TREDJE AVDELNINGEN
BESLUT
(Ansökningar nr 978/09 och 992/09
H. mot Nederländerna
och J. mot Nederländerna
Europadomstolen för mänskliga rättigheter (tredje avdelningen), sammanträdande den 13 november 2014 i kammare bestående av:
Josep Casadevall, president,
Luis López Guerra,
Ján Šikuta,
Dragoljub Popović,
Kristina Pardalos,
Valeriu Griţco,
Iulia Antoanella Motoc, domare,
och Stephen Phillips, avdelningens justitiesekreterare,
med beaktande av ovanstående ansökan, ingiven den 7 januari 2009,
beslutar efter överläggningar som följer:
SAKFÖRHÅLLANDEN
1. Den första klaganden, H., föddes 1948 och bor i Boskoop. Den andra klaganden, J., föddes 1946 och bor i Benschop. Båda klagandena är afghanska medborgare, och båda företräddes inför domstolen av G.G.J. Knoops och J.M. Eelman, advokater verksamma i Amsterdam.
2. De faktiska omständigheterna i målen, enligt vad som gjordes gällande av klagandena och vad som framgår av allmänt tillgängliga dokument, kan sammanfattas som följer.
A. Historisk bakgrund
3. Mellan 1978 och 1992 var Afghanistan en kommunistisk diktatur. Landet hade en underrättelse- och hemlig polisorganisation kallad (på pashto) Khadamat-e Aetela’at-e Dawlati (Statens underrättelsebyrå), mer bekant under sin förkortning KhAD, vilket 1986 blev Wizarat-i Amaniyyat-i Dawlati (Ministeriet för statlig säkerhet), känt som WAD.
B. Asylförfarandet
1. H.
4. H. begärde uppehållstillstånd som flykting (toelating als vluchteling) i Nederländerna den 24 september 1992, kort efter sin ankomst.
5. Den 5 oktober 1992 förhördes H. om skälen för sin asylansökan av en tjänsteman på immigrations- och naturalisationsmyndigheten (Immigratie- en naturalisatiedienst). I den rapport som upprättades av tjänstemannen anges att H. varskoddes om förhörets betydelse och ombads tala sanning.
6. H. lämnade en sammanfattning av sin karriär som arméofficer. Efter att ha varit major 1979–80 blev han befordrad till att ha befäl över en brigad 1981. Han blev därefter säkerhetschef vid inrikesministeriet, sedan chef för underrättelseverksamheten och det militära kontraspionaget. Runt 1987 blev han dessutom biträdande säkerhetsminister och medlem i centralkommittén för Demokratiska folkpartiet (Afghanistans styrande kommunistparti). 1991 utsågs H. till militärattaché vid den afghanska ambassaden i Moskva; han uppfattade det som en degradering. Efter störtandet av den kommunistiska regimen 1992 sökte han asyl i Nederländerna.
7. Ett ytterligare förhör (nader gehoor) ägde rum den 1 och 8 mars 1993. Den rapporterande tjänstemannen antecknade följande yttrande från H. (i icke-officiell översättning, vilket om inte annat anges även gäller citaten i resten av detta dokument):
”Jag vet ännu inte vad jag ska yttra men jag vill att det yttrande du står i begrepp att ta emot från mig ska behandlas konfidentiellt. Dessutom vill jag inte att en kopia av denna rapport ska skickas till rättshjälpsbyrån (bureau voor rechtshulp).”
8. H. lämnade ytterligare uppgifter om sin karriär. Han utnämndes till brigadgeneral 1982 och blev chef för den militära grenen av KhAD på inrikesministeriet. 1982 överfördes han till försvarsministeriet för att leda dettas egen KhAD-avdelning. I början av 1984 sammanfördes KhAD-direktoraten inom inrikes- och försvarsministeriet till ett direktorat, med H. som chef; detta medförde att han befordrades till generallöjtnant. I början av 1985 utsågs han till biträdande chef för KhAD. När KhAD omvandlades till ett självständigt ministerium, WAD, blev H. biträdande minister med ansvar för den militära underrättelseverksamheten. 1988 befordrades H. till generalöverste och valdes in i centralkommittén för Demokratiska folkpartiet. H. förnekade att han eller personer under hans ansvar skulle ha begått tortyrhandlingar.
