FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

MELCHIOR WATHELET

föredraget den 14 april 2016 ( 1 )

Mål C‑115/15

Secretary of State for the Home Department

mot

NA

(begäran om förhandsavgörande från Court of Appeal (England & Wales) (Civil Division) (överrätten för England och Wales, avdelningen för tvistemål och förvaltningsmål, Förenade kungariket))

”Begäran om förhandsavgörande — Artiklarna 20 FEUF och 21 FEUF — Artikel 13.2 första stycket c i direktiv 2004/38 — Äktenskapsskillnad — Bibehållen uppehållsrätt för tredjelandsmedborgare som har vårdnaden av minderåriga barn som har medborgarskap i en annan medlemsstat i Europeiska unionen — Artikel 12 första stycket i förordning nr 1612/68”

I – Inledning

1.

Kärnfrågan i förevarande mål är huruvida en tredjelandsmedborgare, som i egenskap av make till en unionsmedborgare tillsammans med denna vistades i en EU-medlemsstat, själv får stanna i denna stat om unionsmedborgaren har flyttat därifrån varaktigt och förfarandet om äktenskapsskillnad inletts efter det att unionsmedborgaren flyttat.

2.

Domstolen har redan tidigare haft möjlighet att ta ställning till denna fråga i domen Singh m.fl. (C‑218/14, EU:C:2015:476). Till skillnad från det förstnämnda målet ägde dock flytten och därefter äktenskapsskillnaden i förevarande fall rum efter det att makan utsatts för våld i hemmet. Detta fall fångas visserligen upp av artikel 13.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG, ( 2 ) men domstolen har ännu inte haft tillfälle att tolka den bestämmelsen.

3.

Den omständigheten att de två barn som befinner i mottagarlandet är unionsmedborgare och barn till en unionsmedborgare och en tredjelandsmedborgare ger även domstolen tillfälle att precisera kriterierna för bedömning av om ”någon berövas möjligheten att åtnjuta kärnan i sina rättigheter” som utvecklats i den praxis som introducerades genom domen Ruiz Zambrano (C‑34/09, EU:C:2011:124).

II – Tillämpliga bestämmelser

A – EUF-fördraget

4.

I artikel 20 FEUF anges att ett unionsmedborgarskap införs och att varje person som är medborgare i en medlemsstat ska vara unionsmedborgare. Enligt artikel 20.2 FEUF ska unionsmedborgarna bland annat ha ”rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier”. I enlighet med artikel 20.2 andra stycket FEUF ska denna rättighet utövas ”enligt de villkor och begränsningar som fastställs i fördragen och genom de åtgärder som beslutats med tillämpning av dessa”.

5.

I artikel 21 FEUF preciseras emellertid att varje unionsmedborgare visserligen ska ha rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, ”om inte annat följer av de begränsningar och villkor som föreskrivs i fördragen och i bestämmelserna om genomförande av fördragen”.

B – Direktiv 2004/38

6.

I skäl 15 i direktiv 2004/38 anges att ”[f]amiljemedlemmarna bör omfattas av ett rättsligt skydd för det fall att unionsmedborgaren avlider, skiljer sig, gifter sig eller när ett registrerat partnerskap upplöses. Med respekt för familjelivet och den mänskliga värdigheten samt för att under vissa förhållanden undvika missbruk, bör åtgärder vidtas för att säkerställa att familjemedlemmar som redan uppehåller sig inom den mottagande medlemsstatens territorium får behålla uppehållsrätten uteslutande på personlig grund”.

7.

I artikel 7 i direktiv 2004/38, vilken avser uppehåll för längre tid än tre månader, föreskrivs följande:

”1.   Varje unionsmedborgare skall ha rätt att uppehålla sig inom en annan medlemsstats territorium under längre tid än tre månader om den berörda personen

a)

är anställd eller egenföretagare i den mottagande medlemsstaten, eller

b)

för egen och sina familjemedlemmars räkning har tillräckliga tillgångar för att inte bli en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem under vistelsen, samt har en heltäckande sjukförsäkring som gäller i den mottagande medlemsstaten, …

…

2.   Uppehållsrätten enligt punkt 1 skall även omfatta familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat när de följer med eller ansluter sig till unionsmedborgaren i den mottagande medlemsstaten, förutsatt att unionsmedborgaren uppfyller villkoren i punkt 1 a, 1 b eller 1 c.

