FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

JULIANE KOKOTT

föredraget den 11 april 2019 ( 1 )

Förenade målen C‑663/17 P, C‑665/17 P och C‑669/17 P

Europeiska centralbanken

mot

Trasta Komercbanka AS,

Ivan Fursin m.fl. (C‑663/17 P)

och

Europeiska kommissionen

mot

Trasta Komercbanka AS,

Ivan Fursin m.fl. (C‑665/17 P)

och

Trasta Komercbanka AS,

Ivan Fursin m.fl.

mot

Europeiska centralbanken (C‑669/17 P)

”Överklagande – Talan om ogiltigförklaring – Invändning om rättegångshinder – Förordning (EU) nr 1024/2013 – Tillsyn av kreditinstitut – Europeiska centralbankens återkallelse av ett kreditinstituts tillstånd – Automatisk likvidation av det berörda kreditinstitutet enligt nationell rätt – Rätt att väcka talan för ett kreditinstitut i likvidation företrätt av den tidigare styrelsen – Rätt att väcka talan för aktieägarna”

I. Inledning

1.

Inom ramen för de tre förevarande överklagandeförfarandena framkommer vissa grundläggande frågor rörande unionens system för rättsskydd som är inbäddade i banktillsynsrättens materiella sammanhang. Dessa frågor avser huruvida en talan som väckts av en lettisk bank och dess aktieägare mot ett beslut att återkalla en banklicens (tillstånd) ( 2 ) som utfärdats av Europeiska centralbanken (nedan kallad ECB) kan tas upp till prövning.

2.

Återkallelse av en banklicens har enligt lettisk rätt den omedelbara och definitiva rättsföljden att den berörda banken upplöses. På denna grund avvisade den nationella domstolen talan som Trasta Komercbanka (nedan kallad TKB) väckt mot återkallelsen av dess banklicens, efter det att ECB framställt en invändning om rättegångshinder. Den nationella domstolen ansåg att bankens styrelse på grund av likvidationen enligt nationell rätt inte längre hade rätt att företräda banken och i detta syfte anlita advokater för att hantera rättsprocessen. Under dessa omständigheter konstaterade den nationella domstolen att en talan som väcks av aktieägarna för att tillvarata bankens intressen med avseende på det återkallade tillståndet undantagsvis kunde tas upp till prövning.

3.

ECB och kommissionen överklagade den nationella domstolens avgörande i denna del och ifrågasätter aktieägarnas talerätt. Således uppenbarar sig den grundläggande problematiken vad gäller rättsligt skydd som ligger bakom förevarande förfarande: Ska verkligen alla vägar till domstolen vara stängda? Och kan det med hänsyn till unionens skyldighet att garantera ett effektivt rättsmedel mot betungande unionsrättsakter vara tillåtet att nationell lagstiftning knyter oåterkalleliga rättsföljder till återkallelsen av en banklicens, på ett sätt som faktiskt utesluter en effektiv prövning av saken inför unionsdomstolarna?

4.

I förevarande fall, där en unionsrättsakt direkt föreskriver att den juridiska person till vilken den är riktad upplöses, får det särskild betydelse vem som har rätt att inför unionsdomstolarna företräda denna juridiska person i en process som är riktad mot just denna rättsakt.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

5.

Artikel 14 i förordning nr 1024/2013 ( 3 ) innehåller följande reglering:

”1.   Ansökan om tillstånd att driva verksamhet i ett kreditinstitut som ska etableras i en deltagande medlemsstat ska lämnas in hos de nationella behöriga myndigheterna i den medlemsstat där kreditinstitutet ska etableras i enlighet med de krav som föreskrivs i tillämplig nationell rätt.

