EUR-Lex -  62010TJ0494 - SV
Karar Dilini Çevir:

TRIBUNALENS DOM (fjärde avdelningen)

5 februari 2013(*)

”Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder mot Iran i syfte att hindra kärnvapenspridning – Frysning av tillgångar – Motiveringsskyldighet – Rätten till försvar – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Uppenbart oriktig bedömning”

I mål T‑494/10,

Bank Saderat Iran, Teheran (Iran), inledningsvis företrädd av S. Gadhia och S. Ashley, solicitors, D. Anderson, QC, och R. Blakeley, barrister, därefter av Gadhia, Ashley, Blakeley och D. Wyatt, QC, och slutligen av Ashley, Blakeley, Wyatt, S. Jeffrey och A. Irvine, solicitors,

sökande,

mot

Europeiska unionens råd, företrätt av M. Bishop och R. Liudvinaviciute-Cordeiro, båda i egenskap av ombud,

svarande,

med stöd av

Europeiska kommissionen, företrädd av S. Boelaert och M. Konstantinidis, båda i egenskap av ombud,

intervenient,

angående en talan om ogiltigförklaring av rådets beslut 2010/413/Gusp av den 26 juli 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140/Gusp (EUT L 195, s. 39), av rådets genomförandeförordning (EU) nr 668/2010 av den 26 juli 2010 om genomförande av artikel 7.2 i förordning (EG) nr 423/2007 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 195, s. 25), av rådets beslut 2010/644/Gusp av den 25 oktober 2010 om ändring av beslut 2010/413 (EUT L 281, s. 81), av rådets förordning (EU) nr 961/2010 av den 25 oktober 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning nr 423/2007 (EUT L 281, s. 1), av rådets beslut 2011/783/Gusp av den 1 december 2011 om ändring av beslut 2010/413 (EUT L 319, s. 71), av rådets genomförandeförordning (EU) nr 1245/2011 av den 1 december 2011 om genomförande av förordning nr 961/2010 (EUT L 319, s. 11), och av rådets förordning (EU) nr 267/2012 av den 23 mars 2012 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning nr 961/2010 (EUT L 88, s. 1), i den del som dessa rättsakter rör sökanden,

meddelar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen),

sammansatt av ordföranden I. Pelikánová (referent) samt domarna K. Jürimäe och M. van der Woude,

justitiesekreterare: handläggaren N. Rosner,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 23 maj 2012,

följande

Dom

 Bakgrund till tvisten

1        Sökanden, Bank Saderat Iran, är en iransk affärsbank.

2        Det nu aktuella målet rör de restriktiva åtgärder som införts för att utöva påtryckningar på Islamiska republiken Iran för att denna ska upphöra med sin spridningskänsliga kärntekniska verksamhet och med att utveckla kärnvapenbärare (nedan kallad kärnvapenspridning).

3        Den 26 juli 2010 upptogs sökanden i förteckningen över enheter som stöder iransk kärnvapenspridning. Denna förteckning ingår i bilaga II till rådets beslut 2010/413/Gusp av den 26 juli 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140/Gusp (EUT L 195, s. 39).

4        Följaktligen upptogs sökanden i förteckningen i bilaga V till rådets förordning (EG) nr 423/2007 av den 19 april 2007 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 103, s. 1), i enlighet med rådets genomförandeförordning (EU) nr 668/2010 av den 26 juli 2010 om genomförande av artikel 7.2 i förordning nr 423/2007 (EUT L 195, s. 25). Detta ledde till att sökandens tillgångar och ekonomiska resurser frystes.

5        I beslut 2010/413 angav Europeiska unionens råd följande skäl:

”Bank Saderat är en iransk statsägd bank (till 94 % ägd av IRN-regeringen). Bank Saderat har stått till tjänst med finansiella tjänster för enheter som gör inköp för Irans kärntekniska program och program för ballistiska robotar, däribland enheter som tas upp i resolution 1737 från FN:s säkerhetsråd. Bank Saderat hanterade betalningar och remburser för DIO (föremål för sanktioner enligt resolution 1737 från FN:s säkerhetsråd) och Iran Electronics Industries så sent som i mars 2009. 2003 hanterade Bank Saderat remburser på det till iransk kärnenergi relaterade företaget Mesbah Energy Company:s vägnar (senare föremål för sanktioner enligt resolution 1737 från FN:s säkerhetsråd).”