…”

8.

I artikel 13.2 i direktiv 2004/38 anges följande:

”Utan att det påverkar tillämpningen av andra stycket skall äktenskapsskillnad, ogiltigförklaring av äktenskap eller upplösning av registrerat partnerskap som avses i artikel 2.[2] b inte leda till förlust av uppehållsrätten för unionsmedborgarens familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat

a)

om äktenskapet eller det registrerade partnerskap som avses i artikel 2[.2] b, när förfarandet för äktenskapsskillnad eller ogiltigförklaring av äktenskapet eller upplösning av det registrerade partnerskapet inleds, har varat i minst tre år, varav minst ett år i den mottagande medlemsstaten, eller

b)

om vårdnaden av unionsmedborgarens barn genom överenskommelse mellan makarna eller partnerna som avses i artikel 2.b eller genom ett domstolsbeslut har överlåtits på den make, maka eller partner som inte är medborgare i en medlemsstat, eller

c)

om detta är befogat med hänsyn till särskilt svåra omständigheter t.ex. att ha varit utsatt för våld i hemmet medan äktenskapet eller det registrerade partnerskapet bestod, eller

d)

om den make, maka eller partner som avses i artikel 2.b, som inte är medborgare i en medlemsstat, genom överenskommelse mellan makarna eller partnerna eller genom ett domstolsbeslut har rätt till umgänge med ett underårigt barn, förutsatt att domstolen har fastställt att denna umgängesrätt måste ske i den mottagande medlemsstaten och under så lång tid som krävs.

Innan personerna i fråga förvärvar permanent uppehållsrätt skall det fortfarande vara ett krav för uppehållsrätten att de kan visa att de är anställda eller egenföretagare eller har tillräckliga tillgångar för sig själva och sina familjemedlemmar för att inte bli en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem under sin uppehållsperiod, samt har en heltäckande sjukförsäkring som gäller i den mottagande medlemsstaten, eller att de är medlemmar i en familj som redan är bildad i den mottagande medlemsstaten av en person som uppfyller dessa krav. Tillräckliga tillgångar skall vara sådana som anges i artikel 8.4.

Den uppehållsrätt som sådana familjemedlemmar har är uteslutande på personlig grund.”

9.

I artikel 16.1 i direktiv 2004/38 föreskrivs slutligen att unionsmedborgare som har uppehållit sig lagligt under en fortlöpande period av fem år i den mottagande medlemsstaten ska ha permanent uppehållsrätt där. Enligt punkt 2 i samma artikel ska bestämmelsen ”också tillämpas på familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat, men som lagligt har uppehållit sig tillsammans med unionsmedborgaren i den mottagande medlemsstaten under en period av fem på varandra följande år”.

C – Förordning (EEG) nr 1612/68

10.

I artikel 12 första stycket i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen ( 3 ) föreskrivs att ”[b]arnen till en medborgare i en medlemsstat som är eller har varit anställd i en annan medlemsstat skall ha tillträde till denna stats allmänna skolor, lärlingsutbildning och yrkesskolekurser på samma villkor som medborgarna i denna stat, om barnen bor där”.

III – Bakgrund till det nationella målet

11.

NA är pakistansk medborgare. I september 2003 gifte hon sig med KA i Karachi (Pakistan). Efter att ha varit bosatt i Tyskland hade han erhållit tyskt medborgarskap.

12.

I mars 2004 flyttade paret till Förenade kungariket, och den 7 november 2005 beviljades NA ett uppehållstillstånd som gällde till den 21 september 2009.

13.