…

5.   Med förbehåll för punkt 6 får ECB i de fall som anges i tillämplig unionsrätt på eget initiativ efter samråd med den nationella behöriga myndigheten i den deltagande medlemsstat där kreditinstitutet är etablerat, eller på förslag från en sådan behörig myndighet, återkalla ett tillstånd. Dessa samråd ska framför allt säkerställa att ECB innan beslut om återkallande fattas ger de nationella myndigheterna tillräckligt med tid för att besluta om nödvändiga korrigerande åtgärder, inbegripet eventuella åtgärder för rekonstruktion, och tar dessa i beaktande.

Om den nationella behöriga myndighet som har föreslagit att tillstånd ska ges i enlighet med punkt 1 anser att tillstånd måste återkallas enligt tillämplig nationell rätt, ska den lämna ett förslag om detta till ECB. ECB ska då ta ställning till förslaget om återkallande och i sitt beslut ta full hänsyn till den motivering till återkallandet som läggs fram av den nationella behöriga myndigheten.

…”

B. Lettisk rätt

1.   Kredītiestāžu likums (den lettiska lagen om kreditinstitut)

6.

Artikel 129 i den lettiska lagen om kreditinstitut ( 4 ) föreskriver följande:

”1.   Om Finanšu un kapitāla tirgus komisija [(Finans- och kapitalmarknadskommissionen, Lettland, nedan kallad FKMK)] enligt artikel 27.1 punkterna 1–4 och 8 i denna lag upphäver en licens (tillstånd) som utfärdats för verksamhet i ett kreditinstitut, ska den utse en förvaltare och till domstol lämna in en in ansökan om likvidation av detta kreditinstitut samt om utnämnande av en likvidator, i förening med ett förslag på en person att utse till likvidator.

2.   Efter det att licensen upphävts har kreditinstitutets bolagsstämma inte längre rätt att besluta om frivillig likvidation och utnämnande av en likvidator.

…”

7.

Artikel 133.4 i den lettiska lagen om kreditinstitut föreskriver följande:

”Bestämmelserna i kapitel XI i denna lag, med undantag för artiklarna 160 och 166, liksom de rättigheter, skyldigheter och befogenheter som genom artiklarna 172 och 1721 i denna lag överförs till konkursförvaltaren, gäller för den likvidator som utsetts av domstol för kreditinstitutet.”

8.

Artikel 161.1 i nämnda lag har följande lydelse:

”Efter det att ett kreditinstitut förklarats insolvent övertar konkursförvaltaren samtliga skyldigheter, rättigheter och befogenheter som hör till de enligt lag och enligt kreditinstitutets bolagsordning föreskrivna förvaltningsorganen och ledarna för dessa organ.”

2.   Civilprocesa likums (den lettiska civilprocesslagen)

9.

Artikel 5.3 i den lettiska civilprocesslagen ( 5 ) föreskriver följande:

”Om den aktuella rättsfrågan omfattas av sådana bestämmelser som meddelats av Europeiska unionen, vilka är direkt tillämpliga i Lettland, så gäller lettisk rätt såvitt detta är tillåtet enligt Europeiska unionens bestämmelser.”

10.

Artikel 371 i den lettiska civilprocesslagen innehåller bestämmelser om innehållet i den ansökan om likvidation som FKMK ska framställa i fall som omfattas av artikel 129 i den lettiska lagen om kreditinstitut. Andra stycket i nämnda bestämmelse föreskriver följande:

”Ansökan om likvidation ska bifogas det beslut som [FKMK] meddelar avseende upphävande av licensen att bedriva verksamhet i ett kreditinstitut, i likhet med handlingar som styrker omständigheterna som ligger till grund för återkallelsen av kreditinstitutets licens.”

11.

Artikel 377.2 i den lettiska civilprocesslagen föreskriver följande:

”När en dom avseende likvidation av ett kreditinstitut meddelas ska domstolen utse en likvidator för kreditinstitutet. Domstolen ska utse en likvidator för kreditinstitutet bland de personer som [FKMK] föreslår.”

12.

