Generaladvokatens förslag till avgörande

I - Inledning

1. I detta mål har Corte suprema di cassazione ställt en fråga om tolkningen av artikel 2, 5.1 första stycket samt 5.3 i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (nedan kallad Brysselkonventionen). I syfte att fastställa vilken domstol som är behörig med avseende på ett visst mål, har den hänskjutande domstolen velat veta hur en talan angående ansvar före avtals ingående skall definieras. Den hänskjutande domstolen har frågat sig om en sådan talan faller inom området för skadestånd utanför avtalsförhållanden i den mening som avses i artikel 5.3 eller om den i stället skall anses falla inom området för talan som avser avtal i den mening som avses i artikel 5.1 i Brysselkonventionen. Den hänskjutande domstolen tar också i beaktande möjligheten att artikel 5 i Brysselkonventionen inte alls är tillämplig.

2. I enlighet med artikel 5 i Brysselkonventionen kan talan mot den som har hemvist i en konventionsstat väckas i en annan konventionsstat. I artikel 5.1 stadgas att om talan avser avtal är domstolen i den ort där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller skall uppfyllas behörig. Avtalskontrahenterna är emellertid fria att anvisa vilken domstol som skall vara behörig i händelse av en eventuell tvist. I enlighet med artikel 5.3 är, i fråga om skadestånd utanför avtalsförhållanden, domstolen i den ort där skadan inträffade behörig.

3. Domstolen har ett flertal gånger uttalat sig angående tolkningen av Brysselkonventionen och särskilt vad gäller artikel 5 i denna. Det är emellertid första gången som svar begärs inom konventionens område på en fråga om vilket ansvar som uppstår genom parternas agerande under avtalsförhandlingarna.

4. I detta förslag till avgörande kommer jag inledningsvis att, efter en beskrivning av tillämpliga bestämmelser och en genomgång av de faktiska omständigheterna och förfarandet, analysera domstolens rättspraxis på det ifrågavarande området. Jag kommer således att återge de yttranden som parterna har lagt fram inför domstolen mot bakgrund av frågan om hur ansvaret före avtals ingående skall kvalificeras i ljuset av nämnda rättspraxis. Därefter kommer jag att behandla de typiska kännetecknen för ansvar före avtals ingående och därvid beakta de nationella rättssystemen i den mån det saknas gemenskapsrättslig praxis, för att på så sätt komma fram till den egentliga bedömningen av de frågor som har hänskjutits till domstolen.

II - Tillämpliga bestämmelser

5. Enligt artikel 1 i Brysselkonventionen är denna tillämplig på privaträttens område, oberoende av vilket slag av rättskipande organ det är fråga om. I fråga om domstols behörighet gäller den allmänna princip som kommer till uttryck i artikel 2 och enligt vilken talan mot den som har hemvist i en konventionsstat skall väckas vid domstol i den staten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap. Enligt artikel 3 får talan mot den som har hemvist i en konventionsstat väckas vid domstol i en annan konventionsstat endast med stöd av bestämmelserna i avsnitt 2 till 6 i den avdelning som avser behörigheten. I detta sammanhang är artiklarna 5 och 17 relevanta.

6. I artikel 5 i Brysselkonventionen stadgas följande:

"Talan mot den som har hemvist i en konventionsstat kan väckas i en annan konventionsstat

1. om talan avser avtal, vid domstolen i den ort där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller skall uppfyllas ...

...

3. om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, vid domstolen i den ort där skadan inträffade

..."

7. I artikel 17 i Brysselkonventionen stadgas bland annat följande:

"Om parterna har träffat avtal om att en domstol eller domstolarna i en konventionsstat skall vara behöriga att avgöra en redan uppkommen tvist eller framtida tvister i anledning av ett bestämt rättsförhållande, och minst en av parterna har hemvist i en konventionsstat, skall endast den domstolen eller domstolarna i den staten vara behöriga. Ett sådant avtal skall vara antingen

a) skriftligt eller muntligt och skriftligen bekräftat, eller

b) i en form som överensstämmer med praxis som parterna har utbildat mellan sig, eller

c) i internationell handel, i en form som överensstämmer med handelsbruk eller annan sedvänja som parterna kände till eller borde ha känt till och som är allmänt känd och regelmässigt iakttas av parter i avtal av föreliggande typ vid det ifrågavarande slaget av handel."

