Mål C-292/05
Eirini Lechouritou m.fl.
mot
Dimosio tis Omospondiakis Dimokratias tis Germanias
(begäran om förhandsavgörande från Efeteio Patron)
”Brysselkonventionen − Artikel 1 första stycket första meningen − Tillämpningsområde − Privaträttens område − Begrepp − Skadeståndstalan som rättsinnehavare till offer för en krigsmassaker har väckt i en konventionsstat mot en annan konventionsstat på grund av handlingar som utförts av den sistnämnda statens väpnade styrkor”
Sammanfattning av domen
Konvention om domstols behörighet och verkställighet av domar – Tillämpningsområde – Privaträtt – Begreppet ”på privaträttens område”
(Konventionen av den 27 september 1968, artikel 1 första stycket första meningen)
Artikel 1 första stycket första meningen i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, i dess lydelse enligt 1978, 1982 och 1989 års tillträdeskonventioner, skall tolkas så att begreppet privaträttens område i den mening som avses i nämnda bestämmelse inte omfattar en talan vid domstol som fysiska personer i en konventionsstat har väckt mot en annan konventionsstat när talan avser ersättning för skador som förorsakats rättsinnehavare till offer för handlingar som väpnade styrkor utfört inom ramen för krigsoperationer på den förstnämnda konventionsstatens territorium.
Tvister som har sin grund i att en av parterna i tvisten har utövat offentligrättsliga befogenheter, eftersom den har utövat befogenheter som avviker från de rättsregler som är tillämpliga i förhållandet mellan enskilda, omfattas inte av begreppet ”på privaträttens område”. Det finns än större skäl att nå en sådan slutsats med avseende på en skadeståndstalan som har sin grund i väpnade styrkors operationer. Sådana operationer är ett typiskt uttryck för statssuveräniteten, bland annat med hänsyn till att de beslutas ensidigt och med tvingande verkan av de behöriga offentliga myndigheterna och är oupplösligen förbundna med statens utrikes‑ och försvarspolitik.
Frågan huruvida de handlingar som utgör utövande av offentligrättsliga befogenheter, och som utgör grunden för en sådan talan, är rättsstridiga eller inte har betydelse för handlingarnas art, men inte för frågan till vilket område de är hänförliga. Eftersom det aktuella området inte omfattas av Brysselkonventionens tillämpningsområde kan inte handlingarnas eventuella rättsstridighet föranleda någon annan tolkning.
(se punkterna 34–37 och 41–44 samt domslutet)
DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)
den 15 februari 2007 (*)
”Brysselkonventionen − Artikel 1 första stycket första meningen − Tillämpningsområde − Privaträttens område − Begrepp − Skadeståndstalan som rättsinnehavare till offer för en krigsmassaker har väckt i en konventionsstat mot en annan konventionsstat på grund av handlingar som utförts av den sistnämnda statens väpnade styrkor”
I mål C‑292/05,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt protokollet av den 3 juni 1971 om domstolens tolkning av konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, framställd av Efeteio Patron (Grekland) genom beslut av den 8 juni 2005, som inkom till domstolen den 20 juli 2005, i målet
Eirini Lechouritou,
Vasileios Karkoulias,
Georgios Pavlopoulos,
Panagiotis Brátsikas,
Dimitrios Sotiropoulos,
Georgios Dimopoulos
mot
Dimosio tis Omospondiakis Dimokratias tis Germanias,
meddelar
DOMSTOLEN (andra avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden C.W.A. Timmermans samt domarna R. Schintgen (referent), J. Klučka, R. Silva de Lapuerta och J. Makarczyk,
generaladvokat: D. Ruiz-Jarabo Colomer,
justitiesekreterare: förste handläggaren L. Hewlett,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 28 september 2006,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Eirini Lechouritou, Vasileios Karkoulias, Georgios Pavlopoulos, Panagiotis Brátsikas, Dimitrios Sotiropoulos och Georgios Dimopoulos, genom I. Stamoulis, dikigoros, och J. Lau, Rechtsanwalt,
– Tysklands regering, genom R. Wagner, i egenskap av ombud, biträdd av B. Heß, professor,
– Italiens regering, genom I.M. Braguglia, i egenskap av ombud, biträdd av G. Aiello, avvocato dello Stato,
– Nederländernas regering, genom H.G. Sevenster och M. de Grave, båda i egenskap av ombud,
– Polens regering, genom T. Nowakowski, i egenskap av ombud,
– Europeiska gemenskapernas kommission, genom M. Condou‑Durande och A.‑M. Rouchaud‑Joët, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 8 november 2006 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 1 i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 30), i dess lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands tillträde (EGT L 304, s. 1 och – i ändrad lydelse – s. 77; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 14), enligt konventionen av den 25 oktober 1982 om Republiken Greklands tillträde (EGT L 388, s. 1; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 26) och enligt konventionen av den 26 maj 1989 om Konungariket Spaniens och Republiken Portugals tillträde (EGT L 285, s. 1; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 43) (nedan kallad Brysselkonventionen).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Eirini Lechouritou, Vasileios Karkoulias, Georgios Pavlopoulos, Panagiotis Brátsikas, Dimitrios Sotiropoulos och Georgios Dimopoulos, grekiska medborgare bosatta i Grekland och klagande i målet vid den nationella domstolen, å ena sidan, och Förbundsrepubliken Tyskland å andra sidan. Målet rör en talan om skadestånd för den ekonomiska och ideella skada som klagandena har förorsakats till följd av Tysklands väpnade styrkors handlingar under ockupationen av Grekland under andra världskriget, som drabbade klagandenas föräldrar.
