FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
PAOLO MENGOZZI
föredraget den 5 april 2011(1)
Mål C‑406/09
Realchemie Nederland BV
mot
Bayer CropScience AG
(begäran om förhandsavgörande från Hoge Raad der Nederlanden (Nederländerna))
”Domstols behörighet och verkställighet av domar – Begreppet privaträttens område – Erkännande och verkställighet av ett beslut varigenom böter åläggs – Direktiv 2004/48/EG – Immateriella rättigheter – Åtgärder, förfaranden och sanktioner vid intrång i en sådan rättighet – Åläggande att betala rättegångskostnaderna i ett verkställighetsförfarande gällande erkännande och verkställighet av beslut med syfte att skydda en immateriell rättighet”
1. Förevarande begäran om förhandsavgörande har sitt ursprung i ett mål vid tysk domstol mellan det tyska bolaget Bayer CropScience AG (nedan kallat Bayer) och det nederländska bolaget Realchemie Nederland BV (nedan kallat Realchemie). Bayer gjorde gällande att Realchemie hade gjort intrång i ett av dess patent. Inom ramen för detta förfarande förelades Realchemie att betala böter i enlighet med tysk lagstiftning. För att betalningen av dessa böter skulle verkställas i Nederländerna inledde Bayer ett verkställighetsförfarande och begärde att beslutet varigenom böter ålagts skulle erkännas och verkställas i denna medlemsstat. Den första frågan som den nederländska domstolen har ställt gäller huruvida sådana böter hör till privaträttens område i enlighet med artikel 1 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.(2)
2. Den hänsjutande domstolen har för det andra ställt frågan för att få klarhet i huruvida det av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter(3) följer en skyldighet för medlemsstaterna att förelägga svaranden betalning av högre rättegångskostnader i ett verkställighetsförfarande för erkännande och verkställighet av beslut meddelade i ursprungsstaten med syfte att skydda en immateriell rättighet.
I – Tillämpliga bestämmelser
A – Unionsrätten
1. Förordning nr 44/2001
3. Enligt skäl 2 i förordning nr 44/2001 har denna bland annat till syfte att införa ”bestämmelser som gör reglerna om behörighetskonflikter på privaträttens område mer enhetliga och som förenklar formaliteterna, så att domar från de medlemsstater som är bundna av denna förordning kan erkännas och verkställas enkelt och snabbt”.
4. I skälen 6 och 7 i förordning nr 44/2001 anges följande:
”(6) För att kunna uppnå målet fri rörlighet för domar på privaträttens område är det nödvändigt och lämpligt att reglerna om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar fastställs i en gemenskapsrättsakt som är bindande och direkt tillämplig.
(7) Tillämpningsområdet för denna förordning måste täcka de väsentliga delarna av privaträtten utom vissa väl definierade delar.”
5. I skälen 16 och 17 i förordning nr 44/2001 föreskrivs följande:
”(16) Det ömsesidiga förtroendet mellan de rättsvårdande myndigheterna i gemenskapen gör det berättigat att automatiskt erkänna en dom som har meddelats i en medlemsstat utan att något ytterligare förfarande behöver tillgripas, utom när erkännandet är tvistigt.
(17) I enlighet med samma princip om ömsesidigt förtroende måste förfarandet för att göra en dom som har meddelats i en medlemsstat verkställbar i en annan medlemsstat vara snabbt och effektivt. Därför bör verkställighetsförklaringen utfärdas närmast automatiskt efter en enkel formell kontroll av handlingarna och utan att domstolen på eget initiativ får pröva om någon av grunderna i denna förordning för att vägra verkställighet föreligger.”
6. I skäl 19 i förordning nr 44/2001 föreskrivs att ”[k]ontinuiteten mellan Brysselkonventionen [av år 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (nedan kallad Brysselkonventionen)(4)] och denna förordning bör säkerställas, och övergångsbestämmelser bör därför införas. Likaså måste kontinuitet råda när det gäller … domstolens tolkning av bestämmelserna i Brysselkonventionen ...”.
7. I artikel 1.1 i förordning nr 44/2001 föreskrivs att ”[d]enna förordning är tillämplig på privaträttens område, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om. Den omfattar i synnerhet inte skattefrågor, tullfrågor och förvaltningsrättsliga frågor”.
