Sammanfattning
Parter
Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut
Nyckelord

1 Begäran om förhandsavgörande - Anhängiggörande vid domstolen - Nationell domstol i den mening som avses i artikel 177 i fördraget - Begrepp - Beneluxdomstolen - Omfattas

(EG-fördraget, artikel 177)

2 Begäran om förhandsavgörande - Anhängiggörande vid domstolen - Fråga om tolkningen av direktiv 89/104 som har uppkommit i ett förfarande avseende tolkningen av den enhetliga Beneluxlagen om varumärken - Såväl Beneluxdomstolen som de nationella domstolar mot vilkas avgöranden det inte finns något rättsmedel är skyldiga att begära förhandsavgörande - Gränser

(EG-fördraget, artikel 177, tredje stycket; rådets direktiv 89/104)

3 Tillnärmning av lagstiftningar - Varumärken - Direktiv 89/104 - Vara som har förts ut på marknaden i en medlemsstat av innehavaren eller med hans samtycke - En återförsäljares användning av varumärket i reklamsyfte - Tillåtlighet

(EG-fördraget, artikel 36; rådets direktiv 89/104, artiklarna 5 och 7)

4 Tillnärmning av lagstiftningar - Varumärken - Direktiv 89/104 - Vara som har förts ut på marknaden i en medlemsstat av innehavaren eller med hans samtycke - Innehavaren av ett varumärke motsätter sig att en återförsäljare använder varumärket i reklamsyfte - Otillåtlighet - Undantag - Allvarlig skada för varumärkets anseende

(Rådets direktiv 89/104, artikel 7.2)

5 Fri rörlighet för varor - Industriell och kommersiell äganderätt - Varumärkesrätt och upphovsrätt - Vara som har förts ut på marknaden i en medlemsstat av innehavaren eller med hans samtycke - Innehavaren motsätter sig att en återförsäljare använder produkten i reklamsyfte - Otillåtlighet - Undantag - Allvarlig skada för produktens anseende

(EG-fördraget, artiklarna 30 och 36)

Sammanfattning

6 Beneluxdomstolen är en gemensam domstol för flera medlemsstater vilken har till uppgift att säkerställa en enhetlig tillämpning av de tre Beneluxstaternas gemensamma rättsregler, och anhängiggörandet vid denna utgör ett led i förfarandet vid de nationella domstolarna för att fastställa den slutgiltiga tolkningen av Beneluxländernas gemensamma rättsregler. Den skall därför anses ha rätt att hänskjuta tolkningsfrågor till domstolen. Det överensstämmer således med syftet med artikel 177 i fördraget, som är att säkerställa en enhetlig tolkning av gemenskapsrätten, att tillåta en sådan domstol att utnyttja förfarandet i den bestämmelsen, när den vid fullgörandet av sina uppgifter måste tolka gemenskapsregler.

7 Då det i ett förfarande, som äger rum i ett Beneluxland och som avser tolkningen av den enhetliga Beneluxlagen om varumärken, uppkommer en fråga om tolkningen av det första direktivet 89/104/EEG om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar, skall en domstol mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, såsom är fallet med såväl Beneluxdomstolen som Hoge Raad, föra frågan vidare till EG-domstolen med stöd av artikel 177 tredje stycket i EG-fördraget. Grunden för denna skyldighet har dock bortfallit, och skyldigheten på så sätt förlorat sitt innehåll, när den fråga som uppkommit är praktiskt taget likalydande med en fråga som redan har varit föremål för ett förhandsavgörande i samma nationella mål.

8 Artiklarna 5 och 7 i direktiv 89/104 skall tolkas så att, när märkesskyddade varor har förts ut på den gemensamma marknaden av innehavaren av varumärket eller med hans samtycke, en återförsäljare, utöver rätten att återförsälja dessa produkter, också har rätt att använda detta varumärke för fortsatt marknadsföring av produkterna. Om rätten att använda varumärket för fortsatt marknadsföring inte konsumerades på samma sätt som rätten till återförsäljning, skulle det nämligen bli avsevärt svårare att återförsälja varor, vilket skulle äventyra syftet med konsumtionsregeln i artikel 7.

9 Innehavaren av ett varumärke kan inte, med stöd av artikel 7.2 i direktiv 89/104, motsätta sig att en återförsäljare, som vanligtvis marknadsför produkter av samma slag men inte nödvändigtvis av samma kvalitet som de märkesskyddade varorna, i enlighet med de sätt att göra reklam på som är vedertagna i hans bransch använder varumärket för fortsatt marknadsföring av dessa produkter, såvida det inte visas att användningen av varumärket i detta syfte, på grund av de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, allvarligt skadar varumärkets anseende.