Artikel 387 i den lettiska civilprocesslagen föreskriver dessutom följande:

”…

2)   En konkursförvaltare eller likvidator kan entledigas från sitt uppdrag av domstolen på ansökan av [FKMK]. Ansökan ska bifogas det beslut som Finanšu un kapitāla tirgus komisija meddelar avseende förklaringen om bristande förtroende för konkursförvaltaren eller likvidatorn, vilken ska grundas på en av följande omständigheter:

1.

Konkursförvaltaren eller likvidatorn uppfyller inte bestämmelserna i artikel 131.1 eller artikel 1311.1 i lagen om kreditinstitut eller någon av omständigheterna som anges i artikel 132 eller 1321 föreligger,

2.

konkursförvaltaren eller likvidatorn saknar behörighet,

3.

konkursförvaltaren eller likvidatorn missbrukar sina befogenheter.

3)   Domstolen kan pröva frågan om entledigande av en konkursförvaltare eller likvidator ex officio eller på begäran av en borgenär eller grupp av borgenärer, om bevis framläggs för att konkursförvaltaren eller likvidatorn vid utövandet av sitt uppdrag har brutit mot bestämmelserna i lagen om kreditinstitut eller andra rättsakter, eller mot domstolsavgöranden, inte uppfyller villkoren enligt artikel 131.1 eller artikel 1311.1 i lagen om kreditinstitut, eller någon av omständigheterna som anges i artikel 132 eller 1321 föreligger, eller om konkursförvaltaren eller likvidatorn saknar behörighet eller missbrukar sina befogenheter.”

3.   Komerclikums (den lettiska handelslagen)

13.

Artikel 322 i den lettiska handelslagen ( 6 ) med den officiella rubriken ”Likvidatorns rättigheter och skyldigheter” har följande lydelse:

”1)   Likvidatorn har alla rättigheter och skyldigheter som styrelsen och tillsynsorganet, såvitt dessa inte strider mot ändamålet med likvidationen.

2)   Likvidatorn ska driva in fordringar, inklusive belopp som är hänförliga till obetalda kapitalandelar i bolaget, avyttra bolagets tillgångar och betala gäldenärernas fordringar.

3)   Likvidatorn får endast utföra de transaktioner som är nödvändiga för att likvidera bolaget.

…”

III. Bakgrund och målet vid den nationella domstolen

14.

Den första klaganden i mål C‑669/17 P, TKB, är ett lettiskt kreditinstitut. Klagandena 2–7 i nämnda mål är aktieägare i TKB (nedan kallade aktieägarna). TKB tillhandahöll från september 1991 finansiella tjänster i enlighet med det tillstånd som banken erhållit av FKMK.

15.

Den 5 februari 2016 föreslog FKMK i enlighet med artikel 14.5 i förordning (EU) nr 1024/2013 att ECB skulle återkalla TKB:s tillstånd.

16.

Den 3 mars 2016 utfärdade ECB, efter en prövning av förutsättningarna för att återkalla tillståndet som genomförts tillsammans med FKMK, beslutet ECB/SSM/2016 – 529900WIP0INFDAWTJ81/1 WOANCA-2016–0005, genom vilket TKB:s banklicens återkallades. Samtidigt avslog ECB TKB:s ansökan att skjuta upp beslutets verkställighet under en månad.

17.

Den 14 mars 2016 inledde Rīgas pilsētas Vidzemes priekšpilsētas tiesa (distriktsdomstolen för Vidzeme i staden Riga, Lettland) på ansökan av FKMK ett likvidationsförfarande avseende TKB:s tillgångar och utsåg en likvidator som föreslagits av FKMK. TKB ansökte om att styrelsen skulle ges rätt att företräda banken innan beslutet att inleda insolvensförfarandet utfärdades i syfte att kunna begära omprövning vid ECB:s omprövningsnämnd och fullfölja en talan om ogiltigförklaring vid tribunalen. Rīgas pilsētas Vidzemes priekšpilsētas tiesa (distriktsdomstolen för Vidzeme i staden Riga) avslog dessa ansökningar. Detta avgörande kan inte överklagas.