8. I artikel 32 i förordning nr 44/2001 anges att ”[i] denna förordning förstås med dom varje avgörande som har meddelats av domstol i en medlemsstat oavsett dess rubricering, såsom dom, beslut eller förordnande om verkställighet, liksom domstolstjänstemans beslut i fråga om rättegångskostnader”.
9. I artikel 34 punkt 2 i förordning nr 44/2001 bekräftas principen enligt vilken följer att ”[e]n dom skall inte erkännas om ... det är en tredskodom eller en annan dom som har meddelats mot en utebliven svarande och svaranden inte har delgivits stämningsansökan eller motsvarande handling i tillräcklig tid och på ett lämpligt sätt för att kunna förbereda sitt svaromål, såvida inte svaranden haft möjlighet att överklaga domen men underlåtit detta”.
10. I artikel 38.1 i förordning nr 44/2001 föreskrivs att ”[e]n dom som har meddelats i en medlemsstat och som är verkställbar i den staten skall verkställas i en annan medlemsstat sedan domen, på ansökan av part, har förklarats vara verkställbar där”.
11. I artikel 49 i förordning nr 44/2001 föreskrivs att ”[e]n utländsk dom varigenom någon förpliktas att betala vite är verkställbar i den medlemsstat där verkställighet begärs endast om vitets belopp slutligt har fastställts av domstol i ursprungsmedlemsstaten”.
2. Direktiv 2004/48
12. I skäl 3 i direktiv 2004/48 påpekas att ”[o]m det saknas effektiva medel för att skydda immateriella rättigheter minskar intresset för innovation och nyskapande och investeringsviljan dämpas. Det är därför nödvändigt att se till att den materiella delen av immaterialrätten, som idag till stor del utgör en del av gemenskapens regelverk, tillämpas effektivt i gemenskapen”.
13. Skälen 8–10 i direktiv 2004/48 har följande lydelse:
”(8) Skillnaderna i hur medlemsstaterna säkerställer skyddet för immateriella rättigheter skadar den inre marknaden och gör det omöjligt att åstadkomma ett likvärdigt skydd för immateriella rättigheter inom hela gemenskapen. Sådana förhållanden gynnar varken fri rörlighet på den inre marknaden eller en sund konkurrens.
(9) ... En tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning på detta område är således en avgörande förutsättning för att den inre marknaden skall kunna fungera väl.
(10) Syftet med detta direktiv är att tillnärma lagstiftningarna för att uppnå en hög, likvärdig och enhetlig skyddsnivå för immateriella rättigheter på den inre marknaden.”
14. I skäl 11 i direktiv 2004/48 anges att ”[a]vsikten med detta direktiv är inte att skapa harmoniserade regler om rättsligt samarbete, domstols behörighet eller erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område och inte heller att reglera frågor om tillämplig lag. Det finns generella gemenskapsrättsakter som reglerar sådana frågor och som i princip är tillämpliga även på immaterialrättens område”.
15. I artikel 1 i direktiv 2004/48 anges att ”[d]etta direktiv gäller de åtgärder, förfaranden och sanktioner som är nödvändiga för att säkerställa skyddet för immateriella rättigheter”.
16. I artikel 2.1 i direktiv 2004/48 föreskrivs att ”[u]tan att det påverkar de medel som föreskrivs eller kan komma att föreskrivas i gemenskapslagstiftningen eller i nationell lagstiftning, förutsatt att dessa medel är gynnsammare för rättighetshavaren, skall de åtgärder, förfaranden och sanktioner som föreskrivs i detta direktiv vara tillämpliga, i enlighet med artikel 3, vid varje intrång i de immateriella rättigheter som följer av gemenskapsrätten och/eller den berörda medlemsstatens nationella rätt”.
17. I artikel 14 i direktiv 2004/48 som har rubriken ”Kostnader för förfarandet” anges att ”[m]edlemsstaterna skall se till att rimliga och proportionerliga kostnader för förfarandet och andra kostnader som har åsamkats den vinnande parten, i allmänhet ersätts av den förlorande parten om det inte är oskäligt”.