Det skall göras en avvägning mellan varumärkesinnehavarens berättigade intresse av att skyddas mot återförsäljare som använder hans varumärke i reklamsyfte på ett sätt som kan skada varumärket och återförsäljarens intresse av att kunna sälja de ifrågavarande produkterna genom att göra reklam för dem på sätt som är vedertagna i hans bransch. När det gäller lyxiga och prestigefyllda produkter, får återförsäljaren inte handla illojalt mot varumärkesinnehavarens berättigade intresse.

10 Artiklarna 30 och 36 i EG-fördraget skall tolkas så, att innehavaren av ett varumärke eller en upphovsrätt inte kan motsätta sig att en återförsäljare, som vanligtvis marknadsför produkter av samma slag men inte nödvändigtvis av samma kvalitet som de märkesskyddade varorna, i enlighet med de sätt att göra reklam på som är vedertagna i hans bransch använder dessa för fortsatt marknadsföring av produkterna, såvida det inte visas att användningen av produkterna i detta syfte, på grund av de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, allvarligt skadar deras anseende.

Parter

I mål C-337/95,

angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget, från Hoge Raad der Nederlanden, att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

Parfums Christian Dior SA och Parfums Christian Dior BV

och

Evora BV,

angående tolkningen av artiklarna 30, 36 och 177 tredje stycket i EG-fördraget samt av artiklarna 5 och 7 i rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EGT L 40, 1989, s. 1),

meddelar

DOMSTOLEN

sammansatt av ordföranden G.C. Rodríguez Iglesias, avdelningsordförandena C. Gulmann (referent), H. Ragnemalm, R. Schintgen samt domarna G.F. Mancini, J.C. Moitinho de Almeida, P.J.G. Kapteyn, J.L. Murray, D.A.O. Edward, J.-P. Puissochet, G. Hirsch, P. Jann och L. Sevón,

generaladvokat: F.G. Jacobs,

justitiesekreterare: biträdande justitiesekreteraren H. von Holstein,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

- Parfums Christian Dior SA och Parfums Christian Dior BV, genom advokaten C. Gielen, Amsterdam, och advokaten H. van der Woude, Bryssel,

- Evora BV, genom advokaterna D.W.F. Verkade och O.W. Brouwer, Amsterdam, och advokaten P. Wytinck, Bryssel,

- Frankrikes regering, genom C. de Salins, sous-directeur, utrikesministeriets rättsavdelning, och P. Martinet, secrétaire des affaires étrangères, samma avdelning, båda i egenskap av ombud,

- Italiens regering, genom professor U. Leanza, chef för utrikesministeriets avdelning för diplomatiska tvister, i egenskap av ombud, biträdd av O. Fiumara, avvocato dello Stato,

- Förenade kungarikets regering, genom L. Nicoll, Treasury Solicitor's Department, i egenskap av ombud, biträdd av M. Silverleaf, barrister

- Europeiska gemenskapernas kommission, genom B.J. Drijber, rättstjänsten, i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 5 februari 1997 av: Parfums Christian Dior SA och Parfums Christian Dior BV, företrädda av C. Gielen och H. van der Woude, Evora BV, företrätt av O.W. Brouwer, advokaten L. de Gryse, Bryssel, och P. Wytinck, Frankrikes regering, företrädd av P. Martinet och kommissionen, företrädd av B.J. Drijber,

och efter att den 29 april 1997 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Domskäl

1 Hoge Raad der Nederlanden har genom beslut av den 20 oktober 1995, vilket inkom till domstolen den 26 oktober samma år, med stöd av artikel 177 i EG-fördraget begärt förhandsavgörande av sex frågor angående tolkningen av artiklarna 30, 36 och 177 tredje stycket i EG-fördraget samt av artiklarna 5 och 7 i rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EGT L 40, 1989, s. 1, nedan kallat direktivet).

2 Frågorna har uppkommit i en tvist mellan å ena sidan Parfums Christian Dior SA, ett bolag bildat enligt fransk rätt med säte i Paris (nedan kallat franska Dior), och Parfums Christian Dior BV, ett bolag bildat enligt nederländsk rätt med säte i Rotterdam (nedan kallat nederländska Dior), och å andra sidan Evora BV, ett bolag bildat enligt nederländsk rätt med säte i Renswoude (nedan kallat Evora), angående den reklam som Evora gör för de av Diors produkter som bolaget säljer.

