STORA KAMMAREN

MÅLET KURIĆ OCH ANDRA MOT SLOVENIEN

(Ansökan nr. 26828/06)

DOMSLUT

(Skälig gottgörelse)

STRASBOURG

12 mars 2014

Detta domslut har vunnit laga kraft men kan komma att revideras redaktionellt.

I målet Kurić och andra mot Slovenien

avkunnar Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, i egenskap av en stor kammare bestående av:

Dean Spielmann, ordförande,
Jean-Paul Costa,
Nicolas Bratza,
Françoise Tulkens,
Guido Raimondi,
Nina Vajić,
Mark Villiger,
Isabelle Berro-Lefèvre,
Boštjan M. Zupančič,
Elisabeth Steiner,
Päivi Hirvelä,
George Nicolaou,
Luis López Guerra,
Zdravka Kalaydjieva,
Nebojša Vučinić,
Ganna Yudkivska,
Angelika Nußberger, domare,
och Michael O’Boyle, ställföreträdande registrator,

efter enskilda överläggningar den 28 februari 2014

följande dom, vilken fastställdes detta datum:

FÖRFARANDE

1. Målet hade sitt ursprung i en ansökan (nr. 26828/06) mot Republiken Slovenien inlämnad till domstolen enligt artikel 34 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ("konventionen") av Milan Makuc, en kroatisk medborgare, och tio andra sökande den 4 juli 2006. Efter Makucs död ändrades målets namn till Kurić och andra mot Slovenien. Åtta sökande återstod i förfarandet i den stora kammaren (se stycke 4 nedan).

2. Sökandena företräddes i domstolen av A.G. Lana och A. Saccucci, advokater med praktik i Rom.

3. Den slovenska regeringen ("regeringen") företräddes av sitt ombud, L. Bembič, statsåklagare.

4. I en dom avkunnad den 26 juni 2012 ("huvuddomslutet") förklarade den stora kammaren genom ett majoritetsbeslut den del av ansökan som avsåg två sökande, Dabetić och Ristanović, otillåtlig på grund av icke-uttömmande av nationella rättsmedel.

5. Den slog också enhälligt fast att det hade skett en överträdelse gällande rätten till respekt för "privat- eller familjeliv" eller både och (artikel 8 i konventionen), rätten till ett effektivt rättsmedel (artikel 13) och förbudet mot diskriminering (artikel 14, läst i kombination med artikel 8) för de återstående sex sökandena: Kurić, Mezga, Ristanović, Berisha, Ademi och Minić.

6. Den fann att överträdelsen i allt väsentligt hade uppkommit genom de slovenska myndigheternas långvariga underlåtenhet, i strid mot författningsdomstolens prejudicerande domslut, att reglera sökandenas bosättningsstatus efter den olagliga "raderingen" av dem från registret över fast bosatta den 26 februari 1992 och att ge dem lämplig gottgörelse. Därigenom hade inte bara sökandena i detta specifika mål, utan också många andra personer (hela kategorin med så kallade "raderade" (izbrisani), tidigare medborgare i Socialistiska federativa republiken Jugoslavien ("SFRJ") med varaktig bosättning i Slovenien vilkas namn hade "raderats" den 26 februari 1992), påverkats och påverkades fortfarande av denna åtgärd (se Kurić och andra mot Slovenien [GC], nr. 26828/06, §§ 29, 408–409 och 412, ECHR 2012 (utdrag)).

7. I detta sammanhang beslutade domstolen att tillämpa pilotdomslutförfarandet enligt artikel 46 i konventionen och regel 61 i domstolens arbetsordning, och beslutade att den svarande staten som en allmän åtgärd skulle skapa ett inrikes ad hoc-ersättningsprogram senast ett år efter avkunnandet av huvuddomslutet, alltså senast den 26 juni 2013 (se punkt 9 i den operativa delen och stycke 415 i huvuddomslutet). Den konstaterade vidare att ändringarna av och tilläggen till lagen om rättslig status ("den ändrade lagen om rättslig status") hade tillämpats först nyligen och att det var för tidigt att utreda om man genom denna lagstiftningsreform och andra åtgärder som vidtagits av regeringen hade nått resultatet att på ett tillfredsställande sätt reglera bosättningsstatusen för de "raderade" eller inte (se stycke 410–411 i huvuddomslutet).