Tillämpliga bestämmelser
3 Artikel 1 i Brysselkonventionen, vilken utgör konventionens avdelning I och har rubriken ”Tillämpningsområde”, har följande lydelse:
”Denna konvention är tillämplig på privaträttens område, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om. Den omfattar i synnerhet inte skattefrågor, tullfrågor och förvaltningsrättsliga frågor.
Konventionen är inte tillämplig på
1) fysiska personers rättsliga status, rättskapacitet eller rättshandlingsförmåga, makars förmögenhetsförhållanden, arv och testamente,
2) konkurs, ackord och liknande förfaranden,
3) social trygghet,
4) skiljeförfarande.”
4 Brysselkonventionens behörighetsregler finns i avdelning II, som består av artiklarna 2–24.
5 I nämnda avdelning II återfinns avsnitt 1, ”Allmänna bestämmelser”. I artikel 2 första stycket i detta avsnitt stadgas Brysselkonventionens huvudregel. Bestämmelsen har följande lydelse:
”Om inte annat föreskrivs i denna konvention, skall talan mot den som har hemvist i en konventionsstat väckas vid domstol i den staten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap.”
6 Artikel 3 första stycket i Brysselkonventionen, som också återfinns i avsnitt 1, har följande lydelse:
”Talan mot den som har hemvist i en konventionsstat får väckas vid domstol i en annan konventionsstat endast med stöd av bestämmelserna i avsnitt 2 till 6 i denna avdelning.”
7 I artiklarna 5–18 i Brysselkonventionen, som utgör avsnitten 2–6 i avdelning II, finns bestämmelser om särskild, tvingande och exklusiv behörighet.
8 I artikel 5, som återfinns i avsnitt 2, ”Särskilda behörighetsregler”, i avdelning II i Brysselkonventionen, föreskrivs följande:
”Talan mot den som har hemvist i en konventionsstat kan väckas i en annan konventionsstat
…
3) om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, vid domstolen i den ort där skadan inträffade,
4) om talan avser enskilt anspråk i anledning av brott, vid den domstol där brottmålet är anhängigt, i den mån domstolen enligt sin lag är behörig att pröva enskilda anspråk,
…”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
9 Det framgår av de handlingar som den hänskjutande domstolen har lämnat in till domstolen att bakgrunden till målet vid den nationella domstolen är den massaker på civila den 13 december 1943, avseende 676 invånare i kommunen Kalavrita (Grekland), som genomfördes av Tysklands väpnade styrkor.
10 År 1995 väckte klagandena i målet vid den nationella domstolen talan om skadestånd vid Polymeles Protodikeio Kalavriton mot Förbundsrepubliken Tyskland för ekonomiska och ideella skador och psykiskt lidande till följd av de tyska väpnade styrkornas handlingar.
11 Förbundsrepubliken Tyskland inkom emellertid aldrig med svaromål och år 1998 avvisade Polymeles Protodikeio Kalavriton talan med motiveringen att de grekiska domstolarna inte var behöriga att avgöra tvisten, eftersom Förbundsrepubliken Tyskland i egenskap av suverän stat åtnjöt immunitet enligt artikel 3.2 i den grekiska civilprocesslagen.
12 I januari 1999 överklagade klagandena i målet vid den nationella domstolen avgörandet till Efeteio Patron. Denna domstol fann under år 2001 att överklagandet kunde tas upp till sakprövning och vilandeförklarade sedan målet i avvaktan på att Anotato Eidiko Dikastirio (specialdomstol i högsta instans) i ett parallellt mål skulle pröva tolkningen av bestämmelser i internationell rätt avseende suveräna staters immunitet mot domstolsprövning, liksom frågan huruvida sådana bestämmelser skall klassificeras som regler som är allmänt erkända av det internationella samfundet. Målet rörde för det första frågan huruvida bestämmelsen i artikel 11 i Europeiska konventionen om statsimmunitet – undertecknad i Basel år 1972, som Republiken Grekland inte har tillträtt – skall anses utgöra en allmänt erkänd regel i internationell rätt. Artikeln har följande lydelse: ”En konventionsstat kan inte åberopa immunitet vid domstolarna i en annan konventionsstat när förfarandet avser ersättning för fysisk eller ekonomisk skada till följd av en händelse som ägt rum inom forumstatens territorium och skadevållaren befann sig där vid tidpunkten för händelsen.” För det andra prövades frågan huruvida internationell sedvanerätt innebär att detta undantag från konventionsstaternas immunitet även omfattar begäran om skadestånd på grund av olagliga handlingar som har sin grund i en väpnad konflikt men som berör personer i en bestämd grupp eller i ett specifikt område, som varken har deltagit i striderna eller i krigföringen.
13 Under år 2002 fann Anotato Eidiko Dikastirio i det ovannämnda målet att ”i nu gällande internationell rätt råder alltjämt den allmänt erkända regel enligt vilken det inte är tillåtet att väcka talan mot en stat vid en domstol i en annan stat angående ersättning för en skadevållande handling eller underlåtenhet, oavsett slag, som ägt rum på domstolsstatens territorium och i vilken väpnade styrkor från den stat mot vilken talan väcks är inblandade på något sätt, oavsett om det är i fredstid eller i krigstid”, med den följden att en stat mot vilken talan i ett sådant fall har väckts åtnjuter immunitet.
14 Enligt artikel 100.4 i den grekiska konstitutionen kan Anotato Eidiko Dikastirios domar
