DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)

den 9 september 2015 ( *1 )

”Begäran om förhandsavgörande — Migrerande arbetstagare — Social trygghet — Tillämplig lagstiftning — Rhenskeppare — E 101-intyg — Bevisvärde — Anhängiggörande vid domstolen — Skyldighet att begära förhandsavgörande”

I de förenade målen C‑72/14 och C‑197/14,

angående beslut att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, från Gerechtshof te ’s-Hertogenbosch och Hoge Raad der Nederlanden (Nederländerna), av den 7 februari respektive den 28 mars 2014 som inkom till domstolen den 10 februari respektive den 18 april 2014 i målet

X

mot

Inspecteur van Rijksbelastingdienst (C‑72/14),

och

T.A. van Dijk

mot

Staatssecretaris van Financiën (C‑197/14),

meddelar

DOMSTOLEN (andra avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden R. Silva de Lapuerta (referent) samt domarna J.-C. Bonichot, A. Arabadjiev, J.L. da Cruz Vilaça och C. Lycourgos,

generaladvokat: N. Wahl,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

—

X och T.A. van Dijk, genom M.J. van Dam, advocaat,

—

Nederländernas regering, genom M. Bulterman, M. de Ree, H. Stergiou och J. Langer, samtliga i egenskap av ombud,

—

Tjeckiens regering, genom M. Smolek, i egenskap av ombud,

—

Tysklands regering, genom T. Henze och J. Möller, båda i egenskap av ombud,

—

Greklands regering, genom E.-M. Mamouna, M. Tassopoulou och A. Samoni-Rantou, samtliga i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom D. Martin och W. Roels, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 13 maj 2015 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1

Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 7.2 a i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen samt artiklarna 10c–11a, 12a och 12b i rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpningen av förordning (EEG) nr 1408/71, i deras ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 (EGT L 28, 1997, s. 1), i ändrad lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 647/2005 av den 13 april 2005 (EUT L 117, s. 1) (nedan kallade förordning nr 1408/71 respektive förordning nr 574/72), och tolkningen av artikel 267 tredje stycket FEUF.

2

Den ena begäran har framställts i ett mål mellan X och Inspecteur van Rijksbelastingdienst (den nationella skattemyndigheten) och den andra i ett mål mellan T.A. van Dijk och Staatssecretaris van Financiën (statssekreterare med ministerlika befogenheter). Målen rör beskattningsbeslut beträffande X respektive T.A. van Dijk.

Tillämpliga bestämmelser

Internationell rätt

3

Överenskommelsen om rhenskepparnas sociala trygghet antogs av regeringskonferensen för att revidera avtalet av den 13 februari 1961 om rhenskepparnas sociala trygghet, undertecknad i Genève den 30 november 1979 (nedan kallad överenskommelsen om rhenskepparna). Följande föreskrivs i artikel 2.1 i överenskommelsen:

”Med undantag för bestämmelserna i artiklarna 9.2 och 54 ska denna överenskommelse vara tillämplig inom de avtalsslutande parternas territorier på alla personer som är eller har varit rhenskeppare enligt lagstiftningen i en eller flera av de avtalsslutande parterna och på dessa personers familjemedlemmar och efterlevande.”

Unionsrätt

Förordning nr 1408/71

4

I artikel 6 i förordning nr 1408/71 föreskrivs att den förordningen ska ersätta bestämmelserna i alla konventioner om social trygghet mellan två eller flera medlemsstater inbördes, eller minst två medlemsstater och en eller flera andra stater.

5

Artikel 7 i förordning nr 1408/71 har rubriken ”Internationella bestämmelser som inte påverkas av denna förordning”. I artikel 7.2 a föreskrivs att utan hinder av artikel 6 ska bestämmelserna i överenskommelsen om rhenskepparna fortfarande gälla.

6

Avdelning II i förordning nr 1408/71, som innefattar artiklarna 13–17a, innehåller regler om bestämmande av tillämplig lagstiftning i fråga om social trygghet.