6        Skälen i genomförandeförordning nr 668/2010 är desamma som i beslut 2010/413.

7        Genom skrivelse av den 27 juli 2010 informerade rådet sökanden om att sökanden hade upptagits i förteckningen i bilaga II till beslut 2010/413 och i bilaga V till förordning nr 423/2007.

8        Genom skrivelser av den 18 och den 25 augusti 2010 samt av den 2, den 9 och den 30 september 2010 hemställde sökanden om att rådet skulle redogöra för grunderna för de restriktiva åtgärderna gentemot sökanden. Genom skrivelse av den 15 september 2010 begärde sökanden även att rådet skulle ompröva beslutet att uppta sökanden i förteckningarna i bilaga II till beslut 2010/413 och bilaga V till förordning nr 423/2007.

9        Beslutet att uppta sökanden i bilaga II till beslut 2010/413 vidhölls genom rådets beslut 2010/644/Gusp av den 25 oktober 2010 om ändring av beslut 2010/413 (EUT L 281, s. 81). Följande skäl anges för beslutet:

”Bank Saderat är en iransk bank delvis ägd av Irans regering. Bank Saderat har stått till tjänst med finansiella tjänster för enheter som gör inköp för Irans kärntekniska program och program för ballistiska robotar, däribland enheter som tas upp i resolution 1737 från FN:s säkerhetsråd. Bank Saderat hanterade betalningar och remburser för DIO (föremål för sanktioner enligt resolution 1737 från FN:s säkerhetsråd) och Iran Electronics Industries så sent som i mars 2009. 2003 hanterade Bank Saderat remburser på det till iransk kärnenergi relaterade företaget Mesbah Energy Company:s vägnar (senare föremål för sanktioner enligt resolution 1737 från FN:s säkerhetsråd).”

10      Förordning nr 423/2007 upphävdes genom rådets förordning (EU) nr 961/2010 av den 25 oktober 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 281, s. 1). Rådet upptog sökanden i bilaga VIII till sistnämnda förordning. Följaktligen frystes sökandens tillgångar och ekonomiska resurser i enlighet med artikel 16.2 i nämnda förordning.

11      Skälen i förordning nr 961/2010 är desamma som i beslut 2010/644.

12      Genom skrivelse av den 28 oktober 2010 besvarade rådet sökandens skrivelse av den 24 september 2010. Rådet uppgav sig då ha omprövat sitt beslut men funnit att sökandens begäran om att bli struken från förteckningarna i bilaga II till beslut 2010/413 och bilaga VIII till förordning nr 961/2010 skulle avslås. Rådet preciserade härvid att det inte delar sökandens ståndpunkt att dess hantering av remburser inte kan tänkas bidra till kärnvapenspridning. Sökanden begärde att få tillgång till handlingarna i ärendet och rådet sände sökanden kopior av två förslag till beslut om restriktiva åtgärder som presenterats av olika medlemsstater.

13      Rådet delgav som bilaga till sin duplik sökanden en kopia av ett tredje förslag till beslut om restriktiva åtgärder som presenterats av en medlemsstat.

14      Beslutet att uppta sökanden i bilaga II till beslut 2010/413 och i bilaga VIII till förordning nr 961/2010 påverkades inte av att rådets beslut 2011/783/Gusp av den 1 december 2011 om ändring av beslut 2010/413 (EUT L 319, s. 71) och rådets genomförandeförordning (EU) nr 1245/2011 av den 1 december 2011 om genomförande av förordning nr 961/2010 (EUT L 319, s. 11) trädde i kraft.

15      När förordning nr 961/2010 upphävdes genom rådets förordning (EU) nr 267/2012 av den 23 mars 2012 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 88, s. 1), upptog rådet sökanden i bilaga IX till sistnämnda förordning. Skälen är desamma som i beslut 2010/644. Följaktligen frystes sökandens tillgångar och ekonomiska resurser i enlighet med artikel 23.2 i nämnda förordning.

