DOMSTOLENS DOM (fjärde avdelningen)

den 16 januari 2014 ( *1 )

”Begäran om förhandsavgörande — Domstols behörighet på privaträttens område — Förordning (EG) nr 44/2001 — Skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister — Vara som tillverkats i en medlemsstat och sålts i en annan medlemsstat — Tolkningen av begreppet ’ort där skadan inträffade eller kan inträffa’ — Ort där den skadevållande händelsen inträffade”

I mål C‑45/13,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Oberster Gerichtshof (Österrike) genom beslut av den 28 november 2012, som inkom till domstolen den 28 januari 2013, i målet

Andreas Kainz

mot

Pantherwerke AG,

meddelar

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden L. Bay Larsen samt domarna M. Safjan (referent) och J. Malenovský,

generaladvokat: N. Jääskinen,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

—

Andreas Kainz, genom K. Kozák, Rechtsanwalt,

—

Österrikes regering, genom A. Posch, i egenskap av ombud,

—

Tjeckiens regering, genom M. Smolek och J. Vláčil, båda i egenskap av ombud,

—

Förenade kungarikets regering, genom S. Brighouse, i egenskap av ombud, biträdd av S. Lee, barrister,

—

Europeiska kommissionen, genom W. Bogensberger och A.-M. Rouchaud-Joët, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 5.3 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Andreas Kainz, som är bosatt i Salzburg (Österrike), och Pantherwerke AG, med säte i Tyskland, angående en skadeståndstalan som grundar sig på skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister. Andreas Kainz väckte talan till följd av en olycka som han drabbats av i Tyskland med en cykel som hade tillverkats i denna medlemsstat av Pantherwerke AG, men inhandlats från en detaljhandlare i Österrike.

Tillämpliga bestämmelser

Förordning (EG) nr 44/2001

3

I skälen 2, 11, 12 och 15 i förordning nr 44/2001 anges följande:

”(2)

Vissa olikheter i medlemsstaternas bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande av domar hindrar den inre marknaden från att fungera väl. Det är därför nödvändigt att införa bestämmelser som gör reglerna om behörighetskonflikter på privaträttens område mer enhetliga och som förenklar formaliteterna, så att domar från de medlemsstater som är bundna av denna förordning kan erkännas och verkställas enkelt och snabbt.

...

(11)

Behörighetsbestämmelserna måste uppfylla kravet på förutsebarhet och bygga på den allmänna principen om svarandens hemvist, och det måste alltid kunna gå att bestämma vilken domstol som är behörig utifrån denna princip, utom i vissa bestämda fall när tvistens art eller hänsynen till partsautonomin gör det berättigat att använda någon annan anknytning. I fråga om juridiska personer bör hemvisten definieras autonomt så att de gemensamma reglerna blir klara och behörighetskonflikter kan undvikas.

(12)

Principen om att domstolen där svaranden har hemvist är behörig bör kompletteras med alternativa behörighetsregler i de fall där det finns en nära koppling mellan domstolen och tvisteföremålet eller då detta krävs för att underlätta rättskipningen.

...

(15)

För att rättskipningen skall fungera väl, måste man minimera möjligheten för samtidiga förfaranden och se till att oförenliga domar inte meddelas i två medlemsstater. …”

4

Artiklarna 2–31 i denna förordning, vilka återfinns i förordningens kapitel II, rör domstolarnas behörighet.

5

Avsnitt 1 i detta kapitel, som har rubriken ”Allmänna bestämmelser”, innehåller artikel 2.1, som har följande lydelse:

”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, skall talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den staten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap.”

6

Artikel 3.1 i förordningen, som ingår i samma avsnitt, har följande lydelse:

”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat får väckas vid domstol i en annan medlemsstat endast med stöd av bestämmelserna i avsnitten 2–7 i detta kapitel”

7

I artikel 5.3 i förordningen, som ingår i avsnitt 2 i kapitel II, med rubriken ”Särskilda behörighetsregler”, föreskrivs följande:

”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat kan väckas i en annan medlemsstat

...

3)

om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, vid domstolen i den ort där skadan inträffade eller kan inträffa,”

Förordning (EG) nr 864/2007

8

I skäl 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, s. 40) anges följande:

”Denna förordnings materiella tillämpningsområde och bestämmelser bör överensstämma med … förordning [nr 44/2001] och de instrument som rör tillämplig lag på avtalsförpliktelser.”

9

I artikel 5 i denna förordning, som har rubriken ”Produktansvar”, föreskrivs följande:

”1.   Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4.2 skall tillämplig lag för en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i skada som orsakas av en produkt vara

a)

lagen i det land där den skadelidande hade sin vanliga vistelseort när skadan uppkom, om produkten saluförts i det landet, eller i annat fall,

b)

lagen i det land där produkten förvärvades, om produkten saluförts i det landet, eller i annat fall,

c)

lagen i det land där skadan uppkom, om produkten saluförts i det landet.

Emellertid skall tillämplig lag vara lagen i det land där den person vars ansvar görs gällande har sin vanliga vistelseort om han eller hon inte rimligen kunde förutse att produkten, eller en produkt av samma typ, skulle saluföras i det land vars lag är tillämplig enligt a, b eller c.

2.   Om det framgår av alla omständigheter i fallet att den skadeståndsgrundande händelsen har en uppenbart närmare anknytning till ett annat land än det som anges i punkt 1, skall lagen i det landet tillämpas. En uppenbart närmare anknytning till ett annat land kan särskilt grundas på att det redan finns ett rättsförhållande mellan parterna, såsom ett avtal som har nära anknytning till den skadeståndsgrundande händelsen i fråga.”

Direktiv 85/374/EEG

10

I artikel 11 i rådets direktiv 85/374/EEG av den 25 juli 1985 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister (EGT L 210, s. 29, svensk specialutgåva, område 15, volym 6, s. 239), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/34/EG av den 10 maj 1999 (EGT L 141, s. 20), föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall i sin lagstiftning föreskriva att den skadelidandes rättigheter enligt detta direktiv skall upphöra efter en period av tio år från den dag då tillverkaren satte den produkt som orsakat skadan i omlopp, s