Deras förhållande blev emellertid sämre och NA utsattes vid flera tillfällen för våld i hemmet. Med anledning av en misshandel av NA (då hon var gravid i femte månaden) lämnade KA makarnas hem i oktober 2006. I december 2006 flyttade han varaktigt från Förenade kungariket och återvände till Pakistan.

14.

När KA var bosatt i Förenade kungariket var han antingen arbetstagare eller egenföretagare. Den 5 december 2006 begärde KA att de brittiska myndigheterna skulle upphäva NA:s uppehållstillstånd på grund av att han hade flyttat permanent till Pakistan. Han begärde att han skulle informeras om att uppehållstillståndet hade upphävts.

15.

KA hävdade att han skilt sig från NA genom en ”talaq” ( 4 ) som utfärdades i Karachi den 13 mars 2007. I september 2008 ansökte NA om skilsmässa i Förenade kungariket. Slutgiltig dom om äktenskapsskillnad meddelades den 4 augusti 2009, och NA tilldelades vårdnaden om parets två döttrar.

16.

MA är född den 14 november 2005 och IA den 3 februari 2007. Båda har tyskt medborgarskap och går i skola i Förenade kungariket sedan januari 2009 respektive september 2010.

17.

NA framställde en ansökan om permanent uppehållstillstånd i Förenade kungariket, som avslogs.

18.

NA överklagade avslagsbeslutet. Domstolen i första instans avslog överklagandet. Den 22 februari 2013 ändrade emellertid domstolen i andra instans, Upper Tribunal (Immigration and Asylum Chamber) (överrätten, immigrations- och asylavdelningen), den första domen.

19.

Domstolen i andra instans bekräftade först att NA inte hade en bibehållen uppehållsrätt på grundval av artikel 13.2 i direktiv 2004/38 av den anledningen att KA vid skilsmässan inte längre utövade de rättigheter som följer av fördraget i denna medlemsstat.

20.

Domstolen fann däremot att hon hade uppehållsrätt dels enligt artikel 20 FEUF, med tillämpning av de principer som fastställdes i domen Ruiz Zambrano (C‑34/09, EU:C:2011:124), dels enligt artikel 12 i förordning nr 1612/68.

21.

Eftersom det inte har bestritts att beslutet att vägra uppehållsrätt i Förenade kungariket för NA skulle innebära att hennes barn MA och IA skulle vara tvungna att lämna den medlemsstaten med henne av det skälet att hon har ensam vårdnad om barnen, biföll Upper Tribunal (Immigration and Asylum Chamber) (överrätten, immigrations- och asylavdelningen) NA:s överklagande på grundval av denna bestämmelse med motiveringen att den avsedda utvisningen av MA och IA från Förenade kungariket utgör ett åsidosättande av deras rättigheter enligt artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen).

22.

NA överklagade nämnda avgörande såvitt avser beslutet att vägra uppehållsrätt på grundval av artikel 13.2 i direktiv 2004/38. De brittiska myndigheterna överklagade även domen såvitt avser NA:s uppehållsrätt, dels på grundval av artikel 20 FEUF, dels på grundval av artikel 12 i förordning nr 1612/68. Övervägandena i domen avseende artikel 8 i Europakonventionen bestreds däremot inte.

23.

Mot denna bakgrund beslutade Court of Appeal (England & Wales) (Civil Division) (överrätten för England och Wales, avdelningen för tvistemål och förvaltningsmål) i de två avgöranden som meddelades den 17 juli 2014 respektive den 25 februari 2015 att vilandeförklara målen och ställa fyra tolkningsfrågor till EU-domstolen.

IV – Begäran om förhandsavgörande och förfarandet vid domstolen

24.

Genom beslut av den 25 februari 2015 som inkom till domstolen den 6 mars 2015 ställde Court of Appeal (England & Wales) (Civil Division) (överrätten för England och Wales, avdelningen för tvistemål och förvaltningsmål) följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1)

Måste en tredjelandsmedborgare som är före detta make till en unionsmedborgare kunna styrka att den före detta maken utövade rättigheter enligt fördraget i den mottagande medlemsstaten vid tidpunkten för makarnas skilsmässa för att ha rätt till bibehållen uppehållsrätt enligt artikel 13.2 i direktiv 2004/38?

