FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

MACIEJ SZPUNAR

föredraget den 20 april 2016 ( 1 )

Mål C‑135/15

Republiken Grekland

mot

Grigoriosowi Nikiforidis

(begäran om förhandsavgörande från Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen i Tyskland))

”Begäran om förhandsavgörande — Civilrättsligt samarbete — Tillämplig lag för anställningsavtal — Förordning (EG) nr 593/2008 (Rom I) — Artikel 28 — Tillämpning i tiden — Artikel 9.3 — Utländska internationellt tvingande regler — En bestämmelse i en medlemsstat enligt vilken lönen ska sänkas för arbetstagare inom den offentliga sektorn till följd av finanskrisen”

Inledning

1.

Problematiken med utländska internationellt tvingande regler är en av de frågor som sedan flera år tillbaka inspirerar doktrinen om internationell privaträtt överallt i världen. Det är svårt att ens få en överblick över antalet monografier och andra vetenskapliga studier i denna fråga. Samtidigt är antalet rättsliga förfaranden – inbegripet skiljedomsförfaranden – där denna fråga berörs direkt – förhållandevis lågt.

2.

Den19 juli 1980 undertecknade medlemsstaterna i den dåvarande Europeiska ekonomiska gemenskapen Romkonventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. ( 2 ) Artikel 7.1 i Romkonventionen som avser utländska internationellt tvingande regler var inte enbart en innovativ bestämmelse, utan även mycket kontroversiell.

3.

Konventionen trädde i kraft den 1 april 1991. Den 1 augusti 2004 trädde protokoll nr 1 i kraft på grundval av vilket EU-domstolen fick behörighet att tolka bestämmelserna i konventionen.

4.

I förevarande mål ges domstolen tillfälle att klargöra vissa av de tvivel som uppkommit i samband med problematiken med utländska internationellt tvingade regler mot bakgrund av den bestämmelse som har ersatt artikel 7.1 i Romkonventionen, nämligen artikel 9.3 i Rom I‑förordningen. Denna fråga, som ständigt ger upphov till livliga diskussioner i doktrinen om internationell privaträtt har hamnat på EU-domstolens dagordning först 36 år efter det att Romkonventionen undertecknades. Men som ordspråket säger: ”Bättre sent än aldrig!”

Tillämpliga bestämmelser

Romkonventionen

5.

I artikel 7 i Romkonventionen, med rubriken ”Internationellt tvingande regler”, föreskrivs följande:

”1.   När lagen i ett visst land tillämpas enligt denna konvention kan tvingande bestämmelser i lagen i ett annat land till vilket situationen har nära anknytning tillerkännas verkan, om och i den utsträckning som enligt lagen i det senare landet dessa regler skall tillämpas oavsett vilken lag som är tillämplig på avtalet. Vid bedömningen av om sådana tvingande regler skall tillerkännas verkan skall hänsyn tas till deras art och syfte liksom till följderna av att de tillämpas eller inte tillämpas.

2.   Denna konvention skall inte begränsa tillämpningen av regler i domstolslandets lag när de är tvingande oavsett vilken lag som i övrigt skall tillämpas på avtalet.”

6.

Enligt artikel 22.1 a i Romkonventionen får varje konventionsstat vid tidpunkten för undertecknande, ratifikation, antagande eller godkännande förbehålla sig rätten att inte tillämpa artikel 7.1.

7.

Romkonventionen ersattes av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I). ( 3 )

Unionsrätt

8.

I artikel 9 i Rom I‑förordningen, med rubriken ”Internationellt tvingande regler”, föreskrivs följande:

”1.   Internationellt tvingande regler är regler som ett land anser vara så avgörande för att skydda allmänintressen, t.ex. sin politiska, sociala och ekonomiska struktur, att landet kräver att de tillämpas vid alla situationer inom dess tillämpningsområde, oavsett vilken lag som annars ska tillämpas på avtalet enligt denna förordning.

2.   Bestämmelserna i denna förordning ska inte begränsa tillämpningen av internationellt tvingande regler i domstolslandet.

