Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
GERARD HOGAN
föredraget den 8 maj 2019(1)
Mål C‑168/18
Pensions-Sicherungs-Verein VVaG
mot
Günther Bauer
(begäran om förhandsavgörande från Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen) (Tyskland))
”Begäran om förhandsavgörande – Skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens – Direktiv 2008/94/EG – Artikel 8 – Kompletterande pensionssystem – Skydd för rätten till ålderspensionsförmåner – Tillämpningsområde – Kompensation för en tidigare sänkning av pensionen som den före detta arbetsgivaren gjort – Garanterat minimiskydd – Direkt effekt gentemot ett organ för kompletterande tjänstepension”
1. Kräver artikel 8 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/94/EG av den 22 oktober 2008 om skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens (EUT L 283, 2008, s. 36) att ett organ för insolvensskydd som ansvarar för tjänstepensioner tar över de betalningar som en numera insolvent arbetsgivare tidigare hade skyldighet att göra till en före detta anställd för att fullgöra en rättslig skyldighet? Även om detta är den huvudsakliga fråga som denna begäran om förhandsavgörande från Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen, Tyskland) väcker, kräver denna begäran även att EU‑domstolen på nytt tar ställning till tillämpningsområdet för och tolkningen av denna bestämmelse.
2. Denna skyldighet följer av nationell rätt när arbetsgivare är skyldiga att kompensera varje sänkning av pensionsförmåner som utbetalas av en pensionskassa, när dessa förmåner betalades ut på grundval av avgifter som arbetsgivaren har erlagt.
Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
1. Direktiv 80/987
3. I artikel 8 i rådets direktiv 80/987/EEG av den 20 oktober 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens (EGT L 283, 1980, s. 23; svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 121) föreskrevs följande:
”Medlemsstaterna skall säkerställa att nödvändiga åtgärder vidtas för att skydda arbetstagarnas intressen och de personers intressen som vid inträdet av arbetsgivarens insolvens redan har lämnat arbetsgivarens företag eller verksamhet, vad gäller rättigheter som tillförsäkrar dem omedelbara eller framtida ålderspensionsförmåner inklusive efterlevandeförmåner enligt kompletterande pensionssystem utanför de nationella författningsreglerade socialförsäkringssystemen för ett eller flera företag.”
4. Direktiv 80/987 ersattes av direktiv 2008/94, vilket trädde i kraft den 17 november 2008.
2. Direktiv 2008/94
5. I skälen 3, 6, 7 och 9 i direktiv 2008/94 anges följande:
”(3) Det är nödvändigt att skydd upprättas för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens och för att garantera dem ett minimiskydd, särskilt för att garantera betalning av deras utestående fordringar, samtidigt som hänsyn måste tas till behovet av en välbalanserad ekonomisk och social utveckling inom gemenskapen. För detta ändamål bör alla medlemsstater inrätta en institution som säkerställer att de berörda arbetstagarna får betalt för sina utestående fordringar.
…
(6) För att tillgodose arbetstagarnas rättssäkerhet när företag som bedriver verksamhet i flera medlemsstater blir insolventa och för att trygga arbetstagarnas rättigheter i enlighet med EG-domstolens rättspraxis, är det nödvändigt att ha bestämmelser som uttryckligen fastställer vilken institution som är behörig att betala de utestående fordringarna till arbetstagarna i dessa fall och som fastställer målet för samarbetet mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter att snarast möjligt reglera arbetstagarnas utestående fordringar …
(7) Medlemsstaterna kan införa begränsningar av garantiinstitutionernas ansvar. Begränsningarna bör vara förenliga med direktivets sociala mål, och vid införandet av dessa kan olika nivåer på fordringarna beaktas.
…
(9) … I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.”
6. I artikel 1.1 i direktivet anges följande:
”Detta direktiv ska tillämpas på fordringar som arbetstagare på grund av anställningsavtal eller anställningsförhållanden har gentemot arbetsgivare som är att anse som insolventa enligt artikel 2.1.”
7. I artikel 2.2 i direktiv 2008/94 föreskrivs följande:
”Detta direktiv påverkar inte den definition som följer av nationell rätt beträffande termerna arbetstagare, arbetsgivare, lön, omedelbar rätt till och framtida rätt till.