 Förfarandet och parternas yrkanden

16      Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 7 oktober 2010.

17      Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 5 november 2010 justerade sökanden sina yrkanden med anledning av att beslut 2010/644 och förordning nr 961/2010 antagits.

18      Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 14 januari 2011 ansökte Europeiska kommissionen om att få intervenera till stöd för rådet. Ordföranden på tribunalens fjärde avdelning beslutade den 8 mars 2011 att bifalla ansökan.

19      Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 10 februari 2012 justerade sökanden sina yrkanden med anledning av att beslut 2011/783 och genomförandeförordning nr 1245/2011 antagits och yrkade att de angripna rättsakterna i förekommande fall ska ogiltigförklaras med omedelbar verkan.

20      Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 27 april 2012 justerade sökanden sina yrkanden med anledning av att förordning nr 267/2012 antagits.

21      Tribunalen (fjärde avdelningen) beslutade, på grundval av referentens rapport, att inleda det muntliga förfarandet. Tribunalen anmodade, som en åtgärd för processledning enligt artikel 64 i dess rättegångsregler, parterna att inge vissa handlingar och besvara vissa frågor. Parterna efterkom respektive anmodan.

22      Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 23 maj 2012.

23      Genom tribunalens beslut (fjärde avdelningen) av den 4 september 2012 återupptogs det muntliga förfarandet för att till handlingarna i målet lägga sökandens synpunkter på domstolens ordförandes beslut av den 19 juli 2012 i mål C‑110/12 P(R), (Akhras mot rådet, ej publicerat i rättsfallssamlingen) och inhämta övriga parters anmärkningar. Det muntliga förfarandet avslutades på nytt den 4 oktober 2012.

24      Sökanden har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara punkt 7 i tabell B i bilaga II till beslut 2010/413, punkt 5 i tabell B i bilagan till genomförandeförordning nr 668/2010, punkt 7 i tabell B i avsnitt I i bilagan till beslut 2010/644, punkt 7 i tabell B i bilaga VIII till förordning nr 961/2010, beslut 2011/783, genomförandeförordning nr 1245/2011 och punkt 7 i tabell B i avsnitt I i bilaga IX till förordning nr 267/2012, i de delar som dessa rättsakter rör sökanden, och detta med omedelbar verkan, samt

–        förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

25      Kommissionen och rådet har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

26      Sökanden har anfört tre grunder. Den första grunden rör åsidosättande av motiveringsskyldigheten, av rätten till försvar och av rätten till ett effektivt domstolsskydd. I den andra grunden har sökanden gjort gällande att rådet har gjort sig skyldigt till uppenbart oriktig bedömning när det antog de restriktiva åtgärderna mot sökanden. I den tredje grunden har sökanden gjort gällande att rådet ha åsidosatt sökandens äganderätt och proportionalitetsprincipen.

27      Rådet och kommissionen har bestritt sökandens grunder. De menar att sökanden, som en del av iranska staten, inte kan åberopa skydd och garantier som är knutna till de grundläggande rättigheterna.

28      Innan tribunalen tar ställning till parternas olika grunder och argument, kommer rätten först att avgöra huruvida sökanden får justera sina yrkanden.

 Sökandens justeringar av sina yrkanden

29      Såsom framgår av punkterna 9, 10 och 15 ovan har förteckningen i bilaga II till beslut 2010/413, efter att talan väcktes, ersatts av en ny förteckning, som stadfästs i beslut 2010/644, varvid förordning nr 423/2007, i dess lydelse enligt genomförandeförordning nr 668/2010, upphävts och ersatts av förordning nr 961/2010, vilken i sin tur ersatts och upphävts av förordning nr 267/2012. Rådet har dessutom i skälen till beslut 2011/783 och till genomförandeförordning nr 1245/2011 uttryckligen konstaterat att det fullständigt har omprövat förteckningen i bilaga II till beslut 2010/413 och bilaga VIII till förordning nr 961/2010, varvid rådet kommit till slutsatsen att de personer, enheter och organ som uppräknas i dessa rättsakter, däribland sökanden, även fortsättningsvis ska vara föremål för restriktiva åtgärder. Sökanden har justerat sina ursprungliga yrkanden så, att dennes talan om ogiltigförklaring nu, förutom beslut 2010/413 och genomförandeförordning nr 668/2010, även omfattar beslut 2010/644, förordning nr 961/2010, beslut 2011/783, genomförandeförordning nr 1245/2011 och förordning nr 267/2012 (nedan tillsammans kallade de angripna rättsakterna). Rådet och kommissionen har inte riktat några invändningar mot denna justering.