9. Den 1 februari 1994 avgav chefen för immigrations- och naturalisationsmyndigheten ett beslut på uppdrag av den biträdande justitieministern (staatssecretaris van justitie), i vilket H.:s asylansökan avslogs. Där framhölls H.:s höga militära rang och ansvariga position inom KhAD/WAD. I beslutet, där H.:s förnekanden avvisades som ”oförblommerade och osannolika påståenden”, uppgavs att det var allmänt känt att Afghanistans KhAD/WAD ”var skyldigt till tortyr och andra mycket allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter i betydande skala”. Även om man antar att H. faktiskt inte hade beordrat någon tortyr, måste han anses ha godtagit och tillåtit sådana metoder. Det fanns följaktligen skäl att anta att H. hade varit skyldig (i en ledande roll eller som medskyldig eller medbrottsling) till brott mot mänskligheten i den mening som avses i artikel 1F, dess inledande mening och (a), i 1951 års FN-konvention angående flyktingars rättsliga ställning (hädanefter ”1951 års flyktingkonvention”) och artikel 1.1 i konventionen mot tortyr, eller i andra hand, att han hade varit skyldig till gärningar i den mening som avses i artikel 1F, dess inledande mening och (c) i 1951 års FN-konvention angående flyktingars rättsliga ställning, det vill säga gärningar i strid med FN:s ändamål och principer.
10. Det förefaller som H. överklagade detta beslut i behöriga förvaltningsdomstolar men utan framgång. Emellertid utvisades han inte från Nederländerna.
2. J.
(a) Asylförfarandet
11. J. begärde uppehållstillstånd som flykting i Nederländerna den 31 maj 1996, kort efter sin ankomst.
12. Den 7 och 10 juni 1996 förhördes J. om skälen för hans ansökan. Det återges i den rapport som upprättades av den rapporterande tjänstemannen att J. informerades om betydelsen av förhöret som en del av asylförfarandet, och uppmanades att inte undanhålla någon information rörande sin asylansökan, samt att man hade sagt honom att all information som lämnades skulle behandlas konfidentiellt.
13. J. uppgav att han hade varit arméofficer med generals grad under den tidigare kommunistregimen, att han hade arbetat för förhörstjänsten inom WAD och att han hade fått utbildning i dåvarande Sovjetunionen. Han var chef för förhörsavdelningen inom den militära avdelningen av KhAD/WAD mellan 1979 tills 1989. Han förnekade all kännedom om tortyr under hans ansvar.
14. J. erkändes vid ett okänt datum som flykting i den mening som avses i 1951 års flyktingkonvention.
(b) Återkallandet av asylstatusen
15. Den 7 januari 1999 skedde ett kompletterande förhör (aanvullend gehoor) med J.. Förhörstjänstemannen sade till J. att han kunde tala fritt och att allt som diskuterades skulle behandlas konfidentiellt.
J. medgav att KhAD/WAD ”inte tog allvarligt på mänskliga rättigheter” och uppgav att H. hade varit ansvarig för ”många tiotusentals afghaners död” men förnekade personlig inblandning i tortyrhandlingar.
16. Den 31 juli 2000 avgav den biträdande justitieministern ett beslut där man återkallade erkännandet av J.:s flyktingstatus. I beslutet citeras en officiell rapport från utrikesministeriet som beskriver bland annat KhAD/WAD:s organisation och metoder samt rekryteringen och utbildningen av dess personal, och där dras slutsatsen att alla underofficerare och officerare i den organisationen var personligen inblandade i ”gripanden, förhör, tortyr och ibland avrättningar av misstänkta”. I beslutet uppges att J., som var förhörschef inom det militära KhAD och befordrades till general, med nödvändighet måste ha varit medveten om tortyr och misshandel som han hade befälsansvar för, trots sina förnekanden. Beslutet är grundat på artikel 1F i 1951 års flyktingkonvention.