8. I enlighet med artikel 41 i konventionen sökte sökandena skälig gottgörelse för den ekonomiska och icke-ekonomiska skada som uppstått genom de överträdelser som konstaterats i det aktuella målet, och dessutom ersättning för de kostnader och utgifter som uppkommit inför domstolen.

9. Domstolen ansåg att frågan om tillämpningen av artikel 41 inte var redo för beslut gällande sökandenas krav på ersättning för ekonomisk skada, sköt upp frågan och uppmanade regeringen och sökandena att senast tre månader efter meddelandet om huvuddomslutet inge sina skriftliga synpunkter i frågan, och i synnerhet att meddela domstolen om en eventuell förlikning mellan dem. Mer specifikt ansåg domstolen att frågan om tillämpning av artikel 41 borde lösas inte bara med beaktande av en eventuell förlikning som kunde uppnås mellan parterna, utan också mot bakgrund av enskilda eller allmänna åtgärder som kunde vidtas av den svarande regeringen vid verkställigheten av huvuddomslutet (ibid., § 424, och punkt 10 i den operativa delen av huvuddomslutet; se också Broniowski mot Polen (uppgörelse i godo) [GC], nr. 31443/96, §§ 3 och 36, ECHR 2005‑IX, och Hutten-Czapska mot Polen (uppgörelse i godo) [GC], nr. 35014/97, §§ 3 och 33, 28 april 2008). I väntan på tillämpningen av de relevanta allmänna åtgärderna sköt domstolen upp sin bedömning av ansökningar som härrörde ur samma fråga (se stycke 415 i huvuddomslutet).

Slutligen tilldömde den stora kammaren 20 000 euro (EUR) till varje godkänd sökande (Kurić, Mezga, Ristanović, Berisha, Ademi och Minić) för icke-ekonomisk skada och en totalsumma på EUR 30 000 till sökandena för de kostnader och utgifter som uppstått fram till denna del av förfarandet i den stora kammaren, och avvisade återstoden av deras krav under dessa rubriker.

10. Den stora kammarens sammansättning fastställdes enligt bestämmelserna i artikel 26 §§ 4 och 5 i konventionen och regel 24. Den 31 oktober 2012 avslutades Nicolas Bratzas period som ordförande för domstolen. Dean Spielmann efterträdde honom på befattningen och tog över ordförandeskapet i den stora kammaren i det aktuella målet (regel 9 § 2). Jean-Paul Costa, Nicolas Bratza, Françoise Tulkens och Nina Vajić fortsatte att delta efter att deras förordnanden hade gått ut, i enlighet med artikel 23 § 3 i konventionen och regel 24 § 4. I kraft av regel 24 § 3 ersattes Anatoly Kovler, som var förhindrad att delta, av Mark Villiger.

11. Efter en inledande förlängning av den aktuella tidsfristen för både de väntande kraven på skälig gottgörelse enligt artikel 41 och möjligheten att nå en uppgörelse i godo i samband med pilotdomslutförfarandet enligt regel 61 § 7 beviljade den den stora kammarens ordförande en andra begäran med denna innebörd från den svarande regeringen och informerade parterna om att domstolen i avsaknad av ett lämpligt förslag till uppgörelse i godo den 24 juni 2013 skulle besluta om kraven gällande ekonomisk skada.

12. Vidare, efter en begäran från den svarande regeringen om en förlängning med ett år av tidsfristen för att skapa ett inrikes ad hoc-ersättningsprogram (se stycke 7 ovan), informerade domstolen den 9 april 2013 parterna om att den inte ämnade bevilja denna begäran. Enligt domstolens åsikt var detta en fråga som borde tas upp med ministerkommittén enligt artikel 46 § 2 i konventionen.

Med avseende på en begäran från den svarande regeringen om att ompröva detta beslut beslutade domstolen den 14 maj 2013, med beaktande av osäkerheten i lagstiftningsprocessen för ad hoc-ersättningsprogrammet och de relativt små framsteg som verkade ha gjorts vid denna tid, att inte bevilja begäran, och betonade att detta beslut inte fick tolkas som att det på något sätt förhindrade ett eventuellt framtida beslut av ministerkommittén i utövandet av dess tillsynsfunktioner enligt artikel 46 i konventionen.