3.   De internationellt tvingande reglerna i lagen i det land där de förpliktelser som har sin grund i avtalet ska utföras eller har utförts kan tillerkännas verkan om dessa internationellt tvingande regler gör att avtalet blir olagligt att genomföra. Vid bedömningen av om sådana regler ska tillerkännas verkan ska hänsyn tas till deras art och syfte liksom till följderna av att de tillämpas eller inte tillämpas.”

9.

I artikel 28 i Rom I‑förordningen, med rubriken ”Tillämplighet i tiden”, stadgas följande:

”Denna förordning ska tillämpas på avtal som ingås efter den 17 december 2009.”

Tysk rätt

10.

Artikel 34 i Einführungsgesetz zum Bürgerlichen Gesetzbuch (EGBGB) (lagen om införande av civillagen), som gäller från och med den 17 december 2009, har följande lydelse:

”Detta underavsnitt påverkar inte tillämpningen av bestämmelser i tysk rätt som avser internationellt tvingande regler som ska tillämpas oavsett vilken lag som annars ska tillämpas på avtalet.”

11.

Mot bakgrund av tysk rättspraxis och tysk doktrin kan det fastställas att denna bestämmelse inte innebär att det är uteslutet att tillämpa ett tredjelands internationellt tvingande regler, eller att åtminstone beakta sådana regler såsom faktiska omständigheter vid tillämpningen av den tillämpliga lagstiftning som innehåller vaga formuleringar (”ausfüllungsbedürftige Rechtsnormen”) (rättsliga bestämmelser vars innebörd behövde preciseras).

12.

I § 241.2 Bürgerliche Gesetzbuch (civillagen) (nedan kallad BGB) föreskrivs följande:

”Skuldförhållandet kan, med hänsyn till sitt innehåll, medföra en skyldighet för vardera parten att beakta den andra partens rättigheter samt rättsliga och andra intressen.”

Förfarandet i målet vid den nationella domstolen

13.

Klaganden i det nationella målet, Grigorios Nikiforidis, är anställd som lärare vid grekiska skolan i Nürnberg (Tyskland), vilken drivs av Republiken Grekland.

14.

Inom ramen för skuldkrisen införde det grekiska parlamentet i början av år 2010 lag nr 3833/2010 och lag nr 3845/2010 ( 4 ) i syfte att minska de offentliga utgifterna. Dessa lagar medförde en minskning av lönerna för arbetstagare inom den offentliga sektorn, inbegripet lärare som var anställda vid statliga skolor.

15.

Republiken Grekland sänkte G. Nikiforidis lön med hänvisning till ovannämnda lagar.

16.

G. Nikiforidis väckte talan vid de tyska domstolarna mot sin arbetsgivare, Republiken Grekland, företrätt av ministeriet för utbildning och religion, till följd av den lön som utbetalats för tidsperioden oktober 2010–december 2012.

17.

Genom dom av den 30 mars 2012 avvisade Arbeitsgericht Nürnberg (arbetsdomstolen i Nürnberg) talan med hänvisning till Greklands immunitet. Genom dom av den 25 september 2013 upphävde Landesarbeitsgericht Nürnberg (Arbetsdomstolen i andra instans i Nürnberg) Arbeitsgerichts dom och avgjorde överklagandet till G. Nikiforidis förmån. Republiken Grekland överklagade det avgörandet till Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen i Tyskland).

18.

Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen i Tyskland) fann att anställningsförhållandet mellan parterna är av privaträttslig karaktär och att Grekland därför inte åtnjuter immunitet. Den bekräftade dessutom de tyska domstolarnas behörighet på grundval av artiklarna 18.1 och 19.2 a i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. ( 5 )

19.

Därutöver slog Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen i Tyskland) fast att anställningsförhållandet omfattas av tysk rätt enligt vilken det för löneminskningar krävs att det ingås avtal om ändring av villkoren (”Änderungsvertrag”) eller att en uppsägning för omreglering av anställningsvillkoren (”Änderungskündigung”) sker. Av det skälet är frågan om huruvida den hänskjutande domstolen kan tillämpa bestämmelserna i de grekiska lagarna nr 3833/2010 och nr 3845/2010, eller på annat sätt tillerkänna dem verkan, i fråga om parternas anställningsförhållande, av avgörande betydelse för att lösa tvisten i det nationella målet.