2)

Har en unionsmedborgare en rättighet enligt unionsrätten att uppehålla sig i en mottagande medlemsstat enligt artiklarna 20 och 21 FEUF i en situation där den enda medlemsstat där nämnda medborgare har uppehållsrätt är den stat i vilken han eller hon är medborgare men där en behörig domstol slagit fast att utvisning av honom eller henne från den mottagande medlemsstaten till den stat där han eller hon är medborgare skulle innebära ett åsidosättande av vederbörandes rättigheter enligt artikel 8 i Europakonventionen eller artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan)?

3)

Om den unionsmedborgare som avses i fråga 2 ovan är ett barn, ska då den förälder som är ensam vårdnadshavare till barnet anses ha en härledd uppehållsrätt i den mottagande medlemsstaten om barnet skulle vara tvunget att följa med denna förälder för det fall föräldern utvisades från den mottagande medlemsstaten?

4)

Har ett barn uppehållsrätt i den mottagande medlemsstaten enligt artikel 12 i förordning (EEG) nr 1612/68 (nu artikel 10 i [Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 av den 5 april 2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen (EUT L 141, 2011, s. 1)]) om den förälder som är unionsmedborgare – och som har arbetat i den mottagande medlemsstaten – inte längre uppehåller sig i sistnämnda stat när barnet påbörjar sin skolgång i denna stat?

25.

Skriftliga yttranden har getts in av NA, Aire Centre, Förenade kungarikets regering, den danska, den nederländska och den polska regeringen samt kommissionen. NA, Aire Centre, Förenade kungarikets regering och kommissionen yttrade sig dessutom vid förhandlingen den 18 februari 2016.

V – Bedömning

A – Huruvida tolkningsfrågorna är hypotetiska

26.

Förenade kungarikets regering har hävdat att den andra och den tredje frågan som den hänskjutande domstolen ställt är hypotetiska och saknar betydelse för tvisten vid den nationella domstolen, eftersom NA och hennes barn redan har fått uppehållstillstånd i Förenade kungariket på grundval av artikel 8 i Europakonventionen. Den nederländska regeringen har anfört att detta konstaterande innebär att samtliga frågor som ställts är hypotetiska.

27.

I detta avseende följer av fast rättspraxis att det – inom ramen för det samarbete mellan domstolen och de nationella domstolarna som har inrättats genom artikel 267 FEUF – uteslutande ankommer på den nationella domstol vid vilken tvisten anhängiggjorts och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet att, mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet som är anhängigt vid den domstolen, bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. ( 5 )

28.

Enligt ovannämnda rättspraxis ”presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva”. ( 6 )

29.

I det nu aktuella målet är det emellertid inte uppenbart att de omständigheter som föranlett de frågor som ställts är rent hypotetiska.

30.

Det kan nämligen inte uteslutas att det utifrån EU-domstolens svar på de olika frågor som ställts till den kan avgöras om NA är berättigad till vissa socialförsäkringsförmåner och icke-avgiftsfinansierade förmåner som hon aktuellt vägrats till följd av begränsningen av de rättigheter som följer av en uppehållsrätt som grundar sig på artikel 8 i Europakonventionen. ( 7 ) En uppehållsrätt som direkt grundar sig på unionsrätten kan i vart fall innebära att NA ges en högre grad av rättssäkerhet. ( 8 )

31.

Mot denna bakgrund föreslår jag att domstolen slår fast att den hänskjutande domstolens frågor kan tas upp till sakprövning.

B – Inledande anmärkningar avseende artikel 16 i direktiv 2004/38

32.

Den hänskjutande domstolen har begränsat sina frågor till att gälla tolkningen av artiklarna 20 FEUF och 21 FEUF, artikel 13.2 i direktiv 2004/38 och artikel 12 i förordning nr 1612/68.

33.

