någon särskild negativ verkan på sina egna rättigheter eller påvisa att uttagningsprovets resultat kunde ha blivit annorlunda om formföreskrifterna i fråga hade iakttagits.
(se punkt 202)
Hänvisning till:
Förstainstansrätten 10 november 2004, Vonier mot kommissionen, R‑165/03, REGP 2004, s. I‑A‑343 och s. II‑1575, punkt 39 och där angiven rättspraxis
8. Det förhållandet att såväl ordinarie medlemmar som suppleanter i uttagningskommittén är närvarande innebär inte att uttagningskommitténs arbete och sammansättning är rättsstridigt, såvitt uttagningskommittén består av de medlemmar som föreskrivs i artikel 3 första stycket i bilaga III till tjänsteföreskrifterna och medlemmarna med rösträtt i uttagningskommittén behåller kontrollen över förfarandet och förbehåller sig rätten att göra en skönsmässig bedömning och att fatta beslut. Det förhållandet att såväl den ordinarie ordföranden som vice ordföranden är närvarande innebär följaktligen inte att uttagningskommitténs arbete och sammansättning är rättsstridigt, såvitt vice ordföranden under sådana omständigheter inte har rösträtt.
(se punkterna 210 och 255)
Hänvisning till:
Förstainstansrätten 13 september 2005, Pantoulis mot Kommissionen, T‑290/03, REGP 2005, s. I‑A‑241 och s. II‑1123, punkterna 77 och 78
9. Enligt artikel 14 i tjänsteföreskrifterna är det endast fråga om en intressekonflikt när en tjänsteman, i sin tjänsteutövning, tar ställning till en fråga vars handläggning och resultat är av ett sådant personligt intresse för honom att det kan påverka hans oberoende ställning. Vid bedömningen av risken för en intressekonflikt ska förekomsten av yrkesmässiga relationer mellan en tjänsteman och en utomstående i princip inte anses innebära att tjänstemannens oberoende ställning äventyras, eller förefaller göra det, då tjänstemannen har att ta ställning till en fråga som berör denna utomstående person.
Den omständigheten att en medlem i uttagningskommittén deltar i utvärderingen av en sökande som arbetar eller har arbetat inom samma avdelning eller samma direktorat som denna medlem innebär följaktligen inte att medlemmen tar ställning till en fråga vars handläggning och resultat är av ett sådant personligt intresse för honom att det kan påverka hans oberoende ställning.
(se punkterna 223 och 224)
Hänvisning till:
Förstainstansrätten 11 september 2002, Willeme mot kommissionen, T‑89/01, REGP 2002, s. I‑A‑153 och s. II‑803, punkt 58; 3 februari 2005, Mancini mot kommissionen, T‑137/03, REGP 2005, s. I‑A‑7 och s. II‑27, punkt 33; 12 juli 2005, De Bry mot kommissionen, T‑157/04, REGP 2005, s. I‑A‑199 och s. II‑901, punkt 35
10. För att principen om uttagningskommitténs opartiskhet ska iakttas krävs sålunda att en medlem i uttagningskommittén avstår från att delta i utvärderingen av en sökande när denna medlem har en direkt relation till sökanden. Uttagningskommitténs opartiskhet säkerställs när en medlem i uttagningskommittén, som är närvarande under det muntliga delprovet för en sökande som han känner, helt avhåller sig från att delta aktivt i samtalet och i utvärderingen av sökanden och när uttagningskommittén ovillkorligen, vid jämförelsen mellan samtliga sökande, förutom denna ”passiva” medlem består av minst tre eller fyra medlemmar som inte har någon relation till sökanden.
(se punkterna 228 och 229)
Hänvisning till:
Förstainstansrätten 5 april 2005, Christensen mot kommissionen, T‑336/02, REGP 2005, s. I‑A‑75 och s. II‑341, punkt 53
11. Enligt omsorgsprincipen och principen om likabehandling åligger det gemenskapens institutioner att tillförsäkra sökandena i ett uttagningsprov ett så korrekt och lagenligt provförfarande som möjligt. En oegentlighet som inträffat i samband med delproven i et uttagningsprov inverkar emellertid endast på delprovens lagenlighet om oegentligheten är väsentlig eller om sökanden visar att denna oegentlighet kan snedvrida provresultaten. Om det föreligger en väsentlig oegentlighet har svarandeinstitutionen bevisbördan för att denna oegentlighet inte har påverkat provresultaten.
