Sammanfattning
Parter
Föremål för talan
Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut
Nyckelord

1. Fri rörlighet för varor - kvantitativa restriktioner - åtgärder med motsvarande verkan - begrepp - nationella bestämmelser som förbjuder saluföring av vitaminerade livsmedel om inte tillstånd först erhållits - bestämmelser som omfattas av detta begrepp

(artikel 30 i EEG-fördraget)

2. Fri rörlighet för varor - undantag - skydd av människors hälsa - nationella bestämmelser som förbjuder saluföring av vitaminerade livsmedel om inte tillstånd först erhållits - berättigande - gränser - vitaminering som uppfyller ett verkligt behov av tekniskt eller näringsmässigt slag

(artikel 36 i EEG-fördraget)

3. Fri rörlighet för varor - undantag - skydd av människors hälsa - nationella bestämmelser som förbjuder saluföring av vitaminerade livsmedel om inte tillstånd först erhållits - tillstånd på villkor att importören bevisar produktens oskadlighet - berättigande - inget

(artikel 36 i EEG-fördraget)

4. Fri rörlighet för varor - kvantitativa restriktioner - åtgärder med motsvarande verkan - nationella bestämmelser som förbjuder saluföring av vitaminerade livsmedel om inte tillstånd först erhållits - tillstånd på villkor att importören bevisar att produkten efterfrågas på marknaden - berättigande - inget

(artiklarna 30 och 36 i EEG-fördraget)

Sammanfattning

1. Alla handelsbestämmelser i en medlemsstat som direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt kan hindra handeln inom gemenskapen skall betraktas som åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa restriktioner.

Detta är fallet med nationella bestämmelser som förbjuder saluföring av vitaminerade livsmedel, vilka lagligen saluförs i en annan medlemsstat, om inte administrativt tillstånd först erhållits.

2. Med beaktande av osäkerheten i den vetenskapliga bedömningen av vitaminers skadlighet är nationella bestämmelser som förbjuder saluföring av vitaminerade livsmedel om inte tillstånd först erhållits, i princip berättigade enligt artikel 36 i fördraget med hänsyn till intresset att skydda människors hälsa.

Enligt den proportionalitetsprincip som ligger till grund för den sista meningen i ovan nämnda artikel, är dock medlemsstaternas möjlighet att förbjuda import från andra medlemsstater begränsade till vad som är nödvändigt för att uppnå det legitima målet att skydda hälsan. Nationella bestämmelser om ett sådant förbud är således endast berättigade i den mån saluföring tillåts när det är förenligt med intresset att skydda hälsan.

Även om medlemsstaterna, med hänsyn till de nationella lagstiftningarnas nuvarande grad av harmonisering på gemenskapsnivå, måste ges ett stort utrymme för eget skön vid bedömningen av om ett saluföringstillstånd är förenligt med intresset att skydda hälsan, så måste de med tillämpning av proportionalitetsprincipen tillåta saluföring när tillsatsen av vitaminer i livsmedel uppfyller ett verkligt behov, av huvudsakligen tekniskt eller näringsmässigt slag.

3. Gemenskapsrätten hindrar nationella bestämmelser som förenar beviljandet av saluföringstillstånd för vitaminerade livsmedel, vilka lagligen saluförs i en annan medlemsstat, med villkoret att importören bevisar att den ifrågavarande produkten inte utgör någon hälsorisk. De nationella myndigheterna kan dock kräva att importören redovisar alla uppgifter som han förfogar över och som kan vara till hjälp vid bedömningen av de faktiska omständigheterna.

4. Gemenskapsrätten hindrar nationella bestämmelser som förenar beviljandet av saluföringstillstånd för vitaminerade livsmedel, vilka lagligen saluförs i en annan medlemsstat, med villkoret att importören bevisar att saluföringen av produkten tillgodoser en efterfrågan på marknaden.

Redan uppställandet av ett sådant villkor utgör en enligt artikel 30 i fördraget förbjuden åtgärd med motsvarande verkan, som inte under några omständigheter kan omfattas av undantaget i artikel

36. Syftet med den fria rörligheten för varor är nämligen just att säkerställa att varor från de olika medlemsstaterna har tillträde till marknader på vilka de tidigare inte funnits.