B – Den tyska lagstiftningen
18. 890 § och 891 § i den tyska civilprocesslagen (Zivilprozessordnung) (nedan kallad ZPO) har följande lydelse:
”890 §
Verkställighet av skyldighet att avstå från och att tolerera visst handlande
1. Om gäldenären åsidosätter sin skyldighet att avstå från eller att tolerera visst handlande ska domstolen i första instans, på borgenärens begäran påföra gäldenären böter och för det fall böterna inte betalas frihetsberövande alternativt frihetsberövande om högst sex månader. Varje åläggande om böter är begränsat till 250 000 euro och frihetsberövande till totalt två år.
2. Åläggandet måste föregås av en varning utfärdad av domstolen i första instans, efter begäran, om en sådan varning inte fanns med redan i domen där skyldigheten meddelades.
3 Gäldenären kan även på borgenärens begäran åläggas att ställa säkerhet för all skada som kan uppkomma inom en angiven tidsfrist till följd av all annan bristande fullgörelse.
891 §
Förfarande, hörande av gäldenären, fastställelse av rättegångskostnader
Åläggandena enligt 887–890 §§ meddelas genom beslut. ...”
19. I artikel 1 i förordning om indrivning av böter (Justizbeitreibungsordnung) (nedan kallad JBeitrO) föreskrivs följande:
”1 § I denna JBeitrO regleras indrivning av följande fordringar i den mån de har ålagts av federala domstolar:
...
3. Böter och viten
...
2 § JBeitrO är även tillämplig på indrivning av de fordringar som avses i 1 § från delstaternas domstolar i den mån fordringarna härrör från federal lagstiftning.”
C – Den nederländska lagstiftningen
20. Det framgår av handlingarna i målet att Konungariket Nederländerna har införlivat artikel 14 i direktiv 2004/48 med sin nationella rättsordning genom artikel 1019h i den nederländska civilprocesslagen. Enligt den nationella domstolens uppgifter är det enligt denna bestämmelse möjligt att i mål som omfattas av detta direktiv ålägga högre rättegångskostnader än vad som är vanligt.
II – Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
21. Målet vid den nationella domstolen gäller en tvist mellan Realchemie och Bayer vid Hoge Raad der Nederlanden (Nederländerna) och har sitt ursprung i ett tidigare förfarande inlett av Bayer i Tyskland.
22. Landgericht Düsseldorf (Tyskland) förbjöd i beslut av den 19 december 2005 (nedan kallat grundbeslutet), på ansökan av Bayer i ett förfarande om interimistiska åtgärder, Realchemie på grund av patentintrång att importera, inneha eller saluföra vissa bekämpningsmedel i Tyskland. Detta förbud förenades med vite. Vidare ålades Realchemie att uppge vilka affärsuppgörelser som företaget gjort avseende de ifrågavarande bekämpningsmedlen och att deponera sitt lager hos domstol. Genom beslutet förpliktades även Realchemie att ersätta rättegångskostnaderna.(5)
23. Den 17 augusti 2006 ålade Landgericht Düsseldorf på ansökan av Bayer och i enlighet med 890 § ZPO, genom beslut Realchemie att erlägga böter med 20 000 euro till den ovannämnda domstolen på grund av överträdelse av det i grundbeslutet föreskrivna förbudet. Genom beslutet förpliktades Realchemie även att ersätta rättegångskostnaderna.(6)
24. Den 6 oktober 2006 förelade Landgericht Düsseldorf, genom ett nytt beslut Realchemie ett vite om 15 000 EUR i syfte att få Realchemie att lämna uppgifter om de affärsuppgörelser som avses i grundbeslutet. Vidare förpliktades Realchemie att ersätta rättegångskostnaderna i detta vitesförfarande.(7)
25. Det är utrett att vart och ett av de sex besluten delgavs Realchemie.
26. Den 6 april 2007 ansökte Bayer hos Voorzieningenrechter vid rechtbank ’s-Hertogenbosch (Nederländerna) om att de sex beslut som fattats av Landgericht Düsseldorf skulle förklaras verkställbara i Nederländerna. Bayer ansökte även om att Realchemie skulle förpliktas att erlägga rättegångskostnaderna för detta förfarande. Voorzieningenrechter biföll den 10 april 2007 Bayers ansökan och förpliktade Realchemie att ersätta rättegångskostnaderna med 482 euro.