13. Den 24 juni 2013 lämnade både sökandena och den svarande regeringen synpunkter på de väntande kraven på skälig gottgörelse enligt artikel 41 i konventionen. Båda parterna förklarade sig beredda att ingå en uppgörelse i godo, dock utan att komma med några konkreta förslag med denna innebörd. Domstolen beslutade följaktligen att den skulle avgöra de väntande frågorna enligt artikel 41 i konventionen och informerade parterna i enlighet med detta.

FAKTA

14. Den första sökanden, Mustafa Kurić, är född 1935 och bor i Koper (Slovenien). Han är en statslös person. Den andra sökanden, Ana Mezga, är kroatisk medborgare. Hon är född 1965 och bor i Portorož (Slovenien). Den tredje sökanden, Tripun Ristanović, är född 1988 och bor för närvarande i Slovenien. Han är medborgare i Bosnien och Hercegovina. Den fjärde sökanden, Ali Berisha, är född 1969 i Kosovo. Enligt de senaste tillgängliga uppgifterna är han serbisk medborgare. Han bor för närvarande i Tyskland. Den femte sökanden, Ilfan Sadik Ademi, är född 1952. Han bor i Tyskland och är makedonisk medborgare. Den sjätte sökanden, Zoran Minić, är född 1972. Enligt regeringen är han serbisk medborgare. Hans exakta vistelseort är okänd.

I. UTVECKLING EFTER HUVUDDOMSLUTET

15. Tidsfristen för de "raderade" att ansöka om permanent uppehållstillstånd enligt den ändrade lagen om rättslig status gick ut den 24 juli 2013. Denna lag stiftades för att reglera oförenligheterna mellan lagen om rättslig status och grundlagen, efter författningsdomstolens beslut den 3 april 2003, och trädde i kraft den 24 juli 2010.

16. Den ändrade lagen om rättslig status medgav förvärv av permanenta uppehållstillstånd både ex nunc och ex tunc – det vill säga sedan den 26 februari 1992 – för "raderade" personer med "faktiskt boende" i Slovenien, enligt lagens definition. Den reglerade också statusen för barnen till de "raderade" och gjorde det möjligt att fatta retroaktiva beslut om de "raderade" personer som hade fått slovenskt medborgarskap utan att först ha fått ett permanent uppehållstillstånd (se stycke 71 och 76–79 i huvuddomslutet).

17. En begäran (nr. U-I-85/11) om konstitutionell granskning av den ändrade lagen om rättslig status ingiven den 26 april 2011 av en organisation, Civil Initiative of the "Erased", tillsammans med andra privatpersoner, behandlas fortfarande i författningsdomstolen (se stycke 81 i huvuddomslutet).

18. Den 10 januari 2013 meddelade författningsdomstolen ett beslut gällande statens ansvar enligt artikel 26 i grundlagen i ett mål som härrörde från systemproblemet med utdragna förfaranden (se Lukenda mot Slovenien, nr. 23032/02, §§ 89–98, ECHR 2005‑X). Den fastslog att artikel 26 inte kunde tolkas begränsat och att den också inbegrep statens ansvar för olagligt beteende som inte kunde tillskrivas en viss person eller en viss myndighet inom statens rättsskipningsområde, utan endast staten själv. Detta gällde också garantin om rättegång utan olämplig försening, för vilken inte endast domstolarna, utan alla tre maktgrenarna – lagstiftande, verkställande och dömande – var ansvariga. Författningsdomstolens beslut är relevant för tillämpningen av huvuddomslutet i det aktuella målet.

19. I maj 2013 presenterade regeringen för "allmänheten" ett första lagförslag med syftet att skapa ett ad hoc-ersättningsprogram för de "raderade".

20. Den 25 juli 2013 lade regeringen fram ett lagförslag om kompensation för skada till personer som raderats från registret över fast bosatta till parlamentet (Predlog Zakona o povračilu škode osebam, ki so bile izbrisane iz registra stalnega prebivalstva – se stycke 7 ovan). Lagförslaget godkändes med ändringar den 21 november 2013. Den lag som blev resultatet publicerades i det officiella kungörelseorganets nr. 99/2013 den 3 december 2013. Den trädde i kraft den 18 december 2013 och kommer att bli tillämplig den 18 juni 2014.

