Sammanfattning
Parter
Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut
Nyckelord
1. Tillnärmning av lagstiftning - konsumentskydd i de fall avtal ingås utanför fasta affärslokaler - direktiv 85/577 - artiklarna 1.1, 2 och 5 - bestämning av de berättigade och av minimifristen för utövande av ångerrätten - ovillkorlig och precis karaktär
(artiklarna 1.1, 2 och 5 i direktiv 85/577)
2. Institutionernas rättsakter - direktiv - direkt effekt - gränser - möjlighet att åberopa ett direktiv mot en enskild - omfattas inte
(artikel 189 i EEG-fördraget)
3. Tillnärmning av lagstiftning - konsumentskydd i de fall avtal ingås utanför fasta affärslokaler - direktiv 85/577 - möjlighet att i avsaknad av införlivandeåtgärder åberopa ångerrätten gentemot en enskild - omfattas inte
(artikel 189 tredje stycket i EEG-fördraget, artiklarna 1.1, 2 och 5 i direktiv 85/577)
4. Institutionernas rättsakter - direktiv - genomförande av medlemsstaterna - nödvändigheten att säkerställa direktivens verkan - de nationella domstolarnas skyldigheter
(artikel 189 tredje stycket i EEG-fördraget)
5. Gemenskapsrätt - rättigheter för enskilda - medlemsstats åsidosättande av skyldigheten att införliva ett direktiv - skyldighet att ersätta skada som orsakats enskilda - villkor - närmare bestämmelser för ersättningen - tillämpning av nationell rätt
(artikel 189 tredje stycket i EEG-fördraget)
Sammanfattning
1. Bestämmelserna i artiklarna 1.1, 2 och 5 i direktiv 85/577 för att skydda konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler är ovillkorliga och tillräckligt precisa när det gäller att bestämma vilka de berättigade är och den minimifrist inom vilken meddelande skall lämnas om frånträde av ett avtal som ingåtts utanför en fast affärslokal. Även om medlemsstaterna enligt artiklarna 4 och 5 i direktivet ges ett visst utrymme för egen bedömning i fråga om konsumentskyddet om näringsidkaren inte har informerat om ångerrätten och när det gäller att fastställa fristen och villkoren för frånträde, utesluter detta utrymme för egen bedömning dock inte möjligheten att bestämma minimirättigheter som under alla förhållanden måste införas till förmån för konsumenterna.
2. Till grund för möjligheten att åberopa direktiv gentemot statliga inrättningar ligger den bindande verkan som artikel 189 i fördraget tillerkänner direktivet, en bindande verkan som dock enbart gäller i förhållande till varje medlemsstat till vilken direktivet är riktat. Syftet härmed är att staten hindras från att dra nytta av sin underlåtenhet att följa gemenskapsrätten. Det skulle nämligen vara oacceptabelt om en stat, när gemenskapslagstiftaren kräver att den skall anta vissa bestämmelser som skall reglera statens eller statliga inrättningars förhållanden till enskilda och ge enskilda vissa rättigheter, skulle kunna åberopa sin underlåtenhet att fullgöra sina skyldigheter för att beröva enskilda dessa rättigheter.
Att utsträcka denna princip till att även omfatta förhållanden mellan enskilda skulle innebära att gemenskapen gavs rätt att ålägga enskilda skyldigheter med omedelbar verkan, trots att den endast givits sådan behörighet i de fall där den har fått rätt att anta förordningar.
Därav följer att en enskild, om införlivandeåtgärder inte har vidtagits inom den föreskrivna fristen, inte kan stödja sig på ett direktiv för att hävda att han har en rätt gentemot en annan enskild och göra gällande denna rätt vid en nationell domstol.
3. Om åtgärder för införlivande av direktiv 85/577 för att skydda konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler inte har vidtagits inom den i direktivet förskrivna fristen, kan en konsument inte åberopa själva direktivet till stöd för en ångerrätt gentemot en näringsidkare med vilken konsumenten har ingått ett avtal utanför en fast affärslokal och göra gällande denna rätt vid en nationell domstol.
4. Den skyldighet för medlemsstaterna som följer av ett direktiv att uppnå det resultat som föreskrivs i direktivet och deras förpliktelse enligt artikel 5 i fördraget att vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att denna skyldighet fullgörs, åligger alla myndigheter i medlemsstaterna, även domstolarna, inom ramen för deras behörighet. Härav följer att den nationella domstolen vid tillämpningen av nationell rätt, oavsett om det rör sig om bestämmelser som antagits före eller efter direktivet, är skyldig att i den utsträckning det är möjligt tolka den nationella rätten mot bakgrund av direktivets ordalydelse
och syfte så att det resultat som avses i direktivet uppnås och därmed agera i överensstämmelse med artikel 189 tredje stycket i fördraget.
5. Om en medlemsstat underlåter att fullgöra sin skyldighet enligt artikel 189 tredje stycket i fördraget att införliva ett direktiv och om det resultat som anges i direktivet inte kan uppnås genom domstolarnas tolkning av den nationella rätten, medför gemenskapsrätten skyldighet för denna medlemsstat att ersätta de skador som den har orsakat enskilda på grund av att direktivet inte har införlivats, förutsatt att tre villkor är uppfyllda. För det första skall det resultat som föreskrivs i direktivet innebära att enskilda ges rättigheter. För det andra skall innehållet i dessa rättigheter kunna fastställas på grundval av direktivets bestämmelser. Slutligen skall det föreligga orsakssamband mellan åsidosättandet av statens skyldighet och den uppkomna skadan. I sådana fall skall den nationella domstolen inom ramen för den nationella skadeståndsrätten säkerställa de skadelidandes rätt att erhålla ersättning.