18.

Den 17 mars 2016 inleddes likvidationsförfarandet och utnämnandet av en likvidator offentliggjordes i Republiken Lettlands officiella tidning. Samma dag fattade likvidatorn beslut om att återkalla alla fullmakter som TKB tidigare utfärdat. Denna återkallelse offentliggjordes den 21 mars 2016 av en notarie i Republiken Lettlands officiella tidning.

19.

Den 3 april 2016 begärde TKB omprövning av återkallelsen av tillståndet vid ECB:s administrativa omprövningsnämnd. Banken företräddes av de advokater som erhållit fullmakt av den tidigare styrelsen innan den 17 mars 2016. I sitt beslut av den 30 maj 2016 fastställde omprövningsnämnden att TKB:s formella och materiella invändningar saknade grund och att ECB:s beslut att återkalla tillståndet i sin helhet var tillräckligt motiverat och proportionerligt. Omprövningsnämnden angav dock vissa punkter i beslutet som behövde klargöras av ECB. ECB utfärdade därefter den 11 juli 2016 ett nytt beslut om att återkalla TKB:s tillstånd, ( 7 ) vilket ersatte beslutet av den 3 mars 2016.

20.

Den 13 maj 2016 väckte TKB å ena sidan och aktieägarna å andra sidan talan vid tribunalen om ogiltigförklaring av ECB:s beslut att återkalla banklicensen. TKB företräddes vid detta tillfälle återigen av advokaterna som den tidigare styrelsen hade gett fullmakt att företräda banken innan den 17 mars 2016.

21.

ECB framförde därefter den 29 september 2016 en invändning om rättegångshinder enligt artikel 130.1 i tribunalens rättegångsregler, vilken både avsåg TKB:s talan och aktieägarnas talan.

22.

Tribunalen biföll delvis ECB:s invändning genom ett separat beslut av den 12 september 2017 (nedan kallat det överklagade beslutet). ( 8 ) Tribunalen fann i linje med ECB:s argumentation att advokaterna som den tidigare styrelsen gett fullmakt, inte innehade en giltig fullmakt, eftersom de anlitats av personer som inte längre har rätt att företräda banken. Den person som numera har rätt att företräda TKB, nämligen likvidatorn, hade dock kunnat återkalla rättegångsfullmakterna med verkan för förfarandet inför tribunalen. På denna grund saknades anledning att pröva talan som väckts av TKB.

23.

Vad gäller aktieägarnas talan ogillade tribunalen emellertid ECB:s invändning om rättegångshinder: tribunalen fann att det undantagsvis, i en konstellation som den förevarande, var nödvändigt att godta att aktieägarna hade ett berättigat intresse att å TKB:s vägnar väcka talan mot beslutet att återkalla banklicensen. Aktieägarna har i förevarande konstellation berövats varje möjlighet att utöva inflytande utifrån ett associationsrättsligt perspektiv. Tribunalen konstaterade dessutom att aktieägarna i förevarande fall måste anses som personligen och direkt berörda av beslutet att återkalla banklicensen.

24.

Både TKB och aktieägarna har överklagat tribunalens beslut, vilket även ECB och kommissionen har gjort.

IV. Förfarandet inför domstolen och parternas huvudsakliga argument

25.

Genom sitt överklagande i mål C‑663/17 P av den 24 november 2017 har ECB yrkat att domstolen ska

–

ogiltigförklara det överklagade beslutet i den del som det framgår att klagandena i förfarandet inför tribunalen, förutom TKB, hade ett intresse att få saken prövad och talerätt vid tribunalen angående talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet (punkt 2 i det överklagade beslutet),

–

anta ett slutgiltigt beslut i sak och avvisa talan som väckts av de sökande aktieägarna, och

–

förplikta aktieägarna att ersätta rättegångskostnaderna.