Tolkningsfrågan och förfarandet inför domstolen

20.

Mot denna bakgrund beslutade Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen i Tyskland) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1)

Är Rom I‑förordningen, enligt dess artikel 28, endast tillämplig på anställningsförhållanden, när rättsförhållandet grundar sig på ett anställningsavtal som ingåtts efter den 16 december 2009, eller medför en överenskommelse som ingås mellan avtalsparterna vid en senare tidpunkt om att anställningsförhållandet, med ändrade eller oförändrade anställningsvillkor, ska fortsätta att löpa, att förordningen blir tillämplig?

2)

Innebär artikel 9.3 i Rom I‑förordningen att det endast är uteslutet med direkt tillämpning av ett tredjelands internationellt tvingande regler när de förpliktelser som har sin grund i avtalet inte ska utföras eller inte har utförts, eller utesluter den artikeln även ett indirekt beaktande inom ramen för rättsordningen i den stat, vars rättsordning avtalet omfattas av?

3)

Har principen om lojalt samarbete, vilken följer av artikel 4.3 FEU, rättslig betydelse vid nationella domstolars prövning av huruvida en annan medlemsstats internationellt tvingande regler ska tillämpas direkt eller indirekt?”

21.

Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolens kansli den 20 mars 2015.

22.

Den tyska och den grekiska regeringen och Förenade kungarikets regering samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Dessa har, jämte G. Nikiforidis, deltagit i den förhandling som hölls den 1 februari 2016.

Bedömning

23.

I förevarande begäran om förhandsavgörande har den federala arbetsdomstolen i Tyskland ställt en rad frågor som sammanhänger med problematiken med utländska internationellt tvingande regler. Denna problematik är känd inom den internationella privaträtten och är föremål för flera kontroverser, framför allt i doktrin.

24.

De svårigheter som uppkommer vid behandlingen av problematiken med dessa bestämmelser beror i stor utsträckning på att den reglerats på olika sätt i Romkonventionen, i medlemsstaternas internationella privaträtt och i Rom I‑förordningen.

25.

Till skillnad från artikel 7.1 i Romkonventionen tillerkänns utländska internationellt tvingande regler verkan under noga fastställda villkor enligt artikel 9.3 i Rom I-förordningen. En sådan verkan kan enbart tillerkännas reglerna i lagen i det land där de förpliktelser som har sin grund i avtalet ska utföras eller har utförts. Därutöver kan sådana regler enbart tillerkännas verkan om de gör att avtalet blir olagligt att genomföra. Den hänskjutande domstolen anser att det första villkoret inte är uppfyllt i förevarande mål. Den har emellertid inte uttalat sig om det andra villkoret är uppfyllt i förevarande mål.

26.

Den hänskjutande domstolen har anfört att frågan om huruvida bestämmelserna om lönesänkning i de grekiska lagarna nr 3833/2010 och nr 3845/2010 kan beaktas vid fastställandet av de skyldigheter som åligger parterna i anställningsavtalet – som omfattas av tysk rätt – är av avgörande betydelse för att lösa tvisten. Den har dessutom påpekat att ovannämnda bestämmelser, som är av tvingande karaktär och vars iakttagande är av avgörande betydelse för att skydda Greklands ekonomiska intressen, utan tvekan utgör internationella tvingande regler i den mening som avses i den internationella privaträtten.

27.

Den hänskjutande domstolen undrar emellertid om Rom I‑förordningen är tillämplig i tiden (ratione temporis) vid fastställandet av tillämplig lag för det rättsförhållande som har sin grund i ett anställningsavtal som ingåtts före den 17 december 2009 ( 6 ) (första tolkningsfrågan).

28.