21. Lagen stadgar att förmånstagarna enligt ersättningsprogrammet blir de "raderade" personer som har fått ett permanent uppehållstillstånd, på vilken rättslig grund som helst, eller fått slovenskt medborgarskap. Förmånstagare är också de "raderade" personer som utan framgång gjort en ansökan med denna innebörd enligt den tidigare lagstiftningen – innan antagandet av den ändrade lagen om rättslig status – under vissa förutsättningar: deras ansökan får inte ha avvisats för att de utgjorde ett hot mot den allmänna ordningen i, säkerheten i eller försvaret av Republiken Slovenien, mot internationella relationer och mot åtal för brottsliga gärningar, enligt relevant lagstiftning, eller på några av de grunder som anges i avsnitt 3 i lagen om rättslig status; förfarandena gällande deras ansökan får inte ha avbrutits på grund av deras underlåtenhet att samarbeta, och de måste “faktiskt [ha] bo[tt]" i Slovenien. Det sistnämnda villkoret tolkas mot bakgrund av avsnitt 1 (č) i den ändrade lagen om rättslig status (se stycke 77–79 och 211 i huvuddomslutet).

När den definierade vilka som var förmånstagare beaktade regeringen den stora kammarens beslut att förklara den del av ansökan som gällde Dabetić och Ristanović otillåtlig på grund av icke-uttömmande av nationella rättsmedel (se stycke 4 ovan), och påpekade att dessa två sökande inte på något sätt hade visat sin vilja att bo i Slovenien, det vill säga att vidta lämpliga rättsliga åtgärder för att reglera sin bosättningsstatus, vilket visade att de inte hade ett tillräckligt stort intresse för sakfrågan (jfr stycke 292 i huvuddomslutet). Alla krav på ersättning enligt den nya lagen måste inges senast tre år efter att den trätt i kraft eller efter mottagandet av beslutet om permanent uppehållstillstånd eller slovenskt medborgarskap. Under alla förhållanden får perioden av "radering" inte fortsätta efter det datum då lagen träder i kraft.

22. Ersättningsbeloppet kommer att beräknas på grundval av en klumpsumma på EUR 50 för varje avslutad månad av "radering", och täcker både ekonomisk och icke-ekonomisk skada som lidits. För de "raderade" personer vars ansökningar inte beviljades kommer perioden av "radering" att avslutas av det slutliga negativa beslutet. Om flera negativa beslut fattades kommer perioden att avslutas som ett resultat av det sista beslut för vilket villkoret om "faktiskt boende" i Slovenien uppfylldes (se stycke 21 ovan). Sådana "raderade" personer kan inge sina ansökningar senast tre år efter datumet för det slutliga negativa beslutet.

23. Om de "raderade" skulle anse sig vara berättigade till ytterligare ersättning kommer de dessutom att kunna inge ett krav enligt de allmänna reglerna i stadgan om förpliktelser (Obligacijski zakonik, det officiella kungörelseorganets nr. 83/2001). Enligt stadgan undanröjs lagen om tidsfrist för att kräva skadestånd enligt stadgan om förpliktelser, enligt den hittillsvarande tolkningen av de slovenska domstolarna (se stycke 83 i huvuddomslutet), och enligt stadgan införs en ny treårsperiod för krav på ersättning under denna rubrik. De "raderade" personer vars ansökningar avvisades kan inge sina ansökningar senast tre år efter datumet för det slutliga negativa beslutet. I det förklarande meddelandet sägs att begränsningen av ersättningsbeloppet är berättigad på grund av den aktuella ekonomiska situationen i Slovenien och överväganden gällande välfärdsstaten.

24. Detta slags ersättning kan krävas antingen genom administrativa förfaranden, gällande klumpsumman, eller genom rättsliga förfaranden, gällande ytterligare ersättningskrav, och det anges att totalbeloppet inte får vara större än tre gånger klumpsumman på EUR 50 för varje månad av "radering".

25. Vidare kan de "raderade" personer vars ersättningskrav avvisats eller vars förfaranden avbrutits inge nya krav.

26. Förmånstagare som är berättigade att få mer än EUR 1 000 i ersättning kommer att få en omedelbar utbetalning på EUR 1 000, och de återstående beloppen kommer att betalas ut i omgångar.