17. J. utvisades inte från Nederländerna.
C. Överlämningen till allmän åklagare
18. Den 31 juli 2000 vidarebefordrade den biträdande justitieministern det beslut där erkännandet av J.:s flyktingstatus återkallades till den allmänna åklagaren (officier van justitie) med en begäran om att överväga huruvida J. skulle kunna åtalas.
19. Den 4 september 2000 vidarebefordrade den biträdande justitieministern det beslut där H. vägrades uppehållstillstånd som flykting till den allmänna åklagaren, även det med begäran att överväga möjligheten till åtal.
D. Polisutredningen
20. Den 4 mars 2004 hördes J. av två brottsutredare som vittne i en brottsutredning mot H.. Utredarna upplyste J. om förhöret och förklarade för honom att han inte behövde svara på frågor som skulle kunna kompromettera honom.
21. J. medgav att han hade varit underordnad H. men förnekade att han eller H. hade ansvarat för tortyr; eventuella sådana gärningar hade begåtts av den civila grenen av KhAD/WAD, inte av den militära grenen.
22. I en annan polisrapport, daterad den 21 oktober 2004 och bearbetad för inlämning till den allmänna åklagaren, sammanfattas komprometterande information om J. erhållen från varierande källor. Den omfattar utpekade hänvisningar till J.:s yttranden till immigrations- och naturalisationsmyndigheten. Den innehåller även en hänvisning till en officiell rapport från utrikesministeriet där det framgår att tortyr verkar ha använts systematiskt i KhAD/WAD:s förhörs- och interneringsanläggningar, samt citat från andra personer.
23. Den 27 november 2004 blev H. gripen och förhörd. Det officiella protokollet visar att han informerades om de brott han var misstänkt för och upplystes om att han inte var skyldig att svara på frågor. Hans yttrande, så som det antecknades av polisens förhörsledare, innefattade påståendet att han hade verkat för att hindra och vid behov bestraffa handlingar som utgjorde misshandel och som begåtts av hans underordnade. Han förnekade även att J. hade varit inbegripen i några tortyrhandlingar under hans befäl.
E. Brottmålsförfarandena
24. Klagandena ställdes inför rätta parallellt med men separat från varandra vid Haags regionala domstol (rechtbank). De anklagades för att, i sina respektive roller som personal vid KhAD med befälsansvar, bland annat ha utsatt civila och ej stridande fiendefångar för elstötar, slagit dem med påkar och andra tillhyggen, utsatt dem för kyla och sömnbrist, samt klämt deras fingrar mellan en dörr och dörrkarmen varefter (i ett fall) en fånges finger måste amputeras, vilket gjordes med en sax och utan bedövning; eller i andra hand, avsiktligt ha tillåtit att dessa gärningar begicks av underordnade.
1. H.
(a) Förfarandet i den regionala domstolen
25. Den 8 och 9 augusti 2005 hördes vittnen av en undersökningsdomare (rechter-commissaris) vid Nederländernas ambassad i Kabul, inklusive ett påstått tortyroffer, A.G.T. Den allmänna åklagaren var närvarande. H.:s juridiska biträde deltog inte. Enligt det officiella protokollet ska hon ha erbjudits att ställa frågor skriftligen men hade inte gjort det.
26. Det förefaller att H.:s juridiska biträde inte kunde få privat försäkring för resan till Kabul. Klaganden har ingivit ett offentligt yttrande från Nederländernas utrikesministerium där nederländska medborgare kraftigt avråddes från att resa till Afghanistan, inklusive Kabul, vid den tidpunkten med tanke på riskerna till följd av fientligheter.