Den hänskjutande domstolen undrar, för det fall att det fastställs att Rom I‑förordningen är tillämplig i tidsmässigt hänseende (ratione temporis) i förevarande mål, om artikel 9.3 i Rom I‑förordningen innebär att de tyska domstolarnas tidigare praxis – enligt vilken utländska internationellt tvingande regler inte ska tillämpas direkt, utan enbart ska beaktas indirekt – inte ska tillämpas vid tillämpningen av den lag är tillämplig på avtalet (andra tolkningsfrågan).

29.

Den hänskjutande domstolen har därutöver ställt frågan om huruvida principen om lojalt samarbete som fastställs i artikel 4.3 FEU har betydelse vid prövningen av huruvida en annan medlemsstats internationellt tvingande regler ska beaktas (tredje tolkningsfrågan).

30.

I förevarande förslag till avgörande kommer ovannämnda frågor att prövas i turordning.

Rom I‑förordningens tillämplighet i tidsmässigt hänseende (första tolkningsfrågan)

31.

Den hänskjutande domstolen vill genom sin fråga om Rom I‑förordningen är tillämplig i tidsmässigt hänseende få klarhet i huruvida bestämmelserna i denna förordning är tillämpliga på förevarande tvist rörande anställningsavtal som ingåtts före den 17 december 2009, eller huruvida de tidigare bestämmelserna som gällde innan Rom I‑förordningen trädde i kraft ska tillämpas.

32.

Det ska påpekas att lagstiftaren uttryckligen har reglerat Rom I‑förordningens tillämplighet i tiden med avseende på redan befintliga rättsförhållanden genom att i artikel 28 fastställa att förordningen ska tillämpas på ”avtal som ingås efter den 17 december 2009”. ( 7 )

33.

Eftersom lagstiftaren uttryckligen reglerat frågan om tillämpligheten i tiden, kan inte allmänna principer tillämpas, framför allt inte principen om direkt effekt av en ny bestämmelse på framtida verkningar av en situation som har uppkommit under en äldre bestämmelses giltighetstid. ( 8 )

34.

Artikel 28 som utgör ett undantag från den allmänna principen innebär att den ”fryser” lagstiftning som är tillämplig vid den tidpunkt då avtalet ingås. ( 9 )

35.

Vid tolkningen av artikel 28 ska framför allt fastställas huruvida denna bestämmelse genom kopplingen mellan tillämpligheten i tiden av Rom I‑förordningen och ingåendet av ett avtal innebär att det införts ett självständigt unionsrättsligt begrepp ”ingående av avtal” eller om det i denna bestämmelse hänvisas till tillämpliga nationella bestämmelser.

36.

Enligt min mening talar en systematisk och en teleologisk tolkning av artikel 28 uttryckligen mot att begreppet ”ingående av avtal” ska förstås som ett självständigt begrepp.

37.

Det är riktigt att de begrepp som används i unionens rättsakter i princip ska tolkas självständigt. Detta avser även begrepp som används i unionsregler om internationell privaträtt. ( 10 )

38.

Denna princip är enligt min uppfattning emellertid inte tillämplig på tolkningen av begreppet ingående av avtal i artikel 28 i Rom I‑förordningen.

39.

Såsom Förenade kungarikets regering och kommissionen anfört är tillämplig lag vid bedömningen av frågor om avtalets uppkomst och giltighet enligt artikel 10 i Rom I‑förordningen den lag som enligt förordningen skulle ha tillämpats på avtalet om det hade varit giltigt.

40.

För tillämpningen av artikel 28 i förordningen ska enligt min mening vid fastställandet av den tidpunkt vid vilken avtalet ingåtts bestämmelserna i den lagstiftning tillämpas som enligt förordningen hade varit tillämplig på avtalet. ( 11 )

41.

För detta talar framför allt praktiska skäl. Ingåendet av avtal är en handling som är oupplösligt förbunden med det rättsystem vilket det berörda avtalet är underkastat. Unionsrätten innehåller inte några bestämmelser som reglerar problematiken med ingående av avtal. ( 12 ) Det vore följaktligen svårt att utarbeta ett självständigt begrepp för ingående av avtal.