8. Brysselkonventionen kommer senast den 1 mars 2002 att bytas ut mot rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. I de elfte och tolfte skälen i denna förordning anges följande:

"11. Behörighetsbestämmelserna måste uppfylla kravet på förutsebarhet och bygga på den allmänna principen om svarandens hemvist, och det måste alltid kunna gå att bestämma vilken domstol som är behörig utifrån denna princip, utom i vissa bestämda fall när tvistens art eller hänsynen till partsautonomin gör det berättigat att använda någon annan anknytning. I fråga om juridiska personer bör hemvisten definieras autonomt så att de gemensamma reglerna blir klara och behörighetskonflikter kan undvikas.

12. Principen om att domstolen där svaranden har hemvist är behörig bör kompletteras med alternativa behörighetsbestämmelser i de fall där det finns en nära koppling mellan domstolen och tvisteföremålet eller då detta krävs för att underlätta rättskipningen."

Även om de inte i egentlig mening är tillämpliga på detta mål, bidrar dessa skäl till att klargöra räckvidden av Brysselkonventionens regler.

Nationell rätt

9. I artikel 1337 i Codice civile stadgas att parterna under avtalsförhandlingarna och vid utformningen av avtalet skall handla i enlighet med tro och heder.

III - Faktiska omständigheter och förfarande

Faktiska omständigheter

10. De faktiska omständigheterna i målet vid den nationella domstolen är följande.

11. Bolaget Fonderie Officine Mecchaniche Tacconi (nedan kallat Tacconi) och bolaget HWS Heinrich Wagner Sinto Maschinenfabrik GmbH (nedan kallat HWS) hade förhandlat om att sluta avtal om att Tacconi skulle köpa en automatisk gjuterianläggning. HWS tillverkar sådana anläggningar. Avtalet skulle upprättas mellan leasingföretaget B.N. Commercio e Finanza Spa (nedan kallat BN) och HWS. Tacconi hade redan, med HWS samtycke, träffat ett avtal med BN om leasing av nämnda anläggning. Den automatiska gjuterianläggningen levererades aldrig.

12. Parterna tvistade kring frågan om det hade träffats ett avtal mellan BN och HWS eller inte. Enligt Tacconi hade avtalet, på grund av HWS vägran att sälja anläggningen till BN, inte ingåtts. Enligt Tacconi avvisade HWS under avtalsförhandlingarna alla förslag. Härefter och efter långa förhandlingar avbröt HWS avtalsförhandlingarna utan förvarning. HWS har däremot hävdat att avtalet ingicks.

Tvisten vid den nationella domstolen

13. Den 23 januari 1996 väckte Tacconi talan mot HWS, som har säte i Tyskland, vid Tribunale di Perugia och yrkade att domstolen skulle fastställa att det inte hade träffats något avtal mellan BN och HWS om försäljning av maskinen i fråga. Tacconi grundade sin talan på att HWS, enligt Tacconi oberättigat, vägrat att sälja anläggningen till BN. Tacconi anförde att HWS inte respekterat skyldigheten att handla korrekt och i enlighet med tro och heder genom att under förhandlingarna avvisa varje förslag och därefter plötsligt avbryta avtalsförhandlingarna. Tacconi, som hade satt tilltro till att avtal skulle slutas, hade berättigade förväntningar vilka därmed inte uppfylldes. Tacconi gjorde gällande HWS ansvar före avtals ingående enligt artikel 1337 i Codice Civile. I första instans yrkade Tacconi att HWS skulle förpliktas ersätta all skada som orsakats Tacconi, vilken värderats till 3 miljarder ITL.

14. I sitt svaromål anförde HWS däremot att ett avtal hade träffats med Tacconi och invände att italiensk domstol inte var behörig samt gjorde gällande en klausul om utländskt skiljeförfarande. I andra hand yrkade HWS att Tribunale di Perugia skulle förklara att Tacconi enligt artikel 5.3 i Brysselkonventionen saknade saklegitimation. I sak yrkade HWS att käromålet skulle lämnas utan bifall och i sista hand och såsom genkäromål att Tacconi skulle förpliktas att betala 450 248,39 DEM.