27. Den regionala domstolen avkunnade sin dom den 14 oktober 2005. H. dömdes för medhjälp (medeplegen) till tortyr, i strid med sektion 1.1 i lagen om konventionen mot tortyr (genomförande) (Uitvoeringswet Folterverdrag), och för att avsiktligt ha tillåtit en underordnad att bryta mot krigets lagar och bruk genom att delta i våldshandlingar mot personer och genom att orsaka grov misshandel, i strid med sektion 8 och 9 i lagen om krigsförbrytelser (Wet Oorlogsstrafrecht).
28. Vad gäller användningen av H.:s yttranden som bevis i immigrationsförfarandet fann den regionala domstolen att dessa yttranden inte hade nedtecknats för någon brottsutredning eller något åtal utan enbart för att fastställa hans anspråk enligt immigrationslagstiftningen.
29. I fråga om vittnet A.G.T. fann den regionala domstolen att de möjligheter som erbjöds försvaret att korsförhöra honom – däribland möjligheten att ställa frågor skriftligen, och även att begära en videokonferens – hade varit tillräckliga. I alla händelser stämde A.G.T.:s yttrande överens med, och fick tillräckligt stöd av, annan bevisning.
30. Överföringen av handlingarna i asylärendet till den allmänna åklagarmyndigheten hade visserligen utgjort ett ingrepp i H.:s rättigheter enligt artikel 8 i konventionen, men detta ingrepp hade varit nödvändigt för brottsåtalet för krigsförbrytelser och tjänade sålunda ett ”trängande samhälleligt behov”.
31. Den regionala domstolen dömde H. till tolv års fängelse.
(b) Förfarandet i appellationsdomstolen
32. H. överklagade till appellationsdomstolen (gerechtshof) i Haag.
33. Appellationsdomstolen avkunnade sin dom den 29 januari 2007. Den upphävde den regionala domstolens dom på tekniska grunder. Sedan fann den, liksom den regionala domstolen, H. skyldig till medhjälp till tortyr, i strid med sektion 1.1 i lagen om konventionen mot tortyr (genomförande), och till att avsiktligt ha tillåtit en underordnad att bryta mot krigets lagar och bruk genom att delta i våldshandlingar mot personer och genom att orsaka grov misshandel, i strid med sektion 8 och 9 i lagen om krigsförbrytelser, samt dömde honom till tolv års fängelse.
34. Vad gäller användningen av de yttranden som lämnats av H. i asylförfarandet fann appellationsdomstolen inledningsvis att målet skilde sig från Saunders mot UK, 17 december 1996, Reports of Judgments and Decisions 1996‑VI. I motsats till klaganden i det målet hade H. inte tvingats, med risk för bestraffning, att lämna information som därefter användes mot honom vid hans rättegång. I stället hade H. frivilligt genomgått de nederländska immigrationsförfarandena, vilket för honom medförde skyldighet att lämna information om sig själv. Därtill var inte användningen av den sålunda erhållna informationen densamma som i Saunders-målet: H. hade förnekat alla missgärningar, och den enda komprometterande information han hade lämnat gällde hans höga position inom KhAD/WAD.
35. Appellationsdomstolen ansåg, liksom den regionala domstolen, att även om överföringen av handlingarna i asylärendet till åklagarmyndigheterna utgjorde ett ingrepp i H.:s rätt till respekt för ”privatlivet”, i den mening som avses i artikel 8 i konventionen, utgjorde vikten av att lagföra brott som innebar krigsförbrytelser tillräcklig motivering.
(c) Förfarandet i högsta domstolen
36. H. ingav ett överklagande avseende rättsfråga (cassatie) till högsta domstolen (Hoge Raad). I den del som är relevant för föreliggande mål klagade han över användningen av yttrandet från vittnet A.G.T. som bevis, hävdande att försvaret hade nekats regelrätt möjlighet att korsförhöra honom.