27. De kommer också att vara berättigade till andra former av skälig gottgörelse, med syftet att underlätta deras återintegrering i det slovenska samhället. Dessa omfattar betalning från myndigheterna av obligatorisk sjukförsäkringsersättning, bidrag och förmåner inom socialförsäkringsprogram, tillgång till andra former av socialhjälp och statligt understöd, bidrag och förmåner för boende (hyra utan vinstsyfte), tillgång till utbildningssystemet samt slutligen förmåner inom program för utlänningar som inte är medborgare i Europeiska unionens medlemsstater, i syfte att integrera dem i det kulturella, ekonomiska och sociala livet i Slovenien.

28. I det förklarande meddelandet står att det i juli 2013, när lagförslaget slutfördes, var 10 046 av de 25 671 "raderade", inräknat 5 360 minderåriga (se också stycke 33 och 69 i huvuddomslutet), som hade reglerat sin bosättningsstatus (2 807 genom att få ett permanent uppehållstillstånd och 7 239 genom att få slovenskt medborgarskap). Vissa har dött och ett inte angivet antal av de "raderade" har lämnat Slovenien.

29. Enligt den information som fanns publicerad på inrikesministeriets webbplats den 25 juli 2013 har 849 ansökningar om permanenta uppehållstillstånd ex nunc tagits emot under den ändrade lagen om rättslig status (174 ansökningar har avvisats, 138 uppehållstillstånd har utfärdats och 537 ansökningar väntade på avgörande det aktuella datumet).

Dessutom har 627 ansökningar om permanent uppehållstillstånd ex tunc tagits emot, 417 ansökningar har godkänts, 76 förfrågningar har avvisats eller förfarandena om dem har avbrutits och 134 förfrågningar väntade på avgörande det aktuella datumet.

LAGEN

I. ARTIKEL 41 I KONVENTIONEN

30. Artikel 41 i konventionen stadgar följande:

"Om domstolen finner att ett brott mot konventionen eller protokollen till denna ägt rum och om den berörda höga fördragsslutande partens nationella rätt endast till en del medger att gottgörelse lämnas, skall domstolen, om så anses nödvändigt, tillerkänna den förfördelade parten skälig gottgörelse."

A. Ekonomisk skada

1. Sökandenas inlagor

(a) Allmänna kommentarer

31. Den 26 september 2012, efter avkunnandet av huvuddomslutet, ändrade sökandena sina krav för ekonomisk skada. Den 24 juni 2013 bekräftade de att de vidhöll sina ändrade krav.

Sökandena krävde ersättning för ekonomisk skada under olika rubriker för hela perioden från "raderingen" den 26 februari 1992 fram till det datum då de hade fått permanenta uppehållstillstånd: förlust av tidigare inkomster i form av socialbidrag, bostadsbidrag, bidrag för make/maka och barn samt förlust av framtida inkomster i form av pensionsrättigheter (de anförde Iatridis mot Grekland (skälig gottgörelse) [GC], nr. 31107/96, § 37, ECHR 2000‑XI, och Willis mot Storbritannien, nr. 36042/97, §§ 65–70, ECHR 2002‑IV).

32. Sökandena betonade att en exakt beräkning av de belopp som behövdes för att ge gottgörelse (restitutio in integrum) för de ekonomiska förluster de hade lidit kanske skulle förhindras av den "inneboende osäkerheten" i den skada som härrörde från överträdelsen (man anförde Young, James och Webster mot Storbritannien (tidigare artikel 50), 18 oktober 1982, § 11, serie A nr. 55) och den tid som hade gått sedan "raderingen" skedde. Med tanke på de många osäkerhetsfaktorerna i bedömningen av tidigare och framtida förluster överlät sökandena åt domstolen att avgöra frågan efter eget gottfinnande, med beaktande av vad som var rimligt (man anförde The Sunday Times mot Storbritannien (nr. 1) (tidigare artikel 50), 6 november 1980, § 15, serie A nr. 38). I synnerhet, i målet Smith och Grady mot Storbritannien ((skälig gottgörelse), nr. 33985/96 och 33986/96, §§ 18–21, ECHR 2000‑IX) hade domstolen påpekat att det inte fanns något skäl att tvivla på att sökandena, om de inte hade avskedats i strid mot sina konventionsrättigheter, skulle ha fortsatt att fullgöra sina tjänsteplikter effektivt, och den hade tilldömt dem skälig gottgörelse för ekonomisk skada för förlust av tidigare och framtida inkomster, med beaktande av deras karriärmöjligheter.