15. Jag konstaterar att HWS inte heller i målet vid denna domstol har bestritt Tacconis påstående att HWS kan klandras för att utan förvarning ha avbrutit förhandlingarna.

16. Den 16 mars 1999 hemställde Tacconi om förhandsavgörande i behörighetsfrågan enligt artikel 41 i Codice di procedura civile. Tacconi begärde att Corte suprema di cassazione skulle förklara att behörigheten beträffande den aktuella tvisten tillkommer italiensk domstol samt härvid fastställa att frågan om vilken domstol som är behörig skall avgöras enligt reglerna i Brysselkonventionen. Tacconis talan avsåg en förpliktelse som härrör från ett otillåtet handlande i den mening som avses i artikel 5.3 i Brysselkonventionen. Med stöd av denna artikel tillkommer behörigheten domstolen i den ort där skadan inträffade och där således förmögenhetsminskningen för den part som anser sig förfördelad uppkom. Enligt Tacconi var det således riktigt att talan väcktes i Tribunale di Perugia. Tacconi har säte i Perugia och Tacconis påstådda skada inträffade i den staden.

17. HWS bestred genom genkäromål och gjorde gällande att avtalet kommit till stånd genom skrivelse från HWS av den 28 april 1995, varigenom Tacconis beställning av den 27 april 1995 bekräftades, och att italiensk domstol på grund av skiljeklausulen om utländska skiljemän i de allmänna avtalsvillkoren inte är behörig.

Tolkningsfrågan

18. Corte suprema di cassazione har, genom beslut av den 9 juni 2000 vilket inkom till domstolens kansli den 11 september 2000, således begärt att domstolen skall meddela förhandsavgörande beträffande följande fråga:

"Avser talan om ansvar före avtals ingående skadestånd utanför avtalsförhållanden (delitti o quasi-delitti) (artikel 5.3 [i Brysselkonventionen])? Om denna fråga besvaras nekande, avser talan avtal (artikel 5.1 [i Brysselkonventionen])? Om denna fråga besvaras jakande, vilken är 'den förpliktelse som talan avser'? Om frågan besvaras nekande, är endast det allmänna kriteriet om domstolen i den ort där svaranden har sitt hemvist tillämpligt?"

19. I beslutet om hänskjutande har den italienska domstolen utgått från antagandet att ansvaret inte härrör från avtal. Enligt Tacconi har inget avtal träffats med HWS. Trots detta regleras i Italien ansvaret före avtals ingående inom det avtalsrättsliga området. På grund härav föreligger en koppling till det avtalsrättsliga området i den mening som avses i artikel 5.1 i Brysselkonventionen. Det särskilda behörighetskriterium som föreskrivs i denna bestämmelse synes dock inte vara tillämpligt på ansvar före avtals ingående, vilket, enligt den hänskjutande domstolen, inte är hänförligt till underlåtenhet att uppfylla en avtalsförpliktelse, utan till underlåtenhet att iaktta den lagstadgade skyldigheten att under avtalsförhandlingar och vid utformande av avtal handla i enlighet med tro och heder.

Förfarandet vid domstolen

20. Parterna i målet vid den nationella domstolen och kommissionen har kommit in med skriftliga yttranden till domstolen. Någon muntlig förhandling har inte hållits.

IV - Domstolens rättspraxis

21. Svaret på tolkningsfrågan är i väsentlig del beroende av domstolens rättspraxis avseende Brysselkonventionen. I denna del av mitt förslag till avgörande återges följaktligen denna rättspraxis i för svaret på tolkningsfrågan relevant del. Hänvisningarna gäller framför allt Brysselkonventionens huvudsakliga kännetecken och således de bestämmelser som är av särskild vikt för det förevarande målet.

Brysselkonventionens natur

22. Huvudregeln framgår av artikel 2 i konventionen, i vilken stadgas att talan alltid kan väckas vid domstol i den stat där den mot vilken talan riktas har hemvist. I några särskilt angivna fall, vilka är att betrakta som undantag från huvudregeln, kan käranden väcka talan vid annan domstol. Bestämmelserna i artikel 5.1 och 5.3 utgör undantag av ovannämnt slag.