26.

Genom sitt överklagande i målet C‑665/17 P av den 27 november 2017 yrkar kommissionen att domstolen ska

–

upphäva det överklagade beslutet i den mån invändningen om rättegångshinder med avseende på ansökan från aktieägarna underkändes,

–

avvisa talan som väckts av aktieägarna, och

–

förplikta aktieägarna att ersätta rättegångskostnaderna.

27.

Genom sitt överklagande i målet C‑669/17 P av den 25 november 2017 har TKB och aktieägarna yrkat att domstolen ska

–

upphäva punkt 1 i beslutet, det vill säga tribunalens beslut att det inte finns anledning att pröva talan om ogiltigförklaring som väckts av TKB,

–

fastställa att ändamålet med talan om ogiltigförklaring som väckts av TKB inte har förfallit,

–

fastställa att talan om ogiltigförklaring kan upptas till prövning,

–

återförvisa målet till tribunalen för att avgöra talan om ogiltigförklaring, och

–

förplikta ECB att ersätta klagandenas rättegångskostnader, inbegripet kostnaderna för överklagandet.

28.

TKB och aktieägarna har i sina svarsskrivelser i målen C‑663/17 P och C‑665/17 P yrkat att domstolen ska

–

ogilla överklagandet,

–

fastställa att aktieägarnas talan om ogiltigförklaring kan upptas till prövning och fastställa att talan inte saknar föremål, och

–

förplikta ECB och kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

29.

I sin svarsskrivelse i målet C‑669/17 P yrkar ECB att domstolen ska

–

ogilla överklagandet, och

–

förplikta TKB och aktieägarna att ersätta rättegångskostnaderna.

30.

I ett beslut som meddelades av domstolens ordförande den 13 mars 2018 förenades målen C‑663/17 P, C‑665/17 P och C‑669/17 P vad gäller det muntliga förfarandet och domen.

31.

Överklagandet har handlagts dels skriftligen, dels muntligen. Parterna har inkommit med skriftliga yttranden och deltagit vid den muntliga förhandlingen den 11 februari 2019.

V. Rättslig bedömning

32.

ECB vann inför tribunalen endast bifall med sin ogiltighetstalan i den del som avsåg TKB:s talan. Därför har tribunalens beslut i överklagandeförfarandet överklagats av båda sidor, och kommissionen har med ett eget överklagande gett stöd till ECB:s ståndpunkt.

33.

Genom överklagandet i mål C‑669/17 P invänder TKB och aktieägarna mot punkt 1 det angripna beslutet, genom vilket tribunalen har konstaterat att det inte finns anledning att döma i saken såvitt avser TKB:s talan (om detta, se avsnitt A nedan).

34.

ECB:s överklagande i målet C‑663/17 P och kommissionens i målet C‑665/17 P riktar sig därefter mot punkt 2 i det angripna beslutet, genom vilket tribunalen ogillade ECB:s invändning om rättegångshinder med avseende på aktieägarnas talan. Båda klagandena anför till stöd för sina överklaganden både tribunalens konstateranden om berättigat intresse att få saken prövad, liksom omständigheten att aktieägarna är direkt och personligen berörda. Av denna anledning kan prövningen av om de grunder som åberopats till stöd för överklagandena prövas gemensamt (om detta, se avsnitt B nedan).

A. Överklagandet i mål C‑669/17 P

35.

TKB och aktieägarna har genom sitt överklagande i målet C‑669/17 P invänt mot punkt 1 i det överklagade beslutet i vilken tribunalen fastställde att det saknas anledning att döma i saken såvitt avser TKB:s talan. Tribunalen motiverade detta med att likvidatorn den 17 mars 2016 återkallade alla fullmakter som getts av TKB och bankens tidigare styrelse, och att TKB och aktieägarna således inte längre effektivt företräddes inför tribunalen.

36.