27. Realchemie ansökte den 14 juni 2007, med stöd av artikel 43 i förordning nr 44/2001, om ändring av beslutet med åberopande av den grund för avslag som anges i artikel 34 punkt 2 i förordningen. Realchemie gjorde gällande att grundbeslutet, beslutet varigenom böter ålades och beslutet varigenom vite förelades inte kunde erkännas eller verkställas i en annan medlemsstat, eftersom de fattats utan att Realchemie kallats och utan muntlig förhandling. Realchemie anförde vidare att besluten om rättegångskostnader inte kunde erkännas eller verkställas, eftersom de utgjorde en materiell del av de tre ovannämnda besluten. Med hänsyn särskilt till beslutet varigenom böter ålades yrkade Realchemie att Bayers talan om verkställighetsförklaring skulle ogillas eftersom böterna i enlighet med JBeitrO indrivs genom myndigheternas försorg och inte tillfaller Bayer utan den tyska staten.
28. Efter att ha hört parterna i målet ogillade tvistemålsavdelningen vid Rechtbank ’s‑Hertogenbosch den 26 februari 2008 Realchemies ansökan om ändring. Rechtbank ’s‑Hertogenbosch fastställde vidare beslutet av den 10 april 2007 och ålade Realchemie att ersätta rättegångskostnaderna med 1 155 euro. Rechtbank ’s‑Hertogenbosch fann att de tre omtvistade besluten utgjorde sådana beslut som avses i artikel 32 i förordning nr 44/2001, trots att de fattats ex parte. Med avseende på bötesbeslutet bekräftade rechtbank ’s‑Hertogenbosch att den omständigheten att bötesbeloppet om 20 000 euro skulle erläggas till Landgericht Düsseldorfs Gerichtskasse inte inverkar på att Bayer har ett berättigat intresse av att Realchemie verkligen erlägger dessa böter till Gerichtskasse. Syftet med böterna är nämligen att säkerställa att grundbeslutet följs i den vinnande partens intresse, det vill säga Bayer. Bayer hade således ett intresse i att ansöka om verkställighet av bötesbeslutet i Nederländerna. Rechtbank ’s‑Hertogenbosch förpliktade Realchemie att ersätta rättegångskostnaderna och fastställde dessa på sedvanligt sätt och inte, såsom Bayer hade yrkat, med beaktande av artikel 1019h i den nederländska civilprocesslagen eller i vart fall med beaktande av artikel 14 i direktiv 2004/48.
29. Beslutet gällande ansökan om ändring i enlighet med artikel 43 i förordning nr 44/2001 kan överklagas i enlighet med artikel 44 i denna förordning och bilaga V till denna. Realchemie överklagade Rechtbank ’s‑Hertogenbosch beslut av den 26 februari 2008 vid Hoge Raad der Nederlanden och yrkade att beslutet skulle upphävas. Bayer anslutningsöverklagade och yrkade att överklagandet skulle ogillas samt att Realchemie skulle förpliktas att erlägga de faktiska rättegångskostnaderna i enlighet med artikel 14 i direktiv 2004/48 jämförd med artikel 1019h i den nederländska civilprocesslagen.
30. Hoge Raad der Nederlandens generaladvokat lade den 26 juni 2009 fram sitt förslag till avgörande där han anmodade denna domstol att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen innan den tog ställning till målet.
31. Hoge Raad der Nederlanden har identifierat två frågor för vilka domstolens tolkning är nödvändig.
32. För det första vill Hoge Raad der Nederlanden få klarhet i frågan huruvida beslutet varigenom böter ålades omfattas av det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001, trots att beslutet karakteriseras av offentligrättsliga aspekter. Ifrågavarande böter är en påföljd för överträdelse av ett förbud meddelat av domstol. Domstolen har påfört dessa böter på ansökan av en enskild part. Emellertid ska böterna, efter domstolens indrivning erläggas till Landgerichts Gerichtskasse till förmån för den tyska staten och inte till förmån för den part som har inlett förfarandet om böter.
33. För det andra ställer sig Hoge Raad der Nederlanden tveksam till huruvida artikel 14 i direktiv 2004/48 är tillämplig på målet vid den nationella domstolen. Även om det kan påstås att detta direktiv syftar till att säkerställa skyddet för immateriella rättigheter och att erkännande och verkställighet av beslut gällande nämnda rättigheter kan anses utgöra en del av det faktiska skyddet för dessa rättigheter anges i direktiv 2004/48 att de åtgärder, förfaranden och sanktioner som föreskrivs i direktivet ska vara tillämpliga vid varje intrång i en immateriell rättighet.(8) Eftersom verkställighetsförfarandet dock endast består av att domstolen kontrollerar huruvida villkoren för erkännande och verkställighet är uppfyllda omfattas det inte av det ovannämnda direktivets tillämpningsområde.