Domstolen har emellertid redan haft tillfälle att – bland annat i ett mål avseende uppehållsrätt för en tredjelandsmedborgare som är släkting i rakt uppstigande led till en minderårig unionsmedborgare – klargöra att EU-domstolen trots detta får tillhandahålla den nationella domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som denna kan behöva för att avgöra målet, oavsett om den nationella domstolen har hänvisat till dessa i sina frågor eller ej. ( 9 )

34.

I det nu aktuella målet har kommissionen i sina skriftliga yttranden ifrågasatt om NA kan beviljas permanent upphållsrätt på grundval av artikel 16.2 i direktiv 2004/38 sedan mars 2009.

35.

Enligt artikel 7.2 i direktiv 2004/38 ska en familjemedlem till en unionsmedborgare som inte är medborgare i en medlemsstat beviljas uppehållsrätt under längre tid än tre månader när den följer med eller ansluter sig till unionsmedborgaren i den mottagande medlemsstaten, förutsatt att unionsmedborgaren uppfyller villkoren i artikel 7.1 a, b eller c i direktiv 2004/38. ( 10 )

36.

En familjemedlem till en unionsmedborgare som inte är medborgare i en medlemsstat, men som lagligt har uppehållit sig ”tillsammans med unionsmedborgaren i den mottagande medlemsstaten under en period av fem på varandra följande år” ska enligt artikel 16.2 i direktiv 2004/38 få permanent uppehållsrätt där.

37.

I det nu aktuella målet framgår emellertid av handlingarna i målet att NA ankom till Förande kungariket med KA, sin make, som är unionsmedborgare, i mars 2004. Det har för övrigt inte bestritts att KA fram till dess att han lämnade landet i december 2006 var arbetstagare eller egenföretagare. NA hade således fram till dess uppehållsrätt enligt artikel 7.2 i direktiv 2004/38.

38.

Därefter konstaterades det även att NA hade ensam vårdnad om deras två barn (varav ett föddes innan KA lämnade makarnas hem), som är unionsmedborgare, eftersom de är tyska medborgare.

39.

På grundval av de principer som domstolen slog fast i domen Zhu och Chen (C‑200/02, EU:C:2004:639), tillerkändes NA i fortsättningen en oavbruten härledd uppehållsrätt genom sina barn. ( 11 ) Domstolen fann nämligen att de villkor som föreskrivs i direktiv 2004/38 för att ett barn som är unionsmedborgare ska ha uppehållsrätt i en medlemsstat i vilken det inte är medborgare är uppfyllda om någon (inte nödvändigtvis barnet, utan i det nu aktuella målet en av dess föräldrar) kan garantera att vederbörande uppfyller de ekonomiska kraven och andra krav som måste vara uppfyllda för att en unionsmedborgare som inte är yrkesverksam ska ha uppehållsrätt i en annan medlemsstat. ( 12 )

40.

Under dessa förhållanden fann domstolen att artikel 20 FEUF och direktiv 2004/38 ”medför en rätt till permanent uppehållstillstånd i värdmedlemsstaten för en minderårig i späd ålder som är medborgare i en medlemsstat och som omfattas av en adekvat sjukförsäkring samt står under vårdnad av en förälder, som är medborgare i ett tredje land och vars tillgångar är tillräckliga för att undvika att den förstnämnde ligger det sociala bidragssystemet i värdmedlemsstaten till last. I ett sådant fall har den förälder som har den faktiska vårdnaden om barnet enligt samma bestämmelser rätt att bosätta sig tillsammans med barnet i värdmedlemsstaten.” ( 13 )

41.

Av de förklaringar som NA:s ombud lämnat vid förhandlingen den 18 februari 2016 framgår att kraven på ”tillräckliga tillgångar” inte är uppfyllda i förevarande fall. Det ankommer emellertid på den nationella domstolen att pröva om dessa krav var uppfyllda mellan den tidpunkten då maken flyttade från Förenade kungariket och mars 2009, det vill säga den tidpunkt då NA var bosatt i Förenade kungariket sedan fem år. Om den hänskjutande domstolen fastställer att NA har ”uppehållit sig lagligt” under en fortlöpande period av fem år har hon enligt artikel 16 i direktiv 2004/38 vid den tidpunkten permanent uppehållsrätt där.

