Mål C‑438/05

International Transport Workers’ Federation

och

Finnish Seamen’s Union

mot

Viking Line ABP och OÜ Viking Line Eesti

(begäran om förhandsavgörande från Court of Appeal

(England & Wales) (Civil Division))

”Sjötransporter − Etableringsrätt − Grundläggande rättigheter − Mål som eftersträvas med gemenskapens socialpolitik − Fackliga stridsåtgärder som vidtas av en facklig organisation mot ett privat företag − Kollektivavtal som kan avskräcka ett företag från att registrera ett fartyg under en annan medlemsstats flagg”

Förslag till avgörande av generaladvokat M. Poiares Maduro föredraget den 23 maj 2007 

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 11 december 2007 

Sammanfattning av domen

1.     Fri rörlighet för personer – Etableringsfrihet – Bestämmelser i fördraget – Tillämpningsområde

(Artikel 43 EG)

2.     Gemenskapsrätt – Principer – Grundläggande rättigheter – Rätt att vidta fackliga stridsåtgärder – Förenlighet med de krav som följer av de grundläggande rättigheter som garanteras av fördraget

(Artikel 43 EG)

3.     Fri rörlighet för personer – Etableringsfrihet – Bestämmelser i fördraget – Personkrets som omfattas av tillämpningsområdet

(Artikel 43 EG)

4.     Fri rörlighet för personer – Etableringsfrihet – Restriktioner – Facklig stridsåtgärd som vidtagits av en fackförening i syfte att förmå ett privat företag att teckna ett kollektivavtal

(Artikel 43 EG)

1.     Artikel 43 EG ska tolkas så, att fackliga stridsåtgärder som vidtas av en fackförening eller en sammanslutning av fackföreningar mot ett privat företag för att förmå detta att teckna ett kollektivavtal som till sitt innehåll kan avskräcka företaget från att utöva etableringsfriheten i princip inte faller utanför tillämpningsområdet för denna artikel.

Artikel 43 EG reglerar inte endast offentliga myndigheters verksamhet, utan omfattar även andra former av regleringar som syftar till att på ett kollektivt sätt reglera förvärvsarbete, egenföretagares verksamhet och tillhandahållande av tjänster. Eftersom arbetsvillkoren i de olika medlemsstaterna ibland regleras genom lagar och andra författningar och ibland genom kollektivavtal och andra rättshandlingar som ingås eller antas av privatpersoner, skulle en begränsning av förbuden i denna artikel till att endast avse offentliga myndigheters åtgärder kunna leda till olikheter vid tillämpningen av dessa förbud.

Eftersom stridsåtgärder som vidtas av fackföreningar omfattas av den rättsliga autonomi som dessa icke offentligrättsliga organisationer har enligt föreningsfriheten, vilken dessa organisationer bland annat tillerkänns i nationell rätt, och dessa stridsåtgärder har ett oupplösligt samband med det kollektivavtal som fackföreningarna försöker få till stånd, omfattas dessa stridsåtgärder i princip av tillämpningsområdet för artikel 43 EG.

(se punkterna 33–37 och 55 samt punkt 1 i domslutet)

2.     Rätten att vidta fackliga stridsåtgärder, inklusive strejkrätten, erkänns såväl i olika internationella rättsakter till vilka medlemsstaterna har medverkat eller till vilka de har anslutit sig, såsom den europeiska sociala stadgan, vilken för övrigt uttryckligen nämns i artikel 136 EG, och Internationella arbetsorganisationens konvention nr 87, som antogs 1948, angående föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten, som i rättsakter som utarbetats av nämnda medlemsstater på gemenskapsnivå eller inom ramen för Europeiska unionen, såsom gemenskapsstadgan om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter, som antogs 1989, vilken likaledes nämns i artikel 136 EG, och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

Även om rätten att vidta fackliga stridsåtgärder, inklusive strejkrätten, således ska erkännas som en grundläggande rättighet som utgör en integrerad del av de allmänna principerna för gemenskapsrätten, vars efterlevnad säkerställs av domstolen, kan det för utövandet av denna rättighet inte desto mindre gälla vissa begränsningar. Såsom bekräftas i artikel 28 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna är nämnda rättighet nämligen skyddad enligt gemenskapsrätten samt enligt nationell lagstiftning och praxis.