34. Hoge Raad der Nederlanden ansåg att det förelåg en svårighet att tolka unionsrätten och beslutade därför att vilandeförklara målet och att genom beslut om hänskjutande som inkom till domstolens kansli den 21 oktober 2009, ställa följande två tolkningsfrågor till domstolen med stöd av artikel 234 EG:
”1) Ska begreppet privaträttens område i artikel 1 i förordning nr 44/2001 förstås så, att denna förordning är tillämplig även på erkännande och verkställighet av en dom om betalning av böter enligt 890 § ZPO?
2) Ska artikel 14 i direktiv 2004/48 förstås så, att denna är tillämplig även på ett verkställighetsförfarande avseende
a) beslut som fattas i en annan medlemsstat avseende intrång i immateriella rättigheter,
b) beslut som fattas i en annan medlemsstat varigenom vite föreläggs eller böter åläggs med anledning av överträdelse av ett förbud mot intrång i immateriella rättigheter,
c) beslut om rättegångskostnader som fattas i en annan medlemsstat på grundval av de ovan i punkterna i och ii nämnda besluten?”
III – Förfarandet vid domstolen
35. Realchemie, den nederländska och tyska regeringen samt Europeiska kommissionen har gett in skriftliga yttranden till domstolen.
36. Vid förhandlingen den 25 januari 2011 yttrade sig Realchemie, den tyska regeringen och kommissionen.
IV – Rättslig bedömning
A – Den första frågan
37. Efter vissa inledande anmärkningar ska böters rättsliga status enligt tysk rätt bedömas varefter det som är kännetecknande för böter bedöms mot bakgrund av domstolens rättspraxis.
1. Inledande anmärkningar
38. Den nationella domstolen vill genom sin första fråga få klarhet i huruvida det beslut som meddelades i Tyskland varigenom Realchemie ålades böter enligt 890 § ZPO kan erkännas och verkställas i Nederländerna på grundval av förordning nr 44/2001. Domstolen ska således ta ställning till huruvida sådana böter hör till privaträttens område i enlighet med artikel 1 i denna förordning.
39. Jag har inledningsvis följande två anmärkningar.
40. För det första ska den kontinuitet uppmärksammas som råder mellan Brysselkonventionen och förordning nr 44/2001, vilket anges i skäl 19 i denna förordning.(9) Domstolen har dragit den logiska slutsatsen att ”då förordning nr 44/2001 har ersatt Brysselkonventionen i förhållandena mellan medlemsstaterna, [är] domstolens tolkning av [konventionens bestämmelser] giltig även för bestämmelserna i denna förordning, när dessa kan anses motsvara varandra”.(10) Så är fallet med artikel 1 i förordning nr 44/2001, vars ordalydelse överensstämmer med den i artikel 1 i Brysselkonventionen. Den rättspraxis som finns grundad på denna konvention kan därför med fog åberopas i förevarande begäran om förhandsavgörande. Motsvarande gäller för de förklarande rapporter som upprättats avseende dessa frågor.(11)
41. För det andra anser jag att en läsning av artikel 1 i förordning nr 44/2001 jämförd med skäl 7 i förordningen där vikten av att dess tillämpningsområde täcker ”de väsentliga delarna av privaträtten” poängteras, talar för att detta område ska tolkas så att det täcker det som utgör dess kärna enligt staternas och den europeiska opinionens mening.(12) Begreppet ”privaträttens område” är således ett för unionsrätten autonomt begrepp oberoende av de olika medlemsstaternas nationella kvalificeringar av de domstolsförfaranden och rättegångshandlingar som kan bli föremål för erkännande och verkställighet och som ska tolkas med hänsyn till förordningens tillkomst, syfte och uppbyggnad.(13)
2. Böters rättsliga status enligt tysk rätt
42. Enligt yttrandena från den nationella domstolen, Realchemie och den tyska regeringen följer böter enligt 890 § ZPO på verkställigheten av ett tidigare meddelat domstolsbeslut om skyldighet att tolerera eller avstå från ett visst agerande. Om gäldenären åsidosätter sin skyldighet att avstå från eller att tolerera ett visst agerande måste denne tvingas att uppfylla sin ursprungliga förpliktelse. Denna påtryckning utövas med hjälp av 890 § ZPO, i vilken föreskrivs ”åtgärder för återgång till ordningen”. Dessa kan bestå av böter eller av frihetsberövande. Det framgår även av 890 § ZPO att den nationella domstolen kan välja att påföra ett frihetsberövande utan att dessförinnan nödvändigtvis ha ålagt böter.