Medlemsstaterna får från tillämpningsområdet för detta direktiv emellertid inte utesluta
a) deltidsanställda i den mening som avses i direktiv 97/81/EG,
b) visstidsanställda i den mening som avses i direktiv 1999/70/EG,
c) arbetstagare med ett tillfälligt anställningsförhållande i den mening som avses i artikel 1.2 i direktiv 91/383/EEG.”
8. Artikel 8 i direktiv 2008/94 har följande lydelse:
”Medlemsstaterna ska säkerställa att nödvändiga åtgärder vidtas för att skydda arbetstagarnas intressen och de personers intressen som vid inträdet av arbetsgivarens insolvens redan har lämnat arbetsgivarens företag eller verksamhet, vad gäller rättigheter som tillförsäkrar dem omedelbara eller framtida ålderspensionsförmåner inklusive efterlevandeförmåner enligt kompletterande pensionssystem utanför de nationella författningsreglerade socialförsäkringssystemen för ett eller flera företag.”
9. I artikel 11 i direktiv 2008/94 föreskrivs följande:
”Detta direktiv ska inte påverka medlemsstaternas rätt att tillämpa eller utfärda lagar eller andra författningar som är gynnsammare för arbetstagarna.”
B. Nationell rätt
10. I 1 § i Gesetz zur Verbesserung der betrieblichen Altersversorgung (Betriebsrentengesetz) (lag om förbättring av tjänstepensioner) (nedan kallad pensionslagen), med rubriken ”Arbetsgivares utfästelse om tjänstepensionsförsäkring”, föreskrivs (i dess senaste lydelse enligt lagen av den 17 augusti 2017) följande:
”Bestämmelserna i denna lag ska tillämpas om en arbetsgivare till en arbetstagare utfäster ålders- … pensionsförsäkring med anledning av ett anställningsförhållande (tjänstepensionsförsäkring). Tjänstepensionsförsäkringen kan handhas direkt av arbetsgivaren eller genom en av de försäkringsinstitutioner som anges i 1b § punkterna 2–4. Arbetsgivaren ska fortsätta att ansvara för att de förmåner som denne utfäst utbetalas även om arbetsgivaren inte direkt genomför tjänstepensionssystemet.”
11. I 1b § i pensionslagen uppräknas bland annat de möjligheter som arbetsgivaren har att tillhandahålla tjänstepensionsförsäkring. I bestämmelsen föreskrivs i huvudsak att arbetsgivaren i fråga om tjänstepensionsförsäkring kan teckna en livsfallsförsäkring för arbetstagaren (punkt 2) eller att tjänstepensionsförsäkringen – såsom i föreliggande fall – kan handhas av en Pensionskasse (pensionskassa), eller av en Pensionsfonds (pensionfond) (punkt 3) eller en så kallad Unterstützungskasse (understödskassa) (punkt 4).
12. I 7 § punkt 1 i pensionslagen, som har rubriken ”Försäkringsskyddets omfattning”, föreskrivs följande:
”Pensionstagare, vars anspråk utifrån en direkt pensionsutfästelse från arbetsgivaren inte uppfylls eftersom ett insolvensförfarande inletts i fråga om arbetsgivarens tillgångar eller kvarlåtenskap, har … ett anspråk gentemot det organ som är ansvarigt för insolvensskyddet i nivå med den förmån som arbetsgivaren skulle ha tillhandahållit i enlighet med pensionsutfästelsen, om inte insolvensförfarandet hade inletts …”
13. I 10 § punkt 1 i pensionslagen, som har rubriken ”Skyldighet att inbetala avgifter och avgiftsberäkning”, föreskrivs följande:
”Medlen för handhavande av insolvensskyddet inbetalas på grundval av en offentligrättslig skyldighet i form av avgifter från alla arbetsgivare, som på ett direkt sätt har utfäst tjänstepensionsförmåner eller genomför en tjänstepensionsförsäkring via en understödskassa, Direktversicherung (livsfallsförsäkring som arbetsgivaren tecknat till förmån för arbetstagaren) … eller en pensionsfond.”
14. I 14 § i pensionslagen, med rubriken ”Organ ansvarigt för insolvensskyddet”, anges att det organ som är ansvarigt för insolvensskyddet är Pensions-Sicherungs-Verein Versicherungsverein auf Gegenseitigkeit.
