DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)

den 3 oktober 2013 ( *1 )

”Överklagande — Förordning (EG) nr 1007/2009 — Handel med sälprodukter — Begränsningar av import och saluföring av nämnda produkter — Talan om ogiltigförklaring — Upptagande till sakprövning — Fysiska och juridiska personers rätt att väcka talan — Artikel 263 fjärde stycket FEUF — Begreppet regleringsakter — Lagstiftningsakter — Grundläggande rätt till ett effektivt domstolsskydd”

I mål C‑583/11 P,

angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 21 november 2011,

Inuit Tapiriit Kanatami, Ottawa (Kanada),

Nattivak Hunters and Trappers Association, Qikiqtarjuaq (Kanada),

Pangnirtung Hunters’ and Trappers’ Association, Pangnirtung (Kanada),

Jaypootie Moesesie, Qikiqtarjuaq,

Allen Kooneeliusie, Qikiqtarjuaq,

Toomasie Newkingnak, Qikiqtarjuaq,

David Kuptana, Ulukhaktok (Kanada),

Karliin Aariak, Iqaluit (Kanada),

Canadian Seal Marketing Group, Québec (Kanada),

Ta Ma Su Seal Products, Inc., Cap-aux-Meules (Kanada),

Fur Institute of Canada, Ottawa,

NuTan Furs, Inc., Catalina (Kanada),

GC Rieber Skinn AS, Bergen (Norge),

Inuit Circumpolar Council Greenland (ICC-Greenland), Nuuk, Grönland (Danmark),

Johannes Egede, Nuuk,

Kalaallit Nunaanni Aalisartut Piniartullu Kattuffiat (KNAPK), Nuuk,

företrädda av J. Bouckaert, H. Viaene och D. Gillet, avocats,

klagande,

i vilket de andra parterna är:

Europaparlamentet, företrätt av I. Anagnostopoulou, D. Gauci och L. Visaggio, samtliga i egenskap av ombud,

Europeiska unionens råd, företrätt av M. Moore och K. Michoel, båda i egenskap av ombud,

svarande i första instans,

Europeiska kommissionen, företrädd av P. Oliver, E. White och K. Mifsud-Bonnici, samtliga i egenskap av ombud,

Konungariket Nederländerna,

intervenienter i första instans,

meddelar

DOMSTOLEN (stora avdelningen)

sammansatt av vice ordföranden K. Lenaerts, tillförordnad ordförande, avdelningsordförandena A. Tizzano, R. Silva de Lapuerta, T. von Danwitz (referent), A. Rosas och M. Berger, samt domarna U. Lõhmus, E. Levits, A. Ó Caoimh, A. Arabadjiev, J.-J. Kasel, M. Safjan, D. Šváby, A. Prechal och C. Vajda,

generaladvokat: J. Kokott,

justitiesekreterare: handläggaren V. Tourrès,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 20 november 2012,

och efter att den 17 januari 2013 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1

Inuit Tapiriit Kanatami, Nattivak Hunters and Trappers Association, Pangnirtung Hunters’ and Trappers’ Association, Jaypootie Moesesie, Allen Kooneeliusie, Toomasie Newkingnak, David Kuptana, Karliin Aariak, Canadian Seal Marketing Group, Ta Ma Su Seal Products Inc., Fur Institute of Canada, NuTan Furs, Inc., GC Rieber Skinn AS, Inuit Circumpolar Council Greenland (ICC‑Greenland), Johannes Egede och Kalaallit Nunaanni Aalisartut Piniartullu Kattuffiat (KNAPK) har yrkat att domstolen ska upphäva det beslut som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 6 september 2011 i mål T‑18/10 (REU 2011, s. II‑5599) (nedan kallat det överklagade beslutet). Genom detta beslut avvisade tribunalen klagandenas och Efstathios Andreas Agathos talan om ogiltigförklaring av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1007/2009 av den 16 september 2009 om handel med sälprodukter (EUT 286, s. 36) (nedan kallad den omtvistade förordningen).