Även om skyddet för de grundläggande rättigheterna utgör ett legitimt intresse som i princip motiverar inskränkningar i de skyldigheter som följer av gemenskapsrätten, vilket även gäller för skyldigheter som följer av en i fördraget garanterad grundläggande frihet, undgår utövandet av dessa rättigheter inte tillämpningsområdet för bestämmelserna i fördraget och de måste utövas i samklang med de krav som följer av de i fördraget skyddade rättigheterna och i överensstämmelse med proportionalitetsprincipen.

Av det ovanstående följer att det förhållandet att rätten att vidta fackliga stridsåtgärder är av grundläggande karaktär inte medför att sådana stridsåtgärder som vidtas mot ett företag för att förmå detta att teckna ett kollektivavtal som till sitt innehåll kan avskräcka företaget från att utöva etableringsfriheten faller utanför tillämpningsområdet för artikel 43 EG.

(se punkterna 43–47)

3.     Artikel 43 EG kan medföra rättigheter för ett privat företag, som det kan göra gällande mot en fackförening eller en sammanslutning av fackföreningar.

Avskaffandet mellan medlemsstaterna av hindren för fri rörlighet för personer och tjänster skulle nämligen äventyras om avskaffandet av statliga hinder kunde motverkas av hinder som följer av att sammanslutningar och förbund som inte är offentligrättsligt reglerade utövar sin rättsliga autonomi. Det faktum att vissa av fördragets bestämmelser formellt är riktade till medlemsstaterna utesluter inte att rättigheter samtidigt skapas för enskilda som har intresse av att de på så sätt fastställda förpliktelserna iakttas. För övrigt omfattar förbudet att inskränka en grundläggande frihet enligt en tvingande bestämmelse i fördraget bland annat alla avtal som syftar till att kollektivt reglera förvärvsarbete.

(se punkterna 57, 58 och 66 samt punkt 2 i domslutet)

4.     Artikel 43 EG ska tolkas så, att sådana fackliga stridsåtgärder som vidtagits för att förmå ett privat företag med säte i en viss medlemsstat att ingå ett kollektivavtal med en fackförening i denna stat och att tillämpa bestämmelserna i detta kollektivavtal på de anställda i ett dotterbolag till detta företag, som är etablerat i en annan medlemsstat, utgör inskränkningar i den mening som avses i denna artikel.

En sådan facklig stridsåtgärd får nämligen till följd att det framstår som mindre lockande och till och med meningslöst för ett företag att utöva sin rätt till fri etablering, eftersom dessa åtgärder hindrar företaget från att i värdmedlemsstaten åtnjuta samma behandling som övriga ekonomiska aktörer som är etablerade i den staten. Vidare måste en sådan facklig stridsåtgärd, som vidtas för att hindra rederierna från att registrera sina fartyg i en annan stat än den i vilken de verkliga ägarna till fartygen är medborgare, åtminstone anses kunna inskränka företagets utövande av sin rätt till fri etablering.

Dessa inskränkningar kan i princip vara motiverade av tvingande hänsyn till allmänintresset, såsom skyddet av arbetstagarna, under förutsättning att det visas att inskränkningarna är ägnade att säkerställa förverkligandet av det legitima syfte som eftersträvas och att de inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta syfte.

(se punkterna 72–74 och 90 samt punkt 3 i domslutet)

DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)

den 11 december 2007 (*)

”Sjötransporter − Etableringsrätt − Grundläggande rättigheter − Mål som eftersträvas med gemenskapens socialpolitik − Fackliga stridsåtgärder som vidtas av en facklig organisation mot ett privat företag − Kollektivavtal som kan avskräcka ett företag från att registrera ett fartyg under en annan medlemsstats flagg”

I mål C‑438/05,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, framställd av Court of Appeal (England & Wales) (Civil Division) (Förenade kungariket) genom beslut av den 23 november 2005, som inkom till domstolen den 6 december 2005, i målet