42.

Till skillnad från de faktiska omständigheter som låg till grund för domarna Zhu och Chen (C‑200/02, EU:C:2004:639) och Alokpa och Moudoulou (C‑86/12, EU:C:2013:645) hade NA:s härledda uppehållsrätt eventuellt inte något samband med en och samma unionsmedborgares uppehållsrätt (dess barn). Den har sitt ursprung i makens uppehållsrätt och fortsätter därefter genom den uppehållsrätt som tillkommer hennes barn.

43.

Det är i detta avseende riktigt att artikel 16.2 i direktiv 2004/38 ska tillämpas på ”familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat, men som lagligt har uppehållit sig tillsammans med unionsmedborgaren” ( 14 ) vilket skulle kunna innebära att den härledda rättigheten ska härröra från samma person.

44.

Den omständigheten att olika anknytningsfaktorer till unionsmedborgarskap – dessutom inom samma familjeenhet – avlöser varandra i tiden är enligt min mening inte av sådan beskaffenhet att det kan ifrågasättas om en person uppehållit sig lagligt under en fortlöpande period av fem år. Det rör sig emellertid om ett centralt villkor i artikel 16 för att beviljas permanent uppehållsrätt.

45.

Frågan uppkommer nämligen om det inte skulle vara paradoxalt att inte kräva att tredjelandsmedborgaren bor tillsammans ( 15 ) eller till och med har ”en verklig äktenskaplig samlevnad” ( 16 ) med unionsmedborgaren, men förneka att det föreligger ett samband med unionsmedborgarskapet – i vilken uppehållsrätten har sitt ursprung – som fortsätter genom en annan person, i det nu aktuella målet genom hennes barn.

46.

Enligt min mening verkar en bokstavstolkning av artikel 16.2 i direktiv 2004/38 följaktligen överdrivet sträng, trots att sammanhanget och målen med direktiv 2004/38 enligt domstolen utgör hinder för att tolka bestämmelserna i detta direktiv restriktivt. ( 17 )

47.

Dessutom ska i fullständighetens intresse påpekas att under förutsättning att NA hade tillräckliga tillgångar för att hennes äldsta dotter inte skulle bli en belastning för den mottagande medlemsstatens offentliga budget är kravet på att uppehålla sig under en period av fem år uppfyllt i förevarande mål sedan november 2010, eftersom MA är född den 14 november 2014.

C – Den första tolkningsfrågan

48.

Den hänskjutande domstolen vill genom den första frågan få klarhet i huruvida en tredjelandsmedborgare som är före detta make till en unionsmedborgare måste kunna styrka att den före detta maken utövade rättigheter enligt fördraget i den mottagande medlemsstaten vid tidpunkten för makarnas skilsmässa för att ha rätt till bibehållen uppehållsrätt enligt artikel 13.2 i direktiv 2004/38.

49.

I artikel 13 i direktiv 2004/38 regleras bibehållande av uppehållsrätt för familjemedlemmar vid äktenskapsskillnad, ogiltigförklaring av äktenskap eller upplösning av registrerat partnerskap (nedan kallat vid äktenskapsskillnad).

50.

Denna bestämmelse har hittills enbart varit föremål för en enda begäran om förhandsavgörande. ( 18 ) Det rörde sig om det fall som avses i artikel 13.2 första stycket a i direktiv 2004/38. I det fallet uppkom frågan om en tredjelandsmedborgare som hade skilt sig från en unionsmedborgare och vars äktenskap hade varat i minst tre år innan förfarandet för äktenskapsskillnad inleddes, varav minst ett år i den mottagande medlemsstaten, kunde ha bibehållen uppehållsrätt i den medlemsstaten om den make som är unionsmedborgare lämnade nämnda medlemsstat innan äktenskapsskillnaden.

51.