I detta hänseende innebär den omständigheten att tiden för överläggningarna varierade för de olika sökandena inte att icke-diskrimineringsprincipen har åsidosatts. Denna omständighet utgör således inte någon oegentlighet, eftersom varaktigheten av en överläggning inte är någon indikation på överläggningens effektivitet eller kvalitet.
(se punkterna 244 och 250)
Hänvisning till:
Förstainstansrätten 11 februari 1999, Jiménez mot harmoniseringsbyrån, T‑200/97, REGP 1999, s. I‑A‑19 och s. II‑73, punkt 55; 24 april 2001, Torre m.fl. mot kommissionen, T‑159/98, REGP 2001, s. I‑A‑83 och s. II‑395, punkt 47; 7 februari 2002, Felix mot kommissionen, T‑193/00, REGP 2002, s. I‑A‑23 och s. II‑101, punkt 46
12. De bedömningar som uttagningskommittén gör när den utvärderar sökandenas kunskaper och lämplighet är uttryck för ett värdeomdöme av varje sökandes prestation under provet och omfattas av uttagningskommitténs stora utrymme för skönsmässig bedömning. De kan endast underkastas gemenskapsdomstolens kontroll om de bestämmelser som styr uttagningskommitténs arbete uppenbart har åsidosatts. Det åligger i själva verket inte gemenskapsdomstolen att ersätta uttagningskommitténs bedömning med sin egen. När sökanden, inom ramen för en talan om ogiltigförklaring av ett beslut som fattats av en uttagningskommitté, genom vilket det fastslås att sökanden inte har godkänts i urvalsproven, inte har åberopat att de bestämmelser som styr uttagningskommitténs arbete har åsidosatts eller inte har företett bevis för att så är fallet, kan gemenskapsdomstolen således inte pröva huruvida uttagningskommitténs bedömning är välgrundad.
Det följer av den princip som uttrycks i artikel 27 i tjänsteföreskrifterna, enligt vilken rekryteringen ska vara inriktad på att de tjänstemän som tjänstgör vid institutionen bland annat har högsta kompetens, att varje sökande, som ställs inför frågor som var för sig ska besvaras med ett enda korrekt och exakt svar, måste väljas ut av uttagningskommittén på grundval av riktigheten av de avgivna svaren. Denna bestämmelse påverkar inte det utrymme för skönsmässig bedömning som varje uttagningskommitté förfogar över. När en fråga endast kan besvaras på ett korrekt sätt med ett enda enkelt och precist svar har uttagningskommittén i själva verket inte något utrymme för skönsmässig bedömning för att avgöra om sökandens svar på denna fråga är rätt eller fel.
Det följer av denna bestämmelse att den omständigheten att vissa medlemmar i uttagningskommittén under det muntliga delprovet i ett uttagningsprov felaktigt har rättat en sökandes svar på frågor som endast kan besvaras genom ett enda riktigt svar innebär att de bestämmelser som styr uttagningskommitténs arbete har åsidosatts.
(se punkterna 274–278)
Hänvisning till:
Förstainstansrätten 1 december 1994, Michaël-Chiou mot kommissionen, T‑46/93, REGP 1994, s. I‑A‑297 och s. II‑929, punkterna 48 och 49; 14 juli 2000, Teixeira Neves mot domstolen, T‑146/99, REGP 2000, s. I‑A‑159 och s. II‑731, punkt 41; 25 juni 2003, Pyres mot kommissionen, T‑72/01, REGP 2003, s. I‑A‑169 och s. II‑861, punkt 30; 9 november 2004, Vega Rodríguez mot kommissionen, T‑285/02 och T‑395/02, REGP 2004, s. I‑A‑333 och s. II‑1527, punkterna 35–45; 26 januari 2005, Roccato mot kommissionen, T‑267/03, REGP2005, s. I‑A‑1 och s. II‑1, punkt 42
Top