15. I enlighet med avtalet av den 22 september 2000 mellan Förbundsrepubliken Tyskland och Storhertigdömet Luxemburg om samarbete i fråga om insolvensskydd för tjänstepensionsförsäkringar, är detta organ även ansvarigt för insolvensskyddet för Luxemburg-baserade företags pensionsutfästelser.
II. Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
16. I december 2000 erhöll käranden i det nationella målet, Günther Bauer, flera ålderspensionsförmåner från sin före detta arbetsgivare, nämligen
– en pension, som tillhandahölls av ett organ för kompletterande tjänstepension (PKDW), på grundval av de avgifter som erlagts av hans före detta arbetsgivare,
– ett månatligt pensionstillägg som betalades direkt av hans före detta arbetsgivare,
– en årlig julbonus, som också betalades av hans före detta arbetsgivare.(2)
17. I mitten av år 2003 befann sig PKDW i en ekonomisk kris och fick av de nationella myndigheterna tillstånd att sänka storleken på pensionsutbetalningarna. En sänkning på 1,25 procent och upp till 1,4 procent tillämpades därför successivt varje år. Mellan åren 2003–2013 sänktes storleken på den kompletterande pension som Günther Bauer erhöll med totalt 13,8 procent, vilket motsvarar en förlust på 82,74 euro per månad. Enligt den tyska regeringen uppgår sänkningen av förmånerna till en procentandel på endast 7,4 procent, jämfört med den totala tjänstepensionen.(3)
18. Enligt tysk rätt finns det en skyldighet att täcka eventuella underskott som Günther Bauers före detta arbetsgivare var skyldig att kompensera denna minskning av pensionsförmånen.
19. Den 30 januari 2012 inleddes ett insolvensförfarande i fråga om Günther Bauers före detta arbetsgivares tillgångar.
20. Genom meddelande av den 12 september 2012 informerade svaranden (PSV) käranden om att den skulle överta ansvaret för utbetalningen av det månatliga pensionstillägget och den årliga julbonusen. PSV vägrade dock att överta det belopp som utbetalats av Günther Bauers före detta arbetsgivare som kompensation för sänkningen av pensionsförmånen.
21. Günther Bauer har bestritt denna vägran med motiveringen att PSV har en skyldighet att täcka eventuella underskott till följd av hans före detta arbetsgivares insolvens. PSV svarade att den enligt nationell rätt inte har någon skyldighet att garantera eventuella utbetalningar som gjorts av en arbetsgivare som kompensation för en tidigare sänkning av pensionsförmånen.
22. Mot denna bakgrund beslutade Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen, Tyskland) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande frågor till EU-domstolen för ett förhandsavgörande:
”1. Är artikel 8 i direktiv 2008/94 tillämplig om utbetalning av tjänstepensionsförsäkring sker via ett organ som ansvarar för ett pensionssystem för flera företag, vilket står under tillsyn av den statliga finansinspektionen, och detta organ av finansiella skäl och i laga ordning med finansinspektionens godkännande sänker utbetalningarnas storlek, varvid arbetsgivaren i enlighet med nationell rätt visserligen måste stå för denna sänkning gentemot de tidigare arbetstagarna men på grund av sin insolvens dock inte kan uppfylla sin skyldighet att kompensera de minskade utbetalningarna?
2. Om den första tolkningsfrågan besvaras jakande:
Under vilka förhållanden kan de förluster i fråga om storleken på utbetalningar från tjänstepensionsförsäkring som den tidigare arbetstagaren drabbas av genom arbetsgivarens insolvens uppenbart ses som orimligt stora och därmed förpliktiga medlemsstaterna att garantera ett minimiskydd mot sådana förluster, trots att den tidigare arbetstagaren erhåller minst hälften av de förmåner som följer av dennes intjänade pensionsrätter?
3. Om den första tolkningsfrågan besvaras jakande:
Har artikel 8 i direktiv 2008/94/EG direkt effekt och ger denna bestämmelse rättigheter åt den enskilde som denne kan göra gällande gentemot en medlemsstat inför en nationell domstol, om medlemsstaten inte har införlivat eller inte på ett korrekt sätt har införlivat nämnda direktiv med den nationella lagstiftningen?