42.

Även om ett sådant begrepp skulle utarbetas, så skulle tillämpningen av detta stöta på betydande problem i praktiken. Det skulle vara oklart hur man ska gå till väga om ett avtal har ingåtts enligt det självständiga begreppet, men inte har kommit till stånd enlig den lagstiftning som är tillämplig på avtalet. Liknande tvivel skulle uppkomma i det motsatta fallet.

43.

Teoretiskt kan man tänka sig en lösning enligt vilken den självständiga betydelsen av begreppet ”den tidpunkt vid vilken avtal ingås” först kan användas när det fastställts att ett avtal faktiskt har ingåtts enligt den lagstiftning som avtalet är underkastat. Jag anser emellertid att även en sådan lösning skulle vara onödigt komplicerad och opraktisk. Tidpunkten för ingående av ett avtal kan nämligen inte fastställas oberoende av den tillämpliga lag som reglerar vilken typ av beteende hos rättssubjekt som leder till att avtal faktisk ingås.

44.

För den av mig föreslagna lösningen talar även teleologiska skäl. Genom harmoniseringen av lagvalsregler avsåg unionslagstiftaren bland annat att främja rättssäkerhet vad gäller fastställandet av tillämplig lag. ( 13 ) Om begreppet ingående av avtal i artikel 28 skulle tolkas självständigt, oberoende av tillämplig lag som reglerar övriga aspekter som sammanhänger med ingående av avtal och avtalets giltighet, skulle den rättsliga förutsebarheten därigenom utan tvekan minska.

45.

Det råder enligt min mening inte några tvivel om att tidpunkten för ingåendet av ett avtal i den mening som avses i artikel 38 i Rom I‑förordningen ska fastställas enligt lex causae.

46.

I förevarande fall ska de tvivel som råder vad gäller frågan om huruvida anställningsavtalet mellan parterna ingåtts efter den 17 december 2009 och således om anställningsförhållandet omfattas av Rom I‑förordningen bedömas på grundval av den lagstiftning som är tillämplig på avtalet. Såsom framgår av den hänskjutande domstolens slutsatser i förevarande mål rör det sig här om tysk lagstiftning.

47.

Enligt denna lagstiftning avgörs bland annat om anställningsavtalet mellan parterna i tvisten från den 17 december 2009 har ändrats på så sätt att ändringen kan betraktas som ingående av ett nytt avtal. I det fallet omfattas avtalet nämligen av lagvalsreglerna i Rom I‑förordningen. ( 14 )

48.

Med beaktande av de omständigheter som den hänskjutande domstolen anfört i beslutet om hänskjutande verkar detta emellertid inte vara sannolikt. Anställningsförhållandet mellan parterna ingicks den 16 september 1996 och från den 17 december 2009 till den omtvistade ensidiga lönesänkningen ändrades inte anställningsavtalet.

49.

Det bör emellertid noteras att den av mig föreslagna lösningen kan väcka frågor med avseende på långvariga avtalsförhållanden. Detta gäller i vart fall för sådana avtal som hyresavtal eller såsom i förevarande fall anställningsavtal. Denna typ av rättsförhållanden kan till och med vara flera årtionden. Frågan uppkommer om unionslagstiftaren verkligen avsåg att sådana rättsförhållanden skulle underkastas de tidigare gällande lagvalsreglerna även flera år efter det att Rom I‑förordningen trätt i kraft.

50.