23. Enligt preambeln syftar Brysselkonventionen till att stärka det rättsliga skyddet för personer som är etablerade inom den Europeiska gemenskapens territorium. I detta syfte stadgas i konventionen vilka domstolar som är behöriga att döma i tvistemål. Enligt domstolen stärks det rättsliga skyddet såväl genom att käranden enkelt kan avgöra vilken domstol som kan skipa rätt, som genom att svaranden kan förutse vid vilken domstol talan mot honom rimligen kan väckas. Behörighetsbestämmelserna måste vara i hög grad förutsebara, vilket föreskrivs i det elfte skälet i förordning nr 44/2001. På så sätt stärks också rättssäkerheten, vilket utgör ett av Brysselkonventionens syften.

24. I ljuset av vad som har konstaterats ovan, är konventionens syfte bland annat att förenhetliga reglerna om den internationella behörigheten för domstolarna i konventionsstaterna. Konventionens räckvidd är emellertid begränsad, eftersom villkoren för bedömningen av en skadegörande handling och för prövningen och bedömningen av skadan inte regleras av konventionen. Dessa villkor måste följaktligen regleras genom materiell rätt som tillämpas av den domstol som anvisats och bestämts på grundval av för denna domstol tillämplig internationell privaträtt, under förutsättning att en sådan tillämpning inte äventyrar konventionens ändamålsenliga verkan.

25. Domstolen har utgått från antagandet att Brysselkonventionens begrepp skall tolkas självständigt. När dessa begrepp tolkas vid tillämpningen av konventionen behöver man för att säkerställa största verkan i första hand hänvisa till konventionens systematik och syften. Dessa begrepp skall följaktligen inte förstås som en ren hänvisning till hur det rättsförhållande som är föremål för prövning vid den nationella domstolen betecknas enligt nationell rätt.

26. I förhållande till dessa överväganden har domstolen i domen i målet Peters slagit fast att med beaktande av konventionens syften och allmänna systematik är det - för att så långt som möjligt säkerställa likställdhet och enhetlighet i fråga om rättigheter och skyldigheter till följd av konventionen för konventionsstaterna och berörda personer - viktigt att begreppet "talan avser avtal" (i den mening som avses i artikel 5.1) inte tolkas som endast en hänvisning till nationell rätt i den ena eller andra av de berörda staterna. Även begreppet skadestånd utanför avtalsförhållanden (i den mening som avses i artikel 5.3) måste tillmätas en självständig innebörd.

27. Konventionen har vidare till syfte att i möjligaste mån undvika att mer än en domstol är behörig i fråga om samma rättsförhållande. Behörighetskonkurrens mellan flera rättskipande organ ökar risken för sinsemellan motstridiga avgöranden. Detta kriterium, som domstolen har uttalat i domen i målet De Bloos, syftar till att säkerställa skyddet för rättssäkerheten.

28. I domen i målet Peters har domstolen slagit fast att artikel 5.1 i konventionen har som syfte att möjliggöra att samtliga de problem som kan uppstå i samband med uppfyllandet av en avtalsförpliktelse underställs samma domstol. Detta mål gällde domstolen på uppfyllelseorten. I samband härmed har domstolen låtit sig vägledas av principen accessorium sequitur principale enligt vilken det mindre följer det större. Käranden har sedan alltid rätt att i fråga om talans väckande till fullo utnyttja forum på platsen för svarandens hemvist. I artikel 22 i konventionen ges vidare, under närmare angivna förutsättningar, den domstol vid vilken talan först väcktes behörighet att pröva hela tvisten om det finns ett samband med de käromål som behandlas vid andra domstolar.

29. Den behörighet som härigenom kan tillerkännas en och samma domstol avseende hela tvisten är emellertid inte utan begränsning. En domstol som enligt artikel 5.3 är behörig att pröva talan i den del denna grundas på utomobligatoriskt skadeståndsansvar, är inte behörig att pröva andra delar av samma talan som grundas på andra faktiska omständigheter och handlingar än sådant ansvar.

30. Jag kommer nu till ett annat av konventionens kännetecken. Valet av behörig domstol i målet Peters är avhängigt den nära förbindelse mellan kontrahenterna som skapas genom ett avtal. Domstolen har således iakttagit den regel som säger att den särskilda behörigheten grundar sig på att en koppling föreligger mellan en given tvist och andra domstolar än dem som finns i den stat där svaranden har sitt hemvist, vilket rättfärdigar att dessa domstolar tillerkänns behörighet på grund av kriterierna god rättskipning och processekonomi. Inom ramen för artikel 5 i Brysselkonventionen talar man även om den behöriga domstolens nära anknytning. Domstolens närhet i förhållande till platsen för uppfyllandet av förpliktelsen skall förenkla prövningen. I korthet skall det föreligga en nära koppling mellan den behöriga domstolen och käromålet, vilket också formuleras i det tolfte skälet i förordning nr 44/2001.