3 Franska Dior utvecklar och producerar parfymer och andra kosmetiska produkter som säljs till relativt höga priser och som anses tillhöra marknaden för kosmetiska lyxprodukter. För försäljningen av produkterna utanför Frankrike har franska Dior utsett ensamagenter, bland annat nederländska Dior. På samma sätt som franska Diors övriga ensamagenter i Europa, använder nederländska Dior ett selektivt distributionssystem för att distribuera Diors produkter i Nederländerna. Detta innebär att Diors produkter endast får säljas av utvalda återförsäljare, vilka har förbundit sig att bara sälja till slutkonsumenter och andra utvalda återförsäljare.

4 I Beneluxländerna har franska Dior ensamrätt till figurmärkena för Eau Sauvage, Poison, Fahrenheit och Dune. Ensamrätten avser bland annat parfymerna. Dessa märken består i avbildningar av de förpackningar i vilka flaskorna med de uppräknade parfymsorterna säljs. Dessutom har franska Dior upphovsrätt till såväl dessa förpackningar och flaskor som till förpackningar och flaskor för de produkter som marknadsförs under namnet Svelte.

5 Evora driver en stor butikskedja med drugstores i dotterbolaget Kruidvats namn. Kruidvat-butikerna har inte utsetts till återförsäljare av Diors produkter, men säljer Diorprodukter som Evora har erhållit genom parallellimport. Lagenligheten i återförsäljningen av dessa produkter har inte ifrågasatts i målet vid den nationella domstolen.

6 I en säljkampanj inför julen år 1993 saluförde Kruidvat Diors produkter Eau Sauvage, Poison, Fahrenheit, Dune och Svelte. Bilder på vissa av dessa produkters förpackningar och flaskor återfanns i Kruidvats reklamblad. Enligt den nationella domstolens beslut avsåg dessa bilder klart och tydligt enbart de produkter som salufördes, och reklamen hade gjorts på ett sätt som var vedertaget bland återförsäljare i sektorn.

7 Då franska Dior och nederländska Dior (nedan kallade Dior) ansåg att denna reklam inte motsvarade den bild av lyx och prestige som var knuten till varumärket, stämde Dior Evora vid Rechtbank te Haarlem och yrkade på interimistiska åtgärder på grund av att Evora hade gjort intrång i Diors varumärken. Dior yrkade att Evora skulle förpliktas att upphöra med och fortsättningsvis avhålla sig från att utnyttja Diors figurmärken och från att sprida eller återge Diors produkter i kataloger, broschyrer, reklam eller på annat sätt. Dior gjorde gällande att Evora hade använt varumärkena i strid med bestämmelserna i den då gällande versionen av den enhetliga Beneluxlagen om varumärken och det på ett sätt som kunde skada den bild av lyx och prestige som var knuten till varumärkena. Dior gjorde också gällande att Evora genom sin reklam hade gjort intrång i dess upphovsrätt.

8 Ordföranden för Rechtbank biföll Diors yrkande på så sätt att Evora förelades att omedelbart upphöra med att utnyttja Diors figurmärken och från att sprida eller återge de ifrågavarande Diorprodukterna i kataloger, broschyrer, reklam eller på varje annat sätt som inte överensstämde med hur Dior brukade göra reklam. Evora överklagade ordförandens beslut till Gerechtshof te Amsterdam.

9 Gerechtshof upphävde det överklagade beslutet och avslog begäran om åtgärder. Den förkastade argumentet att Dior med stöd av artikel 7.2 i direktivet skulle kunna motsätta sig fortsatt marknadsföring av produkterna. Enligt artikel 7.2 kan innehavaren av ett varumärke motsätta sig att varumärket används för produkter som innehavaren har fört ut på marknaden inom gemenskapen under detta varumärke, när det finns skälig grund för detta, särskilt när varornas beskaffenhet har förändrats eller försämrats efter att de har förts ut på marknaden. Gerechtshof ansåg att denna bestämmelse enbart avsåg de fall då varumärkets anseende skadas på grund av en förändring av den ifrågavarande märkesskyddade varans fysiska beskaffenhet.