37. Det rådgivande yttrandet (conclusie) från generaladvokaten innehöll ett citat från det officiella protokollet från en förhandling i appellationsdomstolen, där det framgick att H.:s juridiska biträde hade medgivit att försvaret under tiden hade fått möjlighet att korsförhöra vittnet A.G.T., och hade utnyttjat den möjligheten.
38. Den 8 juli 2008 avkunnade högsta domstolen sin dom (ECLI:NL:HR:2008:BC7418), där överklagandet avseende rättsfråga avslogs i sin helhet. I domen avslogs summariskt H.:s ovannämnda klagomål (se punkt 36 ovan).
2. J.
(a) Förfarandet i den regionala domstolen
39. Den regionala domstolen avkunnade sin dom den 14 oktober 2005. J. dömdes för deltagande i kränkningar av krigets lagar och bruk, eftersom att han hade begått våldshandlingar mot personer och eftersom att han hade orsakat grov misshandel, i strid med sektion 8 i lagen om krigsförbrytelser och artikel 47 i strafflagen, samt dömde honom till nio års fängelse. Dess resonemang, i vad som är relevant för målet inför domstolen, var identiskt med det i H.:s fall (se punkt 28 och 30 ovan).
(b) Förfarandet i appellationsdomstolen
40. J. överklagade till appellationsdomstolen i Haag.
41. Appellationsdomstolen avkunnade sin dom den 29 januari 2007. Den upphävde den regionala domstolens dom på tekniska grunder. Sedan fann den, liksom den regionala domstolen, J. skyldig till deltagande i brott mot krigets lagar och bruk genom att ha begått våldshandlingar mot personer och ha orsakat grov misshandel, samt dömde honom till nio års fängelse. Dess resonemang var i relevanta avseenden identiskt med det i domen mot H. (se punkt 34–35 ovan).
(c) Förfarandet i högsta domstolen
42. J. ingav ett överklagande avseende rättsfråga till högsta domstolen. I vad som är relevant för föreliggande mål klagade han över brottmålsdomstolarnas användning av hans yttranden i asylförfarandet, vilka enligt hans inlaga hade erhållits genom tvång.
43. I generaladvokatens rådgivande yttrande (conclusie) uppgavs att asylförfarandet inte hade varit en undanflykt för att kringgå den brottsmisstänktes rätt till tystnad, och i övrigt inte hade varit kopplat till brottmålsförfarandet. Fallet skilde sig från dem i Saunders (ovan) och Funke (Funke mot Frankrike, 25 februari 1993, serie A nr 256‑A), vilka avgjordes av domstolen, genom att det inte hade förekommit någon användning av ett separat förfarande för att få fram ett erkännande från den anklagade i syfte att använda det mot honom.
44. Även om en asylsökande var tvungen att tillhandahålla fullständiga och korrekta uppgifter, tillgodosågs därigenom behovet av att korrekt bedöma asylansökan, såsom den stat vars skydd söktes hade rätt och plikt att göra. Den asylsökande kunde känna en press att tala (även om J. ”uppenbart” hade varit mindre än ”helt uppriktig”), men detta utgjorde inte något tvång jämförbart med det som befanns i Saunders och Funke. Inte heller kunde immigrations- och naturalisationsmyndighetens utfästelse att hantera den sålunda erhållna informationen konfidentiellt tolkas som ett löfte att inte avslöja den för åklagarmyndigheterna.
45. Överföringen av handlingarna i asylärendet till åklagarmyndigheterna väckte icke desto mindre en fråga rörande artikel 8 i konventionen. Det fanns emellertid en rättslig grund för detta, nämligen sektion 43.b i lagen om skydd av personuppgifter (Wet bescherming persoonsgegevens), och misstanken om att allvarliga krigsförbrytelser hade begåtts utgjorde tillräcklig motivering. Om en brottsmisstänkt i ett specifikt fall inte kunde utvisas till sitt ursprungsland på grund av det öde som sannolikt väntade honom där med tanke på hans tidigare befattning och gärningar som tjänsteman i en tidigare, repressiv regim, innebar inte detta att han därför skulle åtnjuta straffrihet.