International Transport Workers’ Federation,

Finnish Seamen’s Union

mot

Viking Line ABP,

OÜ Viking Line Eesti,

meddelar

DOMSTOLEN (stora avdelningen)

sammansatt av ordföranden V. Skouris, avdelningsordförandena P. Jann, A. Rosas, K. Lenaerts, U. Lõhmus och L. Bay Larsen samt domarna R. Schintgen (referent), R. Silva de Lapuerta, K. Schiemann, J. Makarczyk, P. Kūris, E. Levits och A. Ó Caoimh,

generaladvokat: M. Poiares Maduro,

justitiesekreterare: förste handläggaren L. Hewlett,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 10 januari 2007,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–       International Transport Workers’ Federation, genom M. Brealey, QC, biträdd av M. Demetriou, barrister, befullmäktigade av D. Fitzpatrick, solicitor,

–       Finnish Seamen’s Union, genom M. Brealey, QC, biträdd av M. Demetriou, barrister, befullmäktigade av J. Tatten, solicitor,

–       Viking Line ABP och OÜ Viking Line Eesti, genom M. Hoskins, barrister, befullmäktigad av I. Ross och J. Blacker, solicitors,

–       Förenade kungarikets regering, genom E. O’Neill, i egenskap av ombud, biträdd av D. Anderson, QC, samt av J. Swift och S. Lee, barristers,

–       Belgiens regering, genom A. Hubert, i egenskap av ombud,

–       Tjeckiens regering, genom T. Boček, i egenskap av ombud,

–       Danmarks regering, genom J. Molde, i egenskap av ombud,

–       Tysklands regering, genom M. Lumma och C. Schulze-Bahr, båda i egenskap av ombud,

–       Estlands regering, genom L. Uibo, i egenskap av ombud,

–       Frankrikes regering, genom G. de Bergues och O. Christmann, båda i egenskap av ombud,

–       Irland, genom D. O’Hagan, i egenskap av ombud, biträdd av E. Fitzsimons och B. O’Moore, SC, samt av N. Travers, BL,

–       Italiens regering, genom I.M. Braguglia, i egenskap av ombud, biträdd av G. Albenzio, avvocato dello Stato,

–       Lettlands regering, genom E. Balode-Buraka och K. Bārdiŋa, båda i egenskap av ombud,

–       Österrikes regering, genom C. Pesendorfer och G. Hesse, båda i egenskap av ombud,

–       Polens regering, genom J. Pietras och M. Korolec, båda i egenskap av ombud,

–       Finlands regering, genom E. Bygglin och A. Guimaraes-Purokoski, båda i egenskap av ombud,

–       Sveriges regering, genom A. Kruse och A. Falk, båda i egenskap av ombud,

–       Norges regering, genom K. Waage, K. Fløistad och F. Sejersted, samtliga i egenskap av ombud,

–       Europeiska gemenskapernas kommission, genom F. Benyon, J. Enegren och K. Simonsson, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 23 maj 2007 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1       Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 43 EG och rådets förordning (EEG) nr 4055/86 av den 22 december 1986 om tillämpning av principen om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredjeland (EGT L 378, s. 1; svensk specialutgåva, område 7, volym 3, s. 145).

2       Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan International Transport Workers’ Federation (Internationella transportarbetarefederationen) (nedan kallad ITF) och Finnish Seamen’s Union (Suomen Merimies-Unioni ry, Finlands sjömansunion) (nedan kallad FSU) och å andra sidan Viking Line ABP (nedan kallat Viking) och dess dotterbolag OÜ Viking Line Eesti (nedan kallat Viking Eesti) angående fackliga stridsåtgärder och hot om sådana åtgärder som kan avskräcka Viking från att flagga ut ett av bolagets fartyg som går under finländsk flagg och därvid registrera det under en annan medlemsstats flagg.

 Tillämpliga bestämmelser

 De gemenskapsrättsliga bestämmelserna

3       I artikel 1.1 i förordning nr 4055/86 föreskrivs följande:

”Frihet att utföra sjötransporter mellan medlemsstater och mellan medlemsstater och tredjeland skall gälla för medborgare i medlemsstater med hemvist i en annan medlemsstat än den person för vilken sjötransporten utförs.”

 De nationella bestämmelserna

4       Det följer av begäran om förhandsavgörande att 13 § i Finlands grundlag, enligt vilken var och en har frihet att bilda fackföreningar och frihet att organisera sig för att bevaka andra intressen, har tolkats så, att fackföreningar har rätt att vidta fackliga stridsåtgärder mot bolag för att säkerställa arbetstagarnas intressen.