Lagvalsregler som innebär att gällande avtal undantas från tillämpningsområdet för nya bestämmelser och att tidigare lagstiftning fortsätter att gälla på avtalen är förhållandevis vanliga inom den internationella privaträtten och är även föremål för bedömning i doktrinen, framför allt med avseende på deras verkningar på långfristiga skulder. I den polska doktrinen om övergångsbestämmelser i internationell privaträtt som utvecklades mot bakgrund av Ustawa z 1964 r. – Przepisy wprowadzające kodeks cywilny (1964 års lag om införandelagen till civillagen) ( 15 ) intogs ståndpunkten att sådana bestämmelser inte kan tillämpas automatiskt och att de framför allt inte bör omfatta långsiktiga skuldförhållanden. ( 16 ) Enligt den uppfattning som företräds av majoriteten i den polska doktrinen bör vid långvariga skuldförhållanden, vill säga vid sådana förhållanden som är kontinuerliga eller periodiska, företräde ges åt den nya lagen. Härigenom kan det förhindras att ett stort antal rättsförhållanden alltför länge regleras av olika rättsregelsystem. ( 17 )

51.

Det verkar som om det med hänsyn till den entydiga ordalydelsen av artikel 38 i Rom I‑förordningen inte är möjligt att försvara åsikten att det är nödvändigt att tillämpa förordningen på långvariga avtalsförhållanden som uppkommit före den 17 december 2009. Det skulle enbart kunna antas att denna typ av rättsförhållanden är underkastade Rom I‑förordningen om de ändringar i avtalet som ägde rum efter den tidpunkten enligt den tillämpliga lagen kan betraktas som ingående av ett nytt avtal. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att fastställa om sådana omständigheter föreligger i förevarande fall.

52.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan anser jag att tidpunkten för ingående av avtal i den mening som avses i artikel 28 i Rom I‑förordningen ska fastställas enligt den lag som skulle vara tillämplig på avtalet om denna förordning hade varit tillämplig.

Domstolens behörighet att tolka artiklarna 7.1 och 22.1 a i Romkonventionen

53.

För det fall att den hänskjutande domstolen drar slutsatsen att det aktuella avtalet inte omfattas av tillämpningsområdet för Rom I‑förordningen, omfattas det av det system av lagvalsregler som fastställs i Romkonventionen. ( 18 )

54.

Det bör därför prövas om domstolen, för att lämna ett användbart svar till den hänskjutande domstolen, inte bör tolka artikel 7.1 i Romkonventionen, i vilken frågan om tillämpningen av utländska internationellt tvingande regler reglerades innan konventionen ersattes av Rom I‑förordningen.

55.

Trots att Romkonventionen inte är en unionsrättsakt, är domstolen enligt artiklarna 1 och 2 a i första protokollet till Romkonventionen behörig att tolka den bland annat på begäran av en av de högsta federala domstolarna i Tyskland.

56.

Eftersom domstolen enligt det ovannämnda protokollet är behörig att tolka Romkonventionen på Bundesarbeitsgerichts begäran, är den enligt min mening även behörig att tolka konventionen på grundval av förevarande begäran om förhandsavgörande avseende Rom I‑förordningen. Domstolen har i rättspraxis uttryckligen förbehållit sig rätten att utvidga innehållet i en tolkningsfråga för att kunna lämna ett användbart svar till den hänskjutande domstolen, under förutsättning att tolkningsfrågans substans bibehålls. ( 19 ) I förevarande fall skulle innehållet i den andra tolkningsfrågan som avser artikel 9.3 i Rom I‑förordningen inte ändras genom att tolkningen av artikel 7.1 i Romkonventionen beaktades, eftersom dessa bestämmelser reglerar samma fråga.

57.

Det ska inledningsvis emellertid påpekas att den hänskjutande domstolen, som är medveten om de tvivel som råder vad gäller Rom I‑förordningens tillämplighet i tiden, inte har ställt någon fråga om tolkningen av Romkonventionen. Om Rom I‑konventionen inte är tillämplig, ska frågan om tillämpningen av utländska internationellt tvingande regler i förevarande fall bedömas på grundval av nationella bestämmelser i den internationella privaträtten, vilket för övrigt den hänskjutande domstolen anfört.

58.

Förbundsrepubliken Tyskland har enligt artikel 22.1 a i Romkonventionen förbehållit sig rätten att inte tillämpa artikel 7.1. Såsom den tyska regeringen anfört i sitt skriftliga yttrande kan artikel 7.1 i Romkonventionen, med hänsyn till ovannämnda förbehåll, inte tillämpas i det mål som anhängiggjorts vid den tyska domstolen.