(b) Förlust av tidigare inkomst

(i)  Socialbidrag

33. I fråga om socialbidrag påpekade sökandena att det var obestridligt att de förhindrades att arbeta i Slovenien eller försörja sig av skäl bortom deras inflytande och kontroll, och att de inte fick tillgång till vissa sociala förmåner som garanterades av den relevanta lagstiftningen.

34. Var och en av sökandena krävde ett belopp som motsvarade det de totalt var berättigade till i månatligt socialbidrag. Beräkningen av detta totalbelopp gjorde de på grundval av standardbeloppet på EUR 260 per månad som de kunde ha fått om "raderingen" inte hade skett, multiplicerat med antalet månader av "radering", med ränta. Detta belopp motsvarade det socialbidrag som fastställdes genom socialhjälpslagen (Zakon o socialno varstvenih prejemkih, det officiella kungörelseorganets nr. 61/2010), läst tillsammans med avsnitt 152(1) i finansbalanslagen (Zakon za uravnoteženje javnih financ, det officiella kungörelseorganets nr. 40/2012).

35. Som svar på regeringens sakframställningar ansåg sökandena att regeringens ståndpunkt – enligt vilken standardbeloppet per månad bör vara endast EUR 230,61, som gällande fram till december 2011 och justerat till konsumentpriser fram till den 30 juni 2013 – var acceptabel (se stycke 55 nedan).

36. Dessutom reglerade lagstiftningen socialbidrag för barn och makar för familjer med otillräcklig inkomst, och angavs då till EUR 208 för det första barnet och EUR 182 för varje ytterligare barn, medan en ytterligare vuxen skulle ha rätt till EUR 130.

37. I fråga om det bestridda berättigandet för sökanden Berisha att få sina krav beviljade för hela perioden av "radering" (se stycke 56 och 71 nedan) uppgav sökandena att regeringen hade underlåtit att ange de belopp han påstås ha tagit emot i Tyskland efter 1998. Han skulle ha rätt till minst skillnaden mellan de två beloppen för den perioden, och dessutom totalbeloppet dessförinnan, med tanke på avsaknaden av bindande bevis som visade att han faktiskt hade fått pengar i Tyskland, och i så fall hur mycket. Berisha skulle också ha rätt till socialbidrag för sin fru och fem barn.

38. I fråga om sökanden Ademis bestridda berättigande under denna rubrik hävdade sökandena att hans dotters påstående under det administrativa förfarandet att sökanden hade fått socialbidrag under hela sin vistelse i Tyskland (se stycke 56 och 75–76 nedan) inte utgjorde en tillräcklig grund för att beröva honom hans rättigheter.

(ii) Bostadsbidrag

39. I fråga om bostadsbidrag krävde sökandena 25 procent av det socialbidragsbelopp som de skulle ha haft rätt till enligt socialförsäkringslagen 2007 (Zakon o socialnem varstvu, det officiella kungörelseorganets nr. 3/2007).

40. Sökandena invände mot regeringens argument att de inte uppfyllde lagstiftningsvillkoren på så sätt att endast hyresgäster som hade fått ett "särskilt skyddat innehav" eller en "besittningsrätt" (stanovanjska pravica – se Berger-Krall och andra mot Slovenien (dec.), nr. 14717/04, § 4, 28 maj 2013) hade rätt till bostadsbidraget och då endast om en ansökan om bostadsbidrag hade lämnats in och, efter ikraftträdandet av bostadslagen 2003, om de hade slovenskt medborgarskap (se stycke 57 nedan). Sökandena hävdade att ett "särskilt skyddat innehav" inte var ett villkor enligt socialförsäkringslagen 1992 (Zakon o socialnem varstvu, det officiella kungörelseorganets nr. 54/1992) för tilldelning av bostadsbidrag. Samtidigt som de accepterade att det i bostadslagen 2003 (Stanovanjski zakon, det officiella kungörelseorganets nr. 69/2003) hade införts ett villkor om slovenskt medborgarskap hävdade de att de vid denna tidpunkt skulle ha kunnat få slovenskt medborgarskap om de inte hade blivit "raderade".