5       I Finland gäller emellertid vissa begränsningar av strejkrätten. Enligt rättspraxis från Högsta domstolen i Finland får strejkrätten inte utövas bland annat om strejken strider mot goda seder eller är olovlig enligt nationella bestämmelser eller gemenskapsbestämmelser.

 Tvisten i målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

6       Viking, som är ett bolag bildat enligt finländsk rätt, är en betydande färjeoperatör. Bolaget har sju fartyg inklusive Rosella, som går under finländsk flagg mellan Tallinn (Estland) och Helsingfors (Finland).

7       FSU är en finländsk fackförening för sjömän, som har cirka 10 000 medlemmar. Besättningen på Rosella är medlemmar i denna fackförening. FSU är ansluten till ITF, som är en internationell sammanslutning av fackföreningar inom transportsektorn med huvudkontor i London (Förenade kungariket). ITF består av 600 fackföreningar i 140 länder.

8       Det följer av begäran om förhandsavgörande att ett av de viktigaste politikområdena för ITF är dess kampanj för att bekämpa bekvämlighetsflagg. De främsta målen för denna politik är att få till stånd ett verkligt samband mellan ett fartygs flagg och ägarens nationalitet samt att skydda och förbättra arbetsvillkoren för sjöfartsanställda som tjänstgör på fartyg som går under bekvämlighetsflagg. ITF anser att ett fartyg går under bekvämlighetsflagg när den verkliga äganderätten och kontrollen av fartyget kan hänföras till en annan stat än den flaggstat där fartyget är registrerat. Enligt ITF:s politik har endast fackföreningarna i den stat dit den verkliga äganderätten till ett fartyg kan hänföras rätt att ingå kollektivavtal som omfattar detta fartyg. Denna kampanj för att bekämpa bekvämlighetsflagg genomförs med stöd av bojkotter och sympatiåtgärder mellan arbetstagarna.

9       Så länge Rosella förs under finländsk flagg har Viking en skyldighet enligt finländsk rätt och det tillämpliga kollektivavtalet att betala sina anställda löner på den nivå som gäller i Finland. Estniska besättningslöner är emellertid lägre än finländska besättningslöner, och Rosella gick med förlust till följd av den direkta konkurrensen från estniska fartyg som trafikerar samma sträcka till lägre lönekostnader. Som ett alternativ till att sälja fartyget försökte Viking i oktober 2003 att flagga ut det genom att registrera det antingen i Estland eller i Norge, för att sedan kunna sluta ett nytt kollektivavtal med en fackförening i en av dessa stater.

10     Enligt finländsk rätt informerade Viking FSU och Rosellas besättning om sina planer. Vid möten som ägde rum mellan parterna klargjorde FSU att den motsatte sig planerna.

11     FSU skickade den 4 november 2003 ett e-postmeddelande till ITF i vilket FSU redogjorde för planerna att flagga ut Rosella. I meddelandet angavs vidare att ”Rosella faktiskt sett fortfarande ägdes i Finland, vilket innebar att FSU hade kvar sin rätt att förhandla med Viking”. FSU anmodade ITF att vidarebefordra denna information till alla anslutna fackföreningar och att uppmana dem att inte förhandla med Viking.

12     Den 6 november 2003 skickade ITF ut ett cirkulär (nedan kallat ITF-cirkuläret) till sina medlemmar och uppmanade dem att inte inleda förhandlingar med Viking eller Viking Eesti. Anslutna fackföreningar förutsattes följa denna rekommendation med hänsyn till principen om solidaritet mellan fackföreningar och risken för att drabbas av en sanktionsåtgärd om cirkuläret inte följs.

13     Det för Rosella tillämpliga besättningsavtalet löpte ut den 17 november 2003, vilket innebar att FSU från och med detta datum inte längre var skyldig att iaktta den fredsplikt som följer av finländsk lag. FSU varslade således om strejk och krävde att Viking dels skulle utöka besättningen på Rosella med åtta personer, dels skulle överge sina planer på att flagga ut fartyget.

14     Viking gick med på att utöka besättningen med ytterligare åtta personer men vägrade att överge sina utflaggningsplaner.