Det framgår av innehållet i överklagandet ( 9 ) att TKB och aktieägarna till stöd för detta åberopat två grunder, nämligen för det första en överträdelse av principen om effektivt rättsskydd, för det andra och i andra hand, att advokaternas rättegångsfullmakt inte verksamt återkallades.

1.   Huruvida överklagandet kan tas upp till prövning

37.

Överklagandet, såvitt det lämnats in av aktieägarna och endast riktar sig mot punkt 1 det överklagade beslutet, kan inte tas upp till sakprövning. Enligt artikel 56.2 i domstolens stadga har endast en part som helt eller delvis inte har vunnit bifall till sin talan rätt att överklaga. Tribunalen har dock bifallit aktieägarnas yrkanden som avser upptagande till sakprövning av deras talan.

38.

Såvitt överklagandet lämnades in av TKB är frågan om det kan tas upp till sakprövning beroende av om invändningarna som TKB stödjer sin talan på är välgrundade. Således måste själva sakfrågan prövas samtidigt med frågan om upptagande till sakprövning.

2.   Första grunden för överklagandet rörande åsidosättande av principen om effektivt rättsskydd

39.

Med den första grunden för överklagandet har TKB väsentligen gjort gällande att det är oförenligt med skyldigheten att säkerställa ett effektivt rättsskydd, att efter likvidationen fastställa att likvidatorn har en ensamrätt att företräda banken i alla frågor som avser återkallelsen av licensen vilket även omfattar likvidatorns befogenhet att återkalla rättegångsfullmakterna som styrelsen gett advokaterna. Därigenom skulle TKB i rättsligt eller åtminstone i faktiskt hänseende ställas utan rättsligt skydd med avseende på återkallelsen av banklicensen.

40.

Tribunalen underkände denna invändning i punkterna 36–38 i det överklagade beslutet. Tribunalen motiverade detta med att TKB i egenskap av juridisk person fortfarande har rätt att väcka talan enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF, under förutsättning att likvidatorn väcker talan om ogiltigförklaring i TKB:s namn. Efter likvidationen och utnämnandet av likvidatorn har TKB:s tidigare styrelse nämligen inte längre rätt att företräda TKB och kan således inte heller utnämna några ombud. I stället ligger denna befogenhet numera hos likvidatorn, som således även kan återkalla fullmakterna som har getts till advokaterna vilka har väckt talan om ogiltigförklaring i TKB:s namn.

41.

Det ska således prövas huruvida tribunalen i punkt 36 i det överklagade beslutet med rätta har funnit att bankens rättsliga intresse, nämligen upphävande av beslutet om återkallelse av dess tillstånd, effektivt kan uppnås med hänvisning till likvidatorn. TKB har ifrågasatt detta av två skäl.

42.

För det första har tribunalen felaktigt funnit att likvidatorns uppdrag omfattar den rättsliga befogenheten att överklaga återkallelsen av tillståndet. I detta avseende har klagandena kritiserat tribunalen för att ha missuppfattat de faktiska omständigheterna (första delen av den första grunden, om detta, se avsnitt b nedan).

43.

För det andra utgör konstaterandet att möjligheten till rättskydd effektivt har tillvaratagits i den mening som avses i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) av likvidatorn felaktig rättstillämpning. För det första utnämndes likvidatorn av FKMK, och det var även på FKMK:s förslag som ECB återkallade bankens tillstånd. Av denna anledning kan han inte effektivt företräda TKB:s intressen gentemot dessa institutioner. För det andra är det endast styrelsen som från början varit delaktig i processen om återkallelse av licensen, vilket innebär att likvidatorn i det aktuella processtadiet inte kan ersätta styrelsen. För det tredje skulle likvidatorn överträda sina skyldigheter om han försökte återfå licensen och därigenom försökte uppnå att bolagets näringsverksamhet ska återupptas, när hans uppdrag faktiskt är att avveckla denna (andra delen av den första grunden, om detta, se avsnitt c nedan).