Tillämpliga bestämmelser

Den omtvistade förordningen

2

Enligt artikel 1 i den omtvistade förordningen är syftet med denna förordning att fastställa ”harmoniserade regler för saluföring av sälprodukter”.

3

Enligt artikel 2.4 i den omtvistade förordningen avses med ordet inuit ”en person som fötts i inuiternas hemland – dvs. de arktiska och subarktiska områden där inuiterna, i nutid eller av hävd, har rättigheter och intressen i egenskap av ursprungsbefolkning – och som erkänns av inuiterna som en medlem av deras folk, bland andra inupiater, yupiker (Alaska), inuiter, inuvialuiter (Kanada), kalaalliter (Grönland) och yupiker (Ryssland)”.

4

Vad gäller villkoren för saluförande av sälprodukter föreskrivs följande i artikel 3 i förordningen:

”1.   Att saluföra sälprodukter på gemenskapsmarknaden ska vara tillåtet endast om sälprodukterna härrör från den traditionella jakt som inuitsamhällena och andra ursprungsbefolkningar bedriver och som bidrar till deras självhushållning. För importerade produkter ska dessa villkor vara tillämpliga vid importtillfället eller importstället.

2.   Följande undantag ska gälla från punkt 1:

a)

Import av sälprodukter ska även vara tillåten om den är av tillfällig art och uteslutande består av varor för resenärers eller deras familjers personliga bruk. Sådana varor får inte vara av sådan art eller förekomma i sådan mängd att det kan förmodas att de importeras i kommersiellt syfte.

b)

Saluförande av sälprodukter ska även vara tillåtet om produkterna är baserade på biprodukter från jakt som regleras i nationell lagstiftning och vars enda syfte är en hållbar förvaltning av marina resurser. Sådant saluförande ska bara tillåtas om det sker utan vinstsyfte. Sådana produkter får inte vara av sådan art eller förekomma i sådan mängd att det kan förmodas att de saluförs i kommersiellt syfte.

Tillämpningen av denna punkt får inte äventyra uppnåendet av målet med denna förordning.

3.   Kommissionen ska i enlighet med det förvaltningsförfarande som avses i artikel 5.2 utfärda tekniska riktlinjer med en vägledande förteckning över de nummer i kombinerade nomenklaturen som kan gälla sälprodukter som omfattas av denna artikel.

4.   Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 3, ska åtgärder för genomförandet av denna artikel, som avser att ändra icke väsentliga delar av denna förordning genom att komplettera den, antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 5.3.”

Förordning (EU) nr 737/2010

5

Kommissionen har, med stöd av artikel 3.4 i den omtvistade förordningen, antagit förordning (EU) nr 737/2010 av den 10 augusti 2010 om genomförandebestämmelser för Europaparlamentets och rådets förordning nr 1007/2009 om handel med sälprodukter (EUT L 216, s. 1).

6

Av artikel 1 i förordningen framgår att däri ”fastställs genomförandebestämmelser för saluförande av sälprodukter i enlighet med artikel 3 i förordning (EG) nr 1007/2009”.

Förfarandet vid tribunalen och det angripna beslutet

7

Klagandena och Efstathios Andreas Agathos väckte genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 11 januari 2010 talan om ogiltigförklaring av den omtvistade förordningen.

8

Europaparlamentet och Europeiska unionens råd framställde en invändning om rättegångshinder med stöd av artikel 114.1 i tribunalens rättegångsregler. Konungariket Nederländerna och kommissionen tilläts intervenera vid tribunalen till stöd för parlamentets och rådets yrkanden.

9

Tribunalen biföll invändningen, då den fann att varken klagandena eller Efstathios Andreas Agathos uppfyllde villkoren för upptagande till prövning i den mening som avses i artikel 263 första stycket FEUF.

10

Tribunalen fann inledningsvis att även om den omtvistade förordningen antagits med stöd av EG‑fördraget, ska frågan huruvida sakprövningsförutsättningarna för talan är uppfyllda avgöras enligt artikel 263 FEUF, eftersom talan väcktes efter EUF-fördragets ikraftträdande.