15     FSU var emellertid inte beredd att teckna ett nytt besättningsavtal och uppgav i en skrivelse av den 18 november 2003 att FSU endast gick med på att förnya besättningsavtalet under förutsättning att två villkor var uppfyllda, nämligen dels att Viking, oberoende av en eventuell utflaggning av Rosella, förband sig att fortsätta att följa finländsk lag, det tillämpliga kollektivavtalet, ramavtalet samt besättningsavtalet för detta fartyg, dels att en eventuell utflaggning inte skulle innebära några uppsägningar av anställda ombord på ett av detta bolags fartyg som går under finländsk flagg eller några ändringar av anställningsvillkoren utan arbetstagarnas medgivande. I pressmeddelanden motiverade FSU sitt ställningstagande med behovet av att bevara finländska arbetstillfällen.

16     Den 17 november 2003 väckte Viking talan vid Arbetsdomstolen (Finland) för att få fastställt att besättningsavtalet fortsatte att vara bindande mellan parterna, i motsats till vad FSU hade hävdat. Med stöd av ståndpunkten att detta avtal hade löpt ut, varslade FSU enligt den finländska lagen om medling i arbetstvister om sin avsikt att den 2 december 2003 inleda en strejk med avseende på Rosella.

17     Den 24 november 2003 fick Viking kännedom om ITF-cirkuläret. Dagen därpå väckte Viking talan vid tingsrätten i Helsingfors (Finland) med yrkande om att rätten skulle förordna om ett förbud att inleda den strejk som FSU varslat om. Arbetsdomstolen kallade till sammanträde för muntlig förberedelse den 2 december 2003.

18     Enligt den nationella domstolen var FSU fullt medveten om att dess främsta krav – att besättningen vid en utflaggning skulle fortsätta att vara anställda enligt bestämmelserna i finländsk lag och det tillämpliga kollektivavtalet – gjorde utflaggningen meningslös, eftersom utflaggningens huvudsakliga ändamål var att möjliggöra för Viking att sänka sina personalkostnader. Registreringen av Rosella under estnisk flagg skulle vidare innebära att Viking, åtminstone vad gäller Rosella, inte längre kunde utnyttja de statliga stöd som den finländska regeringen beviljar fartyg som går under finländsk flagg.

19     Inom ramen för ett medlingsförfarande förband sig Viking i ett första steg att tillse att utflaggningen inte skulle innebära några uppsägningar. FSU vägrade trots detta att återkalla strejkhotet, vilket ledde till att Viking den 2 december 2003 gjorde upp tvisten genom att godta fackföreningens krav och återkalla talan i de båda domstolarna. Viking förband sig vidare att inte inleda någon utflaggning före den 28 februari 2005.

20     Den 1 maj 2004 blev Republiken Estland medlem i Europeiska unionen.

21     Eftersom trafiken med Rosella fortsatte att gå med förlust, höll Viking fast vid sin avsikt att registrera fartyget under estnisk flagg. ITF-cirkuläret fortsatte att gälla eftersom ITF inte hade återkallat detta, och den uppmaning som ITF riktat till anslutna fackföreningar angående Rosella fortsatte således att gälla.

22     Den 18 augusti 2004 väckte Viking talan vid High Court of Justice (England & Wales), Queen’s Bench Division (Commercial Court) (Förenade kungariket) om fastställelse av att de åtgärder som ITF och FSU hade vidtagit strider mot artikel 43 EG samt förpliktelse för ITF att återkalla ITF-cirkuläret och förbud för FSU att hindra Vikings rättigheter enligt gemenskapsrätten.

23     I dom av den 16 juni 2005 biföll denna domstol Vikings yrkanden med motiveringen att de fackliga stridsåtgärderna samt det hot om fackliga stridsåtgärder som framställts av ITF och FSU utgjorde en inskränkning i etableringsfriheten i strid med artikel 43 EG, samt att dessa åtgärder i andra hand utgjorde rättsstridiga inskränkningar i den fria rörligheten för arbetstagare och i friheten att tillhandahålla tjänster i den mening som avses i artiklarna 39 EG och 49 EG.