(iii) Barnbidrag

41. I fråga om barnbidrag, i förekommande fall, hävdade sökandena att de skulle ha haft rätt till det enligt lagen om utövandet av rättigheter till offentliga medel (Zakon o uveljavljanju pravic iz javnih sredstev, det officiella kungörelseorganets nr. 62/2012). Det månatliga barnbidraget för familjer utan inkomst var vid det aktuella tillfället EUR 114,30 för det första barnet, EUR 125,73 för det andra barnet och EUR 137,18 per ytterligare barn. Barnbidraget, som var skilt från socialbidraget för barn (se stycke 36 ovan), tilldelades både till familjer som fick socialbidrag och till dem med låg inkomst.

42. Som svar på regeringens påstående att Berishas krav för sina fem barn skulle ha varit berättigat endast för den period då han hade bott med sin familj i Slovenien (se stycke 59 och 71–74 nedan) hävdade sökandena att han hade varit berättigad under hela perioden, med hänsyn till barnens ålder.

43. I fråga om Mezgas krav för sina två äldre barn som bodde i Kroatien, som svar på regeringens argument att hon inte skulle ha haft rätt till barnbidrag eftersom hennes barn hade bott som fosterbarn i Kroatien (se stycke 60 nedan), hävdade sökandena att hon hade rätt till ersättning för barnbidrag både för sin dotter Ines och för sin son Enes, eftersom barnen skulle ha bott med sökanden i Slovenien om hon inte hade blivit "raderad", och skulle ha fått barnbidrag.

(c) Förlust av framtida inkomst

Pensionsrättigheter

44. I fråga om förlust av framtida inkomster hävdade sökandena att de inte hade kunnat göra några inbetalningar till pensionsprogrammet och inte hade rätt till pension enligt den nationella lagstiftningen. Därför var det möjligt att fastställa deras minsta förlust av framtida inkomster genom kontroll av den lägsta pension de skulle ha haft rätt till.

45. Enligt lagen om pensions- och invaliditetsförsäkring (Zakon o pokojninskem in invalidskem zavarovanju, det officiella kungörelseorganets nr. 106/99, med ändringar) var den aktuella lägsta grundpensionen EUR 551,16 för personer som hade arbetat i minst femton år. Sökandena skulle ha haft rätt till en del av detta belopp i framtiden, för närvarande motsvarande EUR 192,90 för män och EUR 209,44 för kvinnor. Vid beräkningen av de totalbelopp som krävdes under denna rubrik beaktade sökandena den aktuella medellivslängden (73,83 år för män och 81,36 år för kvinnor).

46. Regeringens påstående med innebörden att alla personer med ett permanent uppehållstillstånd som bodde i Slovenien, inklusive utlänningar, och inte hade fått rätt till pension hade rätt till försörjningsstöd eller minimipensionsstöd (se stycke 63–64 nedan) tolkades av sökandena som ett löfte om att de skulle få minimipensionsstöd när de uppfyllde åldersvillkoret (63 år för kvinnor och 65 för män) om de inte skulle vara berättigade till pension eller inte ha inkomst eller egendom uppgående till EUR 460.

(d) De enskilda sökandena

(i) Mustafa Kurić

47. Sökanden Kurić hade saknat rättslig status från den 26 februari 1992 till den 2 november 2010 (arton år, åtta månader och sju dagar).

Han hade därför tillbringat en period på totalt 224 månader utan reglerad status.

Sökanden krävde EUR 58 240 för socialbidrag och EUR 14 560 för bostadsbidrag.

Dessutom krävde han EUR 9 259,20 för pensionsrättigheter. Med tanke på att sökandens ålder (77) redan var högre än medellivslängden för män tillämpades medellivslängden för kvinnor.

Totalt krävde sökanden EUR 82 059,20 för ekonomisk skada.

(ii) Ana Mezga

48. Sökanden Mezga hade förlorat sin rättsliga status den 26 februari 1992 och hade beviljats ett tillfälligt uppehållstillstånd, som medlem i en familj med en slovensk medborgare, den 13 september 2007 och ett permanent uppehållstillstånd den 1 mars 2011 (nitton år och två dagar senare). Hon hade därför tillbringat en period på totalt 186 månader utan reglerad status och hade väntat 228 månader på att få sitt permanenta uppehållstillstånd, och det tillfälliga uppehållstillståndet gav henne inte rätt till socialbidrag.