Artikel 2

31. I artikel 2 stadgas att talan mot den som har hemvist i en konventionsstat kan väckas vid domstol i den staten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap. Denna artikel grundas på principen att käranden skall instämma sitt mål vid svarandens forum (actor sequitur forum rei). Behörighetskriteriet i artikel 2 har karaktären av en allmän princip, eftersom den siktar på att skydda de rättigheter som tillkommer svaranden, som har lättare att försvara sig vid en domstol i den stat där han har hemvist än vid domstolarna i en annan stat. Denna regel utgör således en motvikt till den förenkling som konventionen medför vad gäller erkännandet och verkställigheten av utländska domar. Förenklandet av erkännanden följer av artikel 26 första stycket i konventionen vari stadgas att en dom som har meddelats i en konventionsstat skall erkännas i de andra konventionsstaterna utan att något särskilt förfarande behöver anlitas.

Artikel 5 i Brysselkonventionen och den restriktiva tolkningen därav

32. I artikel 5 anges de fall i vilka talan mot en person som har hemvist inom en konventionsstats territorium enligt Brysselkonventionen kan väckas vid en domstol i en annan konventionsstat. Valet av domstol ankommer på käranden och kommer till uttryck genom ansökan om stämning. Kärandens valmöjlighet skapar risk för "forumshopping" och kanske även för "lawshopping". Vid valet av behörig domstol får käranden alltid låta sig vägledas av den rätt som är mest förmånlig för honom.

33. Enligt domstolens fasta rättspraxis skall undantagen från artikel 2 tolkas restriktivt med hänsyn till att nämnda bestämmelse har karaktären av allmän princip. Detta gäller naturligtvis också för artikel 5 som tillåter att talan mot en svarande med hemvist inom en konventionsstats territorium kan väckas vid en domstol i en annan konventionsstat. Skyldigheten att tillämpa en restriktiv tolkning innebär att behörighetskriterierna som anges i artikel 5 inte kan tillämpas analogt, på sådant sätt att det valda systemet tillmäts en räckvidd som går utöver de i Brysselkonventionen angivna fallen.

I domen i målet Dumez France och Tracoba har domstolen konstaterat att detta gäller a fortiori eftersom konventionen tillåter att talan väcks mot svaranden vid en domstol i den konventionsstat där käranden har sitt hemvist. Domstolen har bekräftat att konventionen, med undantag för de uttryckligen föreskrivna fallen, har lagt i dagen sin bristfällighet vid behörighetskonflikt mellan domstolar inom kärandens hemvist.

34. I sitt nyligen framlagda förslag till avgörande i målet Gabriel har generaladvokaten Jacobs förnekat att gemenskapsrätten skulle rymma en allmän regel som påbjuder att varje undantagsbestämmelse skall tolkas restriktivt. Allmänt sett håller jag med om denna uppfattning. I fråga om artikel 5 i Brysselkonventionen är emellertid inte nödvändigheten av en restriktiv tolkning föremål för diskussion. Denna nödvändighet följer av konventionens syften och av skyddet för rättssäkerheten.

35. Tolkningens restriktiva karaktär får emellertid inte få till följd den extrema konsekvensen att den ändamålsenliga verkan hos artikel 5 äventyras. Det förefaller mig som om denna rättspraxis skall uppfattas så att nödvändigheten av en restriktiv tolkning i förevarande mål medför att en analog tillämpning är utesluten, men att formuleringen av undantagsregeln i övrigt är avgörande.

Artikel 5.1 - talan avser avtal

36. I enlighet med artikel 5.1 i konventionen kan talan som avser avtal väckas mot den som har hemvist i en konventionsstat vid domstolen i den ort där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller skall uppfyllas. Med begreppet "talan avser avtal" avses den avtalsförpliktelse vilken tjänar som grund för talan. I de fall talan grundas på olika förpliktelser,