24     ITF och FSU överklagade domen till den nationella domstolen den 30 juni 2005. Till stöd för sitt överklagande gjorde de bland annat gällande att fackföreningarnas rätt att vidta fackliga stridsåtgärder för att bevara arbetstillfällen utgör en grundläggande rättighet som erkänns i avdelning XI i EG‑fördraget, särskilt i artikel 136 EG. Det första stycket i denna artikel har följande lydelse: ”Gemenskapens och medlemsstaternas mål skall under beaktande av sådana grundläggande sociala rättigheter som anges i den europeiska sociala stadgan, som undertecknades i Turin den 18 oktober 1961, och i 1989 års gemenskapsstadga om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter, vara att främja sysselsättningen, att förbättra levnads- och arbetsvillkor och därigenom möjliggöra en harmonisering samtidigt som förbättringarna bibehålls, att åstadkomma ett fullgott socialt skydd, en dialog mellan arbetsmarknadens parter och en utveckling av de mänskliga resurserna för att möjliggöra en varaktigt hög sysselsättning samt att bekämpa social utslagning.”

25     Omnämnandet av den europeiska sociala stadgan och gemenskapsstadgan om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter i denna bestämmelse utgör nämligen en hänvisning till den strejkrätt som erkänns enligt dessa rättsakter. Fackföreningarna anser sig således ha en rätt att vidta fackliga stridsåtgärder mot en arbetsgivare i en medlemsstat för att avskräcka denne från att flytta en del av eller hela sitt företag till en annan medlemsstat.

26     Frågan uppkommer således huruvida fördraget avser att förbjuda fackliga stridsåtgärder som vidtas för att hindra en arbetsgivare som av ekonomiska skäl vill utnyttja etableringsfriheten. Analogt med vad domstolen slog fast angående avdelning VI i fördraget (dom av den 21 september 1999 i mål C‑67/96, Albany, REG 1999, s. I‑5751, av den 12 september 2000 i de förenade målen C‑180/98–C‑184/98, Pavlov m.fl., REG 2000, s. I‑6451, och av den 21 september 2000 i mål C‑222/98, van der Woude, REG 2000, s. I‑7111), ansåg fackföreningarna att avdelning III i detta fördrag och artiklarna i denna avdelning rörande fri rörlighet för personer och tjänster inte är tillämpliga på ”äkta fackliga åtgärder”.

27     Mot denna bakgrund beslutade Court of Appeal (England & Wales) (Civil Division), som ansåg att lösningen av tvisten var beroende av tolkningen av gemenskapsrätten, att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

”Räckvidden för bestämmelserna om den fria rörligheten

1)      När en fackförening eller en sammanslutning av fackföreningar vidtar fackliga stridsåtgärder mot ett privat företag för att förmå företaget att ingå ett kollektivavtal med en fackförening i en viss medlemsstat som medför att det blir meningslöst för företaget att flagga ut ett fartyg till en annan medlemsstat, faller då dessa åtgärder utanför tillämpningsområdet för artikel 43 EG och/eller … förordning nr 4055/86 … på grund av gemenskapens socialpolitik, som omfattar bland annat avdelning XI i EG‑fördraget, och framför allt i analogi med domstolens resonemang i domen i [det ovannämnda] målet … Albany… punkterna 52–64?

Horisontell direkt effekt

2)      Har artikel 43 EG och/eller förordning nr 4055/86 horisontell direkt effekt på så sätt att den/de medför rättigheter för ett privat företag som det kan göra gällande mot en annan privaträttslig part, särskilt mot en fackförening eller en sammanslutning av fackföreningar när det gäller fackliga stridsåtgärder som vidtagits av den fackföreningen eller den sammanslutningen av fackföreningar?

Huruvida det föreligger inskränkningar i den fria rörligheten

3)      När en fackförening eller en sammanslutning av fackföreningar vidtar fackliga stridsåtgärder mot ett privat företag för att förmå företaget att ingå ett kollektivavtal med en fackförening i en viss medlemsstat som medför att det blir meningslöst för företaget att flagga ut ett fartyg till en annan medlemsstat, utgör då dessa åtgärder en inskränkning i den mening som avses i artikel 43 EG och/eller förordning nr 4055/86?

4)      Utgör en politik som görs gällande av en sammanslutning av fackföreningar och som innebär att fartyg skal