Parter

I mål 174/82

har Arrondissementsrechtbank i 's-Hertogenbosch till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det brottmål som pågår vid den nationella domstolen mot

Sandoz BV, Uden.

Föremål för talan

Begäran avser tolkningen av bestämmelserna i EEG-fördraget om fri rörlighet för varor inom gemenskapen, särskilt artikel 36.

Domskäl

1 Genom dom av den 3 maj 1982, som inkom till domstolen den 28 juni 1982, har Economische Politierechter vid Arrondissementsrechtbank i 's-Hertogenbosch i enlighet med artikel 177 i EEG-fördraget ställt tre frågor om tolkningen av bestämmelserna i EEG-fördraget om fri rörlighet för varor inom gemenskapen, särskilt artikel 36.

2 Dessa frågor har uppkommit inom ramen för ett brottmål som har inletts mot Sandoz BV, Uden; företaget anklagas för att utan tillstånd av det behöriga ministeriet i Nederländerna ha sålt och levererat vitaminerade livsmedel och drycker avsedda för saluföring och förtäring.

3 Enligt artikel 10 a.1 i Algemeen Besluit (allmänt dekret) av den 11 juli 1949, utfärdat i enlighet med artiklarna 14 och 15 i Warenwet (varulagen) av 1935, är det förbjudet att "till livsmedel och drycker tillsätta vitaminer utan tillstånd av det ministerium som ansvarar för genomförandet av detta dekret".

4 I förevarande fall har Sandoz BV, nedan kallat "Sandoz", i Nederländerna sålt müslistänger, "powerback" och energidrycker som tillsatts vissa vitaminer, särskilt A- och D-vitamin. Av handlingarna i målet framgår att samtliga ifrågavarande produkter lagligen saluförs i Förbundsrepubliken Tyskland eller i Belgien. Innan Sandoz började saluföra dem i Nederländerna ansökte företaget om tillstånd enligt ovan nämnda lag. Den behöriga nederländska myndigheten svarade först att ett sådant tillstånd endast kunde beviljas om det fanns en efterfrågan på marknaden för dessa produkter. Tillståndsansökan avslogs senare med motiveringen att de ifrågavarande produkternas innehåll av A- och D-vitamin utgjorde en hälsorisk.

5 Economische Politierechter fann att hans beslut i denna fråga berodde på om nämnda nederländska lag var förenlig med artiklarna 30 och följande i fördraget, och att en tolkning av dessa bestämmelser därför var nödvändig för att målet skulle kunna avgöras. Han har därför förklarat målet vilande och ställt följande tolkningsfrågor till domstolen:

"1. Om

a) livsmedel eller drycker som tillsatts vitaminer lagligen saluförs i en eller flera medlemsstater, dvs. i enlighet med där gällande lagstiftning, och

b) en importör av livsmedel eller drycker, som är etablerad i en annan medlemsstat, importerar de lagligen saluförda vitaminerade livsmedlen eller dryckerna från en av de medlemsstater som avses i a till den medlemsstat i vilken han är etablerad,

är det då berättigat enligt bestämmelserna om undantag från reglerna om fri rörlighet för varor inom gemenskapen, särskilt artikel 36 i EEG-fördraget, i den mån de rör skyddet av människors hälsa, att myndigheterna i den importerande medlemsstaten förbjuder saluföring av sådana livsmedel eller drycker om inte tillstånd lämnats av det berörda ministeriet?

2. Blir svaret på ovanstående fråga ett annat om det allmänna förbudet mot försäljning av vitaminerade livsmedel och drycker utan tillstånd av det berörda ministeriet medför att bevisbördan för att den ifrågavarande produkten inte utgör någon hälsorisk och därför måste tillåtas ligger på den importör som avses i 1 b?

3. Blir svaret på ovanstående fråga ett annat om tillämpningen av det allmänna förbudet mot att sälja vitaminerade livsmedel eller drycker utan tillstånd av det berörda ministeriet medför att en medlemsstats nationella myndigheter kan förbjuda försäljning av vitaminerade livsmedel och drycker som lagligen har tillverkats och saluförts i en annan medlemsstat, om inte tillverkaren eller försäljaren, utöver att visa att sådana produkter inte utgör någon hälsorisk också kan visa att det är önskvärt att de