44.

En inledande fråga som dock är nödvändig att klargöra, är huruvida unionsrätten över huvud taget kan ge den tidigare styrelsen rätt att företräda ett kreditinstitut i likvidation i syfte att väcka talan om ogiltigförklaring i strid med nationella bestämmelser om likvidatorns befogenheter och befogenheten att företräda ett kreditinstitut i likvidation (om detta, se avsnitt a nedan).

a)   Samspelet mellan unionsrätt och nationell rätt vid prövningen av om en juridisk persons talan om ogiltigförklaring kan tas upp till prövning

45.

Frågan huruvida en juridisk person kan väcka en talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF mot en unionsrättsakt är en fråga av rent unionsrättslig karaktär. ( 10 ) Eftersom en juridisk person emellertid inte själv kan vidta några processrättsliga åtgärder, hänger dess möjlighet att få rättsligt skydd inför unionsdomstolarna direkt samman med frågan om hur man fastställer vem som har rätt att företräda den juridiska personen. Denna fråga är således också av unionsrättslig karaktär.

46.

I avsaknad av motsvarande bestämmelser om företrädare för juridiska personer på unionsnivå, ska visserligen nationell rätt i princip tillämpas för att fastställa vem som har rätt att företräda en juridisk person. ( 11 ) Emellertid har domstolen samtidigt understrukit att den nationella lagstiftningen inte får åsidosätta rätten till ett effektivt domstolsskydd, när och i den mån som ledning söks i den nationella rätten med avseende på vissa processuella förutsättningar. ( 12 )

47.

I förevarande fall var tribunalen emellertid av uppfattningen att det slutgiltiga avgörandet som meddelats av Rīgas pilsētas Vidzemes priekšpilsētas tiesa (distriktsdomstolen för Vidzeme i staden Riga) under alla omständigheter utgör hinder för att banken, företrädd av den tidigare styrelsen, ska väcka en talan om ogiltigförklaring. Genom detta beslut är TKB:s tidigare styrelse förhindrad att – trots en ansökan om det motsatta som lämnats in av advokaterna – väcka talan om ogiltigförklaring av ECB:s beslut i TKB:s namn. I punkt 35 i det överklagade beslutet fann tribunalen att detta avgörande är bindande, och att detta är fallet även om det föreligger en intressekonflikt och till och med om likvidatorn saknar befogenhet att väcka en talan om ogiltigförklaring i klagandens namn.

48.

Om detta konstaterande är riktigt, skulle det dock innebära att möjligheten att få till stånd en effektiv domstolsprövning av ECB:s beslut, det vill säga av en unionsrättsakt, i slutändan beror på nationell rätt. Bolaget skulle till och med kunna uteslutas helt och hållet från denna möjlighet, till exempel för det fall att likvidatorn enligt de tillämpliga nationella bestämmelserna saknar befogenhet att väcka talan om ogiltigförklaring. Det slutgiltiga avgörandet av huruvida en unionsrättsakt i det enskilda fallet (effektivt) kan kontrolleras kan dock inte överlåtas till nationell rätt.

49.

Denna tanke kan illustreras med olika exempel från domstolens rättspraxis.

50.

Domstolen har till exempel i domen Groupement des Agences de voyages besvarat frågan huruvida ett bolag som håller på att bildas men som enligt nationell rätt ännu inte är en juridisk person har rätt att väcka talan om ogiltighet jakande, trots att det följer av fast rättspraxis att det i avsaknad av unionsrättsliga bestämmelser på detta område i princip endast kan vara en fråga för nationell rätt. ( 13 ) Avgörande var dock med hänsyn till principen om ett effektivt rättsmedel att en förening till vilken en unionsrättsakt riktar sig också måste kunna väcka talan mot denna rättsakt. ( 14 )

51.