Sökanden krävde EUR 59 280 för socialbidrag och EUR 14 820 för bostadsbidrag.

Dessutom krävde hon EUR 13 373,10 för barnbidrag för Ines och EUR 27 157,68 för Enes, hennes äldre barn som bodde i Kroatien.

Slutligen krävde sökanden EUR 85 451,52 för pensionsrättigheter.

Totalt krävde sökanden EUR 200 082,30 för ekonomisk skada.

(iii) Tripun Ristanović

49. Sökanden Ristanović hade saknat rättslig status från den 26 februari 1992 till den 10 mars 2011 (fjorton år, fem månader och tjugofem dagar som minderårig fram till den 20 augusti 2006 och fyra år, sex månader och tjugo dagar som vuxen). Han hade därför tillbringat en period på totalt 228 månader utan reglerad status.

Sökanden krävde EUR 36 192 för socialbidrag som barn och EUR 14 040 som vuxen samt EUR 3 510 för bostadsbidrag.

Dessutom krävde sökanden, som var tjugofyra år gammal vid tiden för sina inlagor, EUR 6 386,58 för de månatliga pensionsinbetalningar han kunde ha gjort.

Totalt krävde sökanden EUR 60 128,58 för ekonomisk skada.

(iv) Ali Berisha

50. Sökanden Berisha hade saknat rättslig status från den 26 februari 1992 till den 19 oktober 2010 (arton år, sju månader och tjugo dagar). Han hade därför tillbringat en period på totalt 223 månader utan reglerad status.

Sökanden krävde EUR 57 980 för socialbidrag för sig själv och EUR 22 100 för sin fru samt EUR 14 495 för bostadsbidrag.

Dessutom krävde han barnbidrag för sina fem barn enligt följande: EUR 17 602,20 för Dem, EUR 16 973,55 för Egzon, EUR 15 775,70 för Egzona, EUR 10 974,40 för Haxhi och EUR 6 996,18 för Valon.

Slutligen krävde sökanden EUR 71 758,80 för pensionsrättigheter.

Totalt krävde sökanden EUR 234 655,83 för ekonomisk skada.

(v) Ilfan Sadik Ademi

51. Sökanden Ademi hade saknat rättslig status från den 26 februari 1992 till den 20 april 2011 (nitton år, en månad och tjugoen dagar). Han hade därför tillbringat en period på totalt 229 månader utan reglerad status.

Sökanden krävde EUR 59 540 för socialbidrag och EUR 14 885 för bostadsbidrag.

Dessutom krävde sökanden EUR 32 407,20 för pensionsrättigheter.

Totalt krävde sökanden EUR 106 832,20 för ekonomisk skada.

(vi) Zoran Minić

52. Sökanden Minic hade saknat rättslig status från den 26 februari 1992 till den 4 maj 2011 (nitton år, två månader och fem dagar). Han hade därför tillbringat en period på totalt 230 månader utan reglerad status.

Sökanden krävde EUR 59 800 för socialbidrag och EUR 14 950 för bostadsbidrag.

Dessutom krävde sökanden EUR 78 703,20 för pensionsrättigheter.

Totalt krävde sökanden EUR 153 453,20 för ekonomisk skada.

2. Den svarande regeringens inlagor

(a) Allmänna kommentarer

53. I sina inlagor den 24 juni 2013 hävdade regeringen att de olika sökandenas respektive situationer var mycket olika och att vissa av dem skulle kunna ha rätt till ersättning på grundval av olika socialbidrag och/eller barnbidrag. Ändå var orsakssambandet mellan den påstådda skadan och den konstaterade överträdelsen svårt att bevisa. Det fanns många omständigheter som var oklara och osäkra.

54. Dessutom fortsatte den tillämpliga lagstiftningen att förändras och ange nya begränsningar. Vidare förändrades sökandenas levnadsförhållanden och det stod inte klart om de skulle uppfylla alla de kriterier som angavs i en viss lag. Slutligen måste man beakta den aktuella ekonomiska situationen i Slovenien när man bedömde de belopp som sökandena skulle kunna ha rätt till och när man gav dem ett konkret förslag (se under "Enskilda sökande", stycke 65–78 nedan).

(b) Förlust av tidigare inkomst

(i) Socialbidrag

55. Regeringen konstaterade