Förordning nr 574/72

7

I avdelning III i förordning nr 574/72, som har rubriken ”Tillämpning av förordningens bestämmelser om bestämmande av tillämplig lagstiftning”, fastställs hur artiklarna 13–17 i förordning nr 1408/71 ska tillämpas.

8

I synnerhet i artiklarna 10c–11a, 12a och 12b i förordning nr 574/72 föreskrivs att den institution som anges av den behöriga myndigheten i den medlemsstat vars lagstiftning ska fortsätta att gälla enligt artiklarna 13.2 d, 14.1 a samt 14.2 a och b, 14a.1 a samt 14.2 och 14.4, 14b.1, 14b.2 och 14b.4, 14c a, 14e och 17 i förordning nr 1408/71 ska utfärda ett intyg, kallat E 101-intyg, i vilket anges att den aktuelle arbetstagaren omfattas av den medlemsstatens lagstiftning.

Målen vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Mål C‑72/14

9

X är nederländsk medborgare och var under år 2006 bosatt i Nederländerna och arbetade som rorsman på ett motorfartyg som var registrerat i Nederländerna.

10

Under år 2006 seglade det fartyget i yrkesmässigt syfte inte endast på Rhen, utan oftast även på andra inre vattenvägar.

11

Under år 2006 var X i övrigt anställd av ett företag med hemvist i Luxemburg.

12

Den 25 november 2004 lämnade ministeriet för trafik- och vattenvägar (Ministerie van Verkeer en Waterstaat) fartygets ägare, ett företag med hemvist i Rotterdam (Nederländerna), ett tillstånd för fartyget att segla på Rhen (Rijnvaartverklaring) i enlighet med artiklarna 1 h och 5.1 i lagen om transport på inre vattenvägar (Wet vervoer binnenvaart).

13

X ansökte hos den behöriga institutionen i Luxemburg om att anslutas till systemet för social trygghet i Luxemburg. Den behöriga myndigheten biföll ansökan. Den 1 mars 2006 utfärdade Union des caisses de maladie à Luxembourg ett E 101-intyg för X med anledning av hans verksamhet.

14

X upprättade en deklaration avseende inkomstskatt och socialförsäkringsavgifter för år 2006 på grundval av en skattepliktig inkomst av tjänst på 31647 euro. I deklarationen begärde X befrielse från uttag av socialförsäkringsavgifter och avdrag för att undvika dubbelbeskattning. Vid taxeringen beviljade Inspecteur van Rijksbelastingdienst varken avgiftsbefrielsen eller avdraget för att undvika dubbelbeskattning. Inspecteur korrigerade dessutom skatteberäkningen.

15

X påfördes således inkomstskatt och socialförsäkringsavgifter för år 2006 grundat på en skattepliktig inkomst av tjänst på 28914 euro.

16

X begärde omprövning av bland annat beslutet att inte bevilja undantag från skyldigheten att betala socialförsäkringsavgifter för det aktuella året. Inspecteur van Rijksbelastingdienst ansåg att begäran saknade grund och avslog den.

17

X överklagade avslagsbeslutet till Rechtbank Breda, som ogillade överklagandet. X överklagade därvid Rechtbank Bredas dom till Gerechtshof te 's‑Hertogenbosch.

18

Gerechtshof te 's-Hertogenbosch fann att Rechtbank Breda hade gjort en riktig bedömning när den slog fast att X är rhenskeppare i den mening som avses i överenskommelsen om rhenskepparna och att lagvalsreglerna i den överenskommelsen därför är tillämpliga på honom. Gerechtshof te 's‑Hertogenbosch vill få klarhet i vilken räckvidd det E 101-intyg kan ha som utfärdades den 1 mars 2006 av den institution i Luxemburg som är behörig att utfärda sådana intyg.

