DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)
den 21 maj 2015 ( *1 )
”Civilrättsligt samarbete — Domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område — Förordning (EG) nr 44/2001 — Artikel 23 — Avtal om domstols behörighet — Formkrav — Elektroniskt meddelande som möjliggör en varaktig dokumentation av avtalet — Begrepp — Allmänna försäljningsvillkor som kan läsas och skrivas ut med hjälp av en länk som gör att de kan öppnas i ett nytt fönster — Clickwrap-teknik”
I mål C‑322/14,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Landgericht Krefeld (Tyskland) genom beslut av den 5 juni 2014, som inkom till domstolen den 4 juli 2014, i målet
Jaouad El Majdoub
mot
CarsOnTheWeb.Deutschland GmbH,
meddelar
DOMSTOLEN (tredje avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden M. Ilešič samt domarna A. Ó Caoimh, C. Toader (referent), E. Jarašiūnas och C.G. Fernlund,
generaladvokat: M. Szpunar,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
—
Tysklands regering, genom T. Henze och J. Kemper, båda i egenskap av ombud,
—
Europeiska kommissionen, genom A.-M. Rouchaud-Joët och W. Bogensberger, båda i egenskap av ombud,
—
Schweiz regering, genom M. Jametti, i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1
Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 23.2 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1) (nedan kallad Bryssel I‑förordningen).
2
Begäran har framställts i ett mål mellan Jaouad El Majdoub, som är bilåterförsäljare, och CarsOnTheWeb.Deutschland GmbH, angående den senares försäljning av en bil till den förre via bolagets webbplats.
Tillämpliga bestämmelser
3
Artikel 17 första stycket i konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad i Bryssel den 27 september 1968 (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 30), i dess lydelse enligt på varandra följande konventioner om nya medlemsstaters tillträde till denna konvention (nedan kallad Brysselkonventionen), har följande lydelse:
”Om parterna har träffat avtal om att en domstol eller domstolarna i en konventionsstat skall vara behöriga att avgöra en redan uppkommen tvist eller framtida tvister med anledning av ett bestämt rättsförhållande, och minst en av parterna har hemvist i en konventionsstat, skall endast den domstolen eller domstolarna i den staten vara behöriga. Ett sådant avtal om behörighet skall vara antingen
a)
skriftligt eller också muntligt och skriftligen bekräftat,
eller
b)
i en form som överensstämmer med praxis som parterna har utbildat mellan sig,
eller
c)
i internationell handel, i en form som överensstämmer med handelsbruk eller annan sedvänja som parterna kände till eller borde ha känt till och som är allmänt känd och regelmässigt iakttas av parter i avtal av föreliggande typ vid det ifrågavarande slaget av handel.”
4
Enligt skäl 2 i Bryssel I-förordningen är förordningens syfte att göra reglerna om behörighetskonflikter på privaträttens område mer enhetliga och att förenkla formaliteterna, så att domar från de medlemsstater som är bundna av denna förordning kan erkännas och verkställas enkelt och snabbt.
5
I skälen 11 och 12 i förordningen preciseras förhållandet mellan de olika behörighetsreglerna samt målen med dessa regler. Dessa skäl har följande lydelse:
”(11)
Behörighetsbestämmelserna måste uppfylla kravet på förutsebarhet och bygga på den allmänna principen om svarandens hemvist, och det måste alltid kunna gå att bestämma vilken domstol som är behörig utifrån denna princip, utom i vissa bestämda fall när tvistens art eller hänsynen till partsautonomin gör det berättigat att använda någon annan anknytning. I fråga om juridiska personer bör hemvisten definieras autonomt så att de gemensamma reglerna blir klara och behörighetskonflikter kan undvikas.
(12)
Principen om att domstolen där svaranden har hemvist är behörig bör kompletteras med alternativa behörighetsregler i de fall där det finns en nära koppling mellan domstolen och tvisteföremålet eller då detta krävs för att underlätta rättskipningen.”
6
I skäl 19 i nämnda förordning anges att kontinuiteten mellan Brysselkonventionen och denna förordning måste säkerställas.
7
I artikel 2.1 i Bryssel I‑förordningen föreskrivs principen att talan mot den som har hemvist i en medlemsstat ska väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han eller hon har medborgarskap.
8
I artikel 3.1 i denna förordning, som ingår i kapitel II i densamma, föreskrivs följande:
”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat får väckas vid domstol i en annan medlemsstat endast med stöd av bestämmelserna i avsnitten 2‐7 i detta kapitel.”
9
I nämnda kapitel II ingår avsnitt 7, med rubriken ”Avtal om domstols behörighet”. I detta avsnitt ingår artikel 23. I artikel 23.1 och 23.2 föreskrivs följande:
”1. Om parterna har träffat avtal om att en domstol eller domstolarna i en medlemsstat skall vara behöriga att avgöra en redan uppkommen tvist eller framtida tvister i anledning av ett bestämt rättsförhållande, och minst en av parterna har hemvist i en medlemsstat, skall endast den domstolen eller domstolarna i den medlemsstaten ha behörighet. En sådan behörighet ska vara exklusiv om parterna inte har träffat avtal om annat. Ett sådant avtal om behörighet skall vara antingen
a)
skriftligt eller muntligt och skriftligen bekräftat, eller
b)
i en form som överensstämmer med praxis som parterna har utbildat mellan sig, eller
c)
i internationell handel, i en form som överensstämmer med handelsbruk eller annan sedvänja som parterna kände till eller borde ha känt till och som är allmänt känd och regelmässigt iakttas av parter i avtal av föreliggande typ vid det ifrågavarande slaget av handel.
2. Ett elektroniskt meddelande som möjliggör en varaktig dokumentation av avtalet, skall anses vara likvärdigt med skriftligt.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
10
Jaouad El Majdoub, som är bilåterförsäljare med etablering i Köln (Tyskland), förvärvade via en webbplats som innehas av CarsOnTheWeb.Deutschland GmbH, med säte i Amberg (Tyskland), en elbil till ett mycket förmånligt pris. Säljaren hävde emellertid avtalet. Som skäl angavs att man, i samband med att fordonet förbereddes för leverans till köparen, konstaterat skador på fordonet.
11
Jaouad El Majdoub ansåg att denna förklaring endast utgör en förevändning för att häva avtalet på grund av att priset var förmånligt och därmed till förfång för säljaren. Han väckte därför talan vid Landgericht Krefeld med yrkande att säljaren ska förpliktas att överföra äganderätten till nämnda fordon till honom.
12
Jaouad El Majdoub gjorde gällande att hans avtalspart är CarsOnTheWeb.Deutschland GmbH, med säte i Tyskland, och inte detta bolags moderbolag, vilket har säte i Belgien, och att den hänskjutande domstolen således är behörig att avgöra målet.
13
CarsOnTheWeb.Deutschland GmbH hävdade å sin sida att tyska domstolar inte är behöriga. Artikel 7 i de allmänna avtalsvillkoren avseende internetförsäljning, vilka finns tillgängliga på bolagets webbplats, innehåller ett avtal om domstols behörighet till förmån för en domstol i Leuven (Belgien). Bolaget gjorde även gällande att det inte är part i avtalet med Jaouad El Majdoub, utan att det är dess moderbolag som är hans motpart. Jaouad El Majdoub kan inte påstå att han var okunnig därom, eftersom han bett att få en faktura utan tillägg för mervärdesskatt från det belgiska moderbolaget, som därefter sänt honom denna faktura utställd med sina egna kontaktuppgifter, och eftersom han betalat priset för den aktuella bilen till ett belgiskt konto.
14
Jaouad El Majdoub bestred inte denn