11

Tribunalen undersökte därefter huruvida talan kunde tas upp till prövning. Tribunalen behandlade därvid, för det första, begreppet regleringsakt i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF. Den gjorde därvid en bokstavstolkning samt en historisk och teleologisk tolkning av denna bestämmelse, och slog i punkterna 41–51 i det överklagade beslutet fast följande.

”41

Det ska inledningsvis erinras om att artikel 230 fjärde stycket EG innebar att fysiska och juridiska personer kunde väcka talan mot beslut i egenskap av rättsakter med individuell giltighet och mot rättsakter med allmän giltighet, såsom en förordning som direkt berör dem och angår dem på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem eller på grund av en faktisk situation som särskiljer dem från alla andra personer och på så sätt utmärker dem på motsvarande sätt som den som beslutet är riktat till (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 15 juli 1963 i mål 25/62, Plaumann mot kommissionen, REG 1963, s. 197, 223, svensk specialutgåva, volym 1, s. 181, och av den 25 juli 2002 i mål C-50/00 P, Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, REG 2002, s. I-6677, punkt 36).

42

Även om ordet beslut har utelämnats i artikel 263 fjärde stycket FEUF erbjuds dessa två möjligheter samt en tredje i bestämmelsen. Enligt artikeln kan talan väckas mot rättsakter med individuell giltighet, mot rättsakter med allmän giltighet som berör en fysisk eller juridisk person direkt eller personligen samt mot en regleringsakt som direkt berör dem och som inte medför genomförandeåtgärder. Det framgår av den vedertagna betydelsen av ordet ’reglering’ att även de akter som avses genom denna tredje möjlighet har allmän giltighet.

43

Det kan i detta sammanhang konstateras att denna möjlighet inte avser samtliga rättsakter med allmän giltighet utan en mer begränsad kategori av dessa, nämligen regleringsakter.

44

I artikel 263 första stycket FEUF föreskrivs nämligen att flera kategorier av unionsrättsliga akter kan bli föremål för domstolsprövning med avseende på deras lagenlighet, dels lagstiftningsakter, dels andra bindande rättsakter som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje man, vilka både kan ha individuell och allmän giltighet.

45

Härav framgår att det i artikel 263 fjärde stycket FEUF, jämförd med dess första stycke, föreskrivs att fysiska och juridiska personer kan väcka talan mot rättsakter som är riktade till dem samt mot dels rättsakter som har allmän giltighet, både lagstiftningsakter och regleringsakter, som berör dem direkt och personligen, dels vissa rättsakter med allmän giltighet, nämligen regleringsakter, som berör dem direkt och inte medför genomförandeåtgärder.

46

En sådan tolkning av ordet ’réglementaire’ [i den franska språkversionen] och motsvarande ord i de andra språkversionerna av EUF-fördraget, i förhållande till ordet ’législatif’, framgår för övrigt av flera andra bestämmelser i fördraget, bland annat artikel 114 FEUF, avseende tillnärmning av ’dispositions législatives, réglementaires et administratives des États membres’. [Denna passage har i den svenska språkversionen följande lydelse: ’bestämmelser i lagar och andra författningar i medlemsstaterna’. Övers. anm.].

47

Det finns således anledning att förkasta [klagandenas och Efstathios Andreas Agathos] argument att skillnaden mellan lagstiftningsakter och regleringsakter, såsom den har förespråkats av parlamentet och rådet samt återgetts i de ovanstående punkterna 42–45, utgörs av att bestämningen ’lagstiftnings-’ läggs till före ordet ’akter’, med hänvisning till de två första möjligheterna som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF. Eftersom ordet akter, såsom framgår av slutsatsen i punkt 45 ovan, innebär en hänvisning till dessa två första möjligheter, avser det, utöver rättsakter som är riktade till fysiska eller juridiska personer, samtliga akter som berör dem direkt eller personligen. I synnerhet omfattas lagstiftningsakter och regleringsakter som medför genomförandeåtgärder av tillämpningsområdet för denna bestämmelse.