19

Mot denna bakgrund beslutade Gerechtshof te 's-Hertogenbosch att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

”1)

I domen i målet FTS (C‑202/97, EU:C:2000:75) slog domstolen fast att ett E 101-intyg som utfärdats av en behörig institution i en medlemsstat är bindande för det sociala trygghetssystemets institutioner i andra medlemsstater, även om intyget innehåller sakliga felaktigheter. Gäller detta även i ett fall som det förevarande, i vilket förordningens lagvalsregler inte är tillämpliga?

2)

Har det för svaret på denna fråga betydelse att den behöriga institutionen inte hade för avsikt att utfärda ett E 101-intyg, men av administrativa skäl medvetet och avsiktligt använde sig av handlingar som till sin form och sitt innehåll såg ut som E 101-intyg, och den berörde trodde och rimligen kunde tro att vederbörande hade mottagit ett sådant intyg?”

Mål C‑197/14

20

Mellan den 1 januari 2007 och den 30 juni 2007 var T.A. van Dijk, som då var bosatt i Nederländerna, anställd av Christa Intershipping Sàrl, som är ett företag som är etablerat i Luxemburg. T.A. van Dijk arbetade under den tiden i synnerhet som befälhavare på ett fartyg som trafikerade de inre vattenvägarna i flera medlemsstater, främst Rhen med bifloder och förbindelser till öppna havet.

21

De luxemburgska myndigheterna utfärdade ett E 101-intyg för T.A. van Dijk. Av intyget framgår att den luxemburgska lagstiftningen om social trygghet, i enlighet med förordning nr 1408/71, är tillämplig på honom från och med den 1 september 2004.

22

T.A. van Dijk delgavs ett beskattningsbeslut avseende inkomstskatt för år 2007 angående socialförsäkringsavgifter och ett beskattningsbeslut avseende sjukvårdsförsäkringsavgifter för samma år, beräknade på hans inkomster. De nederländska skattemyndigheterna fastställde beskattningsbesluten sedan T.A. van Dijk begärt omprövning av dem.

23

T.A. van Dijk överklagade besluten om avslag på hans begäran om omprövning till Rechtbank te 's-Gravenhage som fastställde de aktuella beskattningsbesluten. T.A. van Dijk överklagade därefter det avgörandet till Gerechtshof te 's‑Gravenhage.

24

Gerechtshof te 's-Gravenhage fastställde Rechtbank te 's-Gravenhages avgörande. Gerechtshof te 's-Gravenhage slog särskilt fast att den berörde borde anses vara rhenskeppare i den mening som avses i överenskommelsen om rhenskepparna och att det nederländska systemet för social trygghet var tillämpligt på honom i enlighet med artikel 11.2 i den överenskommelsen. Gerechtshof te 's-Gravenhage slog dessutom fast att det aktuella E 101-intyget inte kunde tillmätas någon rättslig status, eftersom det hade utfärdats på grundval av förordning nr 1408/71 som enligt artikel 7.2 a i samma förordning inte var tillämplig på T.A. van Dijk.

25

T.A. van Dijk överklagade Gerechtshof te 's-Gravenhages dom till Hoge Raad der Nederlanden.

26

Det framgår av beslutet om hänskjutande att Hoge Raad der Nederlanden redan tidigare har haft tillfälle att avgöra frågan om räckvidden av E 101-intyg i ett mål som liknar det nationella målet.

27

I dom nr 12/04012 av den 11 oktober 2013 (ECLI:NL:HR:2013:CA0827) fann Hoge Raad der Nederlanden att ett utfärdat E 101-intyg inte kan tillmätas någon betydelse och att principen om lojalt samarbete inte åsidosätts om den berörda personen betraktas som rhenskeppare i den mening som avses i artikel 1 m i överenskommelsen om rhenskepparna och därmed omfattas av den överenskommelsen men inte av förordning nr 1408/71.

28

Hoge Raad meddelade detta avgörande utan att hänskjuta någon tolkningsfråga till domstolen, eftersom den ansåg att det inte förelåg några rimliga tvivel om tolkningen.