43. Åtgärder för återgång till ordningen åläggs i enlighet med 890 § ZPO på ansökan av borgenären. Dessa åtgärder kan vidtas endast om gäldenären dessförinnan har varnats om vad denne riskerar för det fall förpliktelsen inte uppfylls.(14) När någon har brustit i uppfyllelsen av en förpliktelse kan den tyska domstolen på ansökan av borgenären och efter att ha hört gäldenären(15) vidta en åtgärd för återgång till ordningen. I förevarande mål bestod denna åtgärd i en förpliktelse för Realchemie att betala böter med 20 000 euro på grund av att bolaget hade brustit i uppfyllelsen av sin förpliktelse enligt grundbeslutet.
44. Böterna kunde således dömas ut först på ansökan av Bayer. Böterna dömdes däremot inte ut till förmån för Bayer utan skulle betalas till den tyska domstolen för att komma statskassan tillgodo. Domstolen driver in böterna och domstolsordföranden är det verkställande organet.(16)
45. Realchemie har utan att det har bemötts av övriga berörda parter anfört att beslutet om åtgärd för återgång till ordningen inte i sig utgör en exekutionstitel utan att det endast har en förklarande verkan. Inte förrän böterna blir föremål för en fastställelse av kostnaderna i förfarandet med angivande av borgenär, belopp och tidsfrist inom vilken betalning ska ske är en exekutionstitel för handen som kan erkännas och verkställas i begärd stat.(17)
3. Rättslig bedömning
a) Huruvida kriteriet om huvudfråga och bifråga kan tillämpas
46. Ett av särdragen med situationen i målet vid den nationella domstolen kommer av att beslutet om böter i Tyskland fattades i ett mål om interimistiska åtgärder.
47. Domstolens inställning har vad gäller sådana åtgärder varit att ”interimistiska åtgärder eller säkerhetsåtgärder syftar till att skydda rättigheter av mycket skilda slag. Frågan om de omfattas av konventionens tillämpningsområde avgörs inte av vilken typ av åtgärder det är frågan om, utan av vilket slag av rättigheter de är avsedda att skydda”.(18)
48. I förevarande mål meddelades beslutet att ålägga böter inom ramen för en ”huvudtvist” om interimistiska åtgärder för att tills vidare säkerställa att en immateriell rättighet respekterades. En sådan rättighet är av uppenbart civilrättslig natur. Eftersom grundbeslutet är en förutsättning för att beslutet att ålägga böter ska kunna meddelas är detta en bifråga till grundbeslutet och fullständigt avhängigt härav. Grundbeslutets civilrättsliga karaktär skulle därför bestämma karaktären för beslutet att ålägga böter. Såsom den tyska regeringen påstår skulle det således för att svara på den första frågan räcka att bedöma huruvida grundbeslutet kan erkännas och verkställas enligt artikel 1 i förordning nr 44/2001. Eftersom så är fallet skulle även bötesbeslutet höra till privaträttens område.
49. Denna princip är tilltalande i sin enkelhet och effektivitet. Den måste dock lämnas utan avseende eftersom en tillämpning av kriteriet om huvudfråga och bifråga hindras av ett i vårt mål särskilt slående förhållande. Böter är nämligen såsom beskrivits ovan enligt tysk rätt en åtgärd för återgång till ordningen, men det är inte den enda formen för en sådan åtgärd. Den tyska domstolen har även möjlighet att påföra frihetsberövande. Ett resonemang enligt den ovannämnda principen skulle om det drogs till sin spets kunna innebära att ett frihetsberövande anses omfattas av tillämpningsområdet för artikel 1 i förordning nr 44/2001 när det har påförts i ett huvudmål där interimistiska åtgärder beslutats för att säkerställa att en rättighet av civilrättslig karaktär respektera