Domstolen fann i sin dom att ”uppehållsrätten för unionsmedborgarens make, som är tredjelandsmedborgare, endast kan bibehållas, med stöd av artikel 13.2 första stycket a i direktiv 2004/38, om den medlemsstat där tredjelandsmedborgaren är bosatt är den 'mottagande medlemsstaten’ i den mening som avses i artikel 2.3 i direktiv 2004/38 vid den tidpunkt då förfarandet för äktenskapsskillnad inleds”. ( 19 )

52.

I det nationella målet ska domstolen denna gång pröva den situation som avses i artikel 13.2 första stycket c i direktiv 2004/38, det vill säga möjligheten för familjemedlemmar till unionsmedborgare som inte är medborgare i en unionsmedlemsstat att bibehålla uppehållsrätt vid äktenskapsskillnad ”om detta är befogat med hänsyn till särskilt svåra omständigheter t.ex. att ha varit utsatt för våld i hemmet”.

53.

Frågan uppkommer om maken till en tredjelandsmedborgare som är unionsmedborgare måste ha uppehållit sig i den mottagande medlemsstaten fram till den tidpunkt då beslut om äktenskapsskillnad meddelades för att en tredjelandsmedborgare ska kunna göra gällande en bibehållen uppehållsrätt.

1. Den tolkning som ska göras enligt domen Singh m.fl.

54.

I domen Singh m.fl. (C‑218/14, EU:C:2015:476) fann domstolen att en ansökan om äktenskapsskillnad som inges efter det att den make som är unionsmedborgare lämnat landet inte kan återuppliva uppehållsrätten för den make som är tredjelandsmedborgare, ”eftersom det i artikel 13 i direktiv 2004/38 endast talas om 'bibehållen’ befintlig uppehållsrätt”. ( 20 )

55.

Domstolen fann mot bakgrund av artiklarna 12 och 13 i direktiv 2004/38 att tredjelandsmedborgarens härledda uppehållsrätt upphör i samband med att maken som är unionsmedborgare lämnar den medlemsstat där de är bosatta för att bosätta sig i en annan medlemsstat eller i ett tredjeland. ( 21 )

56.

Den slog emellertid fast att uppehållsrätten för unionsmedborgarens make, som är tredjelandsmedborgare, endast kan bibehållas med stöd av artikel 13.2 första stycket a i direktiv 2004/38 om den medlemsstat där tredjelandsmedborgaren är bosatt är den ”mottagande medlemsstaten” i den mening som avses i artikel 2.3 i direktiv 2004/38 vid den tidpunkt då förfarandet för äktenskapsskillnad inleds. ( 22 )

57.

Utifrån dessa tre punkter i domen Singh m.fl. (C‑218/14, EU:C:2015:476) kan logiken bakom tolkningen av artikel 13 i direktiv 2004/38 förstås.

58.

I princip upphör uppehållsrätten för familjemedlemmar till en unionsmedborgare som inte är medborgare i en medlemsstat när den unionsmedborgare till vilken uppehållsrätten anknyter lämnar den mottagande medlemsstaten. Vissa händelser inom ramen för ett förfarande för äktenskapsskillnad, ogiltigförklaring av äktenskap eller upplösning av registrerat partnerskap gör det emellertid möjligt att bibehålla uppehållsrätten för familjemedlemmar.

59.

Såsom nämligen framgår av domen Singh m.fl. (C‑218/14, EU:C:2015:476) medför inte äktenskapsskillnaden, ogiltigförklaringen av äktenskap eller upplösningen av registrerat partnerskap i sig att familjemedlemmarna bibehåller uppehållsrätten, utan detta följer av de särskilda situationer som anges i artikel 13.2 första stycket i direktiv 2004/38.

60.

Det ska i detta avseende påpekas att kommissionen i sina kommentarer avseende artikel 13 i förslaget till direktiv 2004/38 redan anförde olika situationer som ”alternativa villkor”, ( 23 ) det vill säga att det räcker att en enda av dessa situationer föreligger för att uppehållsrätten ska bibehållas.

61.