I likhet med detta har domstolen i målet PKK slagit fast att en organisation, oavsett om den upplöses och förlorar sin ställning som juridisk person, måste anses ha en mer omfattande rätt att väcka talan än vad som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, om det inte är möjligt att annars garantera ett effektivt domstolsskydd. ( 15 ) I det överklagade avgörandet hade tribunalen dessutom slagit fast att en sådan organisation som upphört att vara en juridisk person inte kan utse företrädare. ( 16 ) Tribunalen ansåg sig därvid inte vara behörig att bortse från denna omständighet, trots att den erkände problematiken kring intresset av att få en sak prövad. ( 17 )

52.

Dessa avgöranden avsåg visserligen en juridisk persons rättskapacitet att väcka talan inför unionsdomstolarna och inte hur en person som agerar på en juridisk persons vägnar erhåller rätten att företräda denna. Tanken bakom dessa domar är dock att unionsdomstolarna, i fall där tillämpningen av nationell rätt skulle leda till att ett effektivt domstolsskydd inte kan säkerställas, inte ska vara bakbundna. ( 18 ) Tvärtom är de även i dessa fall skyldiga att garantera ett effektivt rättsligt skydd.

53.

Detta konstaterande motsägs inte heller av att en person som söker domstolsprövning enligt domstolens rättspraxis i andra konstellationer i slutändan endast kunnat göra gällande skadeståndsanspråk om nationell rätt inte ger denne en möjlighet till effektivt rättsskydd. Målen som diskuterades i detta sammanhang vid den muntliga förhandlingen avsåg aldrig fall där talan väckts av den till vilken en rättsakt riktar sig i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, utan där talan väckts av personer som en allmänt tillämplig rättsakt inte direkt är riktad till, som behöver införlivas med nationell rätt eller som kräver att nationella rättsakter antas. ( 19 ) Om det enligt nationell rätt i dessa fall inte finns något (effektivt) rättsmedel kan inte en talan om ogiltigförklaring i stället riktas direkt mot den unionsrättsakt som ligger till grund för tvisten, vilket inte föreskrivs i systemet som upprättats genom artikel 263 fjärde stycket FEUF.

54.

Den talan som väckts i förevarande fall av den person – TKB – som en belastande unionsrättsakt – ECB:s beslut – är riktad till, är utan tvekan en del av systemet som upprättas av artikel 263 fjärde stycket FEUF och kan i synnerhet inte ersättas av ett skadeståndsanspråk. I förevarande fall finns dessutom inte ens en teoretisk möjlighet att de nationella domstolarna ska pröva ECB:s återkallelse av licensen. ( 20 )

55.

En ansökan om interimistiska åtgärder skulle inte heller ha kunnat förhindra den aktuella situationen. För en sådan måste, liksom för en talan enligt artikel 263 FEUF, förutsättningarna för upptagande till sakprövning föreligga vid tidpunkten för domstolens avgörande. Efter det att licensen återkallats utsågs likvidatorn redan elva dagar efter det att ECB:s beslut meddelats, så att processfullmakterna till advokaterna vid tidpunkten för domstolens avgörande om en ansökan om interimistiska åtgärder likaså redan skulle ha återkallats. Dessutom kan domstolen enligt artikel 278 FEUF visserligen skjuta upp verkställigheten av den angripna åtgärden, i förevarande fall alltså verkställigheten av avgörandet om återkallelse av licensen, men däremot inte likvidationen, som följer av nationell rätt.

56.

Slutsatsen att det i förevarande fall inte kan vara nationell rätt som avgör vem som har rätt att företräda TKB bekräftas för övrigt av en blick på några förfaranden som pågår parallellt med det förevarande: I ett mål inför tribunalen med en liknande konstellation har exempelvis den behöriga maltesiska likvidationsdomstolen i sitt beslut att inleda likvidationsförfarande mot den berörda banken uttryckligen upprätthållit styrelsens rätt att företräda banken i syfte att den ska