30      Tribunalen erinrar härvid om att när ett beslut eller en förordning som direkt och personligen berör en enskild under förfarandets gång ersätts med en annan rättsakt med samma föremål, ska detta betraktas som en ny omständighet som ger sökanden möjlighet att anpassa sina yrkanden och grunder. Det skulle nämligen strida mot god rättskipning och processekonomiska krav att tvinga sökanden att väcka en ny talan. Det skulle dessutom vara oskäligt om institutionen i fråga − för att undslippa den kritik mot en rättsakt som framförts i en ansökan som getts in till unionsdomstolen − skulle kunna ändra rättsakten eller byta ut den mot en annan och under förfarandet åberopa denna ändring eller detta byte för att frånta motparten möjligheten att utvidga sina ursprungliga yrkanden och grunder till att avse den senare rättsakten, eller att anföra ytterligare yrkanden och grunder gentemot denna (se, analogt, förstainstansrättens dom av den 23 oktober 2008 i mål T‑256/07, People’s Mojahedin Organization of Iran mot rådet, REG 2008, s. II‑3019, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

31      Samma slutsats gör sig gällande för rättsakter som, i likhet med beslut 2011/783 och genomförandeförordning nr 1245/2011, konstaterar att ett beslut eller en förordning även fortsättningsvis direkt och personligen ska omfatta vissa enskilda, efter ett omprövningsförfarande som genomförts i enlighet med vad som uttryckligen föreskrivs i samma beslut eller samma förordning.

32      Sökanden ska därför i förevarande fall anses kunna yrka ogiltigförklaring av beslut 2010/644, av förordning nr 961/2010, av beslut 2011/783, av genomförandeförordning nr 1245/2011 och av förordning nr 267/2012, i den del som dessa rättsakter rör sökanden (se, för ett liknande resonemang och analogt, domen i det ovan i punkt 30 nämnda målet People’s Mojahedin Organization of Iran mot rådet, punkt 47).

 Frågan huruvida sökanden kan åberopa skydd och garantier som är knutna till de grundläggande rättigheterna

33      Rådet och kommissionen har gjort gällande att när det gäller unionsrätten kan juridiska personer som är organ som kan hänföras till staten i tredje länder inte åberopa skydd och garantier som är knutna till de grundläggande rättigheterna. Eftersom sökanden, enligt dessa institutioners mening, är ett organ som kan hänföras till iranska staten, ska denna regel tillämpas på sökanden.

34      Tribunalen påpekar härvid inledningsvis att varken Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EUT C 83, 2010, s. 389) eller fördragen innehåller bestämmelser om att juridiska personer som är organ som kan hänföras till staten inte omfattas av skyddet för de grundläggande rättigheterna. Bestämmelserna i nämnda stadga är tvärtom relevanta i förhållande till sökandens grunder och särskilt artiklarna 17, 41 och 47, med garantier för ”[v]ar och en”, vilket är en formulering som även omfattar juridiska personer som sökanden.

35      Rådet och kommissionen har i detta sammanhang ändå åberopat artikel 34 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen). I nämnda bestämmelse föreskrivs att Europadomstolen inte kan uppta en talan som väcks av ett regeringsorgan till sakprövning.