59.

Man kan visserligen, såsom kommissionen påpekat under förhandlingen, fråga sig om enbart den omständigheten att Tyskland gjort förbehåll i den mening som avses i artikel 22.1 a i konventionen innebär att den inte kan fortsätta att tillämpa de tyska domstolarnas rättspraxis enligt vilken utländska internationellt tvingande regler kan beaktas indirekt på grundval av nationella bestämmelser i den internationella privaträtten.

60.

För att besvara denna fråga krävs emellertid en tolkning av artikel 22.1 a i konventionen. Det skulle dessutom vara fråga om att fastställa omfattningen av det förbehåll som gjorts på grundval av denna bestämmelse avseende rätten att inte tillämpa artikel 7.1. Domstolen bör enligt min mening inte pröva denna fråga, eftersom en utvidgning av tolkningsfrågorna till att omfatta artikel 22.1 a i Romkonventionen skulle ändra de aktuella tolkningsfrågornas innehåll. Oberoende av det ovan anförda vill jag betona, varigenom de överväganden som görs i det följande i viss utsträckning föregrips, att det svar som jag föreslår på den andra tolkningsfrågan även kan bidra till att skingra de tvivel som kommissionen anfört.

61.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan anser jag att domstolen i förevarande fall inte bör göra en tolkning av artikel 22.1 a i Romkonventionen med avseende på det undantag som gjorts vad gäller tillämpningen av artikel 7.1 i Romkonventionen.

Tolkning av artikel 9.3 i Rom I‑förordningen (andra tolkningsfrågan)

Inledande anmärkningar

62.

Den andra frågan som ställts till domstolen i förevarande mål avser tolkningen av artikel 9.3 i Rom I‑förordningen. I denna bestämmelse regleras frågan om tillämpningen av tredjelands internationellt tvingande regler. Det rör sig således om bestämmelser som varken hör till den lag som är tillämplig på avtalet (lex causae) eller till den lag som gäller i det land där den domstol vid vilken målet anhängiggjorts befinner sig (lex fori).

63.

Av begäran om förhandsavgörande framgår att svaret på denna fråga enbart kommer att vara relevant för den hänskjutande domstolen om den domstolen med stöd av de kriterier som uppställs i svaret på den första frågan fastställer att Rom I‑förordningen är tidsmässigt tillämplig på det nationella målet.

64.

Det verkar emellertid som om den problematik som påtalas i den frågan ska ses i ett vidare sammanhang och att de överväganden som görs i detta avseende är användbara för att avgöra det mål som har anhängiggjorts vid den nationella domstolen även mot bakgrund av den lagstiftning som gällde innan förordningen trädde i kraft.

Begreppet internationellt tvingande regler

65.

Begreppet internationellt tvingande regler förekommer i flera länder i doktrinen om internationell privaträtt och i rättspraxis. ( 20 ) Det rör sig härvidlag om bestämmelser som syftar till att tillfredsställa särskilda intressen i det berörda landet och som med hänsyn till de mål som eftersträvas är tillämpliga oberoende av vilken lagstiftning det berörda rättsförhållandet är underkastat. Med andra ord fastställs deras tillämpningsområde i bestämmelserna och detta kan inte ens begränsas i de fall där en annan lagstiftning är tillämplig på det berörda rättsförhållandet enligt lagsvalsreglerna.

66.

Denna typ av bestämmelser uppkom till följd av statens ökade inbladning i privaträttsliga förbindelser. Med hänsyn till statens önskemål att tillgodose sina politiska, sociala och ekonomiska intressen kunde det inte längre godtas att vissa rättsförhållanden i sin helhet underkastades lagstiftningen i tredjeland. Staterna strävar nämligen efter att i så stor utsträckning som möjligt tillgodose de intressen som ovannämnda bestämmelser avser att skydda oberoende av vilken lagstiftning det berörda rättsförhållandet är underkastat enligt lagvalsreglerna. Denna omständighet har uppmärksammats och beskrivits av jur