10 Dior framställde ett kassationsöverklagande av detta beslut till Hoge Raad. Dior gjorde framför allt gällande att "varornas beskaffenhet" i den mening som avses i artikel 7.2 i direktivet även inbegrep produktens "abstrakta beskaffenhet", det vill säga dragningskraften, den prestigefyllda framtoningen och den aura av lyx som omgav produkten och som var resultatet av hur innehavaren av varumärket hade valt att presentera och marknadsföra varorna med användning av sin varumärkesrätt.

11 Evora har uppgivit att bolagets reklam - som sker på ett sätt som är vedertaget bland detaljhandlare i denna sektor - inte gör intrång i Diors ensamrätt och att både bestämmelserna i direktivet och i artiklarna 30 och 36 i fördraget hindrar att Dior åberopar sin varumärkesrätt och sin upphovsrätt för att förbjuda Evora att göra reklam för de av Diors produkter som bolaget marknadsför.

12 Under dessa omständigheter ansåg Hoge Raad att det var lämpligt att hänskjuta frågor rörande tolkningen av den enhetliga Beneluxlagen om varumärken till Beneluxländernas domstol (nedan kallad Beneluxdomstolen) för ett förhandsavgörande och att hänskjuta frågor rörande gemenskapsrätten till Europeiska gemenskapernas domstol för ett förhandsavgörande. I samband med detta har Hoge Raad frågat om det i detta fall är Beneluxdomstolen eller den själv som är den nationella domstol mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, och som därför enligt artikel 177 tredje stycket i fördraget skall föra frågan vidare till EG-domstolen.

13 Hoge Raad har vidare konstaterat att även om Beneluxstaterna vid tidpunkten för begäran om förhandsavgörande ännu inte hade anpassat sin lagstiftning till direktivet, trots att tidsfristen för att göra detta hade löpt ut, saknar tolkningen av direktivet inte relevans. Enligt EG-domstolens rättspraxis förhåller det sig nämligen så att, när en enskild person åberopar ett direktiv som inte har införlivats i den nationella rättsordningen inom föreskriven tid, de nationella reglerna i så stor utsträckning som möjligt skall tolkas mot bakgrund av innehållet i och ändamålet med direktivet (se i synnerhet dom av den 14 juli 1994 i mål C-91/92, Faccini Dori, Rec. 1994, s. I-3325). Om det inte är möjligt att tolka de nationella reglerna i enlighet med direktivet, uppkommer det en fråga om tolkningen av artiklarna 30 och 36 i fördraget.

14 Hoge Raad har således vilandeförklarat målet och hänskjutit följande frågor till EG-domstolen:

"1) När det i ett varumärkesrättsligt förfarande, som äger rum i ett Beneluxland och som avser tolkningen av den enhetliga Beneluxlagen om varumärken, uppkommer en fråga om tolkningen av rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar, skall då den högsta nationella domstolen eller Beneluxdomstolen anses som den domstol i medlemsstaten mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning och som därför enligt artikel 177 tredje stycket i EG-fördraget skall föra frågan vidare till domstolen?

2) Är det, när det är fråga om återförsäljning av varor som under ett varumärke har förts ut på den gemensamma marknaden av innehavaren av detta varumärke eller med hans samtycke, förenligt med systemet i det ovannämnda direktivet, och i synnerhet med artiklarna 5, 6 och 7, att anta att återförsäljaren också har rätt att använda detta varumärke för fortsatt marknadsföring?

3) Om den andra frågan besvaras jakande, finns det undantag från denna regel?

4) Om den tredje frågan besvaras jakande, är ett undantag möjligt då varumärkets reklamfunktion äventyras genom att återförsäljaren, på grund av det sätt på vilket denne använder varumärket i nämnda reklam, skadar den bild av lyx och prestige som är knuten till varumärket?

5) Föreligger 'skälig grund' i enlighet med artikel 7.2 i direktivet när det sätt på vilket återförsäljaren gör reklam för varorna ändrar eller försämrar varornas 'abstrakta beskaffenhet' - det vill säga den dragningskraft, prestigefyllda framtoning och aura av lyx som är resultatet av hur varumärkesinnehavaren har valt att presentera och göra reklam för varorna med användning av sin varumärkesrätt?

6) Strider det mot artiklarna 30 och 36 i EG-fördraget om innehavaren av ett (figur)varumärke eller av upphovsrätten till flaskor och förpackningar som används för hans varor, under åberopande av sin varumärkesrätt eller upphovsrätt, hindrar en återförsäljare som har rätt till fortsatt marknadsföring av varorna från att göra reklam för varor