36      Artikel 34 i Europakonventionen är emellertid en processuell bestämmelse som inte är tillämplig på förfaranden vid unionsdomstolen. Enligt Europadomstolens praxis är syftet med denna bestämmelse dessutom att förhindra att en stat som är part i Europakonventionen både är klagande och motpart i ett mål vid Europadomstolen (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolens dom av den 13 december 2007 i målet Compagnie de navigation de la République islamique d’Iran mot Turkiet, Recueil des arrêts et décisions, 2007-V, § 81). Detta resonemang är inte tillämpligt i förevarande fall.

37      Rådet och kommissionen har även gjort gällande att den regel som de har åberopat är motiverad av den omständigheten att en stat står som garant för att de grundläggande rättigheterna iakttas inom dess territorium, men inte själv kan åtnjuta sådana rättigheter.

38      Tribunalen menar dock att även om man anser att denna rättfärdigandegrund även gäller för en helt intern situation, måste det konstateras att den omständigheten att staten är garant för att de grundläggande rättigheterna iakttas inom dess territorium saknar relevans för omfattningen av de rättigheter som de juridiska personer som är organ som kan hänföras till samma stat kan göra gällande i tredje länder.

39      Av det ovanstående följer att unionsrätten inte innehåller någon regel som hindrar en juridisk person som är ett organ som kan hänföras till staten i ett tredjeland från att åberopa skydd och garantier som är knutna till de grundläggande rättigheterna. Nämnda personer kan således åberopa sådana rättigheter vid unionsdomstolen, om detta är förenligt med deras egenskap av juridiska personer.

40      Rådet och kommissionen har hursomhelst inte anfört några omständigheter som visar att sökanden verkligen är ett organ som kan hänföras till iranska staten, det vill säga en enhet som deltar i utövandet av den offentliga makten eller som styr en offentlig förvaltning under myndigheternas kontroll (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolens dom i det ovan i punkt 38 nämnda målet Compagnie de navigation de la République islamique d’Iran mot Turkiet, § 79).

41      Rådet har härvid hävdat att sökanden styr en offentlig förvaltning under de iranska myndigheternas kontroll där sökanden tillhandahåller banktjänster som är nödvändiga för den iranska ekonomins funktion. Rådet har emellertid inte bestritt sökandens påstående att nämnda tjänster utgör näringsverksamhet på en konkurrensutsatt marknad och regleras av allmänna rättsregler. Den omständigheten att nämnda verksamhet är nödvändig för en stats ekonomiska funktion innebär således inte i sig att den ska anses ingå i den offentliga förvaltningen.

42      Kommissionen har vidare hävdat att den omständigheten att sökanden är inblandad i kärnvapenspridning visar att denne deltar i utövandet av den offentliga makten. Detta innebär att kommissionen använder en omständighet som sökanden bestrider, och som är den viktigaste frågan för tribunalens prövning i förevarande mål, som en etablerad sanning. Dessutom utgör sökandens eventuella inblandning i kärnvapenspridning, såsom denna beskrivs i de angripna rättsakterna, inte offentlig maktutövning, utan kommersiella transaktioner i förhållande till enheter som deltar i kärnvapenspridning. Detta påstående innebär således inte att sökanden ska ses som ett organ som kan hänföras till iranska staten.

43      Kommissionen anser slutligen att sökanden är ett organ som kan hänföras till iranska staten på grund av nämnda stats ägandeandel. Tribunalen konstaterar emellertid att − förutom att det enligt sökandens uppgifter, som inte bestritts av rådet och kommissionen, endast är fråga om en minoritetspost − en sådan ägandeandel inte i sig innebär att sökanden deltar i utövandet av den offentliga makten eller styr en offentlig förvaltning.

44      Med hänsyn till vad som anförts ovan finner tribunalen att sökanden kan åberopa skydd och garantier som är knutna till de grundläggande rättigheterna.

 Den första grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten, av sökandens rätt till försvar och av sökandens rätt till ett effektivt domstolsskydd

45      Sökanden har i den första grunden gjort gällande att rådet har åsidosatt motiveringsskyldigheten, sökandens rätt till försvar och sökandens rätt till ett effektivt domstolsskydd. Rådet har nämligen inte lämnat sökanden tillräckliga upplysningar för att sökanden på ett verksamt sätt ska kunna uttala sig om de restriktiva åtgärder som planeras mot denne och för att säkerställa att sökandens fall får en rättvis prövning. Vidare begicks flera fel både under det förfarande som föregick beslutet om restriktiva åtgärder mot sökanden och under senare återkommande omprövningar av samma åtgärder.