46. Högsta domstolen avkunnade sin dom den 8 juli 2008. Där avslogs J.:s överklagande med ett summariskt resonemang (ECLI:NL:HR:2008:BC7421, i engelsk översättning publicerad av regeringen ECLI:NL:HR:2008:BG1477). I vad som är relevant för målet inför domstolen tillstyrkte högsta domstolen, och antog som sitt eget, det resonemang som framfördes av generaladvokaten i hans rådgivande yttrande.
F. Gällande nationell lagstiftning
47. Vid den aktuella tidpunkten var den för detta mål relevanta nationella lagstiftningen formulerad som följer:
1. Allmän förvaltningsrätt
Den allmänna förvaltningsrättslagen (Algemene wet bestuursrecht)
Sektion 4.2
”1. En ansökan (aanvraag) [om ett administrativt beslut] ska vara undertecknad och innehålla åtminstone:
a) namn på och adress för den som framför den,
b) datum,
c) angivande av det efterfrågade beslutet.
2. Den som framför begäran ska dessutom inge de upplysningar och dokument som krävs för att beslutet ska fattas enligt ansökan och som han rimligen kan erhålla.”
2. Immigrationslagstiftning
(a) 1965 års utlänningslag (Vreemdelingenwet)
Sektion 15
”1. Utlänningar som kommer från ett land där de har välgrundad anledning att frukta förföljelse på grund av sin religiösa, filosofiska eller politiska övertygelse, eller på grund av tillhörighet till en specifik ras eller samhällsgrupp, kan ansöka hos justitieministern om uppehållstillstånd som flyktingar.
2. Uppehållstillstånd kan inte nekas, utom av tungt vägande skäl som härrör från allmänintresset, om utlänningen därmed skulle tvingas resa till ett sådant land som avses i första stycket. ...”
(b) Utlänningsförordningen (Vreemdelingenbesluit)
Sektion 65
”Utlänningar är skyldiga att till tjänstemän med ansvar för att bevaka gränserna eller övervaka utlänningar tillhandahålla alla uppgifter och att visa dem varje dokument i sin ägo vilket kan tjäna till att fastställa:
a) deras identitet, medborgarskap, civilstånd, yrke samt aktuella och tidigare vistelseorter eller hemvister, med adresser,
b) datum, plats och färdmedel för deras ankomst till Nederländerna,
c) ändamål och varaktighet av deras avsedda vistelse i Nederländerna,
d) de [ekonomiska] medel som de har till sitt förfogande för sin vistelse i Nederländerna, eller som de kan erhålla.”
3. Skydd av personuppgifter
Lagen om skydd av personuppgifter
Sektion 9
”1. Personuppgifter får inte vidarebehandlas på ett sätt som är oförenligt med de ändamål för vilka de erhållits.”
Sektion 43
”Ansvarig person (verantwoordelijke, det vill säga den fysiska eller juridiska person, eller någon annan, eller det offentliga organ, som bestämmer, ensam eller tillsammans med andra, syftet med och resurserna för behandlingen av personuppgifter, sektion 1, under d, i lagen om skydd av personuppgifter) kan besluta att inte tillämpa sektion 9.1 ... i den mån det är nödvändigt med hänsyn till:
a) nationell säkerhet,
b) förhindrande av, utredning av och åtal för brottsliga gärningar, ...”
4. Nationell allmän straffrätt och förfarande
(a) Strafflagen (Wetboek van Strafrecht)
Artikel 47
”1. Följande personer ska straffas som förövare av en brottslig handling (daders van een strafbaar feit):
1o. den som begår sådan handling, förmår någon annan att begå den eller deltar i dess utförande,
2o. den som genom gåvor, löften, myndighetsmissbruk, våld, hot eller bedrägeri, eller genom att tillhandahålla möjlighet, medel eller information, avsiktligt efterfrågar utförandet av sådan handling. ...”