4. Om den tredje tolkningsfrågan besvaras jakande:
Ska ett privaträttsligt organ betraktas som en myndighet i en medlemsstat, när medlemsstaten – med bindande verkan för arbetsgivaren – har utpekat organet såsom ansvarigt för att skydda tjänstepensionsförsäkringen vid insolvens vilket står under tillsyn av den statliga finansinspektionen och enligt offentlig rätt tar ut de för insolvensskyddet nödvändiga avgifterna av arbetsgivarna och i likhet med en myndighet genom ett administrativt beslut kan fastställa förutsättningarna för utsökning?”
III. Bedömning
A. Den första frågan
23. Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 8 i direktiv 2008/94 ska tolkas så, att den är tillämplig på förlusten av en sådan ersättning som är i fråga i det nationella målet på grund av en före detta arbetsgivares insolvens. I det här specifika fallet utbetalades ersättningen av arbetsgivaren för att, i enlighet med kraven i nationell rätt, kompensera en tidigare sänkning av en tjänstepension som arbetsgivaren tillhandhöll via ett organ som ansvarar för ett pensionssystem för flera företag, vilket står under statlig tillsyn, då detta organ av finansiella skäl och med finansinspektionens godkännande var tvunget att minska storleken på utbetalningen.
24. Eftersom den fråga som har ställts direkt avser tillämpningen av artikel 8 i direktiv 2008/94, är det följaktligen lämpligt att inleda denna bedömning med att undersöka vilka villkor som gäller för tillämpningen av denna bestämmelse.
25. I denna artikel föreskrivs att ”[m]edlemsstaterna ska säkerställa att nödvändiga åtgärder vidtas för att skydda arbetstagarnas intressen och de personers intressen som vid inträdet av arbetsgivarens insolvens redan har lämnat arbetsgivarens företag eller verksamhet, vad gäller rättigheter som tillförsäkrar dem omedelbara eller framtida ålderspensionsförmåner … enligt kompletterande pensionssystem utanför de nationella författningsreglerade socialförsäkringssystemen för ett eller flera företag”. Fyra villkor måste därför vara uppfyllda för att artikel 8 ska vara tillämplig, nämligen följande:
– Sökanden måste vara en arbetstagare eller en person som vid inträdet av arbetsgivarens insolvens redan har lämnat arbetsgivarens företag eller verksamhet.
– Arbetsgivaren måste vara insolvent.
– Sådan insolvens måste påverka rättigheter som tillförsäkrar omedelbara eller framtida ålderspensionsförmåner.
– De aktuella ålderspensionsförmånerna ska ha beviljats enligt ett pensionssystem utanför de nationella författningsreglerade socialförsäkringssystemen för ett eller flera företag.
26. Det är uppenbart att det första villkoret är uppfyllt och är ostridigt.
27. Det andra villkoret(4) avser förhållandet att arbetsgivaren är insolvent. Följaktligen är artikel 8 i princip inte tillämplig i situationer då det endast är tjänstepensionsorganet som har ekonomiska svårigheter.(5) Detta överensstämmer med artikel 1 i direktiv 2008/94, enligt vilken det krävs att det är en arbetstagare som har en fordran gentemot sin arbetsgivare eller före detta arbetsgivare för att direktivet ska vara tillämpligt. Det ska nämligen erinras om att direktiv 2008/94 inte är avsett att under alla omständigheter garantera arbetstagares eller före detta arbetstagares rättigheter som tillförsäkrar dem omedelbara eller framtida ålderspensionsförmåner, utan att – enligt skäl 3 i direktivet – enbart skydda dem vid arbetsgivarens insolvens. För det fall tjänstepensionsorganet hamnar i svårigheter är det, såsom EU-domstolen har slagit fast, endast när arbetsgivaren, som har åtagit sig att garantera utbetalningen av de förmåner som införts i en pensionsordning, är insolvent som artikel 8 kan vara tillämplig.(6)
28. Beträffande det tredje villkoret, vilket hänvisar till termerna ”omedelbar rätt till” och ”framtida rätt till”, ska det noteras att det i den första meningen i artikel 2.2 i direktiv 2008/94 anges att detta inte påverkar den definition av dessa termer som följer av nationell rätt. Eftersom frasen ”påverkar inte” kan ge upphov till viss tvetydighet, kan denna fras nämligen förstås som att den betyder antingen att båda begreppen ”omedelbar rätt till” och ”framtida rätt till” ska tolkas genom hänvisning till nationell rätt eller att direktiv 2008/94 inte strävar efter att ändra definitionen av dessa begrepp som finns i den nationella lagstiftningen på ett annat rättsområde.