46      Rådet, som stöds av kommissionen, har hävdat att sökandens argument inte kan vinna framgång. Rådet har särskilt hävdat att sökanden inte kan åberopa principen om iakttagande av rätten till försvar.

47      Tribunalen vill inledningsvis erinra om att skyldigheten att motivera en rättsakt som går någon emot − vilken föreskrivs i artikel 296 andra stycket FEUF och, vilket är av särskild vikt i förevarande fall, i artikel 24.3 i beslut 2010/413, i artikel 15.3 i förordning nr 423/2007, i artikel 36.3 i förordning nr 961/2010 och i artikel 46.3 i förordning nr 267/2012 − syftar till att dels ge den som berörs av en sådan rättsakt tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma om den är välgrundad, eller om den eventuellt är behäftad med ett fel som gör att dess giltighet kan ifrågasättas vid unionsdomstolen, dels göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva rättsaktens lagenlighet. Denna motiveringsskyldighet utgör en grundläggande unionsrättslig princip från vilken undantag endast får göras på grund av tvingande hänsyn. Den berörde ska därför i princip underrättas om skälen för rättsakten samtidigt som den underrättas om antagandet av den rättsakt som går vederbörande emot. En bristfällig motivering kan inte rättas till genom att den berörde får kännedom om skälen för rättsakten under förfarandet vid unionsdomstolen (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 14 oktober 2009 i mål T‑390/08, Bank Melli Iran mot rådet, REG 2009, s. II‑3967, punkt 80 och där angiven rättspraxis).

48      Om inte tvingande hänsyn hänförliga till unionens eller dess medlemsstaters säkerhet eller till upprätthållandet av deras internationella relationer utgör hinder för att uppge vissa omständigheter, är rådet följaktligen skyldigt att underrätta en enhet som omfattas av restriktiva åtgärder om de specifika och konkreta skäl som enligt rådet gör att åtgärderna bör vidtas. Rådet ska sålunda ange de faktiska och rättsliga omständigheter som utgör den rättsliga grunden för de aktuella åtgärderna samt de överväganden som har fått rådet att vidta desamma (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 49 nämnda målet Bank Melli Iran mot rådet, punkt 81 och där angiven rättspraxis).

49      Motiveringen ska dessutom vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet och till det sammanhang i vilket den antagits. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det ens

Üyelik Paketleri

Dünyanın en kapsamlı hukuk programları için hazır mısınız? Tüm dünyanın hukuk verilerine 9 adet programla tek bir yerden sınırsız ulaş!

Paket Özellikleri

Programların tamamı sınırsız olarak açılır. Toplam 9 program ve Fullegal AI Yapay Zekalı Hukukçu dahildir. Herhangi bir ek ücret gerektirmez.
7 gün boyunca herhangi bir ücret alınmaz ve sınırsız olarak kullanılabilir.
Veri tabanı yeni özellik güncellemeleri otomatik olarak yüklenir ve işlem gerektirmez. Tüm güncellemeler pakete dahildir.
Ek kullanıcılarda paket fiyatı üzerinden % 30 indirim sağlanır. Çalışanların hesaplarına tanımlanabilir ve kullanıcısı değiştirilebilir.
Sınırsız Destek Talebine anlık olarak dönüş sağlanır.
Paket otomatik olarak aylık yenilenir. Otomatik yenilenme özelliğinin iptal işlemi tek butonla istenilen zamanda yapılabilir. İptalden sonra kalan zaman kullanılabilir.
Sadece kredi kartları ile işlem yapılabilir. Banka kartı (debit kart) kullanılamaz.

Tüm Programlar Aylık Paket

9 Program + Full&Egal AI
Ek Kullanıcılarda %30 İndirim
Sınırsız Destek
350 TL
199 TL/AY
Kazancınız ₺151
Ücretsiz Aboneliği Başlat