48

I motsats till vad [klagandena och Efstathios Andreas Agathos] har hävdat framgår det av ordalydelsen av denna sista del av meningen i artikel 263 fjärde stycket FEUF att medlemsstaternas avsikt inte var att begränsa räckvidden för denna bestämmelse enbart till rättsakter som delegerats i den mening som avses i artikel 290 FEUF, utan avsikten var att den skulle gälla regleringsakter i allmänhet.

49

Den tolkning av artikel 263 fjärde stycket FEUF som återges i de ovanstående punkterna 42–45 bekräftas vidare av denna bestämmelses tillkomsthistoria. Bestämmelsen i fråga var inledningsvis avsedd att bli artikel III‑365 [fjärde stycket] i förslaget till fördrag om upprättande av en konstitution för Europa. Det framgår bland annat av den följenot presidiet för konventet (Europeiska konventets sekretariat, CONV 734/03) utfärdade den 12 maj 2003 att, trots att det ifrågavarande förslaget om ändring av artikel 230 fjärde stycket EG innehöll en hänvisning till ’rättsakter med allmän räckvidd’ valde presidiet ett annat alternativ, det som innehöll benämningen ’regleringsakter’. Såsom framgår av den ovan angivna följenoten innebär denna formulering att ’en åtskillnad kunde göras mellan lagstiftningsakter och regleringsakter genom ett restriktivt tillvägagångssätt vad beträffar enskildas talan mot lagstiftningsakter (för vilka villkoret ′direkt och personligen berörd′ fortfarande ska tillämpas)’.

50

Mot bakgrund av att en sådan formulering valdes i artikel 263 fjärde stycket FEUF kan det antas att ändamålet med denna bestämmelse är att fysiska eller juridiska personer ska kunna väcka talan mot rättsakter med allmän giltighet som inte är lagstiftningsakter, som berör dem direkt och som inte medför genomförandeåtgärder, för att en situation då sådana personer tvingas överträda sina rättigheter för att få tillgång till domstolsprövning ska kunna undvikas (se den ovan angivna följenoten från presidiet för konventet). Såsom följer av resonemanget i föregående punkter innebär inte formuleringen i artikel 263 fjärde stycket FEUF att talan kan väckas mot samtliga rättsakter som uppfyller villkoret direkt berörd och inte medför genomförandeåtgärder, eller samtliga rättsakter med allmän giltighet som motsvarar dessa kriterier, utan endast mot en särskild kategori av dessa sistnämnda akter, nämligen regleringsakter. Förutsättningarna för att en talan om ogiltigförklaring av en lagstiftningsakt ska kunna tas upp till sakprövning förblir således mer restriktiva än de som gäller talan mot en regleringsakt.

51

Denna slutsats vederläggs inte av [[klagandenas och Efstathios Andreas Agathos] argument avseende rätten till ett effektivt domstolsskydd i enlighet med bland annat artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 1 [nedan kallad stadgan]). Även om villkoren enligt vilka enskilda kan väcka talan mot en förordning ska tolkas med hänsyn till principen om rätten till ett effektivt rättsmedel, kan unionsdomstolen inte, utan att överskrida sin befogenhet, tolka dessa villkor, som uttryckligen föreskrivs i fördraget, på ett extensivt sätt (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 1 april 2004 i mål C-263/02 P, kommissionen mot Jégo-Quéré, REG 2004, s. I-3425, punkt 36, och tribunalens beslut av den 9 januari 2007 i mål T‑127/05, Lootus Teine Osaühing mot rådet, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 50).”

12

Tribunalen slog, i punkt 56 i det överklagade beslutet, fast att ”begreppet ’regleringsakt’ i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF ska förstås så, att det avser alla rättsakter med allmän giltighet med undantag för lagstiftningsakter.” En fysisk eller juridisk persons talan om ogiltigförklaring kan således avse en lagstiftningsakt endast om denna berör personen direkt och personligen.