29. I artikel 2.2 andra meningen klargörs dock hur den första meningen ska förstås. I den första meningen omnämns bland de begrepp som direktiv 2008/48 inte påverkar termen ”arbetstagare”, medan det i artikel 2.2 andra meningen stadgas att medlemsstaterna inte får från tillämpningsområdet för direktivet utesluta vissa typer av arbetstagare. Eftersom den andra meningen syftar till att begränsa medlemsstaternas autonomi vid definitionen av en av de termer som avses i den första meningen, ska den första meningen förstås som att den ger medlemsstaterna behörighet att definiera de aktuella termerna. Begreppen ”omedelbar rätt till” och ”framtida rätt till”, och i vidare betydelse är tillämpningen av det tredje villkoret följaktligen beroende av nationell rätt.
30. Vad beträffar det fjärde villkoret, anser jag även att definitionen av termerna ”[förmåner som tillhandahålls] enligt kompletterande pensionssystem utanför de nationella författningsreglerade socialförsäkringssystemen för ett eller flera företag” också är avhängiga av nationell rätt.(7) Detta följer helt enkelt av hänvisningen till begreppet ”nationella författningsreglerade socialförsäkringssystem” som inte kan bedömas på annat sätt än genom hänvisning till nationell rätt.(8)
31. Dessa fyra villkor måste vara uppfyllda, utöver de villkor som anges i artikel 1 avseende tillämpningen i allmänhet av direktiv 2008/94, vilka domstolen inte har ombetts att ta ställning till. Den omständigheten att arbetstagaren gör gällande en fordran som följer av ett anställningsavtal, vilket krävs enligt artikel 1 i direktiv 2008/94, är därför i sig inte tillräcklig för att motivera en tillämpning av artikel 8.
32. I förevarande mål vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 8 är tillämplig på förlusten av en sådan ersättning som den som är i fråga i det nationella målet på grund av en före detta arbetsgivares insolvens. Händelsevis utbetalades ersättningen av den tidigare arbetsgivaren för att, i enlighet med kraven i nationell rätt, kompensera en sänkning av en tjänstepension som arbetsgivaren först tillhandhöll via ett organ som ansvarar för ett pensionssystem för flera företag, vilket står under tillsyn av den statliga finansinspektionen, då tjänstepensionens storlek av finansiella skäl hade sänkts med finansinspektionens godkännande.
33. Med hänsyn till det tredje och det fjärde villkoret som nämns ovan för att avgöra huruvida artikel 8 är tillämplig, är det först nödvändigt att fastställa statusen på de rättigheter som den berättigade personen hade när hans före detta arbetsgivare blev insolvent.
34. Den specifika situationen i detta fall är att rättigheterna redan varit föremål för en tidigare sänkning. Den rättsliga kvalificeringen av dessa rättigheter vid tidpunkten för den tidigare arbetsgivarens konkurs beror således på vilka konsekvenser den åtgärden fick, vilket i sin tur beror på huruvida denna åtgärd redan omfattades av artikel 8 i direktiv 2008/94 (eller dessförinnan av artikel 8 i direktiv 80/987). Om artikel 8 inte var tillämplig vid den tidpunkten, är konsekvensen av denna sänkning avhängig av nationell rätt, så att det inte kan uteslutas att en del av dessa rättigheter gick förlorade eller att belopp som utbetalats för att kompensera för denna sänkning inte gjordes med stöd av ett ”kompletterande pensionssystem … för ett eller flera företag”.
35. I detta fall är problemet att den hänskjutande domstolen inte angav skälet till att tjänstepensionsorganet hade ekonomiska svårigheter sedan år 2003. Det framgår dock av de uppgifter som den hänskjutande domstolen lämnat, vilka bekräftades av parterna vid förhandlingen, att enligt 1 § i pensionslagen är arbetsgivare ansvariga för genomförandet av tjänstepensionsförmåner som de har beviljat i samband med ett anställningsförhållande, även om sådana betalningar görs genom ett förmedlande organ för tjänstepension. Arbetsgivaren måste följaktligen garantera den aktuella betalningen även för det fall pensionskassan inte betalar ut de beviljade förmånerna eller endast delvis betalar ut dessa.