Parter
I mål C-91/92
har Giudice conciliatore di Firenze (Italien) till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan
Paola Faccini Dori
och
Recreb Srl.
Begäran avser tolkningen av rådets direktiv 85/577/EEG av den 20 december 1985 för att skydda konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler (EGT L 372, s. 31, fransk version; svensk specialutgåva, del 15, volym 07).
DOMSTOLEN
sammansatt av ordföranden O. Due, avdelningsordförandena G.F. Mancini, J.C. Moitinho de Almeida, M. Diez de Velasco och D.A.O. Edward samt domarna C.N. Kakouris, R. Joliet (referent), F.A. Schockweiler, G.C. Rodríguez Iglesias, F. Grévisse, M. Zuleeg, P.J.G. Kapteyn och J.L. Murray,
generaladvokat: C.O. Lenz,
justitiesekreterare: biträdande justitiesekreteraren H. von Holstein,
som beaktat de skriftliga yttrandena från
- Paola Faccini Dori, genom advokaten Vinicio Premuroso, Milano, och advokaterna Annalisa Premuroso och Paolo Soldani Benzi, Florens,
- Recreb Srl, genom advokaterna Michele Trovato, Rom, och Anna Rita Alessandro, Florens,
- den tyska regeringen, genom Ernst Röder, Ministerialrat, förbundsekonomiministeriet, och Claus-Dieter Quassowski, Regierungsdirektor, samma ministerium, båda i egenskap av ombud,
- den grekiska regeringen, genom biträdande juridiske rådgivaren Vasileios Kontolaimos, vid statens rättsliga råd, och juridiska ombudet Panagiotis Athanasoulis, vid statens rättsliga råd, båda i egenskap av ombud,
- den italienska regeringen, genom professorn Luigi Ferrari Bravo, chef för utrikesministeriets avdelning för diplomatiska tvister, i egenskap av ombud, biträdd av Marcello Conti, avvocato dello Stato,
- Europeiska gemenskapernas kommission, genom Lucio Gussetti, rättstjänsten, i egenskap av ombud,
som beaktat svaren på domstolens skriftliga fråga från
- den tyska regeringen, genom Ernst Röder och Claus-Dieter Quassowski,
- den franska regeringen, genom Jean-Pierre Puissochet, direktör vid utrikesministeriets rättsavdelning, och Catherine de Salins, rådgivare vid samma ministerium, båda i egenskap av ombud,
som beaktat förhandlingsrapporten,
som hört de muntliga yttrandena från den danska regeringen, företrädd av Jørgen Molde, juridisk rådgivare vid utrikesministeriet, i egenskap av ombud, den tyska regeringen, företrädd av Ernst Röder och Claus-Dieter Quassowski, båda i egenskap av ombud, den grekiska regeringen, företrädd av Vasileios Kontolaimos och Pangiotis Athanasoulis, båda i egenskap av ombud, den franska regeringen, företrädd av Catherine de Salins, i egenskap av ombud, den italienska regeringen, företrädd av professorn Luigi Ferrari Bravo, i egenskap av ombud, biträdd av Ivo Braguglia, avvocato dello Stato, den nederländska regeringen, företrädd av Ton Heukels, biträdande juridisk rådgivare vid utrikesministeriet, Förenade kungarikets regering, företrädd av J.E. Collins, i egenskap av ombud, biträdd av Derrick Wyatt, barrister, samt kommissionen, företrädd av Lucio Gussetti, i egenskap av ombud, framlagda vid sammanträde den 16 mars 1993,
som hört generaladvokatens förslag till avgörande, framlagt vid sammanträde den 9 februari 1994,
meddelar följande
Domskäl
dom
1 Genom beslut av den 24 januari 1992. som inkom till domstolen den 18 mars 1992, har Giudice conciliatore di Firenze (Italien) i enlighet med artikel 177 i EEG-fördraget ställt en fråga angående för det första tolkningen av rådets direktiv 85/577/EEG av den 20 december 1985 för att skydda konsumenten i de fall avtal ingås utanför fasta affärslokaler (EGT L 372, s. 31, nedan kallat direktivet om avtal som ingås utanför fasta affärslokaler) och för det andra om direktivet kan åberopas i en tvist mellan en näringsidkare och en konsument.
2 Frågan har uppkommit inom ramen för en tvist mellan Paola Faccini Dori, bosatt i Monza, Italien, och Recreb Srl (nedan kallat Recreb).
3 Av beslutet om hänskjutande framgår att bolaget Interdiffusion Srl den 19 januari 1989, utan att i förväg ha kontaktats av Paola Faccini Dori, ingick ett avtal med henne på centralstationen i Milano (Italien), dvs. utanför bolagets fasta affärslokaler, om en korrespondenskurs i engelska.
4 Några dagar senare, genom rekommenderat brev av den 23 januari 1989, meddelade Paola Faccini Dori detta bolag att hon frånt