13

Tribunalen prövade för det andra, i punkterna 57–67 i det överklagade beslutet, huruvida den omtvistade förordningen ska anses utgöra en lagstiftningsakt eller en regleringsakt. Tribunalen slog i det avseendet, i punkt 61 i det överklagade beslutet, fast att det förfarande enligt artikel 294 FEUF som där betecknas ”ordinarie lagstiftningsförfarande” i allt väsentligt motsvarar det som föreskrivs i artikel 251 EG. Tribunalen slog i nämnda punkt fast att den omtvistade förordningen, som antogs enligt förfarandet i sistnämnda artikel, inom ramen för de kategorier av rättsakter som anges i EUF‑fördraget, skulle anses utgöra en lagstiftningsakt. Tribunalen konstaterade, i punkt 65 i det överklagade beslutet, att det relevanta kriteriet i detta fall för att avgöra huruvida en akt ska anses utgöra en lagstiftningsakt eller en regleringsakt är det förfarande som använts för att anta akten.

14

Med hänsyn till tolkningen i punkterna 41–56 i det överklagade beslutet av begreppet regleringsakter i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, och slutsatsen att den omtvistade förordningen inte utgör någon regleringsakt i den mening som avses i den artikeln, slog tribunalen fast att talan inte kunde tas upp till prövning med stöd av det tredje fall som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF. Under dessa förhållanden saknades skäl att ta ställning till huruvida förordningen omfattar genomförandeåtgärder.

15

Tribunalen prövade för det tredje, i punkterna 68–87 i det överklagade beslutet, frågan huruvida klagandena och Efstathios Andreas Agathos är direkt berörda av den omtvistade förordningen.

16

Tribunalen erinrade i detta avseende, i punkt 71 i det överklagade beslutet, om att kravet för att en enskild person ska anses vara direkt berörd av en rättsakt, är att den har direkt inverkan på den enskildes rättsliga ställning och inte lämnar dem till vilka den riktar sig, och som ska genomföra den, något utrymme för skönsmässig bedömning, vilket innebär att genomförandet ska ha en rent automatisk karaktär och endast följa av unionslagstiftningen utan att några mellanliggande regler tillämpas.

17

När det gäller den omtvistade förordningen fann tribunalen i punkt 75 av det överklagade beslutet – med hänvisning till tribunalens beslut av den 11 juli 2005 i mål T-40/04, Bonino m.fl. mot parlamentet och rådet (REG 2005, s. II-2685), punkt 56 – att förordningen, med hänsyn till innehållet i artikel 3.1 däri, endast har direkt inverkan på den rättsliga ställningen för de klaganden vars verksamhet innefattar saluföring av sälprodukter inom unionen. Tribunalen förde i denna del följande resonemang. Förordningen innebär inte något förbud mot säljakt, som dessutom sker utanför unionen, eller mot användning eller konsumtion av sälprodukter som inte saluförs. Även om det inte kan uteslutas att det allmänna saluföringsförbud som föreskrivs i den omtvistade förordningen kan påverka personer som bedriver verksamhet i tidigare eller senare led, i förhållande till saluföringen, kan denna påverkan ändå inte anses utgöra en direkt följd av förordningen. De eventuella ekonomiska verkningar som detta förbud för med sig rör för övrigt endast klagandenas faktiska situation och inte deras rättsliga ställning.

18

Efter att, i punkt 76 i det överklagade beslutet, ha erinrat om lydelsen i artiklarna 3.4 och 5.3 i den omtvistade förordningen samt i skäl 17 däri, slog tribunalen, i punkt 77 i det överklagade beslutet, fast att det – trots förbudet mot saluföring av sälprodukter som enligt vad som har visats inte härrör från den traditionella jakt som inuitsamhällen och andra ursprungsbefolkningar bedriver inom ramen för sin självhushållning – står klart att villkoren för saluföring av produkter inte definierats.

19

Tribunalen fann i det avseendet, i punkterna 78–80 i det omtvistade beslutet, följande. Den omtvistade förordningen ger inte svar på vad som till exempel avses med ”andra ursprungsbefolkningar”. Inte heller ges någon förklaring avseende formerna för den traditionella jakt som bedrivs inom ramen för deras självhushållning, eller hur inuitursprung eller tillhörighet till andra ursprungsbefolkningar ska fastställas. De nationella myndigheterna kan således, vad beträffar de produkter som kan bli föremål för undantagsbestämmelserna, inte tillämpa den omtvistade förordningen utan att genomförandeåtgärder fastställs genom en tillämpningsförordning där villkoren för saluföring av de godkända varorna definieras. Situationen för klagandena och för Efstathios Andreas Agathos, i den mån denna situation omfattas av det aktuella undantaget, kan på grund härav endast bedömas utifrån åtgärderna för genomförande av den omtvistade förordningen. Under dessa förhållanden påverkar den omtvistade förordningen således enbart den rättsliga ställningen för de klaganden vars verksamhet avser saluföring av sälprodukter inom unionen och som berörs av det allmänna förbudet mot saluföring av dessa varor.