(b) Straffprocesslagen
Artikel 162
”1. Offentliga organ och tjänstemän (openbare colleges en ambtenaren) som vid fullgörandet av sina uppgifter får kännedom om ett åtalbart brott (misdrijf) som de själva inte ansvarar för att utreda ska utan dröjsmål anmäla brottet och lämna över alla dokument som rör ärendet till allmän åklagare eller någon av hans assisterande åklagare (hulpofficieren van Justitie),
...
b) om det åtalbara brottet har begåtts av en tjänsteman (ambtenaar) som därmed brutit mot en specifik tjänsteplikt eller utnyttjat makt, möjlighet eller medel som han haft tillgång till på grund av sin officiella position, eller
c) om det åtalbara brottet medför brott mot eller olaglig tillämpning av en förordning som det är deras plikt att genomföra eller tillämpa. ...”
5. Nationell lagstiftning om krigsförbrytelser och tortyr
(a) Lagen om krigsförbrytelser
Sektion 1
”...
3. Begreppet ‘krig’ ska tolkas så att det omfattar inbördeskrig (burgeroorlog).”
Sektion 3
”Utan att det påverkar gällande bestämmelser i strafflagen (Wetboek van Strafrecht) och den militära strafflagen (Wetboek van Militair Strafrecht), ska nederländsk straffrätt gälla:
1. varje person som utanför territoriet i Europa [det vill säga egentliga Nederländerna], begår ett sådant brott som anges i sektion 8 och 9, ...”
Sektion 8
”1. Den som begår ett brott mot krigets lagar och bruk döms till fängelse i högst tio år ...
2. Fängelse i högst femton år ... ska utdömas:
1o om den brottsliga handlingen riskerar att resultera i någon annans död eller förorsaka personen allvarlig kroppsskada,
2o om den brottsliga handlingen inbegriper omänsklig behandling,
3o om den brottsliga handlingen inbegriper att tvinga någon annan att: göra någonting, avhålla sig från att göra någonting eller låta något hända,
4o om den brottsliga handlingen inbegriper plundring.
3. Livstids fängelse eller tidsbegränsad fängelsedom av högst tjugo år ... ska utdömas:
1o om den brottsliga handlingen resulterar i någon annans död eller förorsakar personen allvarlig kroppsskada eller inbegriper våldtäkt,
2o om den brottsliga handlingen inbegriper våld av ett flertal samverkande personer (geweldpleging met verenigde krachten) mot en eller flera personer, eller våld mot en död, sjuk eller skadad person,
3o om den brottsliga handlingen inbegriper ett flertal samverkande personers förstörelse, skadegörelse, ödeläggelse eller undangömmande av egendom tillhörande någon annan, helt eller delvis,
4o om den brottsliga handling som anges i punkt 3o eller 4o av föregående stycke har begåtts av ett flertal samverkande personer,
5o om den brottsliga handlingen är ett uttryck för politik av systematisk terror eller olagligt uppträdande (wederrechtelijk optreden) mot hela befolkningen eller en specifik grupp därav,
6o om den brottsliga handlingen inbegriper brott mot ett löfte eller mot ett avtal som ingåtts som sådant med motparten,
7o om den brottsliga handlingen inbegriper missbruk av en flagga eller ett emblem som skyddas av krigets lagar och bruk, eller av militära kännetecken eller motpartens uniform.”
Sektion 9
”Samma bestraffning som hotar för de handlingar som anges i föregående artikel ska utdömas för den som avsiktligt möjliggör underordnads utförande av en sådan handling.”
(b) Lagen om konventionen mot tortyr (genomförande)
Sektion 1
”1. Misshandel som utförs av en offentlig tjänsteman eller en person som på annat sätt är i det allmännas tjänst i utövandet av hans officiella funktioner mot någon som är frihetsberövad, med avsikt att från honom erhålla information eller erkännande, för att straffa honom, ingjuta fruktan i honom eller annan perso