36. Under alla omständigheter var alla parter vid förhandlingen eniga om att sänkningen vare sig hade ändrat arten eller omfattningen av Günther Bauers rättigheter. Mot bakgrund av de uppgifter som har lämnats av den hänskjutande domstolen tycks det nämligen följa av tysk rätt att när en arbetsgivare inrättar ett pensionssystem, förblir arbetsgivaren icke desto mindre ansvarig för att se till att förmånerna därefter tillhandahålls.
37. Eftersom det således är den omständigheten att kärandens före detta arbetsgivare blev insolvent år 2012 som fick till följd att de rättigheter som tillförsäkrar omedelbara eller framtida ålderpensionsförmåner påverkades, och det är ostridigt att dessa rättigheter beviljades enligt ett pensionssystem utanför de nationella författningsreglerade socialförsäkringssystemen för ett eller flera företag, föreslår jag att den första frågan ska besvaras så, att artikel 8 ska tolkas som att den omfattar förlusten av en utbetalning, såsom den som är i fråga i det nationella målet, som en före detta arbetsgivare gjorde för att, i enlighet med kraven i nationell rätt, kompensera en sänkning av en tjänstepension. Även om de exakta omständigheterna i förevarande mål onekligen är ovanliga, kvarstår det faktum att den före detta arbetsgivarens underlåtenhet att göra den kompletterande utbetalningen med avseende på sänkningar av pensionen som annars åläggs arbetstagaren likväl helt och hållet omfattas av tillämpningsområdet för artikel 8.
Den andra frågan
38. Den nationella domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i under vilka förhållanden, vilka åsyftas i punkt 35 i dom av den 24 november 2016, Webb-Sämann (C‑454/15, EU:C:2016:891), de förluster som arbetstagaren drabbas av genom den före detta arbetsgivarens insolvens kan anses vara orimligt stora, mot bakgrund av skyldigheten att skydda arbetstagarnas intressen som avses i artikel 8 i direktiv 2008/94, även om dessa förluster inte uppgår till mer än hälften av de ålderspensionsförmåner som följer av de samlade pensionsförmåner för vilka vederbörande har betalat in avgifter enligt ett kompletterande tjänstepensionssystem.
39. Denna fråga kräver en fullständig omvärdering av domstolens hittillsvarande praxis såvitt avser artikel 8 i direktiv 2008/94.
40. Såsom domstolen har påpekat ska den skyddsnivå som krävs enligt direktiv 2008/94 avgöras med hänsyn till ordalydelsen i den aktuella bestämmelsen, och om nödvändigt mot bakgrund av de mål som eftersträvas genom direktivet.(9)
41. Enligt lydelsen i artikel 8 i direktiv 2008/94 måste medlemsstaterna säkerställa att nödvändiga åtgärder vidtas för att skydda arbetstagarnas intressen och de personers intressen vilka vid inträdet av arbetsgivarens insolvens redan har lämnat arbetsgivarens företag eller verksamhet, vad gäller rättigheter som tillförsäkrar dem omedelbara eller framtida ålderspensionsförmåner enligt kompletterande pensionssystem utanför de nationella författningsreglerade socialförsäkringssystemen för ett eller flera företag.
42. Generaladvokaten Kokott ansåg i sitt förslag till avgörande i målet Robins m.fl. (C‑278/05, EU:C:2006:476, punkterna 70 och 82) att artikel 8 kräver ett fullständigt skydd för arbetstagarnas intressen, även om ett sådant skydd inte nödvändigtvis innebär att pensionssystem alltid ska vara fullt finansierade. Hon vidhöll emellertid att för det fall att ett underskott som orsakats av arbetsgivarens insolvens inverkar på arbetstagarnas intressen kräver artikel 8 att medlemsstaterna vidtar lämpliga åtgärder som säkerställer att arbetstagarnas pensionsförmåner betalas ut.
43. I punkterna 36 och 45 i dom av den 25 januari 2007, Robins m.fl. (C‑278/05, EU:C:2007:56), slog domstolen fast att ordalydelsen i artikel 8 tillerkänner medlemsstaterna ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning vid bestämmandet både av vilka mekanismer som ska användas för att skydda förmånerna och av den skyddsnivå som tillhandahålls. Domstolen fann att sistnämnda skyldighet inte innefattade en skyldighet att fullständigt garantera dessa pensionsbetalningar.
44. Detta konstaterande är något överraskande. Även om det utan vidare kan medges att artikel 8 tillerkänner medlemsstaterna ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning beträffande