20

Detta är däremot inte fallet beträffande de klaganden vilkas verksamhet inte avser saluföring av dessa produkter och/eller de som omfattas av det i den omtvistade förordningen föreskrivna undantaget. Saluföring i unionen av sälprodukter som härrör från den traditionella jakt som inuitsamhällena och andra ursprungsbefolkningar bedriver och som bidrar till deras självhushållning är nämligen fortsatt tillåten. Detta innebär närmare bestämt att säljägare med inuitiskt ursprung och de organisationer som företräder klagandenas intressen inte anses vara verksamma inom saluföring av sälprodukter.

21

Tribunalen fann således i punkterna 81–87 i det överklagade beslutet att endast fyra av klagandena är direkt berörda av den omtvistade förordningen, nämligen de som bedriver verksamhet i form av bearbetning och/eller saluföring av sälprodukter som härrör från inuitiska och icke‑inuitiska jägare. Vad beträffar Karliin Aariak slog tribunalen, i punkt 82 i det överklagade beslutet, fast att hon inte kan anses vara direkt berörd av den omtvistade förordningen. Även om hon bedriver verksamhet avseende bearbetning av sälprodukter, nämligen formgivning och saluföring av kläder som tillverkats av sälskinn, framgår det av ansökan, liksom av klagandenas och Efstathios Andreas Agathos yttranden över invändningen om rättegångshinder, att även hon tillhör inuitsamhället och att hon inte gjort gällande att hon bedriver någon verksamhet avseende saluföring av andra produkter än dem som omfattades av det ifrågavarande undantaget.

22

Eftersom den enskilde ska befinna sig i en situation där han eller hon, för att uppfylla villkoren för upptagande till prövning av talan i artikel 263 fjärde stycket FEUF, berörs både direkt och personligen, prövade tribunalen i punkterna 88–93 i det överklagade beslutet huruvida de fyra av klagandena, som den fann vara direkt berörda av den omtvistade förordningen, också kunde anses vara personligen berörda av densamma. Tribunalen slog – med hänvisning till punkt 41 i beslutet – i det hänseendet fast att den omtvistade förordningen är tillämplig på objektivt bestämda situationer och medför rättsverkningar för en allmänt och abstrakt angiven personkrets. Det allmänna förbudet mot saluföring av sälprodukter, med undantag för dem som härrör från traditionell jakt som bedrivs av inuitsamhällen och andra ursprungsbefolkningar inom ramen för deras självhushållning, har formulerats i allmänna ordalag och kan tillämpas på alla ekonomiska aktörer som omfattas av den omtvistade förordningens tillämpningsområde.

23

Även om de fyra aktuella klagandena bedriver verksamhet avseende saluföring av sälprodukter som härrör från inuitiska och icke-inuitiska jägare berörs de, i denna egenskap, av den omtvistade förordningen på samma sätt som alla andra ekonomiska aktörer som saluför sälprodukter. Även om det antas att de berörda sökandena inte bara omfattas av det allmänna förbudet, utan även av undantaget för produkter med inuitiskt ursprung, är detta inte tillräckligt för att individualisera dem på motsvarande sätt som den som ett beslut är riktat till.

24

Tribunalen fann under dessa förhållanden att talan om ogiltigförklaring skulle avvisas.

Parternas yrkanden

25

Klagandena har yrkat att domstolen ska

—

upphäva det överklagade beslutet,

—

fastställa att ansökan om ogiltigförklaring kan tas upp till prövning, om den anser sig ha tillgång till alla uppgifter som krävs för att ta ställning i frågan om upptagande till prövning av talan om ogiltigförklaring av den omtvistade förordningen,

—

i annat fall, upphäva det överklagade beslutet och återförvisa målet till tribunalen,

—

förplikta parlamentet och rådet att ersätta klagandenas rättegångskostnader, och

—

förplikta kommissionen och Konungariket Nederländerna att bära sina rättegångskostnader.

26

Rådet har yrkat att domstolen ska

—

ogilla överklagandet, och

—

förplikta klagandena att solidariskt ersätta rättegångskostnaderna.

27

Parlamentet har yrkat att domstolen ska

—

ogilla överklagandet, och

—

förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna.

28

Kommissionen har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna.

29

Konungariket Nederländerna har inte inkommit med någon svarsskrivelse.

Prövning av överklagandet

30

Klagandena har till stöd för sitt överklagande åberopat fyra grunder. Den första grunden avser felaktig rättstillämpning vid tolkningen och tillämpningen av artikel 263 fjärde stycket FEUF. Grunden består av två delgrunder. Med sin andra grund har klagandena gjort gällande att tribunalen har åsidosatt sin motiveringsskyldighet. Deras tredje grund avser att tribunalen har åsidosatt artikel 47 i stadgan samt artiklarna 6 och 13 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen). Med sin fjärde grund har klagandena anfört att tribunalen har missuppfattat bevisningen.

Den första grunden

Den första grundens första del

– Parternas argument

31

Klagandena har med den första grundens första del gjort gällande att tribunalen – vid sin tolkning av begreppet regleringsakter i artikel 263 fjärde stycket FEUF och, i synnerhet, genom att från detta begrepps tillämpningsområde undanta lagstiftningsakter, såsom den omtvistade förordningen – gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning.

32

Tribunalens åtskillnad mellan lagstiftningsakter och regleringsakter saknar stöd i de formuleringar som valts i EUF‑fördraget, bland annat i artiklarna 288 FEUF, 289 FEUF och 290 FEUF. I dessa bestämmelser skiljs mellan lagstiftningsakter och akter som inte är lagstiftningsakter. Dessutom gäller, i motsats till vad tribunalen slagit fast, att begreppet regleringsakter inte bara omfattar vissa, utan samtliga akter som är allmänt tillämpliga, varför tribunalens bokstavstolkning i punkterna 41–48 i den överklagade domen är felaktig.

33

Tribunalens åtskillnad leder till att endast de rekommendationer och de yttranden som parlamentet och/eller rådet antar kan anses utgöra regleringsakter eftersom lagstiftningsakter omfattar de förordningar, direktiv och beslut som antas av parlamentet och rådet, medan de delegerade akterna omfattar de akter som antagits av kommissionen. Däremot ingår inte rekommendationer och yttranden bland de akter som enligt artikel 263 första stycket FEUF kan bli föremål för talan om ogiltighetsförklaring.

34

Om Lissabonfördragets upphovsmän använde begreppet regleringsakt i artikel 263 fjärde stycket FEUF i syfte att ange motsatsen till lagstiftningsakter, hade snarare begreppet delegerad akt i den mening som avses i artikel 290 FEUF kunnat användas. Att författarna till fördraget ändå använde begreppet regleringsakt har att göra med att de avsåg andra akter än lagstiftningsakter eller akter som inte är lagstiftningsakter. I övrigt omfattas inte de genomförandeakter som avses i artikel 291 FEUF av tribunalens åtskillnad.

35

Tribunalens tolkning av begreppet regleringsakter såsom utgörande motsatsen till lagstiftningsakter leder följaktligen till att det rättsmedel mot regleringsakter som erbjuds under de förutsättningar som anges för det tredje fall som nämns i artikel 263 fjärde stycket FEUF och som infördes genom Lissabonfördraget blir innehållslös, eftersom syftet med denna ändring var att utöka sakprövningsförutsättningarna för talan som förs av fysiska och juridiska personer. En sådan tolkning skulle utesluta all talan av en enskild med stöd av det tredje fallet i artikel 263 